2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 4
4 Våldets omfattning 4
5 Skydd för drabbade kvinnor 5
6 Livsvillkoren för kvinnor med hemlig identitet 6
7 Inrättande av en nationell haverikommission 6
8 Kostnaderna för mäns våld mot kvinnor 6
9 Överfallsskyddet i hemförsäkringen 7
9.1 Skadeståndsansvaret 7
9.2 Avtalsfriheten 8
10 Partnervåld 8
11 Kvinnojourerna 9
11.1 Utveckling av jourerna 10
12 Kommunernas ansvar 11
13 Familjevåldsenheter 11
14 Barnahus 12
15 Våld mot kvinnor med funktionshinder 13
16 Kön, hälsa och våld 14
17 Könsseparerad missbruksvård 14
18 Behandlingsprogram för våldsamma män 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att våldsutsatta kvinnor bör ha rätt till särskilda kontaktpersoner inom polis och socialtjänst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kvinnor som tvingats fly från sitt hem bör ha laglig möjlighet att få återvända för att hämta sina och eventuella barns personliga tillhörigheter i skydd av polis.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förslag som kan förstärka besöksförbudet med användning av fotboja.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av livsvillkoren för kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillsättandet av en nationell haverikommission.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning som innebär att överfallsskyddet i hemförsäkringen även ska gälla för en skadelidande som utsatts för våld av en medförsäkrad familjemedlem.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett handlingsprogram för hur homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT) som drabbas av partnervåld ska få relevant stöd och hjälp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om HBT-kompetens bland alla instanser som möter våld i partnerrelationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en plan för hur staten ska ta sitt långsiktiga ekonomiska ansvar för kvinnojourernas arbete.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättandet av resursjourer som har kompetens att ta emot kvinnor med missbruk och psykiskt funktionshinder.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att länsstyrelsernas verksamhetsuppföljning, återrapporteringskrav och tillsynsansvar över kommunernas arbete på området mäns våld mot kvinnor bör skärpas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättandet av en särskild tillsynsfunktion på länsstyrelserna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättandet av familjevåldsenheter över hela landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om samarbete och inrättande av s.k. barnahus i alla större kommuner i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda situationen för våldsutsatta kvinnor med funktionshinder.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att frihet från könsrelaterat våld bör bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättandet av regionala centrum i varje sjukvårdsregion.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att missbrukande kvinnor utsatta för våld ska erbjudas behandling i könsseparerade grupper.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en skyndsam beredning av förslagen i rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser.3
1 Yrkande 7 hänvisat till CU.
2 Yrkandena 10–13 och 16–19 hänvisade till SoU.
3 Yrkande 20 hänvisat till UbU.
Könsrelaterat våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem som har sin grund i maktojämlikheten mellan könen. Det finns olika sätt att analysera och förklara relationen mellan kön och våld. Vänsterpartiet menar att förklaringar utifrån individnivå, att ”speciella män” med vissa avvikande egenskaper eller problem är våldsamma, tenderar att förminska problemet. Kulturella förklaringar, att normer och värderingar förmedlar olika acceptans av kvinnors och mäns handlingar och beteenden, tar också fasta på det annorlunda och lyfts fram endast när det gäller icke-svenska eller icke-västerländska kulturer.
Vänsterpartiets utgångspunkt är strukturellt och vi ser mäns våld som ett problem kopplat till den ojämlika samhällsorganisationen som direkt och indirekt underlättar för individuella män att dominera, kontrollera och bruka våld mot kvinnor. Exempel på samhällsstrukturer är t.ex. föräldraskap eller familjen. En våldsförståelse som tar sin utgångspunkt i den strukturella maktordningen mellan kvinnor och män riktar fokus på allas ansvar att ifrågasätta, utmana och bryta de strukturer och de föreställningar som grundar sig på mäns makt och kontroll över kvinnor. Det bryter med tidigare synsätt att våldet beror på social utsatthet, alkohol, psykisk sjukdom eller ”integrationsproblem”. Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta relevant skydd, stöd och hjälp måste ske utifrån insikten att det handlar om makt och kontroll, och att våldet har sina rötter i den rådande samhällsstrukturen där män är överordnade och kvinnor underordnade.
