1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 4
4 Problemens uppkomst 5
5 Ett förändrat arbetsliv 6
6 En arbetsplatsförankrad strategi för minskad ohälsa 7
7 En utvecklad arbetsmiljölagstiftning 8
8 Översyn av arbetsmiljölagen ur könsperspektiv 9
9 Stärkt skydd för HBT-personer 9
10 Skyddsombud 10
11 Stärkt skydd för deltagare i arbetsmarknadspolitiska program 11
12 Stärkt skydd för anställda i hushåll 11
13 Arbetsmiljöutbildning 12
14 Tillsyn 13
15 Arbetslivsfonder för att främja det goda arbetet 14
16 Arbetsmiljöforskningen 15
17 Rörligheten på arbetsmarknaden 16
18 Kvalitetssäkrad företagshälsovård 16
19 Arbetslivsinriktad rehabilitering 18
20 Bekämpa könsskillnader i rehabiliteringen 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utarbetandet av en årlig trendrapport om utvecklingen i arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning för att göra en översyn av arbetsmiljörätten ur ett könsperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om föreskrifter kring HBT-personers psykosociala arbetsmiljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Arbetsmiljöverket bör få i uppdrag att inhämta och sprida kunskap kring transpersoners arbetsmiljöproblem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en förnyad utredning kring stopprätt för skyddsombud och hänvändelseordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regionala skyddsombud enligt 6 kap. 2 § arbetsmiljölagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regionala skyddsombud enligt 6 kap. 6 a § arbetsmiljölagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om stärkt skydd för personer i arbetsmarknadspolitiska program.
Riksdagen beslutar att avskaffa undantaget i 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen för arbete i arbetsgivarens hushåll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta bort särregleringen i 15 § arbetsmiljöförordningen avseende inspektion av arbetsmiljön i arbetsgivarens hushåll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arbetsmiljöutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om handlingsplan för arbetsmiljökunskap.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skyddsombudsregister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arbetsmiljötillsyn på nordisk nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Arbetsmiljöverkets tillgång till beslutsunderlag för gränsvärdessättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om redovisning kring anpassning av arbetsmiljön till äldres förutsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om återrapportering av samarbetet mellan Arbetsmiljöverket och Försäkringskassan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om införande av arbetslivsfonder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om isocyanatforskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om rätt till ledighet för att pröva nytt arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om företagshälsovård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning i syfte att se över hur en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring som garanterar individens rätt till rehabilitering bör utformas och finansieras.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringsutredning enligt 22 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om sanktionsåtgärder.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att långtidssjukskrivna som bedöms ha behov av att uppgradera kompetens eller byta yrkesinriktning för att möjliggöra återgång i arbetslivet ska få möjlighet att uppbära rehabiliteringspenning under tid då studier bedrivs.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör göra en översyn i syfte att se över berörda myndigheters organisatoriska samverkan kring långtidssjukskrivnas och förtidspensionerades behov av insatser.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att anställdas rätt till ledighet för att pröva arbete hos annan arbetsgivare även ska omfatta sjukskrivna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska ge i uppdrag till Försäkringskassan att utveckla metoder för ett stärkt genusperspektiv när det gäller bedömningar och åtgärder angående rehabilitering.2
1 Yrkande 12 hänvisat till UbU.
2 Yrkandena 22–26 och 28 hänvisade till SfU.
Vänsterpartiets politik för att öka frisknärvaron i arbetslivet utgår från allas rätt att efter sin förmåga delta i arbetslivet. Arbete är inte bara en fråga om försörjning utan även om delaktighet och inflytande. I arbetslivet återspeglas också klasskillnader. Vänsterpartiets politik utgår från de människor som har den mest utsatta positionen. Detta är också grundläggande för god folkhälsa.
Återkommande korttidsfrånvaro på grund av sjukdom kommer alltid att finnas. De stora problemen angående sjukskrivningar handlar om de långa sjukfallen, och det är hit det förebyggande arbetet måste koncentreras. Detta arbete sker ute på arbetsplatserna genom tillsyn av regionala skyddsombud och Arbetsmiljöverket, det sker i folkhälsoarbetet, det sker i jämställdhetsarbetet, genom en aktiv hälso- och sjukvård och det sker genom system som tar till vara arbetsförmåga.
Regeringen har i budgetpropositionen presenterat vad man kallar ett åtgärdspaket för minskad sjukfrånvaro. Förslagen är ett kraftigt åtstramnings- och besparingsprogram som riktar udden mot långtidssjukskrivna men som försämrar förutsättningarna för alla som blir sjuka eller föräldralediga. Skälen bakom regeringens förslag är helt enkelt att skära ned på utgifterna för socialförsäkringarna. Förslagen om indragen sjukskrivningsrätt, bortre gräns i sjukpenningen och sänkta ersättningsnivåer behövs för att finansiera fortsättningen på de utlovade skattesänkningarna. Vi utvecklar vår syn på detta och lämnar förslag till förändringar i vår motion ”Ett stärkt socialförsäkringssystem”. Vi är övertygade om att regeringens förslag kommer att öka sjuknärvaron, slå ut sjuka människor i arbetslöshet och göra fattiga människor ännu fattigare. Ingenstans frågar man sig varför människor blir sjuka i arbetslivet.
Det finns inga enkla lösningar på dessa problem. Det som krävs är ett brett program som ger bestående effekter och som inte enbart döljer eller flyttar runt problemen.
Arbetsmiljöverket genomförde 2006 en undersökning om arbetsorsakade besvär. Denna undersökning mäter beståndet av både nya och äldre arbetsrelaterade besvär under ett år. 27 procent av kvinnorna och 21 procent av männen uppger sig ha haft kroppsliga eller andra besvär relaterade till arbetet under det gånga året. Tung manuell hantering i arbetet, framför allt tunga lyft, besvärar en mindre andel av såväl kvinnor som män. Minskningen för övriga besvär, som noterades mellan åren 2003 och 2005 i fjolårets undersökning, har dock avstannat.
Även om sjukfrånvaron nu ser ut att minska går det inte att vara tillfreds med utvecklingen. Eftersom kraven för att få rätt till ersättning från sjukförsäkringen redan skärpts är det svårt att bedöma i vilken grad det tyder på någon egentlig förbättring av människors hälsa. Särskilt oroväckande är att regeringen i och med budgetpropositionen för 2008 aviserar ytterligare skärpningar i regelverket kring sjukförsäkringen, samtidigt som förebyggande arbetsmiljö- och folkhälsoarbete prioriteras ned.
Regeringen har genomfört brutala nedskärningar av anslagen till Arbetsmiljöverket, av medlen till regionala skyddsombud och av stödet till arbetsmiljöutbildningar för fackligt förtroendevalda. Samtidigt säger sig regeringen i vad man kallar ”En tankeram för arbetsmiljöpolitiken” vilja fokusera mer på det förebyggande arbetet och att arbetsmiljöpolitiken skall bli mindre reaktiv. Tankeramens intentioner är i allt väsentligt goda men motsvaras inte av regeringen faktiska handlande.
