Förslag till riksdagsbeslut 2
Motivering 3
Länsövergripande behovs- och åtgärdsanalyser 4
Socialtjänststatistik 4
Haverikommission 5
Socialtjänstens stöd till närstående 5
Barnahus 5
Kriscenter för män 6
Barn som målsägande 7
Kompetens om kvinnovåld i utbildningar 7
Barnperspektiv 8
Hot- och riskbedömningar 8
Skyddat boende 9
Resurser för att genomföra handlingsplanen 9
Målsägandebiträde tidigare 9
Rättsintyg 10
Mottagningar för våldtäktsoffer 10
Utvärdering och utveckling av ideellt arbete 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att handlingsplanen ska innehålla en bättre grundläggande analys av mäns våld mot kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av länsövergripande behovs- och åtgärdsanalyser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om socialtjänststatistikens innehåll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett snabbt igångsättande av en s.k. haverikommission.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utveckla och stimulera socialtjänstens stöd för närstående till dem som utsätts för våld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om minst ett barnahus i varje län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att barn som bevittnat våld i nära relationer ska tillhöra barnahusets målgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kriscenter för män.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om deltagande i Kriminalvårdens programverksamhet (Idap).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om barn som målsägande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kompetens om kvinnovåld i utbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om barnperspektivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av statistik över hur många barn som bevittnar våld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om hot- och riskbedömningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skyddat boende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bättre redovisning av de resurser som avsatts för att genomföra handlingsplanen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att målsägandebiträde ska komma in redan i förundersökningsskedet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om rättsintyg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om mottagningar för våldtäktsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att erbjuda drogtester när sexuella övergrepp begåtts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utvärdering och utveckling av ideellt arbete.
Sverige är som det ges uttryck för i regeringens skrivelse på många sätt ett föregångsland när det gäller jämställdhet. En central del i svensk jämställdhetspolitik är att bekämpa mäns våld mot kvinnor.
Ett från våren 2006 av riksdagen antaget delmål för svensk jämställdhetspolitik är att ”mäns våld mot kvinnor ska upphöra”. Det är således inte endast den nuvarande regeringens strävan att våldet mot kvinnor ska upphöra utan också riksdagens.
Vi anser att det är av betydelse att det, i en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, redogörs för en grundläggande analys av våldet. Vi socialdemokrater menar att mäns våld mot kvinnor har sitt ursprung i och finner sin näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning. Det våld som kvinnor utsätts för är den yttersta konsekvensen av denna könsmaktsordning. Genom våldet förhindras kvinnor och flickor fullt åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Våldet är samtidigt ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män.
Under ett antal år har riksdagen beslutat om viktiga reformer i syfte att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Både före kvinnofridsbeslutet 1998 och därefter har flera viktiga beslut tagits för att förbättra skyddet och stödet för våldsutsatta kvinnor och barn. Samhället har genom en rad beslut och åtgärder markerat hur allvarligt samhället ser på mäns våld mot kvinnor.
Så har t.ex. lagändringar genomförts, rätten till målsägandebiträden utökats, socialtjänstens roll tydliggjorts, handläggningstider kortats, besöksförbudet utökats, ny ordning för rättsintyg införts, utbildningssatsningar för berörda myndigheters personal genomförts och barnens behov av eget stöd betonats för att nämna några. Trots det finns det fortfarande mycket kvar att göra för att förbättra stödet till den som drabbats av våld i nära relation.
Antalet anmälningar om misshandel ökar år för år. Samma sak gäller anmälningarna avseende grov kvinnofridskränkning och våldtäkt. Särskilt utsatta är kvinnor som misshandlas av en man som de har en nära relation med. Detta våld är också svårast att komma åt. Mörkertalet är stort. Många lider i det tysta och vågar eller anser sig inte kunna anmäla förövaren.
Nästan värre är när en kvinna tar steget att bryta ett sådant förhållande och möts av ett samhälle som inte tar ansvar för att hjälpa henne. Sveket blir då dubbelt. Flykten från fångenskap, förtryck och våld möts inte sällan av bristande kunskap och bristande engagemang hos de myndigheter som har till uppgift att garantera den enskilda människan skydd och stöd.
