Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att göra en utredning av den samhällsekonomiska kostnaden för diskriminering i alla dess olika former.
Väldigt länge har medier och även forskare tagit upp frågan om hur mycket invandring, invandrare och integration kostar. Frågan är felställd. Frågan borde i stället vara hur mycket arbetsgivarnas, fackens, politikernas och tjänstemännens diskriminering kostar. Därav kravet om en utredning av samhällskostnaden för diskriminering. Till exempel den kostnad som uppstår när individer p.g.a. ovidkommande faktorer förhindras att uppnå sin potential, eller i form av ohälsa, eller bristande tillit till polis och rättsväsendet, eller bristande tillit till samhällets olika satsningar.
Hur mycket ”invandringen” kostar har länge diskuterats i Sverige. Men denna fråga har haft fel fokus. Tanken antyder att det är invandring eller invandrare som orsakar kostnader. Men i stället ser vi makthavarnas oförmåga att ta tillvara den kompetens och potential som människor har med sig som orsak till ”kostnaden”. Eller ännu tydligare: Det kan vara diskriminering hos arbetsgivare, fackföreningar, politiker och tjänstemän som orsakar denna s.k. kostnad. Och att dessa makthavare inte verkar vara medvetna om de samhällsekonomiska kostnader som de orsakar.
Det är därför det behövs en utredning kring hur mycket diskriminering kostar samhället. Uppenbarligen förlorar såväl individen som samhället med hänsyn till den orealiserade arbetskraftspotential som är kopplad till diskriminering.
Vad innebär det för samhällsekonomin att en invandrare som är utbildad i Sverige till ingenjör, på grund av etnisk diskriminering tvingas köra taxi, eller att en apotekare inte har något annat val än att arbeta som lokalvårdare eller att en i Sverige utbildad tandläkare tvingas flytta till ett annat land för att få arbete som motsvarar hennes kompetens? Detta innebär förluster för individen som har satsat på sin framtid i Sverige. Sverige har bl.a. genom utbildningen investerat i individen. Sverige förlorar dessutom denna individ som en förebild för framtida generationer.
Därtill kommer följdkostnader som exempelvis ohälsa orsakad av diskriminering. Man bör även beakta den förlorade potential som grundläggs i förhållande till kommande generationer. Det finns en förstärkt risk att en bristande tillit till samhällsinstitutioner och framtida möjligheter i Sverige förs från en generation till nästa.
När frågan om en utredning togs upp i riksdagen under förra året blev svaret citat: ”Det torde dock vara svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra diskrimineringens samhällskostnader.” (Betänkande 2006/07:AU6.) Det svaret känns otillfredsställande med tanke på att man idag kan beräkna t.ex. miljöproblemens och trafikolyckornas samhällskostnader som i stort sett är lika svåra att räkna ut som diskriminering. Det handlar bara om vilja och mod att på djupet ta tag i frågan. Med en sådan utredning har man ett kraftfullare redskap att arbeta mot diskriminering och kan få fler att lyssna och vilja vidta åtgärder mot denna problematik. I betänkandet hänvisade man också till att man kommer att skapa en myndighet som slår samman Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen (HO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Vore det då inte lämpligt att denna myndighet gjorde en utredning om diskrimineringens kostnader i alla dess olika former, d.v.s. diskrimineringen som riktar sig mot alla dessa grupper?