2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
4 Förstärkningar av kriminalvårdens budget 3
4.1 Fångombudsman 4
4.2 Återinför villkorlig halvtidsfrigivning 5
5 Frivården 6
6 Personalen – kriminalvårdens viktigaste resurs 7
7 Häkten 7
7.1 Restriktioner 8
7.2 Ny häkteslag, SOU 2006:17 8
7.3 Motivationsarbete 9
8 Kvinnor inom kriminalvården 9
9 Livstidsstraffet 10
10 Långtidsdömda 11
11 Åtgärder för utbildning och arbete 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en fångombudsman ska införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att normen om villkorlig halvtidsfrigivning ska återinföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ska utredas hur en särskild kriminalvårdarutbildning kan skapas.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till häkteslag i linje med utredningen Ny häkteslag (SOU 2006:17), undantaget förslaget om möjlighet att införa besöksrum med glasruta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kvinnors situation inom kriminalvården ska uppmärksammas särskilt och åtgärder ska vidtas för att anpassa kriminalvården för kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att livstidsstraffet ska avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om särskilda avdelningar för personer med mycket långa straff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ska säkerställas att verksamheterna KrAMI och MOA behålls och fördjupas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att fler intagna inom kriminalvården ska erbjudas kvalificerad yrkesutbildning.
Efter att kriminalvården under ett par år var föremål för en intensiv mediebevakning och politisk debatt har det blivit relativt tyst den senaste tiden. Tidigare handlade det ofta om negativa nyheter om upplopp och spektakulära rymningar. Detta innebar att fokus flyttades från kriminalvårdens huvuduppdrag, nämligen att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Självklart är det allvarligt när svårt kriminellt belastade personer rymmer, men det är bara en del av bilden av kriminalvården.
Tyvärr pratas det numera för lite om kriminalvården och de stora utmaningar och vägval man står inför. Den ekonomiska situationen är mycket ansträngd. Platser byggs ut och fylls upp lika fort. Även med den straffpolitik som har rått behövs ekonomiska tillskott för att klara behovet av ytterligare platser, eller reformer för att förändra behovet. Regeringens politik visar dock på en ytterligare straffskärpande väg, men utan att man skjuter till nya resurser för detta. Tvärtom minskar man de tillgängliga ekonomiska resurserna jämfört med tidigare aviseringar. Trots Vänsterpartiets försök är debatten kring detta mycket tyst.
Vänsterpartiet menar att regeringens kriminalvårdspolitik är oansvarig. Vi vill i stället visa på en annan väg som är varken någon utopi eller en tidigare oprövad väg. Vi vill att kriminalvården flyttar tillbaka fokus på huvuduppdraget: att förebygga brott.
När man ska diskutera kriminalvård är det viktigt att ha klart för sig orsakerna till att brott begås. Självklart är orsakerna komplexa. Det kan handla om personlig vinning, vilket oftast är fallet när det gäller ekonomisk brottslighet, men ofta är det också ett resultat av sociala orsaker eller ännu vanligare på grund av missbruk.
En framgångsrik och human kriminalpolitik bygger på insikt i de sociala villkor vi lever under. Det preventiva syftet med hårdare straff har antagligen också större relevans när det gäller personer som planerar att begå ekonomisk och liknande brottslighet än när det gäller andra typer av brott.
Narkotika- och missbruksvårdsfrågor kommer inte att tas upp i denna motion. Vår politik i dessa delar återfinns i motionen ”Narkotikapolitik” (2007/08:So408).
Kriminalvårdens situation när det gäller överbeläggningar, som får konsekvenser för verksamheten, är akut. Åtgärder på kriminalvårdsområdet borde vara prioriterade i regeringens budget. I stället urholkar man anslaget jämfört med tidigare aviseringar. Detta sker dels på grund av lågt räknad pris- och löneomräkning, dels på grund av regeringens straffskärpningspolitik, som medför ökade kostnader som regeringen inte finansierar för. Därtill ska nämnas de satsningar som görs på polis och åklagare som inte balanseras med motsvarande satsningar på kriminalvården.
