Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en översyn ska göras av försäkringsvillkor gällande brottsskadeersättning för att undvika oskäliga villkor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att beslut som fattas av offentliga organ i större utsträckning ska innehålla en konsekvensbeskrivning ur brottsförebyggande perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en dialog ska inledas med näringslivet för att öka medvetenheten och kunskapen om näringsidkarnas ansvar för det brottsförebyggande arbetet och lyfta fram goda exempel.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att brottsofferperspektivet ska ges ökad prioritet i polisarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en undersökning ska genomföras i syfte att ta fram metoder för att förbättra informationen till brottsoffer under pågående förundersökning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utbildning i förhörsmetodik och viktimologiska reaktionsmönster ska vara en obligatorisk del av polisutbildningen.
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder och återkommer till riksdagen med lagförslag med anledning av SOU 2007:6 Målsägandebiträdet – Ett aktivt stöd i rättsprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att utarbeta en nationell handlingsplan för brottsofferarbete inom hälso- och sjukvården samt ge bred kännedom nationellt om goda lokala satsningar.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att samarbete kring s.k. barnahus ska inrättas i alla större kommuner i landet.
1 Yrkande 1 hänvisat till CU.
2 Yrkande 3 hänvisat till NU.
3 Yrkande 8 hänvisat till SoU.
Denna motion kommer att behandla brottsoffer som grupp enligt vår definition av brottsoffer. Varje grupp av brottsoffer har specifika behov, det kan gälla äldre, funktionshindrade, barn, unga eller personer som drabbats av hatbrott.
Det finns i dag ingen allmänt accepterad definition av vem eller vad ett brottsoffer är. Enligt rättegångsbalken är ett brottsoffer en person som utsatts för brott (målsägande), dvs. den mot vilken brott blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som har lidit skada av det.
Andra instanser gör vidare definitioner, t.ex. den internationella polischefsföreningen. Deras definition omfattar inte enbart de omedelbara offren utan även deras familjer och andra medlemmar i lokalsamhället. Dessutom omfattar den även sekundära offer, som t.ex. vittnen till våldsbrott, poliser och andra som kommer till en brottsplats, andra yrkesgrupper som arbetar med brott och konsekvenser av brott (domare, åklagare etc.) samt nämndemän som dömer i uppmärksammade mål.
Mellan dessa två ytterlighetsdefinitioner finns ett antal olika varianter. I vissa fall vänder sig brottsoffren emot definitionen av sig själva som offer och vill i stället se sig som överlevare. Vi kommer dock att använda termen brottsoffer i den här motionen.
När det gäller brottsofferdebatten i Sverige kan det konstateras att brottsoffrens situation i snäv bemärkelse uppmärksammats i allt större utsträckning såväl inom forskningen som i samhället i stort. En av orsakerna till det ökade intresset för brottsoffrens situation är kvinnorörelsens arbete med att synliggöra mäns våld mot kvinnor.
Trots den ökade uppmärksamheten för brottsoffrens situation finns enligt Vänsterpartiet tecken på att uppmärksamheten blir retorik utan reellt innehåll. Att brottsoffer får ett symboliskt värde i den kriminalpolitiska debatten leder inte nödvändigtvis till att deras ställning och situation förbättras. Tvärtom kan det leda till en förtroendeklyfta mellan brottsoffret och samhället då det i det konkreta fallet visar sig finnas ett glapp mellan ord och handling. Brottsoffer har i hög grad använts som en bricka i det politiska spelet. Det finns också ett behov av ett så kallat perfekt offer för att nå framgång i en rättegång. Denna bild vill vi ändra på.
Nedan följer en genomgång av vad vi anser att olika instanser borde göra för att förändra arbetet med brottsoffer och varför.
Då brott konstaterats är det viktigt att någon döms till ansvar för brottet. Dock kan ett brottsoffer också drabbas av allvarliga ekonomiska konsekvenser till följd av brottet. De flesta har i dag en hemförsäkring som täcker olika händelser. Det har dock visat sig att de flesta försäkringar har försäkringsvillkor som friskriver försäkringsbolagen från det ekonomiska ansvaret. Det kan bero på att offret betett sig på ett visst sätt eller på andra omständigheter. Vissa villkor är helt legitima medan andra måste anses oskäliga. Detta gör att försäkringsbolagen övervältrar oskäliga kostnader på samhället även om försäkringstagaren betalat in sina premier. En översyn bör göras av försäkringsvillkor gällande brottsskadeersättning för att undvika oskäliga villkor.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I det fall det inte är möjligt att få ersättning från försäkringsbolagen kan ersättning sökas hos Brottsoffermyndigheten. På grund av ett ökat antal ärenden samt en väntad fortsatt ökning planerar Vänsterpartiet för att förstärka anslag 4:11 Ersättning för skador på grund av brott med 3 miljoner kronor från år 2008 jämfört med regeringens förslag.