Patriarkala föreställningar om kön och sexualitet samt maktrelationen mellan kvinnor och män är den samhälleliga ”ram” i vilken våld i nära relationer utförs. Våld som utövas av män med utländsk bakgrund gentemot kvinnor med utländsk bakgrund handlar inte om kultur, utan om maktutövning. Så kallat hedersrelaterat våld handlar om makt, kontroll och föreställningar om kön och sexualitet. Våld inom samkönade relationer är också relaterat till föreställningar om kön, sexualitet och makt i samhället. Partnermisshandel i homosexuella relationer är till stor del osynliggjort i debatten om våld i nära relationer, men det är likväl ett uttryck för en maktrelation.
Mäns våld mot kvinnor är inte en marginell företeelse som handlar om några individuella problem. Det är ett allvarligt samhällsproblem som berör många människors liv och vardag. Undersökningen Slagen Dam (2001) visar bl.a. att 25 procent, eller var fjärde kvinna, upplevt fysiskt våld från någon man efter sin 15‑årsdag. 56 procent av alla kvinnor har trakasserats sexuellt. Totalt sett har 46 procent, alltså nästan hälften av alla svenska kvinnor, erfarenheter av någon form av våld från en man efter sin 15-årsdag.
Anmälningarna av mäns våld mot kvinnor har ökat med 20 procent de senaste tio åren. Ökningen beror både på att fler anmäler och på att våldet har ökat, uppger Brottsförebyggande rådet (Brå). Kriminalstatistiken visar att i majoriteten av fallen är de utsatta kvinnorna bekanta med eller har en nära relation till männen som slår, hotar och dödar. Nästan alla fall av mäns våld mot kvinnor sker i en privat sfär, ofta inom hemmets fyra väggar. Det hänger samman med det stora mörkertalet i anmälningsstatistiken. Både polisen, kvinnojourerna och Brå uppskattar att endast 20–25 procent av allt våld mot kvinnor anmäls till polisen.
En kvinna som har utsatts för våld, eller som känner fruktan för och hot om våld, från en man hon har levt ihop med eller står i nära relation till måste få möjlighet till hjälp från samhället. Hjälpen kan omfatta skydd, juridisk upprättelse eller hjälp att skilja sig.
Vänsterpartiet vill bland annat att de personer som utsätts för våld i nära relationer ska få särskilda kontaktpersoner hos polisen och socialtjänsten. Att vara utsatt för våld av en närstående person är traumatiskt, och tröskeln för att anmäla ett sådant brott är extra hög. Därför kan det kännas svårt att redogöra för sin situation gång på gång för olika personer. En kontinuerlig och stabil kontakt vore därför värdefull. Den vetskapen skulle också fungera förtroendestärkande för polisen och socialtjänsten och därmed göra att det känns mer meningsfullt att vända sig till dessa myndigheter när man utsätts för våld.
Vetskapen om att någon har en helhetsbild kan också stärka ett beslut att lämna en relation där man utsätts för våld. Våldsutsatta kvinnor bör således ha rätt till särskilda kontaktpersoner inom polis och socialtjänst. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet föreslår också att kvinnor som tvingats fly från eller har lämnat sin man, och känner fruktan för eller hot om våld från denne, bör ha laglig möjlighet att få återvända till sitt hem för att hämta sina och eventuella barns personliga tillhörigheter i skydd av polis. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har medverkat till att förbättra lagstiftningen om besöksförbud, bl.a. genom att införa möjligheten till besöksförbud i det egna hemmet. Antalet överträdelser mot besöksförbudet är dock många, och därför har frågan rests om att upprätthålla besöksförbud genom att våldsutövande män förses med en fotboja med GPS-sändare. Vänsterpartiet anser att de personer som vid upprepade tillfällen har överträtt ett besöksförbud bör förses med en elektronisk övervakning. Det skulle kunna fungera som ett larm både till brottsoffret och till polisen. Regeringen bör lägga fram förslag som kan förstärka besöksförbudet med användning av fotboja. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Många av de problem som drabbar våldsutsatta kvinnor och barn är komplexa och lösningarna är svåra. Detta gäller särskilt de kvinnor och barn som tvingas leva under skyddad identitet. I dag finns det alldeles för många kunskapsluckor och oklarheter, exempelvis när det gäller sjukskrivning eller rätt till rehabilitering. Rättigheter och möjligheter till ett drägligt liv ska inte hänga på en enskild handläggare eller domstolsinstans.
Vänsterpartiet föreslår därför en översyn av livsvillkoren för de kvinnor som lever med skyddade personuppgifter för att få svar på vad som behöver förändras. Regeringen bör göra en översyn av livsvillkoren för kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter och därefter återkomma med förslag för att underlätta dessa. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt undersökningar, bl.a. Brå:s rapport Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer (2001:11), utförs uppemot 90 procent av det dödliga våldet mot kvinnor av närstående män. Det är ett stort misslyckande när samhället inte lyckas stoppa våldet och ge utsatta medborgare skydd och hjälp.
