2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Helhetssyn i boendeplaneringen 3
4 Förutsättningar för god boendeplanering 3
4.1 Barnperspektivet 3
4.2 Kvinnor och män i boendeplaneringen 4
4.3 Behovet av statistik 5
4.4 Behovet av obligatoriska bostadsförmedlingar 6
5 Krav på boendeplaneringsprogram 6
5.1 Innehåll i boendeplaneringsprogram 7
5.1.1 Ekologisk hållbarhet 7
5.1.2 Utvecklad kvalitet i boendet och dess omgivning 7
5.1.3 Äldreboende och tillgänglighet 8
5.1.4 Trygghet i boendet 8
5.1.5 Bryt segregationen 8
5.1.6 Barnperspektiv i boendeplaneringen 9
5.1.7 Jämställdhetsperspektiv i planeringen 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att varje kommun bör ha en ansvarig tjänsteman som tillvaratar barnens intressen.
Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag till nationella riktlinjer för barns deltagande och rättigheter i samhällsbyggandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppgifter om värme och ventilationssystem ska föras i lägenhetsregistret.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppgifter om upplåtelseform ska föras i lägenhetsregistret.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om obligatoriska bostadsförmedlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om boendeplaneringsprogram.
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till FiU.
Rätten till en bostad stärktes i viss mån i samband med införandet av bostadsförsörjningslagen (2000:1383). Dessvärre är lagen otillräcklig och otydlig i sin utformning.
Vänsterpartiet är i stora delar enigt med de synpunkter som Boverket lämnade i sitt remissvar till utredningen om det kommunala bostadsförsörjningsansvaret. För oss är planering av bostäder och boendemiljöer en central fråga för att kommunerna ska kunna ta sitt ansvar för en social bostadspolitik. I en sådan strävan krävs att man tar ett helhetsgrepp i planeringen, och vi vill därför ändra lagstiftningen från att handla om bostadsförsörjning till att ha en inriktning mot obligatorisk boendeplanering.
Boendeplaneringen måste utgå från en helhetssyn på samhället. Varje del i samhällsplaneringen påverkar det samlade resultatet. Brister i serviceutbud eller transportsystem försämrar möjligheten att leva och bo i de delarna av samhället. En bra samhällsplanering måste beakta och väga in alla aspekter och utgå från de lokala och regionala förutsättningarna inom varje sektorsområde. Det är lätt att bygga hus, men det är en konst att bygga samhällen. Därför måste samhällsbyggande ta en ansats utifrån många olika aspekter vilka måste identifieras både på det lokala och på det regionala planet.
För att nå framgång i planeringsarbetet är det nödvändigt att så många som möjligt involveras i processen. Detta sker bäst i det offentliga samtalet. Samtalet måste föras såväl mellan kommun och medborgare som mellan de olika sektorerna. Varje kommun bör ge tydliga förklaringar om medborgarnas handlingsutrymme och vilka spelregler som gäller för samhällsplaneringen. När det demokratiska samtalet används som planeringsmetod gynnas utvecklingen av hållbara samhällen.
Vem för flickor och pojkars talan i arbetet med översiktsplaner och detaljplaner? I FN:s barnkonvention slås fast att barnens bästa alltid ska komma i första rummet (3 §) och att barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör pojkar och flickor ska barnet alltid höras och barnets intresse komma i första rummet (12–15 §§). Vidare fastslås att barnet har rätt till lek, vila och fritid (31 §). I 2 kap. 4 § plan- och bygglagen (PBL) gäller följande vid förändringar och kompletteringar av bebyggelse: ”Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse ska det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse.”