Ett särskilt problem utgör det s.k. hedersvåldet. Det handlar om kontroll genom bl.a. våld och hot om våld inom tätt slutna grupper, ofta släkter, för att tvinga människor att följa vissa mönster och traditioner. Detta drabbar flickor och kvinnor, men även pojkar och män. Också här behöver kunskapen öka hos de myndigheter som arbetar och kommer i kontakt med hedersrelaterat våld och tvång.
Kunskapen om våld i samkönade relationer är inte tillräckligt utbredd. Därför behöver den öka hos berörda myndigheter och frivilligorganisationer. Vi välkomnar att skrivelsen omfattar detta.
Vi välkomnar att regeringen nu äntligen, efter ett mycket långt processande, presenterar en handlingsplan mot våld inom relationer och mot hedersvåld. Samtidigt är det förvånande och beklagligt att det saknas konkretion och handlingskraft. Tidigare utredningar och riksdagsbeslut som mycket väl skulle ge god substans för konkreta förslag till förbättringar tas inte till vara eller följs inte upp. Inom en rad områden finns det därför anledning att föreslå ett antal förslag till förbättringar. I vissa fall kräver vi också förtydligande.
I SOU 2006:65 ”Att ta ansvar för sina insatser – Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor” argumenterar utredaren Heléne Fritzon för att insatserna för våldsutsatta kvinnor och deras barn i många fall kan åtgärdas genom en kommunövergripande samordning. Då kan man skapa en hållbar och långsiktig struktur som svarar mot de behov som finns. Det är också fråga om ett effektivt resursutnyttjande. Därför är det positivt att regeringen har gett länsstyrelserna i uppdrag att ta initiativ till att stödja samordningen i länet så som det beskrivs i punkt 4.5.1. Vi anser dock att uppdraget till länsstyrelserna bör utvidgas till att också omfatta ett ansvar för länsövergripande behovs- och åtgärdsanalyser. Dessa kan med fördel användas i arbetet med att stödja utvecklingen för lokal samverkan för kvinnofrid i kommuner enligt planens punkt 4.5.2. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
Som framkom i SOU 2006:65 ”Att ta ansvar för sina insatser – Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor” finns det i dag ingen samlad statistik över antalet ärenden inom socialtjänsten som rör våldsutsatta kvinnor, inte heller kring vilka insatser som vidtagits eller omfattningen av dessa. Majoriteten av kommunerna för inte statistik över sina insatser för denna målgrupp. Den senaste jämställdhetspolitiska utredningen finner denna brist på kunskap vara anmärkningsvärd. Vi menar i likhet med ovan nämnda utredning att kommunernas insatser för våldsutsatta kvinnor och barn ska göras till en del av den officiella socialtjänststatistiken. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
I regeringens handlingsplan återfinns ett uppdrag till Socialstyrelsen att utreda och analysera förutsättningarna för att införa ett system för systematisk analys avseende kvinnor som avlidit med anledning av brott i nära relationer. Vi välkomnar detta uppdrag och hoppas att arbetet inte stannar i utredningsarbete utan ser fram emot ett snabbt igångsättande av sådant systematiskt analysarbete.
Runt en familj eller relation där det förekommer våld finns ofta anhöriga och andra närstående som påverkas av att våld förekommer. Kvinnojourer och brottsofferjourer vittnar om att det är vanligt att närstående ringer och vill ha hjälp och råd. Enligt socialtjänstlagen hör det till socialnämndens uppgifter att verka för att inte bara den som utsatts för brott får stöd och hjälp utan även dennes närstående. I dag saknas sådant stöd. Få, om ens några, kommuner har utvecklat ett planerat och genomtänkt stöd till närstående.
