Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inrätta särskilda specialiståklagare för arbete med familjerelaterade brott, dvs. våldsbrott riktade mot kvinnor och barn.
Våld mot kvinnor och barn samt andra familjerelaterade brott är en stor och utan tvekan ytterst viktig arbetsuppgift för rättsväsendet. Denna typ av våldsbrottslighet är ett stort samhälleligt problem, som av experter uppskattas vara mycket mer omfattande än vad statistiken kan påvisa, då antalet faktiska brott antas vida överskatta antalet anmälda brott. Mörkertalet är med största sannolikhet mycket omfattande.
Denna typ av våldsbrott är ett prioriterat arbetsområde för såväl polis som åklagarmyndighet på både central och lokal nivå. Under den senaste tiden har synpunkter på den låga lagföringen framförts i olika sammanhang, inte minst i medierna. Sannolikt beror den låga lagföringen i många fall på svårigheterna att få fram tillräckliga bevis. Våld mot kvinnor och barn utgör en svår problematik för åklagare att arbeta med då dessa brott ofta kan medföra ett svårt bevisläge.
I många av ärendena återtas anmälan efter en tid, i andra ärenden framkommer fullständiga fakta först mycket lång tid efter att brottet begåtts. Falska anmälningar kan dessvärre också förekomma. Sammantaget kan man konstatera att våld mot kvinnor och barn är ett mycket komplicerat ämnesområde för åklagare att arbeta med.
I svenskt åklagarväsende finns det idag en rad specialister verksamma inom svenskt åklagarväsende. Dessa specialister arbetar inom ämnesområden som exempelvis ekobrott, narkotika och ungdom. Vidare finns det allmänspecialister som i praktiken ofta har ansvar för familjebrott och för grova våldsbrott.
Att utlysa specialisttjänster inom åklagarväsendet för familjerelaterat våld skulle höja statusen för åklagare att arbeta inom ämnesområdet våld mot kvinnor och barn, vilket sannolikt skulle medföra att man lättare kunde rekrytera skickliga åklagare till detta viktiga fält. Därmed skulle väsentliga resultatförbättringar kunna åstadkommas, i enlighet med de av riksdagen angivna prioriteringarna för rättsväsendet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.