I det förebyggande arbetsmiljöarbetet är arbetsmiljöforskningen central. Regeringen säger sig dela den uppfattningen, men agerar precis tvärtom. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet kommer att innebära förskingring av viktig kunskap och underminera möjligheterna till systematiskt arbetsmiljöarbete i framtiden. Forskningen bantas och splittras. Tvärtemot vad regeringen påstår riskerar effekten av den förda politiken leda till att arbetsmiljöarbetet blir än mer reaktivt.
Professor Lennart Levi uttryckte i Arbetarskydd nr 9 2007: ”Når man inte 65 år i gott skick är det arbetsmiljön det är fel på. Inte människan.” Förklaringarna till de ökade sjukskrivningstalen i slutet av 1997 har varit många. Det är knappast meningsfullt att söka orsaken i att något särskilt inträffade just år 1997. Orsakerna hänger snarare samman med längre skeenden, förändringar i arbetsvillkor, näringsstruktur, människors ålder, normer för problemlösningar och individens och kollektivets roll.
Nittiotalets lågkonjunktur präglades av stora personalminskningar, omorganisationer, nedskärningar och arbetsutvidgningar. Enklare reträttjobb rationaliserades bort och människor fick slita hårt i slimmade och underbemannade organisationer. Konsekvenserna visade sig tydligt i ökningen av antalet långtidssjukskrivna, framför allt bland kvinnor. I samma takt ökade sjuknärvaron och övertidsarbetet, och stressrelaterade sjukdomar slog igenom i statistiken med full kraft.
Den s.k. AHA-utredningen (Kunskapsläge sjukförsäkringen SOU 2002:62) pekade på vikten av att titta på långsiktiga strukturella förändringar i arbetslivet och konstaterade att följande faktorer bidragit till den ökade sjukfrånvaron:
ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet,
arbetskraftens åldrande,
förändrade ekonomiska drivkrafter för individ och arbetsgivare,
sämre psykosocial arbetsmiljö,
mer restriktiva förtidspensionsbedömningar och
administrativa tillkortakommanden.
Vi känner alla till den kris som Sverige genomgick i början av nittiotalet. Först slogs mängder av industrier ut, och sedan försvann många jobb inom den offentliga sektorn. Samtidigt genomgick världen en informationsteknologisk revolution. Nya slimmade arbetsorganisationer, att ständigt vara nåbar och ambitionerna på den globala konsumentmarknaden ställde nya krav. Ökad press kom att prägla både privat- och arbetslivet. Vi måste ta lärdom av dessa kunskaper för framtiden.
Det hör till de mest välbelagda sambanden i arbetslivet att arbeten som ger liten kontroll över den egna arbetssituationen generar stress- och belastningsskador. Även depressioner är vanligare bland personer som arbetar under sådana villkor. De tar dessutom mer medicin och är oftare utmattade än andra. De löper mellan 1,3 och 2,5 gånger högre risk för hjärt-kärlsjukdomar och 2,9 gånger större risk för högt blodtryck.
En politik som tar sikte på att minska sjukfrånvaron och öka frisknärvaron måste utgå från de långsiktiga förändringar som skett i Sverige och i världen. Det handlar om att förhålla oss till nya tekniska förutsättningar, att organisera arbetslivet, att anpassa arbetslivet till äldre och arbetshandikappade och att ha ett tydligt könsperspektiv på alla områden. Det behövs ett systematiskt arbetsmiljöarbete – ett samarbete där problem löses och där det sker en utveckling av och i arbetet. För att nå alla arbetsplatser är det viktigt att Arbetsmiljöverkets organisation stärks. Detta är särskilt viktigt för mindre arbetsplatsers arbetsmiljöarbete.
När arbetslivet förändras på basplanet brukar samhällets överbyggnad inte alltid hänga med. Myndigheter och sociala försäkringar måste bättre anpassas till dagens villkor på arbetsmarknaden. Individen ska sättas i centrum och enskilda ska inte kunna falla mellan systemen.
Under 2000-talet har två statliga utredningar om ohälsoproblemen – AHA-utredningen som nämnts ovan, och den s.k. HpH-utredningen ledd av Jan Rydh (Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet SOU 2002:5) – konstaterat att orsakssambanden är komplexa och att ohälsan ser olika ut i befolkningen beroende på kön, klass, ålder och yrkesområde. Utredningarna slår emellertid också fast att förhållandena i arbetslivet är av avgörande betydelse. Även om sjukdomsdiagnoser relaterade till ökad stress och psykisk belastning i arbetslivet ökat mest under senare år är det fortfarande förslitnings- och belastningsskador orsakade av fysiskt tungt och belastande arbete och högt arbetstempo som dominerar. Det är i huvudsak LO:s medlemmar som är drabbade. Men det ska understrykas att kvinnor drabbas hårdare än män, och då framför allt äldre kvinnor. Ohälsa är alltså en fråga om klass och kön.
Flera undersökningar visar att den psykosociala arbetsmiljön försämrats under det senaste decenniet och ställer allt högre krav på arbetstagarna. Den ökande belastningen har varit mest påtaglig för kvinnor. Det beror på att kvinnor är överrepresenterade i yrken med stora krav och liten egen kontroll över arbetet. Många yrken inom vården är tydliga exempel på detta. Jobbet har blivit tyngre samtidigt som friheten och den egna kontrollen har minskat.
Enligt en enkätundersökning från tidigare Riksförsäkringsverket hade andelen kvinnor som har svårt att släppa tankarna från arbetet ökat från 15 till 30 procent mellan 1984 och 2004. Andelen som angav att de hela tiden kan bestämma arbetstakten har minskat från 50 procent till drygt 40 procent i privat sektor, från 40 procent till under 30 procent i offentlig sektor, där nedskärningarna drabbat hårt. Av alla förvärvsarbetande uppgav 42,8 procent av männen och 61,4 procent av kvinnorna att de inte obehindrat kunde ta kortare pauser i arbetet för att prata.
Värk i händer, armbågar, ben eller knän har sedan slutet av 1980-talet ökat bland kvinnliga arbetare i alla åldersgrupper. Det har skett en ökning också bland männen, men det är mest påtagligt bland kvinnor, särskilt i åldersgruppen 45–64 år, där svår värk i kroppen har ökat mest.
Omvandlingstrycket och förändringstakten har ökat i hela arbetslivet som en följd av nya marknadsförutsättningar och ändrade ekonomisk-politiska villkor. I näringslivet och industrin driver skärpt konkurrens och lönsamhetskrav på effektiviseringar och rationaliseringar i produktionen. Nya magra organisationer har vuxit fram. Samtidigt tillkommer nya yrkeskategorier och nya arbetsskador och arbetssjukdomar.
