Vänsterpartiet anser att regeringens inriktning av integrationspolitiken är mycket problematisk. Det saknas insatser för att stärka möjligheterna på arbetsmarknaden för nyanlända och personer med utländsk bakgrund, och det saknas insatser för att bekämpa diskriminering. Vi föreslår en särskild satsning på nyanlända flyktingar inom ramen våra satsningar på anställningsstöd från 2008.
Den förstärkning som regeringen föreslår av medlen till kommunernas flyktingmottagande är fortsatt otillräcklig. Vänsterpartiet menar att det krävs ett tydliggörande om att alla kommuner skall vara skyldiga att ta emot flyktingar. Dessutom skall ersättningen för flyktingmottagandet höjas för att ge kommunerna de ekonomiska förutsättningar som krävs. Vänsterpartiet kräver att en amnesti skall införas i asylprocessen från den 1 juli 2008 och anvisar medel för detta inom utgiftsområdet. Vi anvisar dessutom en särskild satsning till Invandrades riksförbund.
Vi ökar anslaget till JämO med 1,1 miljoner för förstärkning av verksamheten. Vi gör också en förstärkning av anslagen på övriga ombudsmän och myndigheter på utgiftsområdet för att kompensera för pris- och löneökningar.
Vänsterpartiet föreslår ett högre anslag till AMS förvaltningskostnader som kompensation för av regeringen tidigare genomförda nedskärningar. Vi anslår också extra medel som ska användas för att anställa personal med särskild uppgift att stödja långtidssjuka och funktionshindrade och särskilda medel för att täcka kostnaderna för omvandlingen av AMS till en enda myndighet.
Vi avvisar regeringens försämringar för deltidsarbetslösa och införande av två ytterligare karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen. Vi avvisar också regeringens förslag om arbetslöshetsavgift för finansiering av försäkringen. Vi återställer egenavgiften till a-kassan. Från halvåret återställer vi regelsystemet i försäkringen och höjer ersättningar, tak, golv och ersättningar för dem som ej kvalificerat sig till arbetslöshetsersättning.
Även i ett gott konjunkturläge finns behov av aktiva insatser för arbetslösa. För att öka de enskildas möjligheter att få varaktiga jobb och i syfte att undvika flaskhalsar på arbetsmarknaden satsar vi på 10 000 ytterligare platser i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Vi gör också en kraftig förstärkning av insatserna för långtidsarbetslösa. Vi återinför plusjobben för långtidsarbetslösa över 60 år, utökar anställningsstöden, och återinför utbildningsvikariaten och Gröna Jobb som skattekrediteringar på inkomstsidan.
Vänsterpartiet lanserar också en särskild satsning på unga långtidsarbetslösa som saknar gymnasieutbildning. Vi inför ett program som omfattar 2 000 platser per år som ska erbjuda målgruppen möjlighet att skaffa en yrkesutbildning på gymnasienivå.
Vi förstärker och förbättrar anställningsstöden för långtidssjuka och kortar kvalifikationstiden från två till ett år. Det ger ett betydligt starkare stöd till långtidssjuka än regeringens så kallade ”nyfriskjobb”. Vidare föreslår vi ett förstärkt högriskskydd, som undantar långtidssjukskrivna från sjuklöneperioden under första anställningsåret. Det innebär ökade chanser att få jobb för långtidssjukskrivna. Kostnaden belastar sjukpenningsanslaget.
Vi ökar merkostnadsersättningen till Samhall AB för att fler ska kunna erbjudas sysselsättning, den geografiska spridningen ska öka och förbättra villkoren för de anställda.