Vänsterpartiet vill förstärka myndigheternas ansvar genom en nationell haverikommission som utreder de fall när en kvinna mördas av en närstående man. Kommissionen skulle ha i uppgift att utreda omständigheterna kring morden för att ge svar på om och i så fall hur myndigheter eller andra instanser har brustit i sitt agerande. Syftet är att hitta brister i agerandet som ska kunna användas för att förbättra rutinerna i det förebyggande arbetet och förhindra att fler kvinnor dödas. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en nationell haverikommission med dessa uppgifter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet vill i sitt budgetalternativ öronmärka 5 miljoner kronor av anslaget till polisen för att inrätta den nationella haverikommissionen. Se även motion Utgiftsområde 4 ”Rättsväsendet”, (2007/08:Ju339).
Mäns våld mot kvinnor ger negativ effekt på samhällsekonomin och har både direkta och indirekta variabler. Det handlar om direkta vårdkostnader för utsatta kvinnor och barn, polisinsatser, ambulanskostnader, kostnader för rättsprocesser, häktning, kriminalvård och rehabilitering, skyddat boende, men också bortfall i arbetstid och begränsande av kvinnors deltagande i samhällslivet.
I en studie från Umeå universitet har kostnaden beräknats för ett enskilt fall med en kvinna som misshandlats av sin man. Totalt sett beräknas summan uppgå till 2,5 miljoner kronor, där staten bär 85 procent av kostnaden. Socialstyrelsens beräkningar uppskattar de samhällsekonomiska kostnaderna till mellan 2 695 och 3 300 miljoner kronor per år. Polisens uppskattningar av deras egna insatser på området landar på cirka 370 miljoner kronor årligen.
Det finns ännu ingen övergripande statistik på vad mäns våld mot kvinnor kostar det svenska samhället totalt. Det är en brist och gör det lättare att blunda för problemen, som i sin tur kan leda till att frågan inte tas på allvar. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att genomföra en allomfattande analys och en beräkning på vad våld i nära relationer kostar samhället. På så sätt kan vi möjliggöra en bättre förståelse av problemet samt visa på behovet av att utveckla utvärderingar av samhällets insatser. Därför bör regeringen tillsätta en utredning för att utveckla en vetenskaplig metod för och genomföra en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vår vanligaste försäkring är hemförsäkringen. En hemförsäkring består normalt av flera olika delar och kan ersätta dels skador på privat egendom, dels ge ersättning om försäkringstagaren själv skadas eller blir skadeståndsskyldig. Tvärtemot vad många tror utgår ersättning från hemförsäkringarnas överfallsskydd oftare till följd av brott begångna utanför hemmet än innanför hemmets väggar. Försäkringsvillkoren utesluter nämligen sedan gammalt rätt till ersättning vid brott begånget av en medförsäkrad familjemedlem, även om en fällande dom finns.
Vänsterpartiet anser att villkoren för hemförsäkringarnas överfallsskydd är könsdiskriminerande. Statistiskt sett är hemmet den farligaste platsen för kvinnor att vistas på när det handlar om misshandel medan män oftast utsätts för våld i offentliga miljöer.
Det är i första hand gärningsmannens ansvar att betala skadestånd, ett annat alternativ är att brottsoffret har en försäkring som kan täcka skadorna och ett tredje alternativ är statlig brottsskadeersättning. En förutsättning för brottsskadeersättning är att brottet är polisanmält. Däremot kräver inte lagen att det finns en fällande dom. Det kan vara möjligt för brottsoffret att erhålla ersättning även om gärningsmannen förblir okänd, t.ex. då spaningsresultat saknas eller då någon gärningsman inte kan bindas vid brottet.
Vid våld och övergrepp i nära relationer är den misstänkte aldrig okänd. Då är det tvärtom så att kvinnan eller barnet pekar ut en välbekant person, ofta mannen i familjen, som den skyldige. Brottsoffermyndigheten får i ett fall med en känd misstänkt inte ta över domstolens roll och peka ut en skyldig genom att besluta om brottsskadeersättning. Det måste finnas en fällande dom för att brottsskadeersättning ska kunna komma i fråga. Detta innebär att kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet av företrädesvis manliga förövare ofta blir utan ersättning. En man som misshandlas i en krogkö kan däremot räkna med att bli kompenserad via överfallsskyddet i sin hemförsäkring även om gärningsmannen inte fälls för brottet.
