Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att minska antalet beskattningsnivåer för finansieringen av den gemensamma välfärden från tre till två.
Det föreligger idag en bred parlamentarisk enighet i Sverige om en solidariskt finansierad välfärd via skattsedeln för gemensam hälso- och sjukvård, socialtjänst samt för våra gemensamma sjuk- och socialförsäkringar. Detta ligger också väl i linje med vad våra lagar inom dessa områden syftar till, nämligen lika rättigheter till hälso- och sjukvård, omsorgs- och socialtjänst och korresponderande offentliga försäkringar för alla medborgare i landet. Men förekomsten av tre beskattningsnivåer för denna välfärd är enligt vår mening inte nödvändig, och kan till och med innebära ett sämre utnyttjande av våra skatteresurser för dessa ändamål jämfört med om två beskattningsnivåer istället införs.
Hälso- och sjukvården, omsorgs- och socialtjänsten och de många korresponderande offentliga försäkringarna för dessa områden utgör ett komplext och sammanvävt system av offentligfinansierad välfärd. Till en del hör till exempel mycket av den vardagliga och enklare sjukvården, något som bäst anpassas lokalt för medborgaren. Annan mera komplicerad och inte så vanligt förekommande sjukvård, ibland refererad till som högspecialiserad vård, behöver en tydlig central, nationell samordning inom ett litet land som Sverige.
Omsorgs- och socialtjänsterna anpassas oftast bäst i ett lokalt perspektiv, men även här kan finnas behov för nationell samordning av specialenheter i vissa fall, för att bara ta ett exempel: vid särskilt avancerat missbruksstöd med vård och boende för personer med så kallade dubbeldiagnoser inom psykiatrin. Viktigare i detta sammanhang är dock insikten att det ofta behövs en nära integrering mellan nationella och lokala behov och förutsättningar för till exempel den högspecialiserade vården och kommunala omsorgs- och socialtjänster av olika slag.
De offentliga försäkringssystemen som skall säkerställa rimliga ekonomiska villkor för den med sådant behov kommunicerar också nära med hur väl vård, rehabilitering, särskilt boende, omsorgs- och socialtjänster i övrigt fungerar, inte minst ekonomiskt för samhället. Den som till exempel på grund av dålig tillgänglighet till adekvat vård eller rehabilitering inte blir arbetsför, kommer att belasta sjukförsäkringen onödigt länge och i värsta fall till och med övergår sjukförsäkring i permanent aktivitetsersättning (före detta ”förtidspension”). För att på bästa sätt optimera samhällsekonomin kring våra sådana kommunicerande välfärdsutgifter, för att inte tala om de enorma humanitära värdena av att rätt åtgärder från rätta delarna av systemen sätts in i rätt tur och ordning, måste de stats- och lokalfinansierade verksamheterna integreras på ett klokt sätt så att de övergripande målen för hela verksamheten inte tappas bort.
Idag finns tre beskattningsnivåer med därtill knutna verksamhetsuppdrag. Den kommunala beskattningen fungerar i huvudsak väl för de kommunala välfärdstjänster som vi är överens om att finansiera via skattsedeln.
Beskattningen via landstinget är för uppdraget begränsad till den verksamhet som landstingen är satta att utföra, och inte till de kostnadskonsekvenser som drabbar samhället om denna verksamhet inte förmår leverera det den borde. På detta olyckliga sätt har främst hälso- och sjukvården i vårt land kommit att bli alltför ekonomistyrd utifrån den skattebas som landstingen förmår utkräva av medborgarna, och inte utifrån det större uppdraget att också göra medborgarna så friska och arbetsföra som möjligt för att kunna minska på utgifterna i olika offentliga försäkringssystem som sjuk- och aktivitetsersättningarna.
De statliga skatteintäkterna, som till exempel har goda förutsättningar för optimering av och likhet för medborgarna till den högspecialiserade vården, för olika men högt specialiserade omsorgs- och socialtjänster med krav på särskild kompetens samt för fördelning till medborgarna ur de olika offentliga försäkringssystemen, utgår just från ett övergripande nationellt perspektiv på vår gemensamma välfärd.
Medan de kommunala och statliga beskattningsnivåerna har ett för de överordnade syftena med uppdragen väl motiverat finansieringsansvar, finner vi att landstingsbeskattningen inte har det. Behoven för lokal/regional och nationell samordning av de aktuella verksamheterna borde därför väl kunna klaras av med en reduktion till två istället för som nu tre beskattningsnivåer.
Inte minst i den pågående diskussionen om eventuellt ny indelning i större regioner i landet borde en begränsning till två beskattningsnivåer för den gemensamma välfärden vara ett välkommet förslag. En förändrad regionindelning sker bäst enligt vår mening om olika kommuner finner anledning till ett annat regionalt sammangående än idag av praktiska skäl för att till exempel genomföra gemensamma infrastrukturprojekt, optimera regionala transporter och stärka lokalt/regionalt näringsliv. De offentliga kommunala åtagandena och ansvaret enligt lag finns kvar oförändrade, liksom åtagandet och ansvaret enligt hälso- och sjukvårdslagen för en vård på lika villkor för alla nationens medborgare, oavsett om nya regioner bildas eller ej.
Våra centrala statliga myndigheter inom välfärdsområdet har ofta svårt att få sina förslag till medicinska och sociala direktiv implementerade inom landstingsorganisationernas verksamhetsansvar för detta. Ett flagrant exempel på denna brist är efterlevnaden av rekommendationen om hälsoundersökning med mammografi för alla kvinnor mellan 40 och 74 år enligt Socialstyrelsen och kvalitetskriterierna i EU:s bröstcancerresolution. Idag är det fortfarande bara drygt hälften av Sveriges landsting som erbjuder mammografi enligt Socialstyrelsens rekommendationer. Flera exempel på liknande brister i nationell likvärdighet av vård, omsorgs- och socialtjänster bland landstingen kan förklaras av att landstingsbeskattningen alltför lätt begränsar uppdraget till landstingets regionala budget och inte till det egentliga behov av gemensamfinansierad välfärd som alla medborgare har rätt till.
Ur detta perspektiv finns det därför ytterligare goda skäl att bevara en kommunal och en statlig beskattningsnivå, och goda skäl att ifrågasätta de nuvarande eller framtida landstingens behov av ytterligare en tredje beskattningsnivå. Vi tror dessutom att ett bevarande av en tredje beskattningsnivå riskerar att permanenta de onödiga kostnader och effektivitetsproblem som oundgängligen följer med en i så fall nödvändig byråkratisk överbyggnad för en extra skatteuppbörd som kan skötas och samordnas mellan två andra redan befintliga och för ändamålen bättre fungerande beskattningssystem.
Till sist, för ett litet land som Sverige borde ett beskattningssystem med två nivåer bättre motsvara förhållandet i flertalet likartade länder både i och utanför EU. Då hälso- och sjukvården fungerar väl i sådana länder, och på sikt kommer att vara än mer integrerad med vårt land såväl vad gäller utförare av vård som av ett ökat flöde av patienter mellan EU-länder för vård, bör ett liknande system för beskattning för de gemensamma välfärdssystemen mellan vårt land och övriga EU-länder vara en välkommen reform.