Kommunerna bör utveckla det egna stödet till närstående samt uppmuntra och stödja frivilligorganisationer som vill arbeta med stöd till närstående. Här finns ett dolt behov som behöver tillgodoses. I regeringens handlingsplan finns inget sagt om hur stödet till närstående bör utvecklas, vilket är en brist. Vi menar att regeringen bör, i sina kontakter med kommunerna, stimulera dessa att utveckla stöd till närstående. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
Alla barn i familjer där det förekommer våld mellan närstående påverkas. Erfarenheten visar att barn som tvingas uppleva våld av och mot närstående riskerar att skadas för lång tid framöver, kanske hela livet. Barn har samma rättigheter som vuxna vad gäller skydd och stöd som brottsoffer. Det är viktigt att bemöta barn som bevittnat våld med kunskap och med förståelse för barnets särskilda utsatthet. Första kontakten kan många gånger vara avgörande för barnens fortsatta bearbetning och hantering av vad de varit med om. Att möta utsatta barn kräver såväl speciell kompetens som vana. Det är viktigt att barnet ges skydd från fortsatt våld och känner sig tryggt samt får information om vad som sker. För att undvika att barn slussas runt mellan olika instanser bör minst ett barnahus finnas i varje län.
Barnahus innebär att man samlar alla utredande myndigheter, stöd och behandling under ett och samma tak i en miljö som är anpassad för att i största möjliga mån minska påfrestningarna för barnet. I och med barnahus kan de olika myndigheterna som möter utsatta barn samverka bättre. Under samma tak, i en miljö anpassad för barn, ska man både kunna förhöra, utreda och ge barnet behandling. Detta ska leda till att arbetet sker snabbare och att ett större utbyte av kunskap sker mellan berörda yrkesgrupper.
Tyvärr visar Socialstyrelsens delredovisning från juni 2006 av försöksverksamheter med barnahus att ett flertal av dem exkluderar barn som bevittnat våld ur sin målgrupp. I själva verket är det endast två av sex verksamheter som anser att dessa barn ingår i verksamhetens uppdrag. En av förklaringarna till detta torde vara att det i dag inte är kriminaliserat att utsätta barn för att bevittna våld. Därmed är barnet inte att betrakta som brottsoffer.
Regeringen bör därför i dialog med huvudmännen för nu verksamma barnahus framhålla vikten av att barn som bevittnar våld framöver ska tillhöra barnahusens målgrupp.
Vi anser att regeringen bör ges till känna att handlingsplanen ska innehålla åtgärder som syftar till att varje län ska ha minst ett barnahus framöver och att barn som bevittnat våld i nära relation tillhör barnahusens målgrupp.
Det finns många frivilliga krafter som arbetar för att öka tryggheten för kvinnor som utsatts för våld. Kvinnojourer gör ett oersättligt arbete för att ge stöd till kvinnor i kris. Genom sin lokala förankring kan de lätt nå kvinnor på plats. Men vi behöver också fånga upp männen som misshandlar för att få en bestående förändring till stånd. Handlinsplanen tar upp Kriminalvårdens uppgift vad gäller påverkansprogram för dömda män. Det är bra. Vi stödjer den ökade satsningen på ytterligare insatser inom Kriminalvården.
Det är dock viktigt att agera även förebyggande. Män som känner att de av någon anledning håller på att tappa kontrollen över sitt beteende ska kunna vända sig någonstans för att samtala om sig och sin situation för att bl.a. förebygga våldsanvändning. Därför är det viktigt att bygga upp kriscenter för män. Sådana bör på sikt finnas tillgängliga för män i hela landet.
Vi menar att det är viktigt att regeringen verkar för detta och att denna ambition förs in i handlingsplanen.
Generaldirektören för Kriminalvården har beslutat att stänga möjligheterna för icke dömda män att delta i Kriminalvårdens programverksamhet (Idap). Det är ett beslut som inneburit att icke dömda män som frivilligt önskar delta i program inte längre tillåts att delta. Inte sällan är Kriminalvårdens program det enda fungerande på orten, varför andra alternativ inte står till dessa mäns förfogande.
Det är viktigt att regeringen ger Kriminalvården sitt uttalade stöd för att framöver samverka med kommuner som så önskar kring programverksamhet som är öppen för icke dömda män.