Vänsterpartiet anser att konsekvenserna av hemförsäkringens villkor vid våld i nära relationer är synnerligen orättvisa. Vidare vill vi poängtera att det är viktigt att en eventuell lagstiftning om villkoren i hemförsäkringen görs könsneutral eftersom det även förekommer våld i samkönade relationer.
Företrädare för försäkringsbranschen hävdar att en lagstiftning om försäkringsvillkorens innehåll skulle få en negativ inverkan på produktutvecklingen samt leda till höjda premier. Försäkringsbolagen är enligt gällande lagstiftning fria att utforma villkoren i enlighet med civilrättsliga principer. Den nya försäkringsavtalslagen som trädde i kraft den 1 januari 2006 innebär ingen förändring i detta avseende (prop. 2003/04:150).
Vänsterpartiet anser att det är beklagligt att frågan inte behandlades i lagstiftningsärendet. Vi menar att det är tydligt att den skenbart könsneutrala avtalsfriheten i detta fall vilar på en manlig norm, vilket leder till oacceptabla konsekvenser för kvinnor och barn som blivit misshandlade av sina familjemedlemmar. Våld mot kvinnor är inte en angelägenhet för privatlivet utan för hela samhället. Det är orimligt att avtalsfriheten ges företräde framför kvinnors och barns ekonomiska trygghet.
Regeringen bör därför återkomma med förslag till lagstiftning som innebär att överfallsskyddet i hemförsäkringen även ska gälla för en skadelidande som utsatts för våld av en medförsäkrad familjemedlem. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Våld inom samkönade relationer tenderar av olika skäl att osynliggöras i debatten om sexualiserat våld. Bristande kunskaper och fördomar om homosexuella relationer har bidragit till att offren för våld i samkönade relationer är skyddslösa i än högre grad än kvinnor som utsätts för mäns våld.
Studien Våldsamt lika och olika – om våld i samkönade parrelationer, av Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist (2005), har gjort ett första försök till kartläggning över förekomsten av samkönat våld i Sverige. Deras undersökning baseras på drygt 2 000 besvarade enkätundersökningar och visar att totalt 24,9 procent har utsatts för någon form av psykologiskt, sexuellt och/eller fysiskt våld i en nuvarande eller f.d. parrelation. Fysiskt våld dominerar bland lesbiska och sexuellt våld dominerar bland homosexuella män. Minst utsatthet rapporterar bisexuella män.
Kön och sexualitet spelar en avgörande roll i tolkningen av samkönat partnervåld. Medan partnermisshandel mellan homosexuella män riskerar att tolkas som ömsesidig (män är ömsesidigt aggressiva) och inte som ett uttryck för en maktrelation, riskerar partnervåld mellan homosexuella kvinnor att osynliggöras helt (kvinnor är oförmögna att använda våld) av instanser som polis, domstolar, sjukvård och socialtjänst.
Schablonbilderna av homosexuella relationer och föreställningar kring våld och aggressivitet står i vägen för att våld inom samkönade relationer uppmärksammas och förstås. På samma sätt utsätter människors homofobi (rädsla och avsky för HBT-personer) och heterosexism (samhället förutsätter att människor är heterosexuella och att det är att vara ”normal”) HBT-relationer för en samhällelig isolering och gör samkönade parrelationer till ett slutet system. Det innebär att parterna blir beroende och socialt bundna till varandra. Detta är en viktig mekanism för att förstå vägen in i en våldsrelation för samkönade par.
Stödet till personer som blir utsatta för våld i sin parrelation är organiserat enligt en heteronormativ ordning, och vart homosexuella offer och förövare ska vända sig är en öppen fråga. Det saknas en övergripande organisering och ett samförstånd. För att skapa förutsättningar för att på olika sätt hjälpa och stödja HBT-personer som utsätts för våld i nära relationer behövs både fler undersökningar och mer kunskap om partnervåld, liksom det behövs en ökad HBT-kompetens bland alla instanser (polis, sjukvård, socialtjänst, kvinnojourer etc.) som möter våld i nära relationer.