Utöver detta föreslår regeringen att propositionen Ingripanden mot unga lagöverträdare år 2008 ska finansieras med medel från kriminalvården omfattande 76 miljoner kronor per år. Vi vill att dessa pengar stannar hos kriminalvården. 30 miljoner av dessa medel ska användas för behandling av sexualbrottsdömda samt män som döms för våld i nära relationer, vilket är 10 miljoner kronor mer än vad regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2007.
Vänsterpartiet vill dessutom genomföra en reform där villkorlig halvtidsfrigivning återinförs från den 1 juli 2008. Detta skulle frigöra cirka 900 miljoner kronor per år. Hälften av detta bör användas till satsningar på en förbättrad kriminalvård. Detta ska framför allt användas till satsningar på frivården, förbättrad utbildning och behandling av de intagna, särskilda satsningar för intagna kvinnor, pengar till vidareutbildning av personal, satsning på särskilda personalkategorier och välbehövliga tillskott till frivården. Resterande 450 miljoner kronor bör användas till förebyggande satsningar i kommunerna, till missbruksvården och psykiatrin. Detta gäller dock inte för 2008, då reformen endast ger 450 miljoner kronor som bör stanna inom anslaget till Kriminalvården.
Att pris- och löneomräkningsmodellen ger ett så lågt utslag gör att en redan alltför ansträngd verksamhet påfrestas ytterligare. Vi lägger därför in en kompensation på 94 miljoner kronor.
Sammantaget innebär detta att vi, jämfört med regeringens förslag, vill förstärka anslaget med 170 miljoner kronor 2008. Anslaget minskas med 450 miljoner kronor 2009 och 2010 jämfört med regeringens förslag men innebär ändå en förstärkning av verksamheten på grund av återinförd villkorlig halvtidsfrigivning.
Det finns i dag en mängd internationella konventioner som reglerar förhållandena på fängelser och häkten samt skyddet för mänskliga rättigheter för interner. Dessutom innehåller vår grundlag flera rättigheter, vilka givetvis även gäller dem som sitter i våra fängelser.
Ett exempel på där det kan vara tveksamt om internernas grundläggande rättigheter respekteras gäller frågan om föreningsfriheten, som är en grundlagsfäst rättighet. När det gäller möjligheten att bilda förtroenderåd på våra anstalter begränsas den i dag till att gälla enskilda avdelningar i stället för gälla hela anstalten, vilket oftast är en förutsättning för att man ska kunna driva sina krav med någon som helst kraft. Ordningen med små förtroenderåd innebär också att de synpunkter som internerna vill framföra vanligtvis får framföras till avdelningschefen i stället för anstaltsledningen. Detta är en dålig ordning. Det som anförs som skäl för denna ordning är säkerhetsfrågor och att man vill förhindra kommunikation mellan avdelningar och vissa individer.
Vänsterpartiet anser att det är tveksamt om det verkligen är möjligt att på detta generella sätt inskränka en av de viktigaste grundlagsfästa rättigheterna. När det gäller fångarnas nationella förtroenderåd kringskärs möjligheterna till organisering totalt.
Det måste finnas en kontinuerlig tillsyn när det gäller att fångars rättigheter ska upprätthållas. Det är ibland en svår uppgift att göra dessa avvägningar. Bedömningen när säkerhetsskälen är på en sådan nivå att man kan göra undantag från rättigheterna är svår. I dag är det Justitieombudsmannen som är den som har det yttersta ansvaret för att fångars mänskliga rättigheter respekteras, men det är inte tillräckligt. Det behövs någon som aktivt kan arbeta för både interner, anstaltsledningar och Kriminalvården.
I Storbritannien har det införts en fångombudsman som arbetar med dessa frågor. Det har fått mycket positiva effekter för internerna, men även för anstaltsledningarna, och har bidragit till att få en bättre fungerande verksamhet för alla parter. En fångombudsman bör införas även i Sverige. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under en längre tid har utvecklingen gått mot längre och längre strafftider. Vänsterpartiet anser att detta är en skrämmande och kontraproduktiv utveckling. Det finns ingen forskning som tyder på att längre straff och hårdare tag leder till mindre brottslighet eller färre återfall efter avtjänat straff. Det är tydligt även om man tittar internationellt. De flesta forskare hävdar i stället motsatsen.