Det ökade antalet ärenden inom alla verksamhetsgrenar medför även att anslag 4:10 Brottsoffermyndigheten behöver ökas. Samtidigt behövs ytterligare medel för att bygga upp en brottsofferportal på Internet. Vänsterpartiet planerar för en förstärkning med 1 miljon kronor från år 2008 jämfört med regeringens förslag.
Se även motionen Utgiftsområde 4 (2007/08:Ju339).
Det viktigaste brottsofferarbetet som kan vidtas är att förebygga brott. Det måste alltid vara bättre att förebygga brott än att reparera brott. För Vänsterpartiet finns det ingen del av det kriminalpolitiska arbetet som är så viktig som detta arbete. Högern fokuserar på kortsiktiga krav som hårdare tag mot kriminella och hårda straff. Vi anser att det mesta av det brottsförebyggande arbetet ligger utanför rättsväsendets ansvar. Det som pressar tillbaka kriminaliteten är nya arbetstillfällen, minskade ekonomiska och sociala klyftor, fler bostäder och en förbättrad skola.
I samhället finns flera utsatta grupper som mer än andra riskerar att hamna i kriminalitet. Vad många glömmer bort är att det är samma grupper som i hög utsträckning utsätts för brott. Det viktigaste redskapet i det brottsförebyggande arbetet är att bevara och utveckla välfärden för att människor ska slippa att bli offer för samhälleliga orättvisor och socialt utanförskap. Detta innebär att fungerande skola, omsorg, arbete och bostad åt alla är helt nödvändiga mål, tillgång till kultur och möjlighet till meningsfull fritidssysselsättning likaså.
De flesta vinner på ett rättvist och solidariskt samhälle – i synnerhet de som i dag lever i utsatta situationer. Ändå befinner sig den offentliga verksamheten under ständigt hot om nedskärning eller nedläggning. Detta aktualiseras under höstmånaderna när budgetar ska förhandlas fram i riksdagen och i kommunerna. Ska vi skära ned på lärarna i år? Kan vi inte skjuta upp beslutet att sätta upp belysning på busshållplatsen? Kan socialnämnden verkligen inte klara sig på lite mindre pengar? Man möter ofta poliser som uppgivet konstaterar att politiker lägger ned fritidsgårdar, och sedan blir samma beslutsfattare förvånade över att man får problem med ungdomar som strular runt i brist på meningsfull fritidssysselsättning. Alltför ofta saknas konsekvensanalyser vid beslutsfattandet. Självklart ska dessa frågor också alltid ingå när det gäller bebyggelseplanering och dragning av kollektivtrafiklinjer eller liknande.
Brottsförebyggande arbete är långsiktigt arbete, ett arbete som kräver en helhetssyn. Det räcker inte att reagera när olyckan är framme utan det måste vara en del av det dagliga arbetet, både på nationell och på kommunal nivå. Fler beslut som tas av offentliga organ ska innehålla en konsekvensbeskrivning av det brottsförebyggande perspektivet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även näringslivet har en viktig brottsförebyggande roll. Att antalet rån ökar i nattöppna butiker där en person arbetar ensam är inte förvånande.
När det stöldbegärliga godset exponeras ökar snatterier och så vidare. Det finns goda exempel på hur man hanterar denna problematik – och dessa bör lyftas fram. Svensk handel bedriver exempelvis ett arbete för att förbättra säkerheten i kommersiella centrum genom att säkerhetscertifiera butiker och andra näringsställen. Det kan gälla slutna kassasystem, markeringslister för hjälp till identifiering och annat ganska enkelt arbete som förbättrar säkerheten.
