Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utökat ansvar för statschefen.
Sedan regeringsformen 1974 (baserad på den så kallade Torekovskompromissen) har Sverige, som en av få konstitutionella monarkier, en ordning där det inte är statschefen utan riksdagens talman som föreslår riksdagen regeringsbildare efter varje val. Det är en modell med synbara svagheter.
När ett riksdagsval har lett till en ny riksdagsmajoritet och därmed ofta ett nytt regeringsunderlag så är det med dagens system likväl den av den avgående riksdagen utsedde talmannen som ska sondera terrängen för vem som ska få förtroendet att bli föreslagen som statsminister och regeringsbildare. Så skedde exempelvis efter Allians för Sveriges valseger 2006, en situation som nu ändå kom att hanteras med stor värdighet och skicklighet tack vare talmannen Björn von Sydows (s) person.
I Sverige har det utvecklats en praxis kring att talmannen hämtas från det politiska block som har majoritet i riksdagen. I praktiken har detta inneburit att riksdagens talman vid flera tillfällen tvingats föreslå en av sina politiska motståndare som regeringsbildare. Talmannen får i detta fall dubbla roller, dels utsedd av en tidigare riksdagsmajoritet, dels i opposition mot den nuvarande.
En alternativ modell kan vara den som tillämpas såväl i de flesta republiker som i de flesta av de europeiska konstitutionella monarkierna, där det är statschefen som föreslår regeringsbildare. Fördelarna med detta är flera. Innehavaren av statschefsämbetet skiftar aldrig direkt med en ny parlamentarisk majoritet utan har sin ställning garanterad antingen genom direkta eller indirekta val eller som i Sveriges fall genom vår monarki. Statschefen är aldrig därför direkt inblandad i de parlamentariska striderna utan kan stå över dessa. När den parlamentariska majoriteten förändras kan statschefen fungera som en opartisk samtalsledare utan att behöva bli misstänkt för att sätta sitt eget partis vilja framför riksdags- och därmed folkmajoritetens.
Att frigöra talmannen från ansvaret att föreslå regeringsbildare kan stärka talmansämbetet i dess funktion att i sin ledning av riksdagsarbetet inte behöva känna sig som partipolitiker i första hand och som hela riksdagens representant först i andra hand. På samma sätt som talmannen idag naturligt avstår från att delta i riksdagens voteringar kan hon eller han i framtiden slippa ansvaret att som partipolitiker behöva föreslå regeringsbildare.
En förändrad ordning kring talmannens respektive statschefens roll vid regeringsbildande kräver självfallet en ordentlig utredning innan det kan bli verklighet. Det är en process som kan ta tid men som skulle vara bra för såväl statschefsämbetet som för regeringen och riksdagen.