Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn och förenkling av lagen om tomträttsavgäld (13 kap. jordabalken).
Tomträttsinstitutet har funnits sedan 1907 och infördes då som ett komplement till äganderätten. Dess syfte från början var socialpolitiskt för att även de med mindre pengar skulle ges möjlighet till att kunna bygga en eget hem. Kommunerna upplät sin mark för bostadsbyggnation med ett ganska låg tomträtts-avgäld. Konstruktionen på tomträtterna från början bestod av långa upplåtelsetider på mellan 26 och 100 år. När upplåtelsetiden var slut upphörde också tomträtten.
Lagen ändrades 1953 till att få en mera kommunalekonomisk inriktning där kommunerna kunde tillgodoräkna sig värdestegringen av sin mark. Samtidigt blev tomträtterna ”eviga” och avgäldsperioderna reglerades för bostadsbyggnader till att vara minst 20 år.
Lagen ändrades sedan igen 1967 men då i princip endast med att korta ned avgäldsperioderna till lägst 10 år. Jordabalken tillkom 1970 men lagen om tomträtter lyftes in i den helt ograverad. Sedan dess har inte mycket hänt när det gäller att få till stånd en förenkling. Alltså kan konstateras att ingen större förenkling har skett med denna komplicerade lag sedan 1953!
Under 1977 tillsattes en tomträttskommitté, dessutom har två betänkanden presenterats, Tomträtt (SOU 1980:49) och Tomträttsavgäld (SOU 1990:23). Två lagrådsremisser från 1997 och 1998 har också överlämnats av regeringen. Lagrådet har i det senare fallet yttrat sig i januari 1999. I yttrandet har rådet anfört ett antal detaljsynpunkter men på det hela taget nöjt sig med ”att det nu föreslås förenklingar i metoden att ändra tomträttsavgälder”. Under tiden växer överklagningsärendena hos domstolarna och en betydande del av kommunernas tekniska resurser får avsättas för dessa processer.
Det har nu gått över 8 år sedan och fortfarande har inget hänt på detta område. I denna komplicerade lag är alltså den långa avgäldsperioden ett av problemen. Detta innebär språngvisa och kraftiga avgäldshöjningar. I den nya översynen bör man se över om det inte skall vara årsvisreglerade avgäldsperioder och inte som nu med minst 10 år mellan varje tillfälle som avgälden kan regleras.
I lagöversynen bör ett annat problem uppmärksammas och det är tomträtternas avgäldsränta och dess storlek. Avgäldena är komplicerat uppbyggda men kan förenklat sägas bestå av att avgäldet är ränta gånger värdet på markens marknadsvärde. I lagrådsremissen från 1998 föreslår man en fast ränta på 4,5 % för kommersiella fastigheter och 4 % för småhus. Att räntan har stor betydelse förstår vi när värdet på marken kan vara så hög som 20 000 kr per kvm.
Sverige hade 2001 ca 98 000 tomträtter i 165 kommuner och många av dessa kommuner är små. När tomträtternas avgälden skall omregleras så finns inte kompetensen i kommunerna eftersom denna kunskap bara efterfrågas vart tionde år. Expertis får anlitas som kostar pengar och ändå innebär tvister i domstol med påföljande ytterligare kostnader av kommunala medel. Här måste till en förenkling av hur avgälden beräknas!
Frågan är också om man skall lagstifta om avgäldsräntan såsom har föreslagits i lagrådsremissen 1998. Även frågan om hur man skall belysa markvärdet bör belysas.
Värdet på marken är extremt hög i våra storstäder och taxeringsvärdena används i många kommuner för att räkna fram avgälden. Om taxeringsvärdet höjs så höjs också avgälden ofta med samma procent. Ett exempel är från Göteborg där taxeringsvärdet höjts med 63 % i de västra stadsdelarna där det finns många tomträtter. Det blir orimliga höjningar av avgälden vid omförhandlingar.
I den senast lagrådsremissen föreslås att värdet av marken skall bestämmas olika beroende på om det är en kommersiell fastighet eller en för småhusändamål. För småhusändamål bestäms markvärdet vid den allmänna fastighetstaxeringen och för kommersiella fastigheter kommer fri värdering ske vart femte år. Man föreslår vidare att penningvärdesförändringen ändras varje år och att den följer konsumentprisindex. Vid en översyn bör man även titta på ny lagreglering som innebär att penningvärdesförändringen av marken kan följa konsumentprisindex.