Regeringen bör utreda och återkomma med ett handlingsprogram för hur HBT-personer som drabbas av partnervåld ska få relevant stöd och hjälp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Analogt med ett handlingsprogram behövs en kompetenshöjning inom rättsväsendet, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Regeringen bör göra kraftfulla satsningar så att alla de instanser som möter samkönat partnervåld i sitt yrke har relevant HBT-kompetens. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Våld i nära relationer är en politisk fråga som ofta behandlas med en provocerande likgiltighet. Frivilliga eldsjälar organiserade i tjej- och kvinnojourer gör enorma insatser för samhället, står i stor utsträckning för de praktiska stödinsatserna och är en fristad för tusentals utsatta flickor och kvinnor. Genom kvinnors ideella frivilligarbete i jourerna kan brottsoffer få relevant hjälp trots att samhällets insatser brister. Kvinnojourernas styrka ligger i att de är skapade av kvinnor för kvinnor. Det är en frizon där ingen ifrågasätter kvinnors och barns upplevelser av våld.
Tjej- och kvinnojourerna spelar också en central roll när det gäller att synliggöra, beskriva och sprida kunskap om våldets mekanismer och konsekvenser. Trots jourernas erfarenheter och kunskaper om mäns våld mot kvinnor existerar de fortfarande under osäkra förhållanden. Detta är en paradox då företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att de lokala kvinnojourerna ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda. I dag finns det kvinnojourer i ungefär hälften av landets kommuner.
Förra mandatperioden genomfördes en ökad satsning med närmare 100 miljoner kronor på resurser för våldsutsatta kvinnor och barn. Medlen fördelades till kommuner och ideella kvinno-, tjej- och brottsofferjourer för att utveckla omhändertagandet av brottsoffer. Tyvärr har det visat sig att det ändå inte finns några möjligheter för kvinnojourerna att göra långsiktiga planeringar för sin verksamhet utifrån denna satsning. Därför föreslår vi att regeringen ges i uppdrag att återkomma med en plan för hur staten ska ta sitt långsiktiga ekonomiska ansvar för kvinnojourernas arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Lesbiska kvinnor känner sig inte alltid välkomna till kvinnojourerna, och det kan vara svårt att erbjuda trygghet om man inte tänker på att ”väninnan” som kommer till jouren egentligen är förövaren. Vänsterpartiet har länge värnat om stödet till brottsofferjouren för HBT-personer och menar att arbetet måste utökas och intensifieras. Därför yrkar vi om ett handlingsprogram för stöd till HBT-personer i denna motion.
Några kvinnojourer ger möjlighet till stödkontakt för syn- och hörselskadade kvinnor, men få jourer har handikappanpassade lägenheter vilket gör fysiskt funktionshindrade kvinnor, liksom äldre kvinnor, extra utsatta. Därför avsätter Vänsterpartiet 10 miljoner kronor i budgetmotionen för 2008 för att stödja kvinnojourerna i arbetet med att tillgänglighetsanpassa jourernas lokaler.
Våldsutsatta kvinnor som missbrukar och/eller har psykiskt funktionshinder kommer särskilt i kläm. Vi föreslår att staten bör ta ett särskilt ansvar för de mest utsatta kvinnorna. Vänsterpartiet vill inrätta resursjourer med kompetens att ta emot kvinnor med missbruk och psykiskt funktionshinder och avsätter 20 miljoner kronor i budgetmotionen för 2008 för detta ändamål.
Vänsterpartiet menar samtidigt att regeringen bör återkomma med förslag på inrättande av resursjourer som har kompetens att ta emot missbrukande och psykiskt funktionshindrade kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Såväl Utredningen om kvinnofridsuppdragen (SOU 2004:121) som Utredningen om socialtjänstens stöd för våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65) konstaterar och identifierar en rad brister i kommunernas insatser och stöd till våldsutsatta kvinnor.
Handlingsplaner för arbetet med våldsutsatta brottsoffer finns i cirka 70 procent av kommunerna och är på gång i de flesta övriga. Däremot saknar flertalet rutiner och riktlinjer för att bemöta våldsutsatta kvinnor, och avsaknaden av en kommunöverskridande samordning är ett stort problem. Länsstyrelsernas granskningar av kommunernas arbete visar att området mäns våld mot kvinnor är eftersatt. För att kommunerna på bästa sätt ska kunna ta sitt ansvar för att tillgodose kompetent stöd till samtliga våldsutsatta kvinnor som söker hjälp måste kunskapen om mäns våld mot kvinnor förbättras rejält.
Vänsterpartiet anser att hela socialtjänstens personal ska kompetensutvecklas kring sexualiserat våld, särskilt avseende s.k. hedersrelaterat våld, psykiskt och fysiskt funktionshinder samt missbruksproblematik. Det måste finnas kunskap och metoder för att fånga upp signaler samt ge stöd och skydd till kvinnor, ungdomar och barn som är utsatta för mäns våld.