Självklart är det också så att konsumenter har rätt att ställa krav på tillverkare av exklusiva produkter, t.ex. nya bilar, att göra dem svåra att stjäla. En dialog bör inledas med näringslivet för att öka medvetenheten och kunskapen om näringsidkarnas ansvar för det brottsförebyggande arbetet och lyfta fram goda exempel.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har länge motionerat om en ändring i socialtjänstlagen för att stärka socialnämndens skyldighet att ge stöd och hjälp till brottsoffer. Denna bestämmelse gäller särskilt kvinnor som utsätts för våld och övergrepp. Den föreslagna förändringen handlar om att byta ut ordet ”bör” mot ordet ”skall” i socialtjänstlagen 5 kap. 11 §.
Både Brottsofferjourernas Riksförbund och utredningen Slag i luften (SOU 2004:121) har inkommit med samma förslag. En starkare skrivning innebär bl.a. att samhället visar sitt stöd för brottsoffer som ofta tvingas gå igenom en smärtsam process i domstolen. Dessutom är det en signal om att socialnämnden ska arbeta aktivt med praktiskt stöd till de brottsoffer som har behov av exempelvis skyddat boende. Det finns därför all anledning att genomföra den föreslagna lagändringen i socialtjänstlagen (2001:453) 5 kap. 11 § så att ordet ”bör” i första och andra meningen byts ut mot ordet ”skall”. Mer om detta i vår socialpolitiska motion (2007/08:So383).
Då ett brott inträffat är polisen oftast den samhälleliga instans offret först kommer i kontakt med. Att polisen i sin kontakt med brottsoffret verkligen har insikt i brottsofferfrågor och anlägger ett individperspektiv på den initiala utredningen är av yttersta vikt för ärendets fortsatta hantering. Poliser måste få större tillgång till vidareutbildning i brottsofferfrågor, dokumentering och förhörsteknik. Att utredningen redan i inledningsskedet genomförs på bästa sätt är en garanti för den fortsatta förundersökningen. Det finns i dag brottsoffersamordnare i många delar av polisorganisationen, men arbetet ges inte den prioritet som det förtjänar. Självklart är ett gott bemötande av brottsoffer en förutsättning för att utredningen ska bli så bra som möjligt. Brottsofferarbetet bör ges ökad prioritet hos polisen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett brottsoffer har intresse av att få information om vad som händer med förundersökningen. Detta är av yttersta vikt för att brottsoffret ska känna sig tryggt och tillfreds med samhällets hantering av det trauma som ett brott är. Ett sätt att lösa informationsbristen i detta sammanhang är att utse kontaktperson inom polismyndigheten, ett annat är att öka informationsplikten. De regler som redan finns måste också användas. Vänsterpartiet anser att dessa brister är så pass stora att en undersökning bör göras om vilka metoder som är lämpliga att vidta. Ett sådant uppdrag skulle kunna genomföras i samverkan med Brottsofferjourernas Riksförbund och kvinnojourerna eller genom Brottsoffermyndighetens försorg.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett av de viktigaste instrumenten för att kunna utreda brott är självklart att ha ett bra grundmaterial att inleda med. En förutsättning för att få ett sådant material är att ha bra kunskaper om förhörstekniker och grundläggande kunskaper om psykologiska reaktioner. Denna kunskap är mycket skiftande hos polisen. Bättre utbildning behövs. Vänsterpartiet anser att sådan utbildning måste införas redan på grundnivån av polisutbildningen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Åklagarna har en mycket viktig roll för brottsoffren. Ofta missförstås åklagarnas roll och brottsoffret kan känna sig besviket. Missförståndet bygger på att offret, och även vittnet, förväntar sig att åklagaren ska ta dess parti. Åklagarens roll är dock inte att vara stödperson till offret eller till vittnet utan att leda förundersökningen och framföra övertygande bevis i domstolen.
Brottsoffret är ofta mycket utsatt och känner sig ofta kränkt under rättegången. I vissa fall beror det på bristen på stöd. Det är Vänsterpartiets mening att brottsoffren i större utsträckning än idag bör får möjlighet till målsägarbiträde. Lagstiftningen om målsägarbiträde har utvärderats, och man har konstaterat att den inte fungerat helt och hållet så som det var önskat. Vid exempelvis grova sexualbrott har målsägandebiträden inte förordnats i den utsträckning som var avsett. Det har också förekommit att biträden förordnats sent. Utredningen kom med en rad förslag.
Till att börja med föreslog man förstärkningar när det gäller vem som har rätt till målsägandebiträde. Förslaget är att de ska förordnas när det gäller alla sexualbrott förutom sexuellt ofredande, om det inte är uppenbart att ett behov saknas. De ska också alltid utses när ett barn utsatts för grövre brott.