2 Förslag till riksdagsbeslut 4
3 Sammanfattning 1
4 Integrationsåtgärder och urban utvecklingspolitik 5
5 Kommunersättningar vid flyktingmottagande 5
6 Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader 6
7 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd 7
7.1 Föreslagna försämringar i budgetpropositionen för 2008 8
7.2 Höjt tak och golv i arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet 9
7.3 Återställande av regeringens regelförsämringar 11
7.4 Jobbsatsning för ökad välfärd 12
8 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader 14
8.1 Arbetsmarknadsutbildning 15
8.2 Kunskapslyft för unga långtidsarbetslösa 15
8.3 Övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder 17
9 Funktionshindrade 17
10 Anställningsstöd och krediteringar med skatteanknytning 19
11 Sänkt finansieringsavgift till arbetslöshetsförsäkringen 20
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad enligt uppställning:
Riksdagen avslår regeringens förslag till mål för politikområdet Urban utvecklingspolitik och nuvarande mål för politikområdet upphävs (avsnitt 5.3).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att möjligheterna för deltidsarbetslösa att få arbetslöshetsersättning inte bör försämras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ytterligare två karensdagar inte bör införas i arbetslöshetsförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avgiftsfinansieringen av arbetslöshetsförsäkringen inte bör differentieras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reseersättningen för resor till och från arbetsmarknadspolitiska program inte bör minska i enlighet med regeringens förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om möjligheten att bevilja lönebidrag till redan anställda.
Inom detta anslag föreslår Vänsterpartiet att medlen för Invandrades riksförbund får en permanent förstärkning med 15 miljoner. Det statsbidrag som går till riksorganisationer bildade på etnisk grund är inte anpassat till att organisationerna ökat stort vad gäller både antal organisationer och antal medlemmar. För att garantera riksförbundens fortlevnad och verksamhet och för att dessa ska fortsätta att utgöra en nödvändig part i det ömsesidigt utformande av integrationspolitiken behöver riksförbunden ges ökade resurser.
Sammantaget föreslår Vänsterpartiet en ökning av anslaget 10:2 Integrationsåtgärder med 15 miljoner kronor 2008.
Regeringen förslår i budgetpropositionen för 2008 att de nuvarande målen för politikområdet urban utvecklingspolitik upphävs samt att nya mål inrättas för detta politikområden. Vänsterpartiet avslår regeringens förslag eftersom den urbana utvecklingspolitiken även fortsättningsvis spelar en viktig roll för att motverka segregation och förbättra boendemiljön i vissa utsatta bostadsområden. Mot bakgrund av det som anförs bör därför riksdagen avslå regeringens förslag om att avskaffa de befintliga och inrätta nya mål för politikområdet urban utvecklingspolitik.
Vänsterpartiet drev under vintern och våren 2005 tillsammans med en bred och massiv utom- och inomparlamentarisk rörelse förslaget om att genomföra en nollställning av asylprocessen inför övergången till ny instans- och processordning för att ge upprättelse och uppehållstillstånd till alla dem som missbehandlats i den tidigare asylprocessen. Detta förslag gick inte igenom. Däremot genomfördes en tillfällig asyllag som gällde mellan den 15 november 2005 och den 31 mars 2006 och gav möjlighet till ny prövning och för vissa grupper en mer generös prövning. Den tillfälliga lagen var ett viktigt erkännande av bristerna i den rättsosäkra och inhumana asylprocessen. Vänsterpartiet välkomnar var och en av de drygt 17 000 personer som härigenom alltså fått stanna. Men grundkravet om generell amnesti handlade om att ge upprättelse åt dem som felbehandlats i den tidigare processen. Detta har därmed fortsatt giltighet.
Mot denna bakgrund föreslår Vänsterpartiet att en amnesti genomförs i asylprocessen den 1 juli 2008 för dem som fått avslag på sina ansökningar på den tillfälliga asyllagen. Förslaget innebär en tvåårig kostnad på 500 miljoner kronor 2008 samt 1 000 miljoner 2009 och 500 miljoner 2010. Samtidigt sker en besparing på utgiftsområde 8 Migration.
Vidare föreslår Vänsterpartiet att den statliga ersättning som utbetalas till kommunerna för flyktingmottagande skall öka. Denna ersättning är enligt finansieringsprincipen avsedd att täcka de kostnader som det kommunala flyktingmottagandet innebär. Därför skall schablonersättningen höjas för att bättre än i dag motsvara de reella kostnader som ett fullgott mottagande medför. Därmed avvisar vi den konstruktion som förslås om att kommunerna skall ges högre ersättning baserat på den mottagna flyktingens uppvisade resultat i introduktionsprocessen. En sådan modell riskerar att bidra till att det både sker en utsortering inom flyktingmottagandet och även till en försämring av kvaliteten på sfi-undervisning och övrig introduktionsverksamhet. Vi avvisar också regeringens förslag om att införa en så kallad stimulansersättning till individen och avvisar därmed också de medel som aviseras för detta.
