Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ändring av 5 kap. 36 och 37 §§ kommunallagen SFS (1991:900).
I kommunalagen finns reglerat hur ett ärende skall bordläggas eller återremitteras. Det finns även ett minoritetsskydd inskrivet för att stärka minoritetens rätt att få ett fullständigt beslutsunderlag och/eller tillräckligt rådrum.
De åsyftade paragraferna finns i 5 kapitlet 36:e och 37:e paragraferna kommunallagen och lyder som följer:
36 § Ett ärende skall bordläggas eller återremitteras, om det begärs av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna. Enkel majoritet krävs dock om ärendet tidigare bordlagts eller återremitterats på detta sätt.
För bordläggning eller återremiss i fråga om val krävs enkel majoritet.
Ett beslut om återremiss skall motiveras. Lag (2002:249).
37 § Ett bordlagt ärende skall behandlas på fullmäktiges nästa sammanträde, om fullmäktige inte beslutar något annat.
Ett problem som uppstått är att det är möjligt för en majoritet att kringgå tanken med lagstiftningen. Enligt förarbetet var avsikten med lagen att den skulle stärka minoritetens möjligheter att få saker utredda och motverka framhastade beslut.
Texten i 36 § ”på detta sätt” kan även tolkas som att den gäller vid ett minoritetsbeslut.
Så är emellertid inte fallet utan det är möjligt att kringgå minoritetsskyddet både vid bordläggningsyrkande och vid återremissyrkande.
I det fall att minoriteten yrkar på återremiss kan majoriteten yrka på bordläggning. Det är i bägge fallen formella yrkanden men det är ordföranden som bestämmer vilket yrkande som skall behandlas först. När vederbörande då börjar med bordläggningsyrkandet får det stöd av majoriteten och har därmed vunnit. Återremissyrkandet kommer då inte upp eftersom ärendet redan är bordlagt. Det normala vore då att ärendet inte återkommer förrän på nästa sammanträde men här ger 37 § en öppning. Det finns nämligen en möjlighet för fullmäktige att besluta om något annat, och att ärendet skall tas upp sist på dagordningen. Då är det inte längre möjligt att yrka på återremiss eftersom ärendet redan varit bordlagt en gång. Tanken att texten ”på detta sätt” skulle innebära att en majoritetsbordläggning inte skulle anses gälla som ”på detta sätt” har avvisats av bland annat länsrätten i Skåne.
Ett bordläggningsyrkande från minoriteten kan undanröjas på samma sätt genom att först bifalla men sedan besluta om att ärendet skall tas upp sist på dagordningen på grund av brådska eller liknande.
Det är inte rimligt att intentionerna med lagen inte gäller fullt ut. Tanken med lagen var att stärka minoritetens rättigheter och öka majoritetens skyldigheter att presentera ett fullgott beslutsunderlag. I förarbetena avfärdades risken för en trilskande minoritet som bara försökte sätta käppar i hjulen med att det i stället tvingade fram ett tillmötesgående från majoriteten.
Vad ingen tycktes ha förutsett var att det kan finnas trilskande majoriteter och att det då inte finns någon möjlighet för minoriteten att skydda sig. Därför bör lagtexten ändras så att det klart framgår att minoritetens rätt till återremiss eller bordläggning är oinskränkt oavsett vilka finesser i avancerat beslutsfattande majoriteten ägnar sig åt.