Utredningen hade även förslag om en förstärkt informationsskyldighet om målsägandebiträde till brottsoffret från polis och åklagares sida. Man föreslår också att åklagare ska ha till uppgift att förordna målsägandebiträde under förundersökning och om en sådan inte förordnas ska detta beslut kunna överklagas. Man föreslår vidare att målsägandebiträden ska underrättas vid förhör under förundersökning och att de ska få bättre tillgång till information under processens gång. Ett förslag som till sist kan nämnas är att målsägandebiträdena ska hjälpa brottsoffret i skadeståndsprocessen.
Utredningen har många bra förslag och regeringen bör skyndsamt vidta åtgärder och återkomma till riksdagen med lagförslag med anledning av utredningen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Självklart spelar också brottsofferjourerna här en mycket viktig roll genom sitt arbete med att stödja brottsoffret, inte minst genom att förklara processen och parternas olika roller.
Under rättegången har även den tilltalade rättigheter. Ett rättssamhälle bygger på principen att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad och den tilltalade har självklart rätt till bästa möjliga försvar. I rättegångssituationen innebär detta att brottsoffret blir ifrågasatt, vilket i sig kan upplevas som en kränkning. Det är viktigt att brottsoffret känner till vad som ska hända under rättegången för att se till att brottsoffret inte utsätts för onödigt lidande. Det är också viktigt att domare avbryter frågor som omöjligt kan ha med målets utredning att göra. Det är inte enbart i sexualbrott som irrelevanta ifrågasättanden sker. Vänsterpartiet anser att domare ska ta större ansvar för att irrelevanta frågor inte ställs och att kränkningar inte förekommer i rättssalen. Även om vi inser vikten av och står bakom principen om fri bevisprövning är vi övertygade om att det finns mycket att förbättra inom ramen för nuvarande rättsläge.
För ett brottsoffer är det självklart viktigt att ansvar utdöms, och en förutsättning för att så ska kunna ske är att förundersökning och bevisning är så bra som möjligt. Vittnen och vittnens berättelser kan vara avgörande för målets utgång. Att vittna i en rättegång kan vara både svårt och skrämmande, och kunskap om vittnets särskilda situation är mycket viktigt.
Det är vanligt att rättegången är första tillfället som vittnet kommer i kontakt med domstolen. Att vara väl förberedd på vad som ska hända i rättssalen är mycket viktigt. Liksom när det gäller målsäganden har ombuden för bägge parterna rätt att ställa frågor, och dessa kan ibland upplevas som kränkande. Vittnet blir ifrågasatt och minnesbilderna av det som hänt långt tidigare blir plötsligt mindre tydliga. Det är heller inte ovanligt att vittnet, liksom målsäganden, möter den åtalade i väntrum eller andra lokaler i anslutning till rättegången.
För att komma till rätta med dessa problem är det viktigt dels att vittnet är väl förberett på vad som ska hända i rättegångssalen, dels att lokalerna är så utformade att målsägande och vittnen känner sig trygga. Detta är en viktig fråga när det gäller den yttre förändringen av tingsrättsstrukturen.
När det gäller frågan om att vara förberedd för rättegången och att känna sig trygg är vittnesstöd en ovärderlig resurs. Vittnesstöd sker i dag i ideell regi, och Vänsterpartiet anser att det så ska förbli. Dock måste ekonomiskt stöd utgå till verksamheten. I dag utbildar brottsofferjourerna vittnesstödjare, och det är inte ovanligt att personer alternerar mellan att vara vittnesstödjare och att vara brottsofferstödjare. Även om det finns undantag i vissa lokala fall finns strukturer och informationskanaler uppbyggda inom brottsofferjourerna när det gäller vittnesstöd. Dessa kunskaper bör tas till vara.
Frågan om vittnens situation och vittnesstöd har utretts men förslag till förändrade strukturer har ännu inte presenterats, varför vi avvaktar med yrkande i större omfattning.
Förutom polisen är kanske hälso- och sjukvårdens olika delar den instans som tidigast och oftast kommer i kontakt med brottsoffer. Det gäller personer som kommer in för akut behandling men också personer som inkommer med symtom som inte uppstått i direkt anslutning till brottet. Det är viktigt att all sjukvårdspersonal har relevant kunskap om brottsoffer. Sådan kunskap är en förutsättning för att upptäcka trauman och inte minst för att våga fråga en person som man misstänker varit utsatt för brott. För att stärka brottsoffrens ställning bör det finnas rutiner för samarbete mellan de olika delar av samhället som kan vara relevanta, exempelvis sjukvården, socialtjänsten och polisen. Självklart ska sekretessfrågor beaktas och respekteras och rollfördelningen vara klar och tydlig.