Även våld och hot ökar härigenom på arbetsplatserna. Särskilt drabbade är kvinnor som är anställda inom vård- och omsorgssektorn, men även inom handels- och servicenäringar är detta ett växande problem. Tryggheten har alltså gått förlorad för många arbetstagare. Vänsterpartiet menar att situationen är oacceptabel och att åtgärder måste vidtas för att motverka denna utveckling.
Under samma period som förändringstakten ökat i hela arbetslivet har arbetsmiljöarbetet tagit många och stora kliv tillbaka. Arbetsgivarna har inte tagit sitt ansvar för att motverka detta. Trots de krav som finns i arbetsmiljölagstiftningen saknas på många arbetsplatser ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Andelen företag som nyttjar företagshälsovårdens tjänster har minskat och rehabiliteringsutredningar och åtgärder för att hjälpa sjukskrivna tillbaka till arbetslivet genomförs inte på det sätt som föreskrivs enligt lag. Det sociala ansvaret har brustit. Arbetsmiljöfrågorna har inte prioriterats av de fackliga organisationerna i den utsträckning som varit nödvändig. Tiotusentals färre skyddsombud, till följd av nittiotalskrisen, har försvårat den fackliga bevakningen och engagemanget i arbetsmiljöarbetet.
Arbetslivsinstitutet tydliggjorde i en forskningsrapport från oktober 2005 att den ökade sjukfrånvaron vi sett sedan slutet av nittiotalet är ett resultat av politiska beslut och av nittiotalets ekonomiska nedskärnings- och saneringspolitik. Detta ifrågasätter bilden av att Sverige sedan nittiotalet skulle ha drabbats av en sjukskrivningsepidemi och att det skulle finnas en ökad tendens hos svenska folket att fuska och överutnyttja sjukförsäkringen.
Enligt Arbetslivsinstitutets rapport bidrog nedskärningspolitikens omorganiseringar, personalminskningar och bortrationaliseringar till att det kvalificerade rehabiliteringsarbetet kollapsade. Bland annat gick viktig verksamhet i de s.k. anpassningsgrupperna förlorad och möjligheten till förtidspensionering på deltid inskränktes.
Under förra mandatperioden genomförde Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet stora satsningar i arbetet mot ohälsan. Bland annat genomfördes olika åtgärder för att öka precisionen i sjukskrivningsprocessen, Arbetsmiljöverket fick ökade resurser och den regionala skyddsombudsverksamheten byggdes ut. Företagshälsovården utreddes, liksom det systematiska arbetsmiljöarbetet och ansvars- och samordningsfrågorna i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Viktiga diskussioner fördes angående arbetstids- och inflytandefrågor. Vänsterpartiets förslag angående dessa frågor utvecklas i motionerna ”Ett demokratiskt arbetsliv” och ”Arbetstider”.
Tyvärr kan vi konstatera att den nya regeringen inte avser att prioritera ohälso- och arbetsmiljöfrågorna. Istället riskerar nu, som en effekt av regeringens nedskärningspolitik, den långsiktigt negativa utvecklingen av arbetsmiljöarbetet att ta ny fart. Förutom att de faktiska resurserna till förebyggande arbete åter minskar är detta en signal från regeringen till alla arbetsgivare att man inte behöver prioritera arbetsmiljöarbetet.
Det hårdnade klimatet på arbetsmarknaden har varit en avgörande orsak till ökad ohälsa i samhället. I stället för att skuldbelägga sjuka måste vi koncentrera oss på att undanröja orsakerna till att människor far illa i arbetslivet och ge dem som drabbats möjlighet att återgå i arbete.
Insatser måste göras i hela kedjan, från förebyggande åtgärder via sjukskrivningsprocessen till rehabilitering. Vänsterpartiet menar att en arbetsplatsförankrad strategi för minskad ohälsa och ett uthålligt arbetsliv måste vila på ett antal huvudpunkter. I det följande preciserar vi denna strategi.
I syfte att få bättre underlag för arbetsmiljöarbetet anser vi att en årlig trendrapport om utvecklingen i arbetslivet bör utarbetas. Rapporten bör ge en helhetsbild av den kunskap som olika forskare bidragit med och ska kunna fungera som underlag för arbetsmarknadens parter, beslutsfattare och andra intressenter i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Åtgärder och resurser måste inriktas mot att förbättra och effektivisera samverkan lokalt för att utveckla arbetsmiljöarbetet. Arbetsmarknadens parter har självklart ett stort ansvar för att minska den arbetsrelaterade sjukfrånvaron och ohälsan och för att arbetsmiljölagstiftningens intentioner om ett uthålligt arbetsliv fullföljs. Ett bra arbetsmiljöarbete förutsätter engagerade parter. De s.k. partsmedlen som den borgerliga majoriteten avskaffade förra året var ett viktigt stöd till arbetsmiljöutbildning och bevakning av arbetsmiljörelaterade frågor inom EU. Vänsterpartiet föreslår att dessa partsmedel återinförs och avsätter pengar för det i vår budgetmotion för 2008.
Arbetsgivarens roll och engagemang är givetvis central. Grunden för ett
effektivt arbetsmiljöarbete är arbetsmiljölagen och föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete. Delar av arbetsmiljölagstiftningen behöver ses över för att öka parternas, men framför allt arbetsgivarnas, incitament för att utveckla arbetsmiljöarbetet. Förändringar i arbetslivets organisering genererar nya arbetsmiljöproblem som kräver nya angreppssätt och utökade kunskaper om tidigare dolda arbetsmiljöproblem kräver omsättning i handling.
Arbetsmiljölagen kom till under 1970-talet. Sedan dess har arbetslivet förändrats. Tjänstesektorn ökar, industrin minskar – detta även om en del av tjänstesektorns ökning består av industrinära tjänster. I tjänstesektorn är psykosociala faktorer viktigare, relationer till andra människor, kunder, vårdtagare m.m. som ger arbetsmiljöpåfrestningar. Denna förändring av näringsstruktur har också en könsaspekt. Fler kvinnor jobbar inom tjänstesektorn. Frågan är då om arbetsmiljölagstiftningen från 1970-talet återspeglar dagens arbetsmiljöproblem? Arbetsmiljöjuristen Maria Steinberg menar mot denna bakgrund att arbetsmiljölagen är sexistisk.
Vänsterpartiet anser att det är angeläget att se över det juridiska regelverket kring arbetsmiljöfrågor ur ett könsperspektiv. Regeringen bör tillsätta en utredning som får detta uppdrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Diskriminering, mobbning och andra kränkningar som HBT-personer får utstå på sina arbetsplatser är i grunden en arbetsmiljöfråga, och den bör ingå som en naturlig del i det kontinuerliga arbetsmiljöarbetet på landets alla arbetsplatser. Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 1993:17 ”Kränkande särbehandling i arbetslivet” handlar om åtgärder mot mobbning och kränkande särbehandling i arbetslivet. Skrivningarna i AFS:en är generella och HBT-personer nämns inte särskilt. Vi menar att de olika typer av arbetsmiljöproblem som möter homo- och bisexuella och transpersoner i arbetslivet behöver uppmärksammas särskilt eftersom kunskaperna ofta är dåliga och fördomarna många.