Anstalterna har i dag en alltför hög beläggning som på de slutna anstalterna ligger kring 100 %. Även om fler platser just nu byggs är detta allvarligt och får stora konsekvenser för möjligheten att driva en bra verksamhet. Mycket tid och resurser måste läggas på att hitta plats åt nya intagna.
Detta beror endast till viss del på en ökad våldsbrottslighet. Andra viktiga orsaker är stora satsningar på polisen som medför att fler brott upptäcks samt att domstolarna dömer till allt hårdare straff.
Därför är det bekymmersamt att regeringen i regeringsförklaringen aviserar höjda straff för en rad brott. Regeringen saknar finansiering av dessa straffskärpningar, och man kan därför fråga sig hur seriösa de är. Regeringen signalerar även för kommande översyner av strafflängderna generellt i syfte att justera upp dem. Situationen i Kriminalvården skulle då bli helt ohållbar, och stora anslagsförstärkningar skulle behövas för att finansiera de längre straffen.
Med den borgerliga straffhöjningspolitiken hamnar man i en ond cirkel där man aldrig uppnår en bra återrehabiliterande verksamhet i kriminalvården, vilket i sin tur självklart får konsekvenser för brottsligheten och där man inte heller får resurser över till den förebyggande verksamheten i kommunerna. Samhällets sociala misslyckanden skjuts därigenom över på kriminalvården och samhället blir mer repressivt och brutalt, helt i linje med den tydliga internationella trend som finns. Vi tjänar inget på att hålla människor inlåsta lång tid, varken i ekonomiskt hänseende eller ur ett brottsförebyggande perspektiv. Målet bör i stället vara att antalet fångar ska minskas.
Det finns mycket kritik mot att kriminalvården blir mer och mer av förvaring och mindre av behandling. Vänsterpartiet sade nej till att flytta fram normen för när villkorlig frigivning ska ske till två tredjedelar av strafftiden. Alltsedan dess har vi kämpat för ett återinförande av halvtidsfrigivningen. Genom ett återinförande av villkorlig halvtidsfrigivning och genom att satsa de budgetmedel som då frigörs på en förbättrad kriminalvård finns stora möjligheter att förändra denna bild. En lång tid där den dömde är villkorligt frigiven och står under kriminalvårdens tillsyn har också ett egenvärde för att underlätta en övergång till ett liv i frihet och utan kriminalitet.
Vänsterpartiet vill att pengar frigörs bl.a. till utökad och förstärkt programverksamhet, mer resurser till missbruksbehandling, satsningar på sysselsättning och utslussningsåtgärder, satsningar på personalen, större möjligheter att anpassa kriminalvården för intagna kvinnor och satsningar på särskilda personalkategorier. Oerhört viktigt är det också med stora tillskott till frivården. Delar av de resurser som frigörs kan fördelas till förebyggande arbete i kommunerna.
Normen om villkorlig halvtidsfrigivning bör alltså återinföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att villkorlig halvtidsfrigivning bör återinföras från den 1 juli 2008. Ett återinförande av villkorlig halvtidsfrigivning skulle enligt beräkningar från riksdagens utredningstjänst minska anstalternas kostnader med cirka 1 miljard kronor per år. Samtidigt beräknar vi att frivårdens kostnader stiger med omkring 100 miljoner kronor. Reformen skulle frigöra cirka 900 miljoner kronor. Hälften av detta bör användas till satsningar på en förbättrad kriminalvård. Vilka dessa förbättringar skulle vara kommer vi att redogöra för i denna motion. Resterande 450 miljoner kronor bör användas till förebyggande satsningar i kommunerna till missbruksvården och till psykiatrin. Detta gäller dock inte för 2008, då reformen endast ger 450 miljoner kronor som bör stanna inom anslaget till Kriminalvården.
Frivården är en mycket viktig del av kriminalvården som det talas alldeles för lite om. De ansvarar för påföljder såsom skyddstillsyn, övervakning, villkorlig dom, kontraktsvård, samhällstjänst och intensivövervakning. Dessutom är frivården den viktigaste länken till samhället när det gäller förberedelser för frigivning och tiden efter frigivning från fängelse.