Inom skolan är skolläkare, skolsköterskor och kuratorer oerhört viktiga i både förebyggande och konkreta stödinsatser för utsatta elever. En förstärkning av dessa tjänster behövs. Såväl den allmänna sjukvården som psykiatrin, mödravården och barn- och ungdomsvården bör stärka arbetet gällande brottsofferperspektiv och hot- och riskbedömning.
För att uppnå detta bör Socialstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta en nationell brottsofferstrategi för hälso- och sjukvården samt ge bred kännedom nationellt om goda lokala satsningar.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Funktionshindrade har drabbats hårt av 1990-talets neddragningar. Diskriminering förekommer ofta och arbetslösheten är mycket hög i gruppen. Funktionshindrade kvinnor är extra utsatta. Det råder en stor tystnad kring våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor, och frågan är i det närmaste tabubelagd. Detta måste synliggöras. En liknande situation finns för många äldre brottsoffer.
Äldre och funktionshindrade är särskilt sårbara brottsoffer. Det rör sig ofta om dolda brott som begås i hemmet eller på en vårdinrättning. Det kan röra sig om såväl psykiska, fysiska, ekonomiska som sexuella övergrepp som inte sällan begås av anhöriga eller personal på vårdinrättningar. Detta gör utsattheten dubbel eftersom det också är i dessa grupper som offren har att söka stöd. På så sätt liknar brotten dem som begås mot kvinnor i relationer eller de brott som barn utsätts för av sin vårdnadshavare. När det gäller brott mot äldre och funktionshindrade är det mycket viktigt att personal inom vården som kommer i kontakt med dessa grupper, exempelvis distriktssköterskor och läkare, har redskap att hjälpa.
Mer om detta i vår motion Handikappolitik (2007/08:So381).
Barn som bevittnar våld eller som själva är utsatta för våld är en särskilt utsatt grupp. De är alltid medvetna om våldet, och vi har idag kunskap om att risken för ohälsa hos barn som bevittnat våld är nästan lika stor som för de barn som är direkt våldsutsatta. Stödet till dessa barn måste utvecklas och professionaliseras, och samverkan mellan aktörerna måste öka. De barnahus som nu startat på flera håll i landet för barn som utsatts för våld och övergrepp är ett bra exempel på där ansvariga myndigheter samarbetar kring barnet. Problemet i dag är att när det uppstår en misstanke om att ett barn har utsatts för brott inleds flera olika utredningsprocesser av såväl rättsväsendet som socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Utredningarna drivs ofta parallellt och innebär att barnet slussas runt i olika miljöer. Myndigheterna har i dag en skyldighet att samverka, men barnahusen går ett steg längre. Här förs samarbetet in under samma tak och barnet behöver därmed bara komma till en plats samtidigt som kvaliteten i utredningarna förbättras.
Samarbete kring s.k. barnahus bör inrättas i alla större kommuner i landet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kvinnor som utsatts för våld eller övergrepp av en man berättar ofta att bemötandet från de institutioner i samhället som ska hjälpa dem upplevs som ett andra övergrepp.
Erfarenheter som vittnar om att inte bli trodda gör att många kvinnor inte vågar berätta om vad de har blivit utsatta för eller inte vågar anmäla övergrepp. Kvinnor upplever också att det är de och deras agerande som blir ifrågasatt i stället för den misstänkta mannen. Myndigheter fokuserar på hur kvinnan klär sig, hur hon har agerat och om hon har varit berusad eller inte. Detta är ett förhållningssätt som utgår från mannens perspektiv och som bär vidare de strukturer som också är själva orsaken till våldet. Eftersom de patriarkala strukturerna finns överallt finns de även i rättsväsendet.
Våld i enkönade parrelationer är än mer dolt än våld i relationer mellan män och kvinnor. De som utsätts för våld i en enkönad parrelation har också att övervinna dels svårigheten att tala om att man blir slagen av sin partner, dels att tala om sin sexuella läggning.
Kunskaper om sexualiserat våld och genusanalys måste öka i rättskedjan för att brottsoffer ska få ett värdigt bemötande. Vi återkommer till detta i flera andra motioner.