Eftersom Kriminalvården uppfattar att det för närvarande finns en begränsning i sitt nuvarande uppdrag bör hinder av det slaget så fort som möjligt undanröjas. Ett regelverk för att klara ut det ekonomiska ansvaret mellan kommunerna och Kriminalvården för sådan samverkan bör med det snaraste tas fram.
Sedan 2003 finns i brottsbalken en straffskärpningsgrund för brott som varit ägnade att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående. För drygt ett år sedan förstärkte Socialdemokraterna skyddet för barn som bevittnat våld. Socialtjänstens stöd för dessa barn förtydligades. Barn som bevittnat våld i nära relationer gavs även möjlighet till skadestånd. Vi menar att det är viktigt att gå vidare med att förstärka barns skydd. Barn är särskilt sårbara och bör därför behandlas särskilt i kriminaliseringshänseende. Vi menar att frågan om barn som bevittnat våld i nära relationer också ska vara att anse som målsägande bör utredas. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
I regeringens proposition om kvinnofrid (1997/98:55) skrev regeringen följande:
En viktig kvalitetsaspekt att värna om är universitetens och högskolornas frihet att med utgångspunkt i de i examensordningen angivna målen utforma utbildningarna så att dessa på de olika högskoleorterna har i viss mån skilda profiler. Regeringens mening är dock att när det gäller våld mot kvinnor är vissa yrkesgrupper centrala för bemötandet av kvinnor som har utsatts för våld och för att aktivt arbeta med att motverka våld. För att dessa nyckelgrupper skall ha förutsättningar att klara uppgiften på ett tillfredsställande sätt kan inte dessa frågor vara endast ett valfritt moment eller beroende av enskilda lärares engagemang i frågan. Yrkesutbildningar som leder till yrken vars utövare kommer i kontakt med misshandlade kvinnor och kvinnor som har utsatts för könsrelaterat våld skall förbereda studenterna för att kunna hantera även denna fråga i sin yrkesverksamhet. Att så inte sker idag är en allvarlig brist. Regeringen anser att dessa utbildningar skall innehålla åtminstone något obligatoriskt moment av viss omfattning som behandlar kvinnors och mäns skilda villkor i samhälle och familj och förhållanden som kan påverka utvecklingen mot jämställdhet. Eftersom mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt uttryck för bristande jämställdhet i samhället generellt såväl som mellan enskilda kvinnor och män, är det angeläget att utbildningarna tar upp också dessa frågor.
De yrkesexamina som nämns är följande: barnmorskeexamen, barn- och ungdomspedagogisk examen, grundskollärarexamen, gymnasielärarexamen, juris kandidatexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, social omsorgsexamen, socionomexamen, tandläkarexamen samt teologie kandidatexamen. Även polisutbildningen nämns. Riksdagen ställde sig bakom regeringens analys. Så här tio år efter kan konstateras att de ambitioner som ställdes upp inte har fullföljts. Vi anser att handlingsplanen ska innehålla en uppföljning av ovan nämnda beslut. I de fall besluten inte uppfyllts ska de genomföras. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
Som ett av de första länderna i världen ratificerade Sverige barnkonventionen 1990. Konventionen ger en allmängiltig definition av barns rättigheter i hela världen. Varje människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen. Fyra huvudprinciper framkommer i barnkonventionen. Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras, det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet, varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas och slutligen så har barnet rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. Många svenska myndigheter, kommuner och organisationer har arbetat hårt med att införa barnkonventionen i sitt arbete. Det är viktigt att man nu går vidare och utvecklar barnperspektivet. Särskilt viktigt är det att lyfta fram barnperspektivet i arbetet med mäns våld mot kvinnor. Som tidigare nämnts påverkas alla barn i familjer där det förekommer våld mellan närstående.
