Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skydd av gemensam egendom.
Den privata äganderätten har ett gott skydd i grundlagen. Det gemensamma, offentliga ägandet har det däremot inte. En knapp politisk majoritet kan, inte sällan driven av en fundamentalistisk liberal övertygelse, på kort tid och i stor omfattning sälja ut gemensam egendom, ett gemensamt kapital som byggts upp under decennier och i en del fall spelar stor roll för att bära upp en solidarisk och jämlikhetsinriktad samhällsmodell.
Till saken hör att det i vissa fall, det kan t.ex. gälla utförsäljning av statliga företag och allmännyttiga bostadsbestånd, i praktiken är omöjligt för en ny politisk majoritet att ”återställa” det gemensamma ägandet. Därmed har viktiga politiska instrument vridits ur händerna på dem som vill driva en annorlunda politik. På bostadspolitikens område handlar det som exempel om att möjligheterna att motverka segregation och erbjuda en bostadsmarknad med större valfrihet kraftigt har försämrats.
Den nyliberala majoriteten må ju ha vunnit sin makt att förändra i demokratiska val, men inte sällan utan att nämnvärd debatt förts om privatiseringspolitiken, för vilket naturligtvis inte bara denna majoritet utan också medier och mot denna politik oppositionella partier måste lastas.
Frågan är emellertid om det kan betraktas som demokratiskt rimligt att gemensamt ägande kan avyttras och strategiska politiska instrument förstöras så lättvindigt som nu är möjligt.
Privatiseringspolitiken leder dessutom undantagslöst till att redan rika eller välbeställda blir ännu rikare och redan relativt fattiga blir ännu fattigare och ännu lite maktlösare. Den innebär också, vilket är ett huvudsyfte, att man mer eller mindre effektivt stänger möjligheterna att på sikt välja en annan väg och ordning på område efter område.
Grundlagarna bör erbjuda ett bättre skydd för gemensam egendom. Regeringen bör därför utreda hur ett sådant skydd skulle kunna konstrueras. Att göra det är förvisso ingen enkel sak. Det är ju vare sig önskvärt eller möjligt att varje mindre utförsäljning av gemensam egendom, i stat eller kommun, beslutas med kvalificerad majoritet eller genom att frågan först prövats i en folkomröstning. Men samtidigt är det högst rimligt att omfattande och oåterkalleliga privatiseringar har ett bättre skydd än som nu är fallet.
Regeringen bör alltså särskilt utreda hur ett sådant förstärkt skydd för gemensam egendom skulle kunna utformas.