Mot bakgrund av det som anförs bör Arbetsmiljöverket utveckla sina föreskrifter kring HBT-personers psykosociala arbetsmiljö. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Förutom fördomar och kränkningar av olika slag möter transpersoner inte sällan också rent fysiska arbetsmiljöproblem; omklädningsrum, toaletter, uniformer och namnbrickor skapar problem för den vars könsidentitet inte stämmer överens med det biologiska könet och dopnamnet. Kunskaperna om transpersoner är generellt sett mycket bristfälliga i samhället, och i arbetslivet riskerar okunskapen att leda till särbehandling och diskriminering – oavsett om det finns uppsåt från arbetsgivaren eller ej. Det är därför viktigt att kunskaper om transpersoner och handfasta råd om hur transpersoners arbetssituation kan underlättas görs tillgängliga för alla arbetsgivare.
Arbetsmiljöverket bör få i uppdrag att inhämta och sprida kunskaper om transpersoners speciella arbetsmiljöproblem. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Skyddsombuden är centrala personer i arbetsmiljöarbetet. Inom ramen för sitt uppdrag har skyddsombuden bl.a. rätt att stoppa ett farligt arbete. Kraven på när sådana stopp får tillämpas är höga samtidigt som formerna för stopprättens hantering är otydligt formulerade. Vänsterpartiet menar att stopprättens utformning behöver utvärderas. En sådan utvärdering fanns inte med i uppdraget till den utredning som kom med sitt betänkande 2007 (SOU 2007:43). Det är en brist i utredningen, och vi menar att regeringen bör ta initiativ till att frågan utreds och återkomma med förslag på hur stopprätten ska kunna användas mer effektivt i dagens och framtidens arbetsliv. Denna utvärdering bör även omfatta skyddsombudens möjlighet att vända sig till tillsynsmyndighet, dvs. den s.k. hänvändelseordningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsmiljöutredningens betänkande (SOU 2007:43) föreslog att regionala skyddsombud skall kunna utses där kollektivavtal finns, oavsett om arbetstagarorganisationen har medlemmar. Utredningen har även författningsförslag för detta i 6 kap. 2 § arbetsmiljölagen. Denna förändring bör genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utredningen föreslår vidare att 6 kap. 6 a § arbetsmiljölagen ändras så att skyddsombuden ska kunna agera för utomstående arbetskraft. För t.ex. inhyrd arbetskraft kan det vara svårt att påverka sin arbetsmiljö. Löntagare har via skyddsombud rätt att påverka sin arbetsgivare. Det blir problematiskt om man arbetar på ett ställe som arbetsgivaren inte råder över. Utredningens förslag bör snarast genomföras enligt det författningsförslag man presenterat. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har länge krävt att de personer som finns i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska få ett bättre skydd. Det har tidigare uppmärksammats att det har funnits brister när det gäller arbetsmiljöarbetet för personer i arbetsmarknadspolitiska program. Det kan ha varit otydligt vem som har ansvar för t.ex. praktikanter, brister i introduktion, tillsyn, kontakt med skyddsorganisation m.m. Följden har blivit tillbud, olyckor med t.o.m dödlig utgång. AMS har förbättrat sin information kring detta de senaste åren. Vänsterpartiets krav om förtydligande i arbetsmiljölagen om ansvaret delas nu även av arbetsmiljöutredningen i SOU 2006:43. Förslag finns om tillägg i 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen. Enligt Vänsterpartiet bör förslaget snarast genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Personer som är anställda i sin arbetsgivares hushåll omfattas inte av arbetsmiljölagen utan istället av lagen om arbetstid m.m i husligt arbete som har vissa bestämmelser avseende arbetsmiljö.
Enligt Socialstyrelsens rapport om personliga assistenter har Arbetsmiljöverket gjort inspektioner hos assistensanordnare och funnit att det ofta saknas rutiner för ett fungerande arbetsmiljöarbete som systematisk information, riskinventering, uppföljning etc. Dessutom förekommer risker för fysisk skada till följd av tunga lyft och belastning. Enligt rapporten menar dock assistenterna att arbetet som personlig assistent inte i första hand är fysiskt tungt utan snarare psykiskt påfrestande. Det faktum att arbetet i hög grad är förlagt till brukarens hem upplevs som den största påfrestningen, och ensamarbete upplevs som ett av de största arbetsmiljöproblemen. Dessa problem torde gälla även för personliga assistenter som är direktanställda i sin arbetsgivares hushåll.
Arbetsmiljöutredningen SOU 2006:44 konstaterar i sitt betänkande att det förekommer omfattande brister i arbetsmiljön för personliga assistenter och andra som arbetar i hemmiljöer. Utredarna skriver i betänkandet att ”det framstår enligt vår mening inte längre som försvarbart att denna grupp arbetstagare inte skall omfattas av det skydd som arbetsmiljölagen ger”. Mot bakgrund av det föreslår utredningen att anställda i hushåll bör omfattas av det skydd som arbetsmiljölagen ger. Utredningen föreslår att undantaget för arbete i arbetsgivarens hushåll i 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen bör avskaffas. Vidare föreslår utredningen att följdändringar genomförs i lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete.
Vänsterpartiet instämmer i utredningens resonemang och anser att det är dags att förbättra arbetsmiljön för personer som är anställda i hushåll även om det innebär ett större arbetsgivaransvar för vissa funktionshindrade. Mot bakgrund av det som anförs bör undantaget för arbete i arbetsgivarens hushåll i 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen avskaffas. Detta bör riksdagen besluta.
Vidare råder särregler avseende tillsyn av arbetsmiljö och arbetstider för arbete i hushåll. Dessa regleras i 15 § arbetsmiljöförordningen och föreskriver följande: ”I fråga om arbete som utförs i hemmet skall inspektionsbesök ske endast på begäran av den arbetsgivare eller arbetstagare som berörs, eller om det finns någon annan särskild anledning till det. Motsvarande skall gälla beträffande arbete som utförs av den som driver verksamhet utan arbetstagare eller utan att ha annan arbetstagare anställd än familjemedlem.” Detta innebär att det i praktiken inte förekommer några inspektioner i hushåll med anställda där lagen om arbetstider m.m i husligt arbete är tillämplig. Orsaken till dessa särregler avseende inspektioner har varit att skydda hemmets sfär och att arbetstagarna inte ansetts tillräckligt skyddsvärda. I och med att denna arbetsmarknad kan komma att växa är det motiverat att möjligheten till tillsyn av arbetsmiljön blir densamma som i övrigt i arbetslivet.