Regeringens handlingsplan tar i huvudsak fasta på insatser för kvinnor och numera även behandling av män. Vi menar dock att frågan om barn som drabbas av våldet inte kan särskiljas utan ska ses i samma sammanhang. Alla insatser som berör barn ska omfattas av ett tydligt barnperspektiv. När nu regeringen särskiljer insatser för barn och vuxna riskerar barnen att förbli ”de glömda barnen” som inte ges den uppmärksamhet de har rätt till.
Ett exempel på att barnperspektivet inte tas med i arbetet kring mäns våld mot kvinnor är att det saknas statistik över hur många barn i Sverige som bevittnar våld. Således saknas instrument för t.ex. kommunerna att planera för utveckling av stödjande verksamhet som riktar sig till barn. Detta är en brist som bör rättas till och som bör finnas med i handlingsplanen.
Ett viktigt led i polisens brottsförebyggande arbete är att göra hot- och riskbedömningar. Syftet med bedömningarna är bl.a. att ta reda på vilket skydd den som hotas, förföljs eller på annat sätt trakasseras behöver, och det ligger som grund för insatser för ökat personskydd i form av t.ex. larmpaket, skyddat boende och beslut om besöksförbud. Det har emellertid framkommit att polismyndigheter inte sällan underlåter att göra hot- och riskbedömning. Att bedömningar sker slentrianmässigt eller inte alls kan vara ett stort hot mot den kvinna som utsatts för våld. Hot- och riskbedömning ska göras individuellt. Det kan skilja sig åt mellan personerna i en familj vilket skydd som behövs. Regeringen bör därför komplettera handlingsplanen med ett uppdrag till Rikspolisstyrelsen (RPS) om en utvärdering av hur hot- och riskbedömningar används i de olika polismyndigheterna samt ge RPS i uppdrag att tillse att det i fortsättningen är rutin för polismyndigheterna att göra erforderliga hot- och riskbedömningar. Detta bör formuleras som ett skarpt uppdrag till RPS.
Angående socialtjänstens arbete med riskbedömningar vad gäller utredningar om vårdnad, boende och umgänge men också inför beslut om lämplig insats i det enskilda fallet då en kvinna eller man som drabbats av våld av en närstående och som söker socialtjänstens skydd och stöd, menar vi att det krävs mer av kunskap och fortbildningsinsatser, bättre metoder, utvärderade riskbedömningsinstrument och mer vägledning för socialtjänstens arbete. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
Regeringen pekar i sin handlingsplan på uppdrag, företrädelsevis till Socialstyrelsen, som ska redovisa kunskapsläget avseende riskbedömningar angående vårdnad, boende och umgänge. Socialstyrelsen ska även utvärdera metoder och arbetssätt inom den socialtjänstanknutna verksamheten för våldsutsatta kvinnor och barn. Vi välkomnar detta. Samtidigt vill vi påpeka att en mycket viktig del för tryggheten och skyddet för våldsutsatta kvinnor är det skyddade boendet. I dag rekommenderar myndigheter kvinnor att söka skydd på en kvinnojour utan att ha klart för sig vilken grad av skydd boendet erbjuder. Det är viktigt att skyddet stämmer överens med behovet enligt utförd hot- och riskbedömning. Vid krav på att hot- och riskbedömningar ska utvecklas är det viktigt att det finns ett slags klassificering över vilken grad av skydd ett boende erbjuder. En sådan klassificering bör tas fram i samråd med kvinnojourerna. Detta bör ingå i handlingsplanen.
Regeringen säger sig satsa 800 miljoner kronor under mandatperioden för att genomföra handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det framkommer emellertid inte vid vilken eller vilka tidpunkter medlen kommer att skjutas till. Det framkommer inte heller hur medlen ska fördelas på de insatser som presenterats. Detta visar på stor otydlighet i handlingsplanen. Vi menar att regeringen ska återkomma med en mera noggrann redovisning av var medlen tas och hur de fördelas.
Särskilt utsatta är kvinnor som misshandlas av en man som de har en nära relation till. Det är också detta våld som är svårast för samhället att komma åt. Under de senaste åren har viktiga reformer gjorts för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det gäller bl.a. en utökning av rätten till målsägandebiträde, ett tydliggörande av socialtjänstens roll, krav på kortare handläggningstider och skärpt informationsskyldighet för åklagare och polis samt utökat besöksförbud.