Under de senare åren har fler alternativa påföljder införts. Vänsterpartiet har varit mycket drivande i frågan om användningen av s.k. fotboja, där lagstiftningen successivt utvidgats och som nu kan användas vid fängelsestraff på upp till sex månader och vid utslussning av dem som dömts till minst 18 månaders fängelse. Utvecklingen är positiv men har också ökat frivårdens arbetsbelastning.
Den ansträngda ekonomiska situationen inom kriminalvården har gjort att resurser inte har tillförts frivården i samma utsträckning som nya uppgifter. Det har inte varit möjligt att fördela om resurser samtidigt som det har varit nödvändigt att lägga ut besparingar och bygga nya anstaltsplatser. Härmed uppstår en risk att de alternativa påföljderna som införs inte får önskade resultat och att allmänhetens och domstolarnas förtroende för påföljderna minskar. Den positiva utvecklingen när det gäller införandet av alternativa påföljder riskerar därmed att brytas.
En av de stora satsningarna som Vänsterpartiet vill göra i och med ett återinförande av halvtidsfrigivningen är på frivården. I och med att man då får en kraftig ökning av antalet klienter är detta nödvändigt, men frivården är även i dag underfinansierad. Inför ett återinförande av halvtidsfrigivningen från den 1 juli 2008 skulle en av de viktigaste uppgifterna för Kriminalvården under första halvan av året vara att förbereda och förstärka frivården för denna reform.
Personalen är kriminalvårdens viktigaste resurs. Arbetet för en kriminalvårdare är mycket krävande och innehåller moment som borde förutsätta lång och krävande utbildning. En kriminalvårdare ska klara kontaktmannaskap, repressiva åtgärder samt motivering av hårt kriminellt belastade personer och personer med grava missbruksproblem på en och samma gång. Självklart är detta i princip omöjligt, och dessutom finns ingen relevant utbildning att tillgå utöver den som Kriminalvården själv erbjuder. Att Kriminalvården ska utbilda sin egen arbetskraft skapar problem eftersom verksamheten då får skötas av vikarier i stor utsträckning. Det är ingen bra utgångspunkt.
Ett så krävande yrke kräver en vidare utbildning än vad som kan erbjudas inom Kriminalvårdens egen försorg. En särskild utbildning skulle uppvärdera vårdaryrket. De problem som uppstår när vårdaryrket ofta ses som ett genomgångsyrke skulle minska. En möjlighet torde vara att skapa en särskild inriktning inom socialhögskolans regi under rubriken socialt arbete med inriktning på kriminalvård. Ett annat alternativ är att skapa en särskild kriminalvårdshögskola. Det bör utredas hur en särskild kriminalvårdarutbildning kan skapas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även om en förbättrad grundutbildning är nödvändig måste också dagens personal vidareutbildas och statusen på yrket höjas. Kriminalvårdarens roll i samhället är underskattad, och satsningar på personalen måste till för att uppnå verksamhetens brottsförebyggande mål. Vänsterpartiet vill att en del av de medel som frigörs vid ett återinförande av den villkorliga halvtidsfrigivningen satsas på personalen.
Personer som anklagas för att ha begått brott får ofta sin första erfarenhet av kriminalvården när de placeras i häkte. Häktena är en viktig del av kriminalvården men samtidigt en verksamhet som levt en ganska anonym tillvaro. Intresset från den politiska sfären och medier begränsas ofta till exceptionella händelser. Häktena har dock en unik ställning dels för att man där låser in människor som inte är dömda utan enbart är misstänkta för brott, dels därför att förhållandena ofta är hårdare än i fängelse.
Med ett återinförande av villkorlig halvtidsfrigivning skulle även trycket på häktena minska eftersom det i dag tyvärr är så att platsbrist på anstalterna ibland gör att dömda personer blir kvar på häktena. Lyckligtvis visar Kriminalvårdens statistik från 2005 på att antalet dömda i häkte är färre jämfört med tidigare år. Men, som man skriver: ”Detta hindrar inte att beläggningssituationen vid landets häkten under 2005 var fortsatt svår.” Man har en beläggningsgrad på i genomsnitt 104 %.