Mot bakgrund av det som anförs bör särreglering avseende inspektioner av arbetsmiljön i hushåll i 15 § arbetsmiljöförordningen upphävas så att arbetstagare i hushåll omfattas av motsvarande skydd som andra arbetstagare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Grundläggande i en strategi för bättre arbetsmiljöer, färre skador och sjukdomar relaterade till arbetet är en väl fungerande arbetsmiljöutbildning. Redan beslutade satsningar på regionala skyddsombud är steg i rätt riktning, men ambitionerna måste sättas högre. Trots stödet i arbetsmiljölagen är bristerna på området stora. Det är inte ovanligt att såväl skyddsombud som chefer saknar relevant utbildning. Enbart inom LO:s avtalsområden saknar ca 18 000 skyddsombud och 11 500 arbetsledare arbetsmiljöutbildning. En tredjedel av alla arbetsledare, alltså fler än 50 000 personer, saknar grundläggande arbetsmiljöutbildning. För vanliga anställda är situationen ännu värre.
Vänsterpartiet menar att situationen är helt oacceptabel. Alla anställda ska ha rätt till grundläggande arbetsmiljöutbildning, och för chefer och skyddsombud ska arbetsmiljöutbildning och kontinuerlig vidareutbildning självklart vara en obligatorisk del av uppdraget respektive befattningen. Vidare bör, när det gäller chefer, särskilda arbetsmiljökörkort övervägas. Vänsterpartiet föreslår att en översyn görs av behoven av partsgemensamma arbetsmiljöutbildningar och hur dessa skall tillgodoses. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utbildning i arbetsmiljökunskap är också viktigt i vissa högskoleutbildningar. Det kan gälla ingenjörer och konstruktörer, ekonomer osv. Detta är också en fråga om att skapa reella förutsättningar för att rekrytera personer av underrepresenterat kön till olika yrken. Ett exempel på detta handlar om att anpassa arbetsredskap. Under de senaste årtiondena har inslaget av arbetsmiljökunskap i utbildningen försämrats. I högskoleförordningen gällande bl.a. ingenjörsutbildningar finns krav på att de ska ha ”förvärvat kunskaper om och färdigheter i att handha produkter, processer och arbetsmiljö med hänsyn till människors förutsättningar”. I Högskoleverkets utvärdering (2003:20R) framkommer att det finns stora brister när det gäller dessa kunskaper och färdigheter.
Mot denna bakgrund krävs ett förtydligat ansvar för att arbetsmiljökunskap även i praktiken blir en viktig del i utbildningssystemet. Därför bör en handlingsplan tas fram i syfte att rusta upp arbetsmiljökunskapen i utbildningsprogram som har stor betydelse för arbetsmiljön. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsmiljöverket bör tillföras resurser för att administrera ett skyddsombudsregister, vars huvudsyfte är att kunna ge information om nya metoder i arbetsmiljöarbetet till skyddsombud. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsmiljöverket har som tillsynsmyndighet en central roll för det lokala arbetsmiljöarbetet. Vänsterpartiet är utomordentligt kritiskt till regeringens kraftiga nedskärningar på Arbetsmiljöverket, och vi avsätter väsentligt mer resurser till myndigheten i vår budgetmotion för 2008.
Det behövs både fler inspektörer och ökad kompetens eftersom förändringstakten i arbetslivet är hög och nya riskfaktorer tillkommit som ställer krav på delvis andra kunskaper och omställningar i det traditionella tillsynsarbetet. Medan den traditionella tillsynens fokus låg på riskfaktorer i den fysiska miljön, olycksfallsrisker, maskinskydd osv., handlar arbetsmiljöproblemen på dagens arbetsplatser snarare om organisation, bemanning, prestationskrav och resurser. Arbetsmiljöinspektionen behöver fortsätta utveckla sin tillsyn och rådgivning anpassad till förändringarna i arbetslivet och nya riskfaktorer i arbetsmiljöerna.
En förstärkning av tillsynsverksamheten bör innefatta såväl fler inspektörer som satsningar på kompetensutveckling och fördjupad samverkan mellan arbetsmiljöinspektion och berörda aktörer på arbetsplatserna. Målet bör vara att uppnå en nivå som ligger i paritet med våra nordiska grannländer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att Arbetsmiljöverket ska kunna verka för en god arbetsmiljö krävs tillräckliga beslutsunderlag, bl.a. när gränsvärden ska sättas. Med den mängd nya ämnen som kommer ut på marknaden är det nödvändigt att säkra tillgången på relevant forskning. Därför bör en arbetsgrupp tillsättas med uppdrag att se över hur Arbetsmiljöverket långsiktigt ska kunna säkra tillgången på tillräckliga beslutsunderlag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller äldres situation på arbetsmarknaden har den s.k. äldreutredningen (Senior 2005) uttalat följande.
Arbetsgivarnas krav på flexibilitet för att kunna anpassa produktionen till snabbt förändrade förutsättningar kan också ge möjligheter till att anpassa arbetsförhållanden till de anställdas önskemål och behov avseende anställningsformer, arbetstider, arbetsuppgifter och arbetsplatsens förläggning. Utredningen om handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet gör bedömningen att arbetsgivaren enligt nuvarande lagstiftning har ett omfattande ansvar för att de anställda inte skadas eller drabbas av ohälsa i arbetet. På grund av bristande kunskaper åsidosätts dock lagstiftningen. Det finns därför, enligt utredningen, anledning att göra en samlad redovisning av arbetsgivarens ansvar i hälsoarbetet bland de äldre.
Vänsterpartiet menar att ovanstående krav på en samlad redovisning är
väsentligt och att det bör verkställas. En sådan redovisning bör även omfatta Arbetsmiljöverkets tillsyn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samverkan mellan Arbetsmiljöinspektionen och de berörda parterna behöver också förbättras. Inspektionen ska samarbeta med Försäkringskassan för att upptäcka dåliga arbetsmiljöer där många blir sjukskrivna. Det är då också viktigt att Försäkringskassan har kunskap om de föreskrifter som finns angående anpassning av arbetet (AFS 1994:1).
Resultatet av myndigheternas samverkan på området bör återrapporteras till riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett bra arbetsmiljöarbete förutsätter engagerade parter som samverkar kring frågorna om arbetslivsutveckling och goda arbetsmiljöer. Under 60- och 70-talen bedrevs på många håll ett konstruktivt och framåtsyftande arbete med fokus på arbetslivsfrågor och utveckling. Såväl parter som forskare var engagerade. Men sedan dess har frågorna om arbetslivets utveckling och det goda arbetets villkor fört en tynande tillvaro samtidigt som omvandlingstrycket och förändringstakten i arbetslivet ökat dramatiskt. Parterna har inte tagit sitt ansvar och inte sällan har resultatet blivit försämrade arbetsmiljöer och arbetsvillkor.