I Norge har man ställt tydliga krav på kommunerna när det gäller barn och planering. De rikspolitiska riktlinjerna säger att kommunerna ska lägga upp planeringsarbetet så att barns och ungdomars synpunkter alltid finns med i planeringen. En följd av detta är att den norska staten ålagt varje kommun att utse en ansvarig tjänsteman som har till uppgift att tillvarata barnens intressen. Sverige bör följa den norska modellen, och regeringen bör utreda förutsättningarna för att varje kommun ska ha en ansvarig tjänsteman som tillvaratar barnens intressen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Pojkar och flickors rätt till en trygg och fri utemiljö måste vara en grundpelare i samhällsbyggandet. Unga måste ges möjlighet att förflytta sig på egen hand mellan fritidsaktiviteter, skola och hem. I en socialt hållbar stad ska rumslig segregation motverkas genom blandade upplåtelseformer och bebyggelsetyper, bl.a. så att pojkar och flickor med olika social bakgrund ges förutsättningar att träffas. Bra samhällsbyggande ska låta barn och ungdomar vara med och påverka sin livssituation utifrån sitt tänkande och sina erfarenheter. Regeringen bör därför lämna förslag till nationella riktlinjer för barns deltagande och rättigheter i samhällsbyggandet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samhällsplanering förväntas i stor utsträckning vara till lika stor nytta för kvinnor som för män. Utgångspunkten i den fysiska planeringen och markanvändningen är en könsblind hållning. Planeringen tar sin utgångspunkt i att den är till för alla, men kön har betydelse även i samhällsplaneringen. Det är vanligt att planeringen inte svarar mot både kvinnors och mäns behov utan att ”alla” i stället är synonymt med ”män”.
Kvinnor och män rör sig olika i det fysiska rummet. Något förenklat kan man säga att en mans rörelsemönster ser ut på följande vis: hemmet – arbetet – hemmet. En kvinnas vardagliga rörelsemönster ser vanligtvis ut på ett annat sätt: hemmet – förskolan – arbetet – förskolan – affären – hemmet. Till det kan läggas att män i större utsträckning än kvinnor färdas med bil, medan kvinnor i större utsträckning använder sig av cykel eller kollektivtrafik. Kvinnors och mäns rörelser skapar olika erfarenheter och ger också olika perspektiv på vad som är viktigt att åtgärda inom samhällsplaneringen. Vi måste därför alltid ställa oss frågor om vem det är vi bygger och planerar för och på vilket sätt vi gör det. Vem är det som bygger, vems kunskap är det som har legitimitet och vad resulterade de tagna besluten i? Är det vägar eller cykelbanor som behövs, ska bostäderna ligga nära affärer och skolor, bör de offentliga platserna utformas på något visst sätt? Kvinnors och mäns olika rörelsemönster påverkar i hög grad markanvändningen.
Vi har utvecklat vikten av en jämställd planering i Vänsterpartiets motion Jämställdhet och fysisk planering. I motionen anför vi följande:
En ändring i portalparagrafen i plan- och bygglagen.
Sverige ska verka för att ett jämställdhetsperspektiv inarbetas i EU:s olika dokument som rör fysisk planering.
Jämställdhetskonsekvensbeskrivningar ska upprättas i samband med arbetet med översiktsplaner och detaljplaner.
Könsuppdelad statistik ska finnas som underlag i samband med framtagande av planer.
I regleringsbrev eller instruktion ska ställas krav på att skriva in analyser om konsekvenserna för jämställdheten av olika myndighetsbeslut som rör markanvändning, byggande och rumsliga strukturer.
Regeringen ska ge Boverket i uppdrag att undersöka möjligheten att starta ett pilotprojekt i ett tiotal kommuner rörande jämställdhet och fysisk planering.
För att boendeplaneringen i kommunerna ska fungera som ett instrument för en social bostadspolitik och som en grund för demokratiska beslut rörande bostadspolitiken krävs en del grundläggande åtgärder. Kunskapsbasen om hur boendesituationen i kommunerna ser ut måste analyseras och bygga på fakta och statistik. Genom propositionen En ny lag om lägenhetsregister (prop. 2004/05:171) kommer troligen vissa grundläggande behov för kommunernas möjligheter till boendeplanering att tillgodoses, men för att ett bra boendeplaneringsprogram inom en kommun ska bli verklighet krävs dock att man fyller alla de luckor som finns då det gäller statistiskt underlag. Detta är nödvändigt om man vill se en bra planeringsprocess i kommunerna, men även för att underlätta forskningen på området.