Häktade som inte blivit föremål för restriktioner har möjligheten till gemensamhetstid. Syftet med gemensamhetstid är att bryta den skadliga isoleringen. Vid flera häkten har problem uppstått när det gäller genomförandet av sådana åtgärder då utrymmena inte har varit gjorda för att inrymma denna typ av verksamhet. När man nu bygger nytt ser man till att utrymmet finns, men vid äldre häkten har man varit tvungen att ta till provisoriska lösningar. Överbeläggningarna på våra häkten gör dessutom att de utrymmen som tillskapats för gemensamhetsaktiviteter i stället används för de intagnas boende. Detta gör att miljön inte lever upp till de krav som bör kunna ställas, varken för de häktade eller för personalen.
Sverige har fått kritik av Europarådet för att bryta mot den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning på grund av förhållandena på de svenska häktena.
Ett område där Europarådets kritik med anledning av tortyrkonventionen var mycket stark gällde de restriktioner som åklagarna utfärdar i samband med häktningen. Dessa ansågs ofta slentrianmässiga, och i mycket stor utsträckning handlade det om fullständiga restriktioner. Detta innebär att den intagne inte får ha någon som helst kontakt med omvärlden vare sig genom medier eller någon personlig kontakt utanför rättsväsendet.
Vid häktningsförhandling får i dag åklagaren begära inskränkningar av den häktades kontakt med omvärlden. Ett problem har varit att ett sådant beslut inte talar om vilka restriktioner som får användas, utan det har varit upp till åklagaren att välja. Åklagarens beslut har sedan inte kunnat överklagas utan endast kunnat prövas i tingsrätten vid begäran.
Utredningen ”Ny häkteslag” kommer med många goda förslag om hur problematiken kring häkten kan åtgärdas. Bland annat föreslår man att alla intagna ska få information om rättigheter och skyldigheter enligt häkteslagen samt ges möjlighet att redan under vistelsen i häkte och i samråd med kriminalvården förbereda eventuell vistelse i anstalt eller annan verkställighet av påföljd.
Vad gäller den intagnes kontakt med omvärlden kompletterar man rätten till kommunikation genom telefonsamtal med rätten till annan elektronisk kommunikation, t.ex. via e-post. Det ges även en rätt att ta del av vad som händer i omvärlden genom användande av Internet eller andra datanät.
Vad gäller de personliga besök som de intagna får ta emot införs en möjlighet att erbjuda besöksrum där den intagne och besökaren skiljs åt med glasruta som ett alternativ till bevakade besök. Vi är oroliga att denna utveckling sprids och blir ett huvudalternativ när det gäller besöksmottagande för hela kriminalvården. Vi stöder därmed inte utredningens förslag.
Utredningen föreslår att åklagaren i samband med häktningsförhandlingen ska begära rättens tillstånd för och motivera varje enskild restriktion som han eller hon vill ålägga den häktade. Man föreslår också att beslutet ska kunna överklagas till hovrätten. Dessa förslag ser vi särskilt positivt på eftersom de skulle skapa ett avsevärt mer rättssäkert förfarande.
Regeringen bör återkomma med förslag till häkteslag i linje med utredningen SOU 2006:17 Ny häkteslag, undantaget förslaget om möjlighet att införa besöksrum med glasruta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tiden i häktet är för många en mycket omskakande upplevelse oavsett bakgrunden till varför man befinner sig där. Många hamnar i en djup kris och behöver hjälp.
När det gäller missbrukare är dessa ofta akut drogpåverkade vid intagning i häkte, och då inträder naturligtvis en avgiftningssituation med starka abstinensbesvär. Detta är antagligen en av anledningarna till att vi under flera år haft relativt många självmord på våra häkten. Detta är utomordentligt allvarligt, och staten måste ta ett stort ansvar för att människor som sätts i förvar får det stöd och den hjälp som behövs. Det är viktigt att de ökade resurserna som satsas för narkotikabekämpning inom kriminalvården även fortsättningsvis kommer häktena till del.