Det är nu dags att ta ytterligare steg för att förbättra tryggheten. Vi vill att målsägandebiträden ska komma in tidigare i processen. Redan i förundersökningsskedet ska målsägande ha rätt till ett målsägandebiträde. Det stöd och den hjälp ett målsägandebiträde kan ge betyder mycket för den som utsatts för våld eller sexualiserat våld och ofta befinner sig i en traumatiserad situation. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
Den 1 januari 2006 infördes en ny ordning om utfärdande av rättsintyg. Tanken var att öka kvaliteten på rättsintygen. Därmed skulle rättssäkerheten för både brottsoffer och misstänkta öka. En utvärdering från Rättsmedicinalverket visar emellertid att bristerna består. Bland annat är antalet rättsintygsläkare få. Det har även visat sig att polisen är dålig på att begära ut intyg. Medicinsk bevisning är många gånger avgörande vid sexuella övergrepp. Därför är bristfälliga rättsintyg en fråga om minskad rättssäkerhet. Rättsmedicinalverket föreslår en rad åtgärder för att komma till rätta med bristerna, bl.a. bättre rekrytering av läkare och mer utbildning. Dessutom föreslås riktlinjer för hur polis och åklagare ska begära ut rättsintyg. Regeringens skrivning angående uppföljningen av den förändrade ordningen av rättsintyg är vag. Att endast ha som ambition att följa upp ordningen med rättsintyg bör därför ersättas med en tydligare skrivning om att en sådan uppföljning bör ske snarast. Den bör ta sikte på den utvärdering och de förslag till förbättringar som Rättsmedicinalverket föreslår. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
Många kvinnor som blir våldtagna och som söker sjukhusvård polisanmäler inte övergreppen. Men det gäller även tvärtom. Många som polisanmäler sexuella övergrepp kommer inte till sjukvården i tid för att säkra bevis. I många fall söker kvinnor vård först efter flera dagar till veckor. Det är viktigt att en kvinna som blivit utsatt för sexuella övergrepp kommer till sjukhus så tidigt som möjligt. Annars riskerar man att t.ex. tappa DNA-spår. Vid ett flertal fall har våldtäktsoffer även påpekat att de i samband med övergrepp känt sig drogade. Droger går ur kroppen relativt fort. Därför är det viktigt att sjukvården också tar drogtester på dem som söker vård för sexuella övergrepp. På Södersjukhuset i Stockholm sker det akuta omhändertagandet vid den särskilda mottagningen av särskilt anställd och utbildad barnmorska och kurator. Därefter sker en gynekologisk undersökning med provtagning av gynekolog som alltid assisteras av undersköterska. Gynekolog med särskild utbildning av Rättsmedicinalverket skriver därefter rättsintyg på samtliga patienter. På detta sätt ökar kvaliteten på de rättsintyg som kan komma att ligga till grund för en eventuell rättsprocess.
Vi menar att regeringen bör verka för att fler sjukhusmottagningar i landet besitter den särskilda kunskap som krävs för att ta emot kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Vi menar även att drogtester ska erbjudas som en viktig del i att säkra bevis. Detta bör finnas med i handlingsplanen.
Vi vill framhålla att vi inte vill medverka till styrning av frivilligorganisationernas arbete. Vi vill i stället poängtera värdet av att de frivilliga och ideella verksamheterna tillåts att verka fritt. I handlingsplanen anges inte vem eller vilken instans som ska utföra utvärderingen, inte heller innebörden i ”lägga grunden för utvecklingsarbete”. Det är därför svårt att förhålla sig till förslaget. Det är dock en självklarhet att ett sådant arbete ska göras i samarbete med kvinnojourerna med respekt för frivilligarbetets särart.
Vi anser att ett sådant utvärderingsarbete också bör omfatta brottsofferjourernas arbete med våldsutsatta kvinnor. Detta bör finnas med i handlingsplanen.