Sammantaget föreslår Vänsterpartiet en ökning av anslaget 10:3 Kommunersättningar vid flyktingmottagande med 500 miljoner kronor 2008.
Regeringen har under 2007 verkställt nedskärningar på Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader och beslutat om en omorganisation till en samlad myndighet som ska kallas Arbetsförmedlingen. Vänsterpartiet har tillstyrkt omorganisationen. Vi anslår 280 miljoner kronor utöver ordinarie ram år 2008 för att möjliggöra omorganisationen. Det är den summa AMS själv anser nödvändig för att omorganisationen ska kunna genomföras utan personalminskningar.
Däremot avvisar vi den privatisering av förmedlingsverksamheten som regeringen har inlett. Regeringen skriver i budgetpropositionen för 2007 att ”privata arbetsförmedlingar, branschvisa förmedlingar och bemanningsföretag kan komplettera den offentliga arbetsförmedlingen”. Vi avvisar en sådan privatisering av arbetsförmedlingen eftersom det kommer att innebära minskad effektivitet och insyn samt leda till att den sammanhållna arbetsmarknadspolitiken splittras.
Arbetsmarknadsverket är en myndighet med en mycket omfattande och viktig uppgift. Det finns alltid anledning att kontinuerligt se över myndighetens uppdrag, verksamhet och organisation, men en privatisering av arbetsförmedlingen vore ödesdiger. Trots sina brister har Sverige i dag en i internationell jämförelse mycket framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknadspolitikens roll är att underlätta strukturutveckling i arbets- och näringsliv, förbättra matchningen på arbetsmarknaden och att minska avståndet till jobb för dem som står långt bort från arbetsmarknaden. AMS arbetar med alla dessa uppgifter. Det är uppgifter med stor samhällsekonomisk betydelse som inte kan privatiseras. En privatisering av arbetsförmedlingen skulle också minska rättssäkerheten. Arbetsförmedlingarna ägnar sig åt myndighetsutövning och meddelar uppgifter om de arbetssökande till a-kassan. Enligt Vänsterpartiet ska inte ansvar för myndighetsutövning läggas på privata företag.
Arbetsförmedlingen behöver i första hand mer resurser och antalet arbetsförmedlare behöver öka. I dag hinner arbetsförmedlarna många gånger inte med sin uppgift, och känner stor frustration över att inte kunna ägna mer tid åt de arbetslösa och åt att besöka företag. Kvalificerad och målstyrd arbetsmarknadspolitik behövs oavsett konjunktursvängningar och sysselsättningsgrad i samhället.
Vi anslår 100 miljoner kronor som kompensation för regeringens nedskärningar på AMS. Vidare anslår vi 280 miljoner kronor 2008 för att möjliggöra omställningen till en samlad myndighet och de kommande årens generationsväxling.
Regeringens låga pris- och löneomräkning innebär att Arbetsmarknadsverket kan tvingas skära ned på sin personal. Myndigheten bör kompenseras med 180 miljoner kronor 2008, vilket motsvarar en pris- och löneomräkning på 3,4 procent.
Slutligen anslår vi 100 miljoner kronor per år som ska användas för att anställa personal med särskild uppgift att stödja långtidssjuka och funktionshindrade att komma ut i arbetslivet.
Sammantaget föreslår Vänsterpartiet en ökning av anslaget 22:1 med 660 miljoner kronor 2008.
Den borgerliga regeringen har sedan sitt tillträde verkställt strategiska och förödande försämringar för löntagarna genom att göra arbetslöshetsförsäkringen sämre, dyrare och mer orättvis. Försämringarna har resulterat i att avgifterna för medlemskap i fackförening och a-kassa blivit avsevärt högre, att arbetslöshetsförsäkringens legitimitet har urholkats, att alltfler arbetslösa får leva under ovärdiga ekonomiska villkor samt att alltfler löntagare har fått sin inkomsttrygghet urholkad. På sikt innebär denna individuella otrygghet en kollektiv otrygghet eftersom de sänkta ersättningsnivåerna sätter en press nedåt på de lägsta lönerna och ökar behovet av privata tilläggsförsäkringar.