Vänsterpartiet anser att den viktigaste resursen i detta arbete är personalen. De måste få bättre utbildning i den här typen av frågor och dessutom kontinuerlig handledning och vidareutbildning. Tillgången till sjukvårdspersonal måste vara stor. Ytterligare en viktig faktor är personaltätheten. Det måste finnas utrymme för extra tillsyn av intagna med behov av sådan utan att det får till konsekvens att man måste förändra och dra ned på övrig verksamhet. Verksamheten behöver också utvecklas så att man redan under häktningstiden tar vara på möjligheten att påbörja insatser för att motivera och förbereda den häktade för ett liv utan missbruk och kriminalitet.
Det finns mycket som är förbjudet och som inte accepteras i vårt samhälle. Kriminalitet är en av dem. Är man dessutom kvinna och kriminell är det ett ännu större brott mot våra normer, och det leder till ett stort utanförskap. Det passar inte in i vår bild av vad som är normalt. Med detta i tankarna kan man bara försöka tänka sig hur man blir behandlad och sedd om man som kvinna dessutom har barn och är kriminell. Det är en situation som många inte tror finns eller i alla fall inte vill se. Skulle man tvingas se det, skulle de flesta antagligen bara slå bort det som förkastligt. Hur kan en mamma göra så mot sina barn? Har hon ingen ansvarskänsla alls?
I verkligheten finns dessa kvinnor mitt ibland oss. Eftersom även de är produkter av vårt samhälle är de mycket medvetna om sitt utanförskap, och de skuldbelägger sig själva genom att ställa de frågor som många andra skulle ställa. Deras väg tillbaka till att bli en del av vårt samhälle igen, med dessa förutsättningar, är oerhört lång. Att många inte ens vill se deras behov gör det inte lättare. (Ovanstående är ett utdrag ur ett projektarbete i sociologi, vt 98, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet).
Kriminalvården är en klart mansdominerad värld där den manlige internen i dag utgör den norm som verksamheten är uppbyggd kring. I dag finns inte vare sig kunskap om eller beredskap för kvinnors särskilda situation och behov. Detta gäller såväl lokalers utformning och motiveringsarbetets upplägg som de sjukvårdsresurser som tillhandahålls.
Frivården har en särskilt betydelsefull roll när det gäller kvinnor som begår brott eftersom en stor andel av kvinnorna inom kriminalvården döms till påföljder under frivårdens ansvarsområde. Det har på vissa håll utvecklats program och verksamheter för kvinnor, men trots detta har inte kvinnors särskilda behov fått ett tillräckligt starkt genomslag inom frivårdens verksamhet. Därför måste kunskapen om och arbetet med förståelsen för kvinnors särskilda behov intensifieras och utvecklas.
Kvinnornas tidigare livserfarenhet gör att behovet av behandling är mycket stort. Där räcker det inte med den vanliga programverksamheten även om man utformar den efter kvinnors specifika behov. För flertalet handlar det om långvarig terapi, och för att kunna ha en möjlighet att rehabiliteras och återanpassas krävs det att dessa möjligheter byggs ut. Kvinnors situation inom kriminalvården bör således uppmärksammas särskilt, och åtgärder bör vidtas för att anpassa kriminalvården för kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Grundprincipen för allt dömande är att påföljder skall vara rättvisa och förutsägbara. En annan grundprincip är att domstolarna skall vara den dömande makten, frikopplad från den politiska som är den lagstiftande makten. Ändå är det så att det strängaste straffet som kan utdömas i Sverige inte kan sägas omfattas av dessa principer.
Fram till förra året byggde livstidsstraffet på att regeringen var den instans som slutligen, genom nådeinstitutet, bestämmer strafftidens längd. Nu gäller i stället att en livstidsdömd, efter att ha avtjänat minst tio år av sitt straff, kan ansöka om tidsbestämning av straffet. De som har att bedöma ansökan är Örebro tingsrätt. Detta gäller dock inte dem som dömts av någon av Förenta nationernas tribunaler för brott mot internationell humanitär rätt eller av Internationella brottmålsdomstolen och som överförts hit för verkställighet.
