Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning med uppgift att se över försäkringsbolagens handläggning av trafikskadeärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utredningen även bör se över försäkringsbolagens egna läkares roll vid personskadereglering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utredningen även bör omfatta frågan om hur försäkringsbolagens handläggningstider ska kunna bli kortare och mer förutsägbara.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring i lagstiftning att rätten till omprövning av ersättningsbeslut gäller alla trafikskadade personer oavsett vilket år skadan inträffat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen snarast bör tillsätta en utredning i syfte att se över hur de ekonomiska villkoren för rättsskydd vid trafikskador kan förbättras.
Vid regleringen av personskador till följd av olycksfall eller trafikskador hamnar ofta försäkringstagaren i ett underläge gentemot försäkringsbolaget. Detta förekommer särskilt vid de svårbedömda whiplashskadorna. Vi menar att det beror på att försäkringsbolaget har tillgång till fler läkare vid den medicinska bedömningen och att bolagen numera sällan beviljar juridiskt ombud till den drabbade.
Det är vanligt att försäkringsläkaren hänvisar till att försäkringstagarens skada är ett resultat av sjukdom som föreligger sedan tidigare eller en förslitningsskada som uppstått senare och att skadan därför inte har något orsakssamband med det trauma som försäkringstagaren råkat ut för vid olyckstillfället. Ofta tillmäts försäkringsläkarens medicinska bedömning större vikt vid skaderegleringen vid avvikelser från den behandlande läkarens bedömning, vilket drabbar den skadelidande negativt.
Vid prövning i domstol går rätten ofta på försäkringsläkarens linje. Detta trots att HD uttalat att det rent principiellt inte torde finnas anledning att ge försteg åt den ena läkarens bedömning i de fall då två läkares bedömningar i fråga om orsakssambandet skiljer sig åt (NJA 2001 s. 657).
Vänsterpartiet anser att det finns ett orimligt lojalitetsförhållande mellan försäkringsläkare och försäkringsbolag. Försäkringsbolagets läkare gör ofta sin bedömning på handlingarna och träffar sällan den skadelidande. Vi har fått kännedom om att det finns försäkringsläkare som regelmässigt utfärdar intyg till nackdel för den skadelidande på löpande band.
Uppdraget som försäkringsläkare är ofta mycket välbetalt och kan inbringa upp till tusen kronor för ett intyg. Således är uppdraget som försäkringsläkare en mycket inkomstbringande bisyssla i förhållande till den tid som läggs ned på att bedöma den skadelidandes situation. Det är under dessa omständigheter anmärkningsvärt att varken försäkringsbolagens läkare i sin funktion som sakkunniga eller Trafikskadenämndens medicinska rådgivare står under Socialstyrelsens tillsyn.
Socialstyrelsen har med anledning av ett uppdrag från regeringen i januari 2004 lagt fram en rapport om tillsyn över försäkringsläkare (dnr 00-10798/03). Enligt Socialstyrelsens bedömning är det av vikt för de trafikskadade att förtroendeproblemet då det gäller försäkringsbolagens medicinska rådgivare åtgärdas (s. 7).
Socialstyrelsen gör dock den bedömningen att Trafikskadenämnden bör kunna remittera de ärenden där den behandlande läkarens och försäkringsbolagets läkare kommit till olika slutsatser eller när orsakssambandet annars är svårbedömt till Socialstyrelsens rättsliga råd. Samtidigt konstaterar Socialstyrelsen att om även andra tvistiga försäkringsmedicinska ärenden som t.ex. bedömningar av orsakssamband vid olycksfall skulle hänskjutas till det rättsliga rådet skulle detta medföra en avsevärd arbetsbelastning (s. 7).
Vänsterpartiet kan konstatera att det saknas en övergripande genomlysning av försäkringsläkarnas roll vid personskadereglering. Regeringen bör därför tillsätta en utredning som ser över försäkringsbolagens handläggning av trafiksskadeärenden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utredningen bör se över försäkringsbolagens egna läkares roll vid personskadereglering med betoning särskilt på frågor som deras lojalitetsförhållande gentemot försäkringsbolaget, deras medicinska ansvar och vilken vikt som i skaderegleringen tillmäts försäkringsläkarnas bedömning jämfört med de behandlande läkarnas bedömning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Finansinspektionen (FI) har på regeringens uppdrag undersökt hur trafikskadeärenden handläggs av försäkringsbolagen. I rapporten ”Stärkt skydd för trafikskadade – åtgärder och förslag” (dnr 03-513-601) har Finansinspektionen presenterat sina förslag till förbättringar. Undersökningen visade att bolagens handläggningstider inte hade blivit kortare sedan 1998. I en uppföljande rapport som presenterades år 2005 (2005:7 Stärkt skydd för trafikskadade, en granskning av handläggningstider och information) konstaterar FI att handläggningstiderna inte har sjunkit sedan år 2003 utan i stället ökat. FI anser att situationen är otillfredsställande, vilket vi håller med om.
Enligt vår mening utgör de båda rapporterna dock inte tillräckligt underlag för att fatta beslut om vilka åtgärder som bör vidtas, bl.a. behandlar inte utredningarna relationen mellan försäkringsbolagen och deras sakkunniga läkare.