Vägen fram till ett uthålligt arbetsliv förutsätter att parterna på nytt tar ett gemensamt ansvar för utvecklingen och via legitimitetsskapande processer visar på möjligheterna att förena krav på lönsamhet, effektivitet och produktivitet med utvecklande arbetsuppgifter och goda arbetsmiljöer, kompetensutveckling och arbetstagarinflytande. Det är viktigt att parterna gemensamt förmår förmedla känslan av att arbetsmiljöer och arbetsorganisationer går att utveckla i positiv riktning.
Inom ramen för de s.k. arbetslivsfonderna, vilka tillskapades 1989 i syfte att utveckla parternas engagemang i arbetslivs- och arbetsmiljöfrågor, bedrevs ett utvecklingsarbete i arbetslivet. Även om det konkreta utfallet inte alltid motsvarade förväntningarna innebar fonderna att ny kraft och energi tillfördes diskussionerna om det goda och utvecklande arbetet och behovet av förnyelse i arbetslivet såväl på arbetsplatserna som i samhället. Vänsterpartiet menar att det är angeläget att stimulera parterna att pröva olika vägar att utveckla arbetslivet med målet ett långsiktigt hållbart arbetsliv och anser därför att arbetslivsfonder bör tillskapas med motsvarande konstruktion som riksdagen beslutade om 1989. Fondernas medel ska disponeras gemensamt av parterna för insatser inriktade på att utveckla arbetsmiljöarbetet. Fonderna skall enligt Vänsterpartiet inte syssla med forskning utan praktisk tillämpning av nya kunskaper. Utifrån dessa förutsättningar bör regeringen återkomma med förslag till riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet krävs en bra arbetsmiljöforskning.
Det är viktigt att forskningsresultat samlas så att olika samband kan konstateras och långsiktiga trender utläsas. Det är också viktigt att forskningsresultat kan komma till användning för parterna på arbetsmarknaden, Arbetsmiljöverket och andra intressenter.
Den borgerliga regeringens beslut att lägga ned Arbetslivsinstitutet kommer på sikt att minska möjligheterna att möta de nya arbetsmiljöproblemen. Regeringen tog inget intryck av de omfattande protester nedläggninsbeslutet orsakade, och regeringen har inte heller presenterat någon ny egen strategi för hur arbetslivs- och arbetsmiljöforskningen ska kunna säkras i framtiden. Det är därför närmast förbluffande att i regeringens budgetproposition för 2008 läsa följande.
Kunskapsbildning, bl. a. genom forskning och utveckling, samt spridning av kunskaper och resultat av kunskapsbildningen behövs för att kunna följa och analysera arbetslivets utveckling och utforma den nödvändiga politiken samt för att förstärka arbetsplatsernas förmåga att hantera arbetslivsfrågorna i praktiken. Det är därför viktigt att kunskapsbildningen inom arbetslivet kan fortsatt ha en stark ställning och att resultaten kan tillgodogöras i den praktiska verksamheten. Spridningen av kunskaper liksom utbildning i arbetsmiljö är medel för att öka medvetenheten hos arbetsgivare och arbetstagare om arbetsvillkorens betydelse för såväl trygghet, hälsa och säkerhet som verksamheternas resultat och utveckling.
Vänsterpartiet instämmer helt i vad regeringen säger – argumentationen är snarlik den vi framförde mot regeringens förslag att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Regeringens ord och handlande är direkt motsägelsefulla.
Ett centrum där kunskapen samlas är viktigt eftersom arbetsmiljöproblemen hänger samman. En uppsplittrad forskning på en mängd olika program gör forskningsresultaten mindre relevanta ute i arbetslivet.
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) presenterade 2007 i ett regeringsuppdrag en utvärdering av svensk arbetsmiljöforskning. Svensk arbetsmiljöforskning låg i ett internationellt perspektiv bra till.
Nedläggningen av Arbetslivinstitutet är ett faktum, och nu krävs framåtsyftande diskussioner om hur arbetsmiljö- och arbetslivsforskningen ska kunna byggas upp på nytt. Sådana diskussioner förs för närvarande inom och mellan arbetsmarknadens parter. Det krävs också politiska initiativ för att bygga ett system för forskningsfinansiering som stöder kunskapsuppbyggnad och garanterar att kunskapen också får praktisk tillämpning i arbetslivet. Det behövs en överblick av forskningsresultat för att den praktiska tillämpningen skall bli effektiv, vilket också måste få organisatoriska konsekvenser.
Innan en ny organisation är på plats måste skadorna av nedläggningen av Arbetslivsinstitutet minimeras. Vänsterpartiet avsätter i budgetmotionen för 2008 riktade forskningspengar till FAS och Arbetsmiljöverket.
Ett exempel på arbetsmiljöforskning som kommit till direkt praktisk tillämpning är den om isocyanaters påverkan och utvecklingen av mätinstrument. Riksdag och regering har särskilt uppmärksammat isocyanatforskningen. Regeringen bör därför till riksdagen återrapportera utvecklingen kring isocyanatforskningen i Sverige. Detta bör riksdagen till regeringen ge till känna.
Ohälsa till följd av inlåsningseffekter som uppstår då människor, trots att de vantrivs och saknar utvecklingsmöjligheter på sin arbetsplats, inte har möjlighet att byta jobb eller arbetsplats har sannolikt ökat på senare år. En rad undersökningar bekräftar att rörligheten på arbetsmarknaden är otillräcklig. Därför bör arbetsrättsliga, studiemässiga och ekonomiska förutsättningar tillskapas för att underlätta rörligheten på såväl externa som interna arbetsmarknader. Som ett led i denna utveckling bör nödvändigt lagstöd utformas som ger anställda rätt till ledighet för att pröva arbete hos annan arbetsgivare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sedan det statliga stödet till företagshälsovården (fhv) togs bort i början av 1990-talet har antalet personer med tillgång till företagshälsovård minskat och dess innehåll förändrats. En lärdom är att utan stimulanser via ekonomiska och juridiska styrmedel blir tillgången på fhv mindre och mycket varierande i kvalitet.
En tidigare utredning (dir. 2003:87) har föreslagit förtydliganden i arbetsmiljölagen om vad företagshälsovård skall vara och en särskild lag om fhv:s verksamhet.
I budgetpropositionen är det svårt att utläsa hur regeringen definierar vad fhv är och hur detta ska stadfästas juridiskt. Försäkringskassan ska få i uppdrag att utforma regler för godkännande/certifiering av fhv. Vilka kriterierna för detta uppdrag ska vara undanhålls riksdagen. Det mesta ska bli föremål för förhandling mellan regering och landsting. Hur de 3,4 miljarder som föreslås till fhv skall användas går inte att utläsa av budgetpropositionen för 2008.
