Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att alla kommuner upprättar klimat- och sårbarhetsplaner.
Klimat- och sårbarhetsutredningen har redovisat sina bedömningar och förslag. Cirka 200 000 hus ligger nära vatten där ras och skred kan vålla mycket stora skador. Mest utsatta är de som bor kring Vänern, Göta älv och i stort sett hela östkusten. Över 150 000 byggnader i främst kusttrakterna i Skåne och Blekinge liksom på Gotland och Öland kan förödas av jorderosion. Totalt riskerar hus för uppemot 100 miljarder kronor att förstöras.
För mycket vatten under mycket kort tid leder till översvämningar. Reningsverk som flödar ut över alla bräddar och sprider bakterier är en av klimatförändringens ovälkomna följder. Risken är att ytvattnet blir kontaminerat och därmed kan dricksvattnet bli kontaminerat. Kommunernas skadeståndsplikt bör enligt utredningen öka från tio till tjugo år. För att skydda sina invånare och deras hem bör kommunerna systematiskt gå igenom var det finns risk för översvämningar och/eller skred, vilka va-system som behöver byggas om, hur dagvattenhanteringen bör förändras, vilka elnät som måste säkras, vilka områden som inte bör bebyggas, vilka hus som bör flyttas etc.
Många människor vill leva klimatvänligt. Men för att kunna göra det måste det finnas bra kollektivtrafik, säkra cykelvägar, klimatvänlig sopsortering och rimligt avstånd till närservice. Därför bör kommunerna också planera för hur de kan anpassa trafik, energiförsörjning, markplanering och annat som har betydelse för alstring av klimatgaser. Kommunerna i Sverige har ett planmonopol och kan förhindra externa köpcenter som slår undan benen för den dagligvaruhandel som behövs för den som inte vill ha långa inköpsresor. I Vägverkets Klimatstrategi för vägtransportsektor utpekas samhällsplanering för att skapa förutsättningar för minskat transportbehov som en av de långsiktigt viktigaste insatserna för att minska miljöpåverkan från vägtrafiken. Kommunerna kan via lokala trafikbestämmelser gynna kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik på den klimatpåverkande trafikens bekostnad. Kommunerna kan satsa på insamling av organiskt avfall och röta det till biogas som ersätter fossila bränslen. Förutom dessa uppräknade exempel finns det mycket mer som kommuner kan göra om det finns politisk vilja till det.
Samtidigt som kommunerna förbereder sig för de klimatförändringar som inte kan förhindras är det väsentligt att kraftigt minska den negativa klimatpåverkan som kommunen är ansvarig för. Det är delvis samma förvaltningar i kommunen som berörs och därför bör det vara rationellt att planera för minskad klimatpåverkan och minskad sårbarhet samtidigt. Det är sannolikt också lättare att motivera kommuninvånare till ändrade resvanor och minskad klimatpåverkan i övrigt när de konkret ser följderna av den mänskligt orsakade växthuseffekten. Staten bör därför kräva av kommunerna att de inrättar klimat- och sårbarhetsplaner.