Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förbättrade villkor för byggandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att städer måste få växa på städers villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att se över dagens regler för buller i samband med ny- och ombyggnad.
En av de viktigaste funktionerna för ett växande samhälle är att skapa förutsättningar för att människor ska ha någonstans att bo. Tyvärr har de allt krångligare reglerna för bostadsbyggandet gjort att delar av vårt land, inte minst Stockholm, drabbats av bostadsbrist.
Ett särskilt allvarligt bekymmer är de bullerregler som införts. Risken är nämligen överhängande att många av de projekt som planeras i våra större städer riskerar att aldrig bli av på grund av dagens regler. Ett exempel som diskuterades i många år var det berömda kvarteret Kojan i nordvästra Kungsholmen, ett bostadsprojekt med 1 200 nya bostäder som länge låg på regeringens bord för avgörande. Den förra regeringen behövde dock aldrig ta ställning i detta prejudicerande fall eftersom överklagandet drogs tillbaka. Därmed så kom heller inget klargörande av hur dagens regler egentligen ska tolkas och den förödande osäkerheten kvarstår.
Boverket arbetat fram ett om möjligt än mer orimligt regelverk där nu ytterligare skärpningar av dagens redan alltför restriktiva byggregler föreslås. Skulle Boverkets nya rigida regelverk blir verklighet, riskerar två tredjedelar av alla nybyggen i Stockholms stad att stoppas. I Stockholms innerstad befinner sig så gott som samtliga nya bostadsprojekt i farozonen.
Redan idag bor tusentals stockholmare längs bullerutsatta gator. Samtidigt står nära 200 000 människor i kö för att få en bostad genom Stockholms stads bostadsförmedling, och kvadratmeterpriset på en bostadsrätt i Stockholm är rekordhögt. Förklaringen är att det med dagens byggnadsteknik inte är några problem att skapa behagliga boendemiljöer även i bullerutsatta områden.
Om inte våra stadskärnor kan förtätas blir konsekvensen mer utbredda städer med mer trafikarbete (och därmed mer buller), större utsläpp, längre restider och större ianspråktagande av oexploaterade grönytor. Det kan knappast vara eftersträvansvärt. På liknande sätt kan knappast målet för den statliga bostadspolitiken vara att hindra nybyggnation av bostäder i områden där många människor helst vill bo.