Tydligast är regeringen på betoningen av fritt val av vårdgivare för patienten av vanlig sjukvård och att fri etableringsrätt för privata bolag i primärvården. Det är stor risk att det egentliga syftet med företagshälsovård blir försvagat när regeringens övergripande mål är fri etableringsrätt i primärvården.
Diverse utredningar av företagshälsovården har visat att konsekvensen av borttagandet av det statliga stödet har blivit minskad tillgång på kvalitativ förebyggande företagshälsovård för landets löntagare sedan början av 1990-talet. Tillgängligheten har minskat generellt, men framför allt har skillnaderna ökat i nyttjande mellan anställda i små och stora företag samt mellan företag i glesbygd respektive större tätorter. Vidare konstateras att anställda i mansdominerade yrken i högre grad än i kvinnodominerade nyttjar företagshälsovårdens tjänster. Arbetstagarnas inflytande över företagshälsovården har också minskat påtagligt. Allvarlig är vidare den förskjutning från förebyggande hälsovård till enklare medicinska tjänster som utredningarna visar har skett.
Sverige har ratificerat ILO-konventionen om företagshälsovård i vilken alla medlemsstater förbinder sig att göra företagshälsovården tillgänglig för alla. Det är allvarligt att Sverige inte förmår leva upp till sina åtaganden i internationella avtal.
För att förebygga ohälsa är det också viktigt att ge företagshälsovården en mer offensiv roll. Med en företagshälsovård som har god kunskap om enskilda arbetsplatser och stor branschkunskap kan det förebyggande arbetet stärkas.
Kvaliteten och tillgången till företagshälsovård har alltså avsevärt försämrats sedan den förra borgerliga regeringen tog bort det statliga stödet. Vi vet av erfarenhet att utan ekonomisk stimulans försämras företagshälsovården. För att anpassa företagshälsovården till olika arbetsplatsers behov krävs bra arbetsmiljöavtal mellan arbetsmarknadens parter där företagshälsovården har en viktig roll. Om sådana avtal kommer till stånd bör staten ställa upp med ekonomisk stimulans. Det bör ställas kvalitetskrav på dessa avtal, och de bör även stipulera genusanalyser av ohälsorisker.
Om avtal inte tecknas eller blir tillräckligt bra kommer frågan om obligatorisk lagstadgad företagshälsovård att bli än mer aktuell. Arbetsgivarnas ansvar är viktigt. De känner till arbetsplatserna och möjligheterna till arbetsanpassning och omplaceringar. Om företagshälsovården ska kunna spela en mer aktiv roll i att förebygga långa sjukskrivningar måste det också finnas ett bra samarbete med sjukvården. Tidiga insatser av företagshälsovård minskar belastningen på landstingens sjukvård, och tidiga insatser kortar köer och minskar kostnader för sjukskrivning. Dessutom kan människors hälsoproblem inte alltid med säkerhet delas upp i vad som är arbetslivsrelaterat eller inte.
Erfarenheterna pekar på att det kan behövas särskilda medel för att företagshälsovårdens samarbete med landstingsvården ska bli effektivare. Olika förslag bör prövas för att få effektiva samarbetsavtal mellan företagshälsovården och sjukvården. Företagshälsovårdens tillgång till olika tjänster är viktig om den ska spela en viktigare roll i att förebygga ohälsa. Det är Vänsterpartiets mening att certifierad företagshälsovård bör kunna ta del av viktiga tjänster i alla landsting.
I företagshälsovården behövs också personal med särskild utbildning. Tidigare ansvarade Arbetslivsinstitutet för denna utbildning. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet har skadat planeringen för företagshälsovårdsutbildningens utveckling. Många personer med stor kompetens kommer inom några år att gå i pension. Arbetslivet har både nya och gamla arbetsmiljöproblem.
Det är viktigt att regeringen skyndsamt bereder ärendet om vem som skall vara huvudman för denna utbildning och hur utbildningen skall möta framtidens krav.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2008 presenterat ett mycket bristfälligt beslutsunderlag för riksdagen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en särskild proposition om företagshälsovård där dess juridiska ramverk och hur riksdagens anslag ska användas tydligt framgår. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som vi tidigare visat minskar nu sjuktalen, och detta sker alltså samtidigt som arbetslösheten minskar. Normalt är annars att siffran ökar ju fler som är i arbete. Antalet nya sjukfall minskar däremot inte, och det viktiga är nu att dessa inte blir till långvariga sjukfall.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att en så kallad rehabiliteringskedja skall införas i sjukförsäkringen. Detta innebär att skarpt avgränsade steg föreslås införas i sjukpenningen. Efter tre månader skall den enskildes arbetsförmåga prövas mot hela arbetsplatsen och efter sex månader mot hela arbetsmarknaden. Efter tolv månader sätts en bortre gräns i sjukförsäkringen. Därefter införs en så kallad förlängd sjukpenning med sänkt ersättningsnivå på 75 procent. Efter sammantaget som längst 18 månader återstår förtidspension eller arbetslöshet. Detta innebär i praktiken att en person förlorar rätten till sin anställning efter sex månaders sjukskrivning, vilket är ett allvarligt urholkande av lagen om anställningsskydd (LAS). Samtidigt vill regeringen kraftigt korta ned sjukskrivningstiden för en rad diagnoser. Personer som lider av utmattningsdepression skall enligt de riktlinjer som diskuteras inte kunna sjukskrivas alls. Kvalifikationsreglerna inom så väl sjukpenningen som sjuk- och aktivitetsersättningen skall skärpas.
Enligt Försäkringskassans egna bedömningar skulle en återgång i arbete vara möjlig i 60–70 procent av sjukskrivningsfallen under förutsättning att aktiva rehabiliteringsåtgärder sätts in i tid. Om samtidigt ökade möjligheter skapas att komma tillbaka till andra arbetsuppgifter, kanske hos en annan arbetsgivare, är det inte orimligt att tro att än fler ska kunna återgå till ett arbete. Sådana möjligheter varierar starkt bl.a. beroende på orsaken till individens ohälsa, möjligheter till omskolning och skillnader vad gäller det allmänna arbetsmarknadsläget. Vänsterpartiet avvisar kraftigt de förslag regeringen presenterat. Statiska tidsgränser minskar arbetsgivares incitament att fullgöra sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen och annan lagstiftning och undergräver i förlängningen anställningsskyddet.
Avgörande för människors återgång i arbete är dels tidiga rehabiliteringsåtgärder som förbättrar arbetsförmågan, dels att arbetsuppgifter finns som passar den arbetsförmåga som återstår efter sjukdom och rehabiliteringsinsatser.
Få långtidssjukskrivna är enligt Försäkringskassans egen utvärdering från 2004 nöjda med kontakten med Försäkringskassan, och bara en tredjedel av handläggarna anser att arbetstagaren vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att återgång i arbete ska bli möjligt. Otillräckliga resurser hos Försäkringskassan och diffus ansvarsfördelning mellan Försäkringskassan och arbetsgivaren leder ofta till att nödvändiga rehabiliteringsinsatser antingen försenas eller helt uteblir.
Ansvarsfrågan måste bli klarlagd. Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivarens rehabiliteringsansvar i princip omfattande, men i praktiken råder stora oklarheter om hur långt arbetsgivarens ansvar verkligen sträcker sig. Ska man ställa samma krav på stora som små arbetsgivare? Ska det spela roll om arbetsgivarens ekonomi är god eller dålig? Hur säkrar man en likvärdig och rättssäker behandling över hela landet? Vilka krav på rehabiliteringsåtgärder ska den enskilde ha rätt att ställa? Är det rimligt att tvister om vem som ska betala tillåts försena nödvändiga rehabiliteringsåtgärder och leda till att arbetsgivarna väljer andra vägar, t.ex. uppsägningar?
Rehabiliteringsutredningen lyfte fram i betänkandet ”Fokus på åtgärder” (SOU 2006:107) problemet att arbetsgivarens rehabiliteringsansvar idag är uppdelat på olika lagstiftning utan samordning och att detta skapar en otydlighet om var gränsen går för vilka krav som egentligen ställs på arbetsgivarna. Vidare är fördelningen av kostnaderna för vissa åtgärder mellan arbetsgivarna och Försäkringskassan oklar, vilket anges bromsa upp rehabiliteringsprocessen. Utredningen understryker behovet av att förtydliga ansvaret och gränsdragningen mellan arbetsgivare, Försäkringskassan och sjukvården samt att större fokus måste läggas på åtgärder och mindre på att administrera. För att åstadkomma detta föreslås en rad förändringar. Exempelvis föreslås att utredningsskyldigheten övertas av hälso- och sjukvården som härigenom skulle ha ansvaret för hela den medicinska rehabiliteringen och behandlingarna. Arbetsgivarnas skyldigheter vad gäller rehabilitering föreslås i stället inriktas på att ta fram plan för åtgärder för arbetsplatsen. Utredningen föreslog också att förseningsavgift skall åläggas arbetsgivare som inte inkommit med åtgärdsplan inom tidsfristen. Utöver detta lyfte utredningen fram behovet av att ta fram riktlinjer för rehabilitering och att utforma behandlingsprogram för framför allt de stora multidisciplinära diagnosgrupperna.
Regeringen har emellertid gjort en annan bedömning av vad som bör förändras och har i stället avskaffat arbetsgivarnas ansvar för rehabiliteringsutredningen. Motiveringen har varit att arbetsgivare anges sakna den nödvändiga kompetens som krävs för att bedöma den komplexa problembild som ligger bakom behovet av rehabilitering och att så få rehabiliteringsutredningar inkommer till Försäkringskassan inom föreskriven tid.
Det är tydligt att regeringen avser att frånta arbetsgivarna allt ansvar inom rehabiliteringsprocessen. Större tyngdpunkt läggs vid individens ansvar. Privata aktörer skall uppmuntras att mot resultatbaserad ersättning delta med alternativa lösningar, och företagshälsovården skall spela en aktiv roll i rehabiliteringsprocessen. Vänsterpartiet anser att regeringens politik leder i fel riktning. I stället för att titta på vilka åtgärder som behöver genomföras för att stärka den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och för att tydliggöra ansvarsfördelningen kopplas den viktigaste aktören alltmer bort från processen.
Behovet av kraftfulla åtgärder är närmast akut. Alla skall ha rätt till en kvalificerad rehabilitering som syftar till fortsatt deltagande i arbetslivet. Därför bör en utredning skyndsamt tillsättas för att pröva hur en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring som garanterar individens rätt till rehabilitering bör utformas och finansieras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mot denna bakgrund anser Vänsterpartiet vidare att arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringsutredning enligt 22 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) bör återinföras och inriktas på att ta fram plan för åtgärder för arbetsplatsen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering behöver alltså stärkas och tydliggöras. Därför bör sanktionsåtgärder riktas mot arbetsgivare som inte uppfyller detta ansvar. Regeringen bör återkomma med förslag med inriktning på det ovan angivna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Långtidssjukskrivna som bedöms ha behov av att uppgradera kompetens eller byta yrkesinriktning för att möjliggöra återgång i arbetslivet ska få möjlighet att uppbära rehabiliteringspenning under tid då studier bedrivs. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare bör en översyn göras av berörda myndigheters organisatoriska samverkan kring långtidssjukskrivnas och förtidspensionerades behov av insatser. Översynen ska fokusera på hur denna samverkan kan förbättras och effektiviseras, främst vad gäller samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsmarknadsverket. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Dessutom bör det förslag som tidigare angetts angående att ta fram nödvändigt lagstöd utformas som ger anställda rätt till ledighet för att pröva arbete hos annan arbetsgivare även omfatta sjukskrivna och ses som ett viktigt instrument för att få sjukskrivna med arbetsförmåga tillbaka i arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns i dag stora skillnader mellan könen vad gäller tillgången till rehabiliteringsåtgärder. Det handlar både om att kvinnor får mindre rehabilitering än män och att dessa rehabiliteringsåtgärder är mindre kvalificerade och billigare jämfört med dem som satsas på män. Mindre resurser satsas helt enkelt på kvinnors rehabilitering. Försäkringskassans rapport ”Alltjämt ojämnt – En studie om kvinnors och mäns nyttjande av socialförsäkringen” (2005) visade att rehabiliteringsåtgärder som kvinnor får är kortare och sätts in senare i processen jämfört med de åtgärder som män får. Vidare är det ett känt faktum att män oftare ges utbildningsinsatser medan kvinnor arbetar kvar på sin tidigare arbetsplats. Vi är övertygade om att dessa könsrelaterade skillnader vad gäller såväl kvaliteten som tillgången till rehabilitering har inverkan på rehabiliteringsåtgärdernas resultat.
Kvinnor har alltså inte bara ett sämre läge på arbetsmarknaden kopplat till ansvaret för det obetalda arbetet, utan även ett sämre läge på grund av arbetsgivarens inställning att det kan anses mer lönsamt att rehabilitera män tillbaka till arbete – en bedömning som även Försäkringskassan tycks dela.
Vänsterpartiet vill mot denna bakgrund understryka vikten av att utveckla metoder för att osakliga könsskillnader ska kunna upptäckas och bekämpas vad gäller den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och även för att skapa en nödvändig kvalitetshöjning när det gäller rehabilitering av kvinnors sjukdomar. Därför bör Försäkringskassan ges i uppdrag att utveckla metoder för ett stärkt genusperspektiv när det gäller bedömningar och åtgärder angående rehabilitering och i detta avseende även hitta lämpliga metoder för att utveckla nödvändigt statistiskt underlag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.