Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att brottmål, särskilt för sexual- och barnpornografibrott där barn är målsägande, ska avgöras av specialutbildade domare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att i mål som gäller sexualbrott mot barn, domstolar i ökad utsträckning använder sig av sakkunniga med expertis inom frågan.
Misstänkta förövare frias gång på gång i sexualbrottmål, eftersom barnets vittnesmål inte anses vara tillförlitligt. Barn anses som icke trovärdiga, eftersom barnet ”ändrat sin berättelse”, ”väntat länge med att berätta för någon”, ”någon i omgivningen borde ha upptäckt det” m.m.
Bland forskare och andra experter på området är det väl dokumenterat att barn utsatta för sexuella övergrepp inte självmant spontant berättar om övergreppen. Barn berättar många gånger inte ens när de konfronteras med dokumentationen av övergreppen.
Det är också väl dokumenterat att barnet berättar först när det känner sig tryggt, har förtroende för den vuxne och känner att den vuxne orkar lyssna på vad barnet har att berätta1. Att såsom sker idag avfärda barnet som ”icke tillförlitligt”, när det berättar mer först under det andra och tredje förhöret, tyder på brist på kunskap och att rättsprocessen sker helt och hållet på de vuxnas villkor.
Både poliser och åklagare har obligatorisk vidareutbildning och en viss möjlighet till specialisering. Så är dock inte fallet inom domarkåren, som saknar möjlighet till specialisering och där det är upp till varje enskild domstol att bedöma utbildningsbehovet. Avsaknaden av möjlighet till specialisering inom domarkåren blir ytterst märkbar vid valet av vilka utbildningsinsatser som ska anses relevanta. Väldokumenterade erfarenheter av det sistnämnda har också visat att domarkåren är en svår grupp att locka till utbildningsinsatser. Den generella uppfattningen inom kåren är dessutom att det finns en övervägande risk att den enskilda utbildningen skulle kunna påverka domarens objektivitet. Den yttersta konsekvensen av den rådande situationen, vad gäller åtminstone sexualbrottmål där barn är målsägande, är den uppenbara bristen på kunskap om barns mognad och utveckling, vilket gång på gång resulterar i att barnperspektivet negligeras vid den juridiska bedömningen.
Så sent som i januari 2005 kritiserade FN:s barnrättskommitté Sverige för bristen på adekvat utbildning för domare2. Under FN:s barnrättskommittés hearing med regeringen uttrycktes en förvåning över att vidareutbildningen för domare, som har ”barnmål”, inte är obligatorisk. Som det uttrycktes av kommitténs ordförande: ”Make it compulsory! If you don’t comply, you are out of business, that’s the way to do it!”
Redan i SOU 2004:71 – Sexuell exploatering av barn i Sverige konstaterades att det måste ske en förändring vad gäller sexual- och barnpornografimål på sidan 197: ”Det har vid utredningens genomgång av domar framgått, att domstolarna ofta saknar kunskap om dynamiken i och konsekvenserna av denna typ av brott. Exempel finns på domar där ansvaret för exploatering lagts på minderåriga barn och att risken för upprepad brottslighet negligerats.”
”Även domare … behöver särskild kompetens i mål som gäller sexuell exploatering av barn”, för att citera ovan angivna SOU.
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att specialiserade domare för brottmål där barn är målsägande bör införas i Sverige för att garantera barnperspektivet vid den juridiska bedömningen. Domare som ska döma i denna typ av mål ska därför specialutbildas och kontinuerligt genomgå en obligatorisk vidareutbildning för att kontinuerligt ta del av den senaste forskningen inom juridik, medicin och psykologi.
En ytterligare åtgärd för att tillvarata barns rättigheter i denna typ av mål borde vara att utöka förordnandet av sakkunniga i rätten. Användningen av sakkunniga har minskat drastiskt sedan Högsta domstolen 1992 uttalade att sakkunniga psykologer bara borde förekomma i de fall då barnet inte alls hördes i rättegången. Fram till början av 1990-talet förekom psykologiskt sakkunniga i över 20 procent av alla mål rörande sexualbrott mot barn. Sedan 1995 har andelen sjunkit och understiger numera 7 procent.
Från aktuell svensk forskning kan vi även hämta följande slutsats som ett argument för en förbättrad rättssäkerhet: ”En ännu större restriktivitet, försiktighet och skepticism mot unga sexualbrottsoffer finns i domstolarna – trots att de allra flesta åtal idag innehåller en massiv stödbevisning är friandefrekvensen minst 4 gånger högre i mål rörande sexualbrott mot barn jämfört med brott i allmänhet. Man kan anta att det är domstolarnas skepsis mot uppgifter från unga sexualbrottsoffer, en skepsis som till stor del bottnar i okunskap och obenägenhet att anlita sakkunniga, som på ett mer generellt plan är styrande för åklagarnas restriktivitet.”3
Sammantaget ger detta en mycket bristfällig bild ur ett barnrättsperspektiv. Domstolar besitter en låg kompetens vad gäller förståelsen av barns mekanismer vid sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Anlitande av sakkunniga i större utsträckning som stödbevisning i ärenden som gäller sexuella övergrepp mot barn skulle därför med största sannolikhet leda till fler fällande domar. Detta gäller inte minst sexualbrott mot barn som har en kommersiell karaktär. Dessa former av brott inbegriper barnpornografibrottet, människohandelsbrottet, sexköpsbrottet (personer som köper sex av människohandelsoffer), sexualbrott som begås mot barn där ersättning förekommer, sexualbrott som begås mot barn av svenskar utomlands och andra former av brott där sexuellt utnyttjande av barn sker på kommersiell väg eller med någon form av ersättning involverad. Dessa brott kräver särskild kunskap, då offren många gånger har bristande förtroende för myndigheter och tolkar, de känner rädsla för repressalier från förövarna och skam och skuld över att tala om de sexuella övergrepp de varit med om. Sakkunniga i dessa mål behövs för att redogöra för vilka sociala villkor barnen lever under i hemlandet och för hur det sociala stigmat och det psykiska traumat kan yttra sig.
Genom införande av domare med specialkompetens och anlitande av sakkunniga, skulle barns rättigheter tas tillvara på ett betydligt bättre sätt än vad som görs idag. Genom införande av specialistdomare skulle också denna typ av mål få större prioritet, vilket i sin tur skulle leda till kortare handläggningstider och snabbare processer, som i sin tur skulle underlätta det utsatta barnets möjligheter till rehabilitering.
| [1] | Se t.ex. Svedin, Carl Göran och Back, Christina Varför berättar de inte? Om att utnyttjas i barnpornografi Rädda Barnen 2003. |
| [2] | FN:s barnrättskommittés Concluding Observations, punkt 13, sidan 3. |
| [3] | Citat från ”Inga bevis för oskyldigt dömda”, Christian Diesen, 2006-07 NR 1, sidan 13–14. |