Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att minska undantagen från underrättelseskyldigheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett utvidgat skadeståndsansvar för svenska staten vid felaktig användning av integritetskränkande åtgärder.
Regeringen föreslår att man ska inrätta en särskild nämnd, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, med uppgift att granska myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel samt hemliga identiteter för poliser.
Det nya förslaget innebär glädjande nog att underrättelseskyldighet införs för polisen efter att t.ex. avlyssning ägt rum. Detta är en vinst för rättssäkerheten. Däremot kommer underrättelseskyldigheten att kombineras med en rad undantag. Underrättelseplikten ska enligt förslaget inte gälla om en uppgift i förundersökningen är sekretessbelagd eller vid förundersökningar om sabotagebrott, brott mot rikets säkerhet och terroristbrott – dvs. säkerhetspolisens verksamhet.
Underrättelseskyldigheten för stater vid användning av integritetskränkande åtgärder fastslogs av Europadomstolen i fallet Klass m.fl. mot Tyskland. I fallet konstaterades att för att artikel 8, rätten till privatliv, inte ska anses kränkt måste staten leva upp till artikel 13 som stadgar rätten till effektiva rättsmedel, nämligen att en underrättelseskyldighet måste kombineras med ett skadeståndsansvar för staten vid felaktig användning av integritetskränkande åtgärder.
Svenska Helsingforskommittén (SHK) och svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen har i sina remissvar påpekat bristerna vid skadeståndsansvar för staten gällande inkorrekt användning av hemliga tvångsmedel mot enskild. SHK har framfört att ett strikt skadeståndsansvar bör gälla vid felaktiga åtgärder samt Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen understryker att det finns ett behov av en utvidgad rätt till skadestånd i sådana fall där användningen av hemliga tvångsmedel har varit obefogad eller oproportionerlig. Miljöpartiet delar deras ståndpunkter och det är här angeläget att understryka att underrättelseskyldigheten inte gäller vid de nämnda undantagen. Detta leder till att i de fall enskilda utsätts för integritetskränkande åtgärder vid brottsmisstankar om t.ex. terroristbrott, har dessa ingen möjlighet att få vetskap om integritetskränkningen i efterhand och därmed kräva skadestånd av staten. Denna stora brist i förslaget ger vid handen att svenska staten inte kommer att uppfylla kraven enligt Europakonventionen. Särskilt uppseendeväckande är detta med anledning av att definitionen av terroristbrott är mycket vagt uttryckt i dagens lagstiftning.
Vad gäller definitionen av terroristbrott är den största bristen just klassificeringen av denna typ av brott. Av lagen om straff för terroristbrott följer t.ex. att grov skadegörelse kan utgöra ett terroristbrott om gärningen kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och gärningen görs med viss avsikt såsom att injaga fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp. Miljöpartiet delar Advokatsamfundets och Stockholms tingsrätts kritik mot dessa kumulerade farebedömningar för att de leder till en otydlighet vid tillämpningen av lagen och därmed rättsosäkerhet i lagens förutsägbarhet för medborgarna. Enligt regeringens lagförslag kommer således enskilda som misstänks för denna vaga definition av terroristbrott inte att omfattas av rätten till efterhandsinformation.
Miljöpartiet anser dessutom att den nya nämndens plats som kontrollorgan vore bättre lämpat som underställt riksdagen, liksom Justitieombudsmannen är.
Sammanfattningsvis ser vi att det är positivt att rätten till efterhandsinformation införs för enskilda som oskyldigt utsatts för integritetskränkande åtgärder. Däremot saknas reella rättssäkerhetsgarantier eftersom rätten till efterhandsinformation i detta lagförslag är så pass urholkat av regeringen samt eftersom skadeståndsansvar ej heller i realiteten kommer att nå den enskilde i den utsträckningen som krävs för att anses vara ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen.