Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 24 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.
Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 25 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.
Propositionen innehåller ett antal olika förändringar i kriminalvårdslagtiftningen. Vänsterpartiet anser att vissa av förslagen är väl avvägda, men har invändningar på två punkter.
Regeringen vill förändra intagnas möjligheter att inneha viss litteratur. Det handlar om sådan litteratur som kan äventyra ordning eller säkerhet, eller om sådan som kan antas motverka den behandling som den intagne får. Detta är en utvidgning av nuvarande möjligheter att begränsa fångars innehav av litteratur, där det sägs att en intagen får inneha tillhörigheter eller litteratur om det kan ske utan olägenhet. Litteratur som idag självklart är otillåten är sådan som kan äventyra säkerheten på anstalten.
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet. Denna frihet får begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Ändamål som kan ligga till grund för en begränsning är bland annat allmän ordning och säkerhet samt förebyggandet av brott. Men för informationsfriheten gäller detta endast om det finns särskilt viktiga skäl för det.
Vi anser att utvidgningen är att ge sig in på ett sluttande plan när det gäller intagnas rättigheter. Så långt det är möjligt ska frihetsberövandet utgöra den enda begränsningen i en fängslad persons fri- och rättigheter. Något annat är inte acceptabelt ur ett MR-perspektiv eller för den delen ur ett behandlingsperspektiv.
Det får inte anses vetenskapligt belagt att viss litteratur kan motverka behandling av en intagen. I själva verket skriver regeringen uttryckligen att sådana bevis inte behöver finnas. Utan sådana belägg är inte begränsningar i grundläggande rättigheter acceptabla och resultatet blir en meningslös begränsning i informationsfriheten. Den föreslagna lagens lydelse om att litteratur som ”kan antas” motverka en behandling är dessutom allt annat än restriktiv och riskerar att tolkas ännu vidare än vad regeringen avsett. Vi anser alltså inte att förslagen uppfyller de krav som regeringsformen ställer för att begränsningar i informationsfriheten ska få göras.
Man kan också ställa sig frågan om vad det är som skulle göra att de intagna i kriminalvården kan anses påverkas så pass mycket mer menligt av viss litteratur än vad människor utanför kriminalvården gör. Ändå anses det förmodligen av de flesta att man ska vara oerhört försiktig med att förbjuda viss litteratur utanför anstalt.
Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag till ändring i 24 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.
Den andra punkten som vi vill rikta kritik mot är inskränkningen i intagnas rätt att utan insyn kommunicera via brev med advokater samt med myndigheter eller organisationer som bevakar de intagnas rättigheter. Ibland misstänker kriminalvården att vad som ser ut att vara sådana brev i själva verket är förfalskningar. Redan idag har kriminalvården tillåtelse att granska dessa brev om det inte kan klarläggas på annat sätt om det rör sig om ett äkta eller förfalskat brev. Regeringen vill genomföra en förändring för att kriminalvården inte längre ska behöva undersöka andra möjligheter att klarlägga omständigheterna utan direkt kan granska brevet vid en misstanke. Vänsterpartiet vill slå vakt om rätten att utan insyn kommunicera med advokater och med myndigheter eller organisationer som bevakar de intagnas rättigheter. Därför bör man så långt det är möjligt undvika att kränka rättigheten. Den nuvarande lydelsen av 24 § i kriminalvårdslagen är därför tillräcklig.
Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag till ändring i 25 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.
Förslagen till nya metoder för drogtester (genom saliv-, svett- och hårprov) är bra och vi instämmer i att de är mindre integritetskränkande, billigare och mer hygieniska. Vi vill dock understryka att tillförlitligheten i metoderna måste säkras eftersom positiva tester tas som intäkt för restriktioner.