Att skapa så bra förutsättningar som möjligt för en sådan kunskapsbas måste därför vara ett mål för regeringen. I denna strävan hade Vänsterpartiet helst sett att en ny folk- och bostadsräkning (FoB) hade genomförts, men eftersom lägenhetsregistret trots allt kommer att förbättra förutsättningarna för att uppfylla de planerings- och forskningsgrunder som vi vill se är vi i grunden positiva till den nya lagen. I Vänsterpartiets partimotion Äldrepolitik (2007/08:So382) lyfter vi fram kravet på att uppgifter om hiss bör finnas med i lägenhetsregistret, vilket också flera remissinstanser framförde i samband med att den nya lagen togs fram. Inte minst den demografiska utvecklingen med ett ökat antal äldre gör att det för samhällsplaneringen är viktigt att tillgängligheten i bostäder på enkelt sätt kan åskådliggöras för att kompensera de brister som finns i den redan byggda miljön. I samma motion lyfter vi fram kravet på att uppgifter om antal våningsplan i flerfamiljshus också ska samlas in till lägenhetsregistret, en uppfattning som vi delar med bl.a. Socialstyrelsen, Boverket och Folkhälsoinstitutet.
Vidare menar vi att statistiskt underlag gällande information om ventilations- och värmesystem samt information om upplåtelseform måste öka. I miljömålet God bebyggd miljö finns uttryckt att bostadssektorns totala energiförbrukning ska minska. Om vi på allvar ska kunna påbörja arbetet med att nå målen är det nödvändigt att samhällsplanerare och forskare får tillgång till uppgifter om ventilations- och värmesystem. Utifrån detta menar vi att det är nödvändigt att uppgifter om ventilation och värme samlas in i ett lägenhetsregister. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I dag finns det även svårigheter med att få fram uppgifter om upplåtelseform. Vänsterpartiet vill se en fastighetsbeskattning som är neutral och som bygger på upplåtelseform, inte som i dag på hustyp. För att underlätta detta skulle uppgifter om upplåtelseform i lägenhetsregistret vara en stor fördel. Även för forskningen och samhällsplaneringen hade det varit att föredra ett register där man enkelt kan få uppgifter om upplåtelseform för att vid framtida byggande minska segregationen. Utifrån detta menar vi att uppgifter om upplåtelseform ska vara en del av innehållet i lägenhetsregistret. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I 3 § bostadsförsörjningslagen står det att inrättandet av en bostadsförmedling och regionalt samarbete är frivilligt. Regeringen kan, om behov föreligger, ålägga en kommun att inrätta en bostadsförmedling lokalt eller regionalt. Lagen har funnits i tre år och regeringen har fortfarande inte använt sig av den, detta trots att bara ca 10 % av landets kommuner har en bostadsförmedling. En bostadsförmedling har, förutom att den kan fördela bostäder på ett socialt rättvist sätt, betydelse för att skapa ett instrument för boendeplanering genom att statistik på önskade bostäder avseende läge och storlek blir tillgänglig.
Vänsterpartiet kräver obligatorisk avgiftsfri bostadsförmedling med möjlighet för kommuner att söka dispens. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det ska vara obligatoriskt för kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram för att garantera hög kvalitet i bostäder och boendemiljöer. Boendeplaneringsprogrammen ska vara heltäckande och övergripande och redovisas till regeringen via länsstyrelserna minst en gång per mandatperiod. De ska behandla såväl handlingsplaner för nyproduktion och ombyggnad som förändringar i service, infrastruktur och omgivande miljö.
Kvalitetskraven ska utvecklas ytterligare för att omfatta energi- och miljökrav, trygghet och säkerhet, feministiskt perspektiv samt social och ekologisk hållbarhet.