Förändringarna var positiva och löser en del av de principiella problemen med den tidigare ordningen. Även om förändringarna skulle få det avsedda genomslaget löser det dock inte frågan om det är rimligt att de som har dömts för brott för så många år sedan får sin strafftid påverkad av vad som händer i dag. Sker det grova och uppmärksammade brott och allmänhetens attityd hårdnar eller förändras det politiska klimatet i dessa frågor är det ofrånkomligt att detta kommer att påverka strafftidens längd. Även tillkommande straffskärpningar för grova brott kommer eventuellt att påverka bedömningen när man ska tidsbestämma straffet. Det strider mot principen att man inte ska kunna drabbas av retroaktiv lagstiftning.
Tyvärr tyder också många avgöranden på att detta varit ett dominerande inslag när den nya lagstiftningen ska tillämpas. I skrivande stund väntar det första avgörandet i HD, men nuvarande ordning har alltså redan börjat visa på problem.
Innan straffet tidsbestäms försvåras också den dömdes återanpassning till samhället. I detta arbete är det viktigt med tydliga mål och förutsättningar. Livstidsstraffet bör avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Antalet dömda till långa fängelsestraff har ökat de senaste åren. Situationen för denna grupp är särskilt svår, och de är oftast intagna på anstalter som har högsta säkerhetsklass. Påfrestningarna och konflikter har ökat och våldet har trappats upp. Det har också blivit vanligare med gängbildningar på anstalterna. En del har sitt ursprung utanför anstalterna och en del skapas inne på anstalterna. De senaste årens rymningar och upplopp har delvis sin grogrund i detta.
Detta är en oroväckande utveckling, och risken finns att fler och fler kommer att känna ett behov av att ingå i någon gruppering för att klara sig under anstaltsvistelsen. Det är därför extra viktigt att uppmärksamma de långtidsdömdas situation. Det finns i detta ett vägval: Antingen fortsätter man med att vidta ökade säkerhetsåtgärder för alla och skapar mindre och mindre avdelningar för att minska kontaktytorna mellan internerna eller så måste det till särskilda lösningar för olika grupper. Vi anser att det senare är rätt väg att gå.
Vänsterpartiet anser att för en liten grupp av internerna är ökade säkerhetsåtgärder och minskade kontaktytor nödvändiga åtgärder för att kunna tillgodose skyddsbehovet både hos andra interner och hos personalen. Men det bör inte göras på det sätt som det görs i dag då denna grupp oftast får vistas stora delar av straffet på Kumlabunkern eller på isoleringen på de andra säkerhetsanstalterna. Det måste nu skapas platser antingen genom en särskild anstalt eller på annat sätt där man har kvalificerad personal, där samarbete med psykiatrin är en naturlig del av arbetet och där målsättningen ska vara att skapa en verkställighet med innehåll även för denna grupp.
När det gäller övriga interner måste det utvecklas olika modeller för anstalterna så att de fångar som visar en positiv utveckling ska ha möjlighet att vara på anstalter med större avdelningar med exempelvis större utbud av fritidsaktiviteter. Framför allt måste de som är förstagångsdömda, om det inte finns synnerliga skäl, placeras på denna typ av anstalter.
Vid anstalten i Kumla infördes för några år sedan en särskild mottagningsenhet. Vid denna enhet placeras alla som har dömts till fyra år eller mer, under de första veckorna av verkställigheten. Syftet med detta är att göra en kartläggning av klienten, dennes behov och även en s.k. farlighetsbedömning. Kartläggningen ska sedan ligga till grund för placeringen av klienten så att både samhällsskyddet och klientens behov kan tillgodoses.
Vi ser det emellertid som ett problem att omkring hälften av alla som kommer till mottagningsenheten placeras på fängelser i de två högsta säkerhetsklasserna. Detta är en förmodligen onödigt hög andel. Trots att det ska ske omprövningar av en intagens säkerhetsklassning stannar man dessutom inom denna säkerhetsklass under hela verkställigheten. Ibland innebär detta att restriktionerna mot den intagne är så hårda att vid frigivningstillfället blir det en alltför abrupt omställning. Vi avser att återkomma i frågan om säkerhetsbedömning av intagna.