Följden av regeringens nedskärningar och avgiftshöjningar är bland annat att 280 000 personer mellan januari och augusti 2007 hade lämnat sin a-kassa. Om regeringen driver igenom sitt förslag om obligatoriskt medlemskap i a-kassan fruktar vi att stora medlemstapp kan drabba fackförbunden. En sådan utveckling skulle vara förödande för den svenska kollektivavtalsmodellen vars grundförutsättning är den höga fackliga anslutningsgraden.
Regeringens försämringar i arbetslöshetsförsäkringen måste ses i ett större sammanhang. Tillsammans med försämringarna av arbetsrätten, skattesubventionen för hushållstjänster, sänkningen av socialavgifter för utvalda grupper och branscher samt nedskärningarna på arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen är de ett led i en politik som syftar till att stimulera framväxten av en otrygg låglönearbetsmarknad dit framför allt kvinnor, invandrade och unga i arbetaryrken riskerar att hänvisas. Det är en politik för ökade klass- och könsklyftor som vi tar bestämt avstånd ifrån.
Vänsterpartiet har röstat emot samtliga försämringar som beslutats i och med antagandet av proposition 2006/07:15 En arbetslöshetsförsäkring för arbete och proposition 2006/07:89 Ytterligare förändringar inom arbetsmarknadspolitiken m.m., proposition 2006/07:118 En jobbgaranti för ungdomar samt budgetpropositionen för 2007.
Vänsterpartiet avser att återställa samtliga regelförändringar, avgiftshöjningar som genomförts av den borgerliga regeringen samt genomföra förbättringar för att återupprätta legitimiteten för arbetslöshetsförsäkringen. Den viktigaste åtgärden är därför att satsa på höjt tak och höjt grundbelopp i arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet. Bara genom kvalitetsförbättringar kan vi försvara den solidariskt skattefinansierade arbetslöshetsförsäkringen som i dag är på väg att urholkas. Vi redogör för vår syn på arbetslöshetsförsäkringen i motionen Arbetslöshetsförsäkringens roll och utveckling till riksdagen 2007/08.
I regeringens budgetproposition för 2008 föreslår regeringen ytterligare nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen genom att begränsa deltidsarbetslösa personers möjligheter att stämpla samt införa ytterligare två karensdagar i försäkringen.
Regeringen föreslår att möjligheten att stämpla vid deltidsarbetslöshet ska begränsas från dagens 300 dagar till 75 dagar. Det är en åtgärd som framför allt drabbar kvinnor. Under 2006 fick 47 700 personer ersättning från arbetslöshetsförsäkringen på grund av deltidsarbetslöshet och 68 000 personer fick ersättning från arbetslöshetsförsäkringen på grund av tillfällig timanställning (så kallad behovsanställning). Bland de tillfälligt timanställda är det många som inte kommer upp i heltid och därmed stämplar de dagar de inte får jobb. De är således att betrakta som deltidsarbetslösa. Enligt AMS månadsstatistik för augusti 2007 var 55 353 personer inskrivna som deltidsarbetslösa och 78 399 personer inskrivna med tillfällig timanställning. En majoritet av de deltidsarbetslösa och behovsanställda är kvinnor. Problemet har sin grund i att många arbetsgivare, främst inom vård och omsorg, handel och hotell- och restaurangbranschen, satt osäkra anställningar och deltidsarbete i system. Regeringens kraftiga försämring av rätten till deltidsstämpling i kombination med en kompakt ovilja att lagstifta om rätt till heltid innebär att det ekonomiska ansvaret för deltidsarbetslöshet nu förläggs till de deltidsarbetslösa själva. Det är en hänsynslös och oansvarig politik som kommer att leda till stora ekonomiska problem för deltidsarbetslösa och som kommer att öka redan existerande inkomstskillnader mellan kvinnor och män i samhället.
Mot bakgrund av det som anförs bör möjligheterna för deltidsarbetslösa att få arