Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en allmän översyn av domstolsväsendets framtida organisation.
Under en lång följd av år har de svenska domstolarna i praktiken behandlats som statliga förvaltningsmyndigheter. Detta trots att det i varje rättssamhälle är ett grundfundament att upprätthålla en balans mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten.
Sedan 1999 har regeringen fastställt verksamhetsmål för tingsrätterna, länsrätterna, hovrätterna och kammarrätterna. Dessa verksamhetsmål har avsett omloppstider och balanser för olika målkategorier. Verksamhetsmålen har satts upp ensidigt och successivt höjts kvantitativt. I budgetarbetet har måluppfyllelsen kopplats till tilldelningen av medel. Detta har skett i en process där medelstilldelningen har ägt rum på grundval av beräkningar som inte i tillräcklig grad har tagit hänsyn till målens svårighetsgrad, komplexitet eller andra verklighetsanknutna förhållanden. Att vissa resursförstärkningar inom polis och åklagarmyndigheter har lett till ökad arbetsbelastning i domstolarna framstår som självklart men har trots detta många gånger endast lett till besparingar.
Den tidigare politiska inriktningen har under en lång följd av år allvarligt inverkat på förutsättningarna för de anställda i domstolarna att kunna utföra sitt arbete på ett rimligt sätt och därmed också påverkat rättsskipningen som sådan. I alltför många fall har kraven på avverkningstakt haft en påtagligt negativ inverkan och sänkt de krav som rimligen måste ställas på kvaliteten i den dömande verksamheten, även om domare och andra anställda i domstolarna har gjort allt för att utifrån sin egen förmåga klara sitt arbete. Det har också ställts krav på enskilda domstolars inre organisation för att tilldela ytterligare budgetmedel i syfte att klara balansproblem. I sådana fall har den inre organisationsformen varit viktigare än det avsedda resultatet att minska målbalansen.
Av 11 kap. 2 § regeringsformen framgår det att ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Av detta följer vidare att rättsskipningen skall fullgöras av självständiga domare och att domstolar skall vara oberoende av statsmakterna i sin rättsskipande verksamhet. Den indirekta styrning som under en lång följd av år har skett av domstolarna via regeringen och Domstolsverket kan dock ifrågasättas utifrån flera grundläggande rättsstatliga principer.
Med nuvarande ordning ligger det nära till hands att de allmänna domstolarna uppfattas mer som en brottsbekämpande funktion, inplacerad mellan åklagarväsendet och kriminalvården, i stället för en väsentlig del av den rättsstatens kärna som de faktiskt utgör. I diskussionen rörande de allmänna domstolarna glöms ofta den omfattande hanteringen av tvistemål, särskilda måltyper av olika kategorier och domstolsärenden bort. När det sedan gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna är dessa ofta helt bortglömda så länge problem inte uppkommer med avverkningen av någon speciell kategori av mål.
Ett annat något märkligt förhållande – inte minst vid en internationell jämförelse – är att Domstolsverket lyder under regeringen. Domstolverkets instruktion har formen av en förordning och har beslutats av regeringen. Vidare utses Domstolsverkets generaldirektör av regeringen på begränsad tid och denne är således underställd regeringen. En självklar utgångspunkt måste vara att domstolar inte ska styras som statliga förvaltningsmyndigheter. Tvärtom måste maktdelningen öka påtagligt och bli tydligare än vad som hitintills har varit fallet.
Med nuvarande ordning kan regeringen – genom Domstolsverket – utöva ett betydande inflytande över domstolarna. För att skapa oavhängiga och oberoende domstolar är det nödvändigt att den centrala domstolsadministrationen ses över. Till att börja med bör frågan ställas om det över huvud taget bör finnas ett domstolsverk med de funktioner som upprätthålls i dag. I andra hand kommer frågan om inte Domstolsverket endast bör utgöra en administrativ stödfunktion gentemot domstolarna, varvid frågan om Domstolsverkets roll i förhållande till domstolarna och till riksdag och regering bör belysas närmare. Allt talar för att rättsstaten skulle stärkas av en bättre maktdelning. Detta innebär att domstolarna i konstitutionellt hänseende i så fall rimligen borde sortera direkt under riksdagen vid sidan av förvaltningsmyndigheterna och regeringen.
I syfte att öka maktdelningen och stärka domstolarnas oberoende behövs en allmän översyn av domstolsväsendets framtida organisation. Inga genomgripande förändringar bör dock av naturliga skäl göras utan helhetsperspektiv, debatt och politisk förankring.