Det som nedan anförs i motionen om innehållet i kommunala boendeplaneringsprogram bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Genom förbrukningen av naturresurser och energi finns ett direkt samband mellan belastningen på miljön och användningen av mark och vatten. Förändringar i den byggda miljön och hur den förvaltas är av avgörande betydelse för utvecklingen av ett hållbart samhälle.
Vänsterpartiet vill ställa höga krav på samhällelig samverkan för ekologisk hållbarhet. Samtliga aktörer måste ta sitt ansvar i samhällsplanering, byggande, förvaltning och boende. Det omfattar förändringar inom redan byggda miljöer och det ställer höga krav på miljöanpassning i tillkommande bebyggelse. Uppvärmning av bostäder står för en stor del, 40 %, av energiförbrukningen i samhället.
Vid ny- och ombyggnad ska energiförbrukningen minimeras genom bästa möjliga val av uppvärmnings- och ventilationssystem. Transporter till och från bostaden förbrukar mycket energi, särskilt biltransporter. Vid planering av nya bostäder och förändringar i befintlig bebyggd miljö ska höga krav ställas på energisnåla transportmöjligheter och minskad bilanvändning. Det förutsätter ett planeringsperspektiv som väger samman de ekologiska, ekonomiska och sociala aspekterna med markanvändnings- och bebyggelsefrågorna. Det samlade underlaget bör ingå i ett boendeplaneringsprogram.
Framtagandet av boendeplaneringsprogrammen bör ta sin utgångspunkt i det enskilda bostadsområdet, med ett tydligt boendeinflytande och med en helhetssyn där boendet och boendemiljön står i centrum för en rad frågor. Arbetet berör en rad områden och kräver därför ett stort mått av samarbete över förvaltningsgränser och kommunala nämnder, där varje infallsvinkel och synpunkt ska utgå från ett helhetstänkande med målet att uppnå ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle.
Människan ska stå i centrum för utformningen av bostäder och bostadsområden. Hög kvalitet i boendet bidrar till social och ekologisk hållbarhet. Det förutsätter närhet till grönska och vatten, frihet från buller, samt luft och ljus i boendet. Det förutsätter också god estetik och medveten färgsättning och formgivning i boendemiljöerna. Befintlig bebyggelse måste vårdas väl. Kulturhistoriska bebyggelsemiljöer är värdefulla och ska hanteras varsamt och bevaras så långt möjligt.
Boendemiljöer ska anpassas till de kvinnor och män som bor där. Omfattande krav bör ställas för att garantera hög kvalitet i bostaden och dess omgivning. De problem som uppstår med skadliga ämnen och ljud måste bekämpas med tydliga regler om begränsningar och ansvar. Boendet ska skyddas från ohälsosamma boendeförhållanden på grund av radon, mögel, dålig ventilation, buller etc.
De kommande årtiondena kommer andelen äldre att öka. Det ställer särskilda krav på anpassning av bostäder, bostadsområden, service och trafiksystem. Två huvudspår kan urskiljas i utvecklingen av boendet för äldre, dels ökade möjligheter att bo kvar i den egna bostaden genom anpassningar i det befintliga beståndet, dels ökade möjligheter att få en bostad i någon form av äldreboende. I båda fallen ställs det särskilda krav på tillgänglighet och handikappanpassning.
Samhället har ett omfattande ansvar för en generell tillgänglighet och anpassning av boendet för kvinnor och män med olika former av funktionshinder utifrån individuella behov. Funktionshindrade kvinnor och män ska ha ett stort inflytande över det egna boendet och dess närmiljö. Rättigheterna att kräva anpassningar och ombyggnader av den egna bostaden bör utökas. Kommunerna ska givetvis behandla frågan om boende för funktionshindrade och äldre i arbetet med boendeplaneringsprogram. Kontrollen och sanktionerna för reglernas efterlevnad ska skärpas.
Problemet med otrygghet och rädsla är mycket komplext och sträcker sig utanför bostadspolitikens gränser. Den fysiska miljön har dock stor betydelse för säkerhet och trygghet, vilket ska beaktas i planering och förvaltning av bostäder. Undersökningar gjorda av Statistiska centralbyrån och Sifo har visat att trygghet är den viktigaste enskilda faktorn i val av bostad samtidigt som många, framför allt unga kvinnor, upplever både otrygghet och rädsla i sin närmiljö. Trygghet i bostadsområdet är väsentligt för trivsel och gemenskap. Boendet är den kanske viktigaste grunden för våra liv och våra möjligheter att förverkliga våra livsprojekt. Om rädsla och otrygghet får breda ut sig i våra bostadsområden, hur ska vi då kunna utveckla ett demokratiskt samhälle där alla har en möjlighet att delta och bidra?
Det ska vara en självklarhet att känna sig trygg och säker i sitt eget bostadsområde. Samtidigt är det betydelsefullt att bevara öppenhet och tillgänglighet. Det finns mycket som talar för att situationen i våra bostadsområden snarare försämras än förbättras avseende otrygghet och rädsla, men det går självklart att vända utvecklingen. Detta förutsätter att en rad åtgärder sätts in både av förebyggande karaktär och med bättre hjälp åt dem som redan drabbats. Samhället ska aktivt arbeta brottsförebyggande genom breda samverkansprojekt mellan lokala myndigheter, organisationer och medborgare. I ett boendeplaneringsprogram ska brottsförebyggande arbete vara en självklar del. För att värna kvinnors rätt till trygghet och säkerhet bör kommunerna åläggas att ta fram ett program för kvinnofrid. I den del som handlar om boendet ska kvinnofridsprogrammet vara en del av boendeplaneringen.
I 5 kap. 7 § plan- och bygglagen regleras kommunens möjlighet att utifrån ett program ge förutsättningar för hur ett bostadsområde ska bebyggas, antal lägenheter, upplåtelseform osv. Detta är inget absolut krav. Frånvaron av krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram i samband med översynen av översiktsplaner är utan tvekan en orsak till den svaga samhällsdebatten kring boendefrågor.
Med ett krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram som bl.a. skulle ta upp aspekterna kring segregering och lösningar för de grupper som är eller riskerar att bli hemlösa skulle vi få en aktiv debatt i kommunerna om hur vi bygger ett samhälle där alla får plats. Genom en medveten boendeplanering som tar sikte på byggande med blandade upplåtelseformer kan vi bryta den segregering som framför allt präglar våra stora städer. Det mesta är redan byggt, och därför är det betydelsefullt att ta hänsyn till det redan byggda och planera på ett sådant sätt att vi bryter segregation och utanförskap.
Flickor och pojkars rätt till en trygg och fri utemiljö måste vara en grundpelare i samhällsbyggandet. Unga måste ges möjlighet att förflytta sig på egen hand mellan fritidsaktiviteter, skola och hem. Inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse ska det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse. Flickor och pojkars perspektiv måste därför självklart vara en del i ett boendeplaneringsprogram. Vi har tidigare i denna motion utvecklat resonemanget om barns perspektiv i planeringen (se 4.1).
Samhällsplanering förväntas i stor utsträckning vara till lika stor nytta för kvinnor som för män. Utgångspunkten i den fysiska planeringen och markanvändningen är en könsblind hållning. Planeringen tar sin utgångspunkt i att den är till för alla, men kön har betydelse för samhällsplaneringen, och det är vanligt att planeringen i högre grad svarar mot männens behov och mindre mot kvinnornas.
Jämställdhetsperspektivet ska alltid finnas med i ett boendeplaneringsprogram. Vi har ovan utvecklat resonemanget om vikten av jämställdhet i den fysiska planeringen (se 4.2). I en särskild motion, Jämställdhet och fysisk planering, sker en utförligare presentation.