Civilutskottet och det tidigare lagutskottet har vid flera tillfällen avslagit våra motioner med motiveringen att frågeställningarna ska övervägas i samband med den fortsatta beredningen av Finansinspektionens rapport (bet. 2004/05:LU17, bet. 2005/06:LU14 s. 34, bet. 2006/07:CU17 s. 17).
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att göra en djupare analys än den som Finansinspektionen har presenterat. Därför bör utredningen om försäkringsbolagens handläggning av trafikskadeärenden också behandla frågan om försäkringsbolagens handläggningstider och komma med förslag på hur de kan bli kortare och mer förutsägbara. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt trafikskadelagen ska varje motorfordonsägare ha trafikförsäkring för sitt fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen så snart någon i fordonet skadas. Både förare och passagerare har alltså rätt till ersättning (prop. 1975/76:15). När ett ärende enligt trafikskadelagen slutreglerats finns enligt nuvarande bestämmelser en begränsad rätt till omprövning.
Ersättningsfrågan kan omprövas om förhållandena som legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligen har förändrats (se 9 § trafikskadelagen som hänvisar till bl.a. 5 kap. 5 § skadeståndslagen). Från att tidigare endast ha omfattat ersättning för förlust av inkomst och underhåll, gäller omprövningsrätten inträffade skador fr.o.m. år 2002 alla former av ersättning, således även kostnader och ideell ersättning.
Enligt den tidigare lagstiftningen (bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen) fanns det inte några särskilda bestämmelser om rätt till omprövning av ett ersättningsbeslut. I äldre skadefall som inträffat före 1976 har försäkringsbolagen, utan särskilt lagstöd, i vissa fall godtagit omprövning vid väsentlig och bestående medicinsk försämring och man har i de fallen medgett den skadelidande rätt till omprövning av ersättningsfrågan i dess helhet. Omprövning kan även medges om förändringen inträffat senare.
Trafikskadenämnden har i ett av sina senaste yttranden (2006-02-07) gjort bedömningen att rätt till omprövning av ett ersättningsbeslut från år 1970 torde föreligga. Även civilutskottet har tidigare avslagit vår motion med motiveringen att branschens praxis från tiden före 1976 alltjämnt tillämpas på skadefall som inträffat före detta år (bet. 2006/07:CU17 s. 17).
Enligt uppgifter från personer som själva är trafikskadade råder dock fortfarande en viss tveksamhet i praxis om det är möjligt för en person som skadats före år 1976 att få sitt ersättningsbeslut omprövat eftersom uttryckligt lagstöd för omprövning saknades innan den nya lagen trädde i kraft. Den rådande situationen har medfört att många trafikskadade människor drabbas av stora inkomstförluster p.g.a. att deras livräntor inte följer med i löneutvecklingen.
Försäkringsbolagen är med andra ord fortfarande fria att neka en person rätt till omprövning av ersättningsbeslutet om skadan inträffat före 1976. Regeringen bör därför återkomma med förslag till lagstiftning som innebär att rätten till omprövning av ersättningsbeslut gäller alla trafikskadade personer oavsett vilket år skadan inträffat.
Tidigare studier av domar i försäkringstvister vid trafikskador (se tex Johansson, BH. ”Försäkringsbolag och skadade. En studie av domar vid Stockholms tingsrätt 1999–2000” Belastningsskadecentrum/Arbetslivsinstitutet 2001-0942) visar att det innebär en stor ekonomisk risk för en enskild person att få en personskada prövad vid domstol. Vidare är möjligheten för den skadelidande att få ändring vid hovrätten liten.
Den som har råkat ut för en trafikolycka har inte möjlighet att få allmän rättshjälp för att driva en process mot sitt försäkringsbolag. För den skadade medges i stället rättsskyddsersättning som är tänkt att täcka alla kostnader i processen, d.v.s. kostnad för eget ombud och vittnen men även för motpartens ombudskostnader om personen förlorar målet.
Rättsskyddsersättningen varierar mellan de olika försäkringsbolagen men för en enskild trafikskadad person innebär förlusten av målet mot försäkringsbolaget nästan utan undantag en stor ekonomisk förlust. Summorna som den skadade personen kan tvingas betala själv kan uppgå till huntratusentals kronor beroende på i hur många instanser processen drivits. Även om den skadade vinner i tingsrätten löper hon eller han risk att försäkringsbolaget överklagar och vinner i hovrätten.
Det ekonomiska rättsskyddet är således mycket dåligt för den person som skadats i trafiken. Vidare har de stora försäkringsbolagen genom sin tillgång till fler jurister och läkare redan i utgångsläget ett övertag gentemot den skadelidande. För en trafikskadad person som inte sällan är sjukpensionerad till följd av sina svåra skador och alltså redan befinner sig i ett ekonomiskt utsatt läge, framstår rättigheten att få sin sak prövad i domstol därför ofta som illusorisk.
Vänsterpartiet anser att det är hög tid att se över hur personer som skadats i trafiken ska kunna få sitt behov av ekonomiskt rättsskydd tillgodosett. Regeringen bör därför snarast tillsätta en utredning i syfte att se över hur de ekonomiska villkoren för rättsskydd vid trafikskador kan förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.