För att stimulera en kompetensutveckling inom socialtjänsten och personal som arbetar med funktionshindrade, avseende könsrelaterat våld i nära relationer avsätter Vänsterpartiet 55 miljoner kronor per år. Pengar för detta ändamål föreslås i Vänsterpartiets motion för utgiftsområde 9 ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg”, (2007/08:So450).
I enlighet med utredningen om kvinnofridsuppdragen (SOU 2004:121) anser Vänsterpartiet att länsstyrelserna bör öka sina insatser och göra mer ingående granskningar av kommunerna och mer frekvent rapportera till regeringen. Därför bör länsstyrelsernas verksamhetsuppföljning, återrapporteringskrav och tillsynsansvar över kommunernas arbete på området mäns våld mot kvinnor skärpas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Analogt med detta anser Vänsterpartiet att det dessutom kan behövas en särskild tillsynsfunktion på länsstyrelserna som har det övergripande ansvaret på området. Denna kan t.ex. vara kopplad till jämställdhetsexperterna eller socialkonsulenterna. Regeringen bör utreda och återkomma med förslag på hur en tillsynsfunktion på bästa sätt kan inrättas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För Vänsterpartiet är det önskvärt att inrätta särskilda enheter inom rättsväsendet med spetskompetens kring mäns våld mot kvinnor och barn. De kan snabba på processer och ingripanden avsevärt. Dessa enheter kan inom sina respektive myndigheter utveckla handläggning och kompetens, samtidigt som de sinsemellan kan skapa effektiva samarbetsformer. De skulle också ha lättare för att bygga upp nära samarbeten med sociala myndigheter och organisationer.
Förra mandatperioden fick Vänsterpartiet till stånd en specialisering av arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn. Det skedde bl.a. genom en omorganisering av åklagarväsendet, bildandet av ett utvecklingscentrum och skapande av familjevåldsenheter i samarbete mellan polis, åklagare, socialtjänst. En möjlighet och ett bra exempel på specialisering inom rättsväsendet är just de familjevåldsenheter som finns på några håll i landet. Särskilt när enheterna innehåller specialiserade åklagare fungerar de väl, eftersom det snabbar på processer och ingripanden avsevärt.
Omhändertagande av misshandlande män kan exempelvis ske samma dag som anmälan kommer in. Enheterna har också lättare för att bygga upp nära samarbeten med sociala myndigheter och organisationer som finns till för omhändertagande av drabbade kvinnor och barn. Således bör regeringen inrätta familjevåldsenheter över hela landet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Barn som bevittnar våld eller som själva är utsatta för våld är en särskilt utsatt grupp. De är alltid medvetna om våldet, och vi har i dag kunskap om att risken för ohälsa hos barn som bevittnat våld är nästan lika stor som för de barn som är direkt våldsutsatta. Stödet till dessa barn måste utvecklas och professionaliseras, och samverkan mellan aktörerna måste öka. Kvinnojourerna gör stora insatser för att stödja drabbade barn men måste självklart även själva få tillräckligt med stöd och resurser. Socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola måste ha kunskap om hur våldet påverkar barn.
Kommunerna har skyldighet att ta ansvar för såväl barn som bevittnat våld som barn som blivit utsatta för direkt våld. När det uppstår en misstanke om att ett barn har utsatts för brott inleds i dag flera olika utredningsprocesser av såväl rättsväsendet som socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Utredningarna drivs ofta parallellt och innebär att barnet slussas runt i olika miljöer. De barnahus som nu startat på flera håll i landet för barn som utsatts för våld och övergrepp är ett bra exempel på hur ansvariga myndigheter kan samarbeta kring barnet.
Myndigheterna har i dag en skyldighet att samverka, men barnahusen går ett steg längre. Här förs samarbetet in under samma tak och barnet behöver därmed bara komma till en plats samtidigt som kvaliteten i utredningarna förbättras. Vänsterpartiet vill att samarbete kring s.k. barnahus ska inrättas i alla större kommuner i landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Riksförbundet för Social och Mental Hälsas (RSMH) kvinnoprojekt kom i en undersökning fram till att hela 70 procent av de kvinnor som kommer i kontakt med psykiatrin någon gång varit utsatta för fysiska eller sexuella övergrepp. Även Socialstyrelsen har i undersökningen av våld mot kvinnor med psykiskt funktionshinder (2005) visat på att dessa kvinnor verkar vara mer utsatt för våld än andra kvinnor. Samtidigt konstateras att kunskapen och medvetenheten om problemen är starkt begränsad, och det leder till att deras behov ofta förbises.
En viktig aspekt av att mäns våld mot kvinnor med funktionshinder är särskilt osynliggjort handlar om beroende. Den kvinna med funktionshinder som utsätts för övergrepp kan vara beroende av förövaren för att få sina dagliga behov tillfredsställda, såsom mat, sömn, hygien etc. Det kan även vara så att det är förövaren som bistår kvinnan i stora delar av hennes kommunikation med andra, i kontakter med myndigheter, skola, vänner osv. Därför är de våldsutsatta kvinnornas situation extra svår att upptäcka. Förutom den högre graden av beroende är även hjälpen för den utsatta kvinnan mer svårtillgänglig än för kvinnor utan funktionshinder.
Enligt Socialstyrelsen har många kvinnojourer inte möjlighet att ta emot kvinnor med psykiska funktionshinder. Handikappombudsmannen visar också i en rapport (2003) att kvinno- och brottsofferjourerna har svårt att ta emot kvinnor med fysiska funktionshinder. Vi utvecklar resonemangen kring fysiskt funktionshinder och våldsutsatta kvinnor i motionen ”Handikappolitik”, (2007/07:So381).
Kommunerna bär här det största ansvaret för att se till så att stöd och skydd till kvinnor som utsätts för mäns våld verkligen blir tillgängligt för alla kvinnor. Med anledning av detta, och som tidigare anförts i motionen, vill Vänsterpartiet handikappanpassa jourerna samt inrätta resursjourer med kompetens att ta emot kvinnor med både fysiskt och psykiskt funktionshinder som är utsatta för våld.
Det verkar även vara så att själva funktionshindret försvårar möjligheten att få en förövare dömd för sitt brott. Tyvärr har det visat sig att kvinnor med psykiska funktionshinder bedöms som mindre trovärdiga än andra kvinnor i kontakten med rättsväsendet. Det handlar dels om kommunikations- och samarbetssvårigheter, dels om möjligheten att bli trodd. Mot bakgrund av den extremt svåra situation som dessa kvinnor befinner sig i bör därför frågan utredas på ett heltäckande sätt. Utredningen bör komma med konkreta förslag på hur dessa kvinnors situation kan underlättas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mäns våld mot kvinnor är så vanligt att det bör ses som ett folkhälsoproblem. Våldet kan bestå av olika former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Också hot om våld och rädsla för våld påverkar kvinnors fysiska och psykiska hälsa, liksom deras livsinnehåll, genom att deras möjligheter till social delaktighet och att forma sin tillvaro allvarligt inskränks. I förlängningen påverkar våldet alla kvinnors liv och handlingsutrymme.
Undersökningar visar att både reellt våld och upplevt hot om våld påverkar handlingsstrategier för alla kvinnor, dvs. att kvinnor, oavsett om man känner konkret rädsla eller inte, agerar utifrån en förståelse av en våldsnärvaro. Kvinnor lär sig olika strategier för att på olika sätt hantera rädsla och fruktan för övergrepp. På så sätt blir mäns våld en del av alla kvinnors vardag. Folkhälsoinstitutet har föreslagit att frihet från könsrelaterat våld bör bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken. Det är ett bra förslag eftersom det framhäver vidden av problematiken. Därför bör frihet från könsrelaterat våld bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samhället måste satsa mer på att bekämpa mäns våld mot kvinnor och det är viktigt att samhällets stöd når alla kvinnor som är i behov av det. Därför krävs det goda kunskaper och ett bra samarbete mellan hälso- och sjukvården, kommunerna, polis, rättsväsende, kriminalvård och kvinnojourerna. Rikskvinnocentrum har nu ombildats till ett nationellt kunskapscentrum. Vi menar att det också är dags att inrätta regionala centrum i varje sjukvårdsregion. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mobilisering mot narkotika redovisar i rapporten Mäns våld mot missbrukande kvinnor (2005) att det är mycket vanligt att missbrukande kvinnor utsätts för våld, ofta av sina tillika missbrukande män. Rapporten kritiserar myndigheterna för att våldet ofta ses som en effekt av missbruket snarare än som ett kvinnofridsbrott som kan drabba alla kvinnor.
Det är nödvändigt att även missbrukande kvinnor ska kunna få hjälp och skydd mot män som utsätter dem för våld. Det är viktigt att kunna erbjuda stöd och behandling av missbrukande kvinnor i könsseparata grupper. Genom det kan man samla kompetens både vad gäller missbruksproblematiken och våld mot kvinnor. På så sätt kan erforderlig hjälp erbjudas vare sig det handlar om att ta sig ur ett missbruk eller en våldsam situation eller både–och. Dessutom minimeras risken för att våldsutsatta kvinnor måste genomgå behandling i samma grupp som sina förövare. Därför bör regeringen arbeta för att missbrukande kvinnor som är utsatta för våld ska kunna erbjudas behandling i könsseparerade grupper. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inom kriminalvården provas i Sverige bl.a. ett behandlingsprogram för partnermisshandlare sedan några år. Man använder sig av programmet IDAP (Integrated Domestic Abuse Programme) som bygger på kognitiv beteendeterapi där männen ska lära sig att se sitt våld, se hur det påverkar deras partner och eventuella barn samt lära sig att ta ansvar för våldet och hitta alternativa handlingssätt.
Idap finns i Stockholm, Göteborg, Malmö och Borås. På tre olika anstalter har man tidigare även provat programmet Våld i nära relationer (VIN) som bygger på ett hot- och riskbedömningsinstrument där syftet är att, under pågående behandlingstid, garantera säkerheten för kvinnor. Relationer och samlevnad (ROS) är ett behandlingsprogram för sexualbrott som har provats vid specialanstalterna för sexualbrottslingar. Dokumentationen är tyvärr bristfällig och inga utvärderingar har ännu gjorts.
Utredningen Slag i luften (SOU 2004:121) menar att kriminalvårdens uppdelning i separata program (VIN och ROS) för misshandel respektive sexualbrott är ineffektivt och vittnar om en kunskapsbrist på området mäns våld mot kvinnor. På Centrum för våldsprevention vid Karolinska Institutet i Stockholm har man uttryckt att viss behandlingsforskning samt vissa regelrätta behandlingar av partnermisshandlare letar efter t.ex. adhd eller alkoholmissbruk för att diagnostisera männen som slår. Man försöker anpassa behandlingen efter individuella avvikelser trots att man vet att en stor del av våldet utövas av vanliga, välfungerande män.
Vid en internationell utblick är den modell som används mest och som är mest framgångsrik den kognitiva beteendeterapin, där könsroller, kvinnosyn, jämställdhet och maktförhållanden står i centrum, och där fokus är att män som slår ska erkänna, förstå och ta ansvar för sitt beteende. Det är viktigt att villkoren för hur behandlingen ska se ut diskuteras ingående.
Att män som slår ska få behandling är en viktig del i arbetet med att stoppa det samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor innebär. Det ska givetvis ses som en förebyggande åtgärd och en del i arbetet med att skydda utsatta kvinnor och barn. Tyvärr är det många våldsutövande män som inte kommer i närheten av vare sig behandling eller hjälp. Det är en brist som måste rättas till.
Vänsterpartiet har därför avsatt 30 miljoner kronor i budgetmotionen för 2008 för att satsa på behandlingsprogram inom kriminalvården riktat till dömda sexualbrottslingar och män som slår.
På uppdrag av tidigare regering och samarbetspartier presenterades nyligen en kartläggning och beskrivning av verksamheter som arbetar för att få män att sluta använda våld mot kvinnor och barn samt verksamheter riktade till flickor och pojkar som upplever mäns våld mot kvinnor i sin familj. Resultatet redovisades i rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser. En kartläggning av interventioner, kunskap och utvecklingsbehov (2006) visar att det finns ett stort intresse för interventioner för att motverka mäns våld mot kvinnor och barn, men att vissa områden är eftersatta och att det finns problem som kräver åtgärder både på kort och på lång sikt.
I dag finns 50 verksamheter runt om i landet riktade till män som utövar våld mot kvinnor och barn som i rapporten delas in i fem olika kategorier: interventioner inom ramen för kriminalvården och rättspsykiatrin, generella manscentrum/kriscentrum för män eller mansmottagningar med fokus på våld, interventioner inom ramen för myndighetssamverkan samt en ny form som är en samverkan inom socialtjänsten.
Rapporten föreslår åtgärder som bl.a. ett nationellt koordinerat utvärderings- och utvecklingsprogram med syfte att utveckla modeller för dokumentation, uppföljning och utvärdering som på sikt kan implementeras nationellt samt att det bör byggas upp en hållbar och regionalt anpassad struktur för erfarenhetsutbyte och fortbildning på området interventioner mot mäns våld mot kvinnor. Dessa förslag är mycket angelägna. Regeringen bör därför skyndsamt bereda rapportens förslag till förändringar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.