Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att brottmål, särskilt för sexual- och barnpornografibrott, där barn är målsägande ska avgöras av specialutbildade domare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i mål som gäller sexualbrott mot barn använder sig domstolar i ökad utsträckning av sakkunniga med expertis inom frågan.
Misstänkta förövare frias gång på gång i sexualbrottmål eftersom barnets vittnesmål inte anses vara tillförlitligt. Barn anses som icke trovärdiga eftersom barnet ”ändrat sin berättelse”, ”väntat länge med att berätta för någon”, ”någon i omgivningen borde ha upptäckt det” med mera.
Bland forskare och andra experter på området är det väl dokumenterat att barn utsatta för sexuella övergrepp inte självmant/spontant berättar om övergreppen. Barn berättar många gånger inte ens då de konfronteras med dokumentationen av övergreppen.
Det är väl dokumenterat att barn berättar först när det känner sig trygga, har ett förtroende för den vuxne och känner att den vuxne orkar lyssna på vad barnet har att berätta. Att som det sker idag avfärda barnet som ”icke tillförlitligt” när det berättar mer först under det andra och tredje förhöret tyder på en stor brist på kunskap och att rättsprocessen sker helt och hållet utifrån de vuxnas villkor.
Både poliser och åklagare har obligatorisk vidareutbildning och en viss möjlighet till specialisering. Så är dock inte fallet inom domarkåren, vilka saknar möjlighet till specialisering och där det är upp till varje enskild domstol att bedöma utbildningsbehovet. Avsaknaden av möjlighet till specialisering inom domarkåren blir ytterst märkbar vid valet av vilka utbildningsinsatser som bör anses relevanta. Väldokumenterade erfarenheter av det sistnämnda har också visat att domarkåren är en svår grupp att locka till utbildningsinsatser. Den generella uppfattningen inom kåren är att det finns en övervägande risk att den enskilda utbildningen skulle kunna påverka domarens objektivitet. Den yttersta konsekvensen vid sexualbrottmål där barn är målsägande är den uppenbara bristen på kunskap om barns mognad och utveckling, vilket gång på gång resulterar i att barnperspektivet negligeras vid den juridiska bedömningen.
Så sent som i januari 2005 kritiserade FN:s barnrättskommitté Sverige för bristen på adekvat utbildning för domare. Under FN:s barnrättskommittés hearing med regeringen uttrycktes en förvåning över att vidareutbildningen för domare som har ”barnmål” inte är obligatorisk. Som det uttrycktes av kommitténs ordförande: ”Make it compulsory! If you don’t comply, you are out of business, that’s the way to do it!”
Att det måste ske en förändring vad gäller sexual- och barnpornografimål konstateras även i SOU 2004:71, Sexuell exploatering av barn i Sverige, s. 197
Det har vid utredningens genomgång av domar framgått, att domstolarna ofta saknar kunskap om dynamiken i och konsekvenserna av denna typ av brott. Exempel finns på domar där ansvaret för exploatering lagts på minderåriga barn och att risken för upprepad brottslighet negligerats.
”Även domare behöver särskild kompetens i mål som gäller sexuell exploatering av barn”, för att citera ovan angivna SOU.
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att specialiserade domare för brottmål där barn är målsägande bör införas i Sverige för att garantera barnperspektivet vid den juridiska bedömningen. Domare som dömer i denna typ av mål bör därför specialutbildas och kontinuerligt genomgå en obligatorisk vidareutbildning för att kontinuerligt ta del av den senaste forskningen inom juridik, medicin och psykologi.
Ytterligare en åtgärd för att tillvarata barnens rättigheter i denna typ av mål bör vara att utöka förordnandet av sakkunniga i rätten. Användningen av sakkunniga har minskat drastiskt sedan Högsta domstolen 1992 uttalade att sakkunniga psykologer bara borde förekomma i de fall då barnet inte alls hördes i rättegången. Fram till början av 90-talet förekom psykologiskt sakkunniga i över 20 % av alla mål rörande sexualbrott mot barn, och sedan 1995 har andelen sjunkit och understiger numera 7 %.
Domstolar besitter en låg kompetens vad gäller förståelsen av barns mekanismer vid sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Anlitandet av sakkunniga i större utsträckning som stödbevisning i ärenden som gäller sexuella övergrepp mot barn skulle därför med största sannolikhet leda till fler fällande domar. Det gäller inte minst vid sexualbrott mot barn som har en kommersiell karaktär. Dessa former av brott inbegriper barnpornografibrott, människohandelsbrott, sexköpsbrott (personer som köper sex av människohandelsoffer), sexualbrott som begås mot barn där ersättning förekommer, sexualbrott som begås mot barn av svenskar utomlands och andra former av brott där sexuellt utnyttjande av barn sker på kommersiell väg eller med någon form av ersättning involverad. Dessa brott kräver särskild kunskap då offren många gånger har bristande förtroende för myndigheter och tolkar och de känner en rädsla för repressalier från förövarna. Utöver detta känner de även skam och skuld över att tala om de sexuella övergrepp de varit med om. Särskilda sakkunniga med inblick i hur barnens sociala villkor ser ut behövs för att redogöra för hur det sociala stigmat och det psykiska traumat kan yttra sig i respektive fall.
För att tillgodose barnens rättigheter på ett betydligt bättre sätt än vad som görs idag bör det inrättas domare med specialkompetens och anlitas fler sakkunniga på området. Målen skulle få en högre prioritet och leda till kortare handläggningstider och snabbare processer som i sin tur skulle underlätta det utsatta barnets möjligheter till rehabilitering.