Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om handikappanpassade äldrebostäder.
En hörnsten inom svensk äldrepolitik är att underlätta för äldre personer att leva ett självständigt liv. Den så kallade kvarboendeprincipen, det vill säga att kunna bo kvar i den egna bostaden så länge som möjligt och inte onödigt tidigt behöva flytta till en ”institution”, har varit den officiella policyn i decennier. Samhällets insatser för att underlätta kvarboende handlar framför allt om att ge hjälp i hemmet genom hemtjänst och hemsjukvård, samt att underlätta vardagen genom bostadsanpassning och individuellt anpassade hjälpmedel. På senare år har också behovet av att stödja anhöriga som ger vård och omsorg till sin närstående blivit allt mer uppmärksammat. Möjligheten till kvarboende underlättas också om bostaden är tillgänglig exempelvis för den som får ett rörelsehinder. Trots detta saknas det kunskap om i vilken utsträckning bostadsbeståndet motsvarar behoven hos den äldre befolkningen.
Socialstyrelsen har nyligen presenterat en undersökning av hur många äldre som bor i bostäder med bristande tillgänglighet.
Drygt hälften av den äldre befolkningen bodde i bostäder med bristande tillgänglighet, det vill säga där bostaden inte låg i bottenvåningen och där det saknades hiss till det våningsplan där den intervjuade bodde. I åldersgruppen 80 år och äldre bodde 50 procent av männen och 44 procent av kvinnorna i en sådan bostad, motsvarade ca 180 000 personer. I åldersgruppen över 80 fanns betydande könsskillnader i boendet. Två tredjedelar av männen som bodde i bostäder med bristande tillgänglighet var sammanboende och majoriteten bodde i småhus. Knappt tre av tio kvinnor var sammanboende och de flesta bodde i flerbostadshus.
Den här undersökningen visar att många äldre, främst kvinnor, som är rörelsehindrade riskerar att bli fångar i sitt eget hem. En plan för bostadsanpassning av lägenheter för äldre bör redovisas av regeringen.