Men vi anser också att man kan fundera på ett annat steg i utvecklingen när det gäller kriminalvård för långtidsdömda. I Skottland har man infört särskilda avdelningar för dem som är dömda till tio år eller livstid där de får vistas under de första åren av verkställigheten. På dessa avdelningar satsar man extra på bearbetning av brottet och den uppgivenhet och förvirring som ett så långt straff givetvis ger upphov till. På dessa avdelningar får den intagne hjälp med att lösa praktiska problem som kan uppstå utanför anstalten. Exempel på sådant är familjeproblem, barnens situation och liknande. Därutöver ges information om hur fängelset och fängelselivet fungerar, vad som krävs av en, vilka rättigheter och skyldigheter man har och vart man skall vända sig med olika ärenden.
Behovet har visat sig stort då många av dem som döms till dessa straff är dömda för mord och då ofta relationsmord, utan annan kriminell bakgrund. Genom att man dessa första år koncentrerar sig på att lösa och bearbeta olika typer av problem och att förbereda för anstaltsvistelsen är klienten mycket lugnare och mer välfungerande när han eller hon placeras vid vanlig anstalt. Resultatet har blivit att anstalterna fungerar bättre och antalet incidenter har minskat. Regeringen bör utreda möjligheterna att arbeta på detta sätt även i Sverige och införa avdelningar för personer med mycket låga straff. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att kriminalvården ska lyckas med sitt uppdrag krävs att man gör stora ansträngningar för att intagna ska kunna få utbildning och arbete. Dessa är viktiga faktorer för att hjälpa en dömd person till ett normalt liv och på så sätt förebygga att han eller hon återfaller i kriminalitet. I detta sammanhang är den s.k. normaliseringsprincipen viktig. Denna innebär att det i så stor utsträckning som möjligt ska vara de samhällsfunktioner som hjälper människor utanför kriminalvården också ska vara verksamma bland de intagna.
En åtgärd som underlättar för dömda att återanpassas är permanentade verksamheter med bidrag från AMS som kallas KrAMI, när det gäller män, och MOA, när det gäller kvinnor. De är ett samarbete mellan frivården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen för att få ut klienter i arbetslivet och finansieras från dessa tre parter. Hur fördelningen ser ut sinsemellan varierar över landet.
Vi har låtit riksdagens utredningstjänst titta på framtiden när det gäller detta, och den ser tyvärr mycket dyster ut. Inom det nätverk som skapats mellan de kommuner där KrAmi och MOA bedrivs är man oroade. På flera ställen har man fått indragna anslag. Nätverket framhåller att länsarbetsnämndernas minskade anslag och prioriteringar hotar KrAmi/MOA:s existens och att länsarbetsnämndernas framtida deltagande i projekten är oklart. Nätverket efterlyser även en långsiktig samordning mellan myndigheterna och ett övergripande ansvar för verksamheterna.
Efter att Vänsterpartiet lyft upp frågan skriver regeringen i sin budgetproposition att samverkan kring KrAMI-verksamheten bör fördjupas. Om detta är en tillräcklig signal till Arbetsmarknadsverket är dock mycket tveksamt. Regeringen anvisar inte tillräckliga ekonomiska medel för detta. Det bör säkerställas att verksamheterna KrAMI och MOA behålls och fördjupas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inom kriminalvården erbjuds på vissa håll yrkesutbildningar som finansieras av AMS. Dessa yrkesutbildningar är populära hos de intagna, och när det gäller Stockholmsregionen får hela 90 % av dem som gått dessa utbildningar ett arbete. Det ser också så ut i resten av landet. Utbildningarna leder i många fall till yrken där det är brist på arbetskraft, t.ex. är ett flertal hantverksjobb.
Många är rädda att dessa utbildningar ska dras in efter de minskade resurserna till AMS. Det har förekommit uppgifter om att de ska dras in helt. Enligt riksdagens utredningstjänst kan AMS inte svara på hur mycket som ska avsättas utan det ska diskuteras med kriminalvården. Att denna viktiga verksamhet lever under så osäkra former är självklart inte tillfredsställande. I stället bör fler intagna inom kriminalvården erbjudas kvalificerad yrkesutbildning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.