Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den oklara lagstiftningen kring mutbrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om varför lagstiftningen kring mutbrott behöver förtydligas.
Det är uppenbart att lag, domstolspraxis och åklagarbeslut sammantagna inte ger en tillräcklig vägledning för näringslivet att ha kunskap om var gränsen för mutbrott går inom näringslivet. I den nuvarande lagstiftningen definieras varken muta, otillbörlig belöning eller bestickning. En klar definition av tidigare nämnda begrepp skulle underlätta för att öka kännedomen om vad lagen medger. Utöver att vara klar och genomtänkt, bör utformningen av lagstiftningen vara i god överensstämmelse med en allmän rättsuppfattning. Därför bör lagstiftningen förtydligas på en rad punkter.
Gränsdragningen mellan vad som är att betrakta som en otillåten förmån och vad som utgör godtagbara kontakt- och relationsfrämjande förmåner kan vålla problem, såväl för givaren som för mottagaren. Här ger inte lagen näringsidkare någon vägledning. Ett införande av en beloppsgräns, innebärande gåvor understigande ett visst belopp, skulle kunna vara en bra princip för att gåvan inte ska bedömas som otillbörlig.
Definitionen bör åtföljas av typiska fall, som näringsidkaren kan relatera till för att få en större säkerhet i om aktörens handlingar är korrekta eller inte. En ny lagstiftning bör formuleras på sådant sätt att det inte råder något tvivel om vad som är rätt och fel. Lyckas man med detta kommer det inte enbart att främja relationer mellan företag, nationellt och internationellt, utan det kommer även att underlätta för det svenska rättssystemet att fälla i de fall brott har begåtts. Lagtexten bör även ange när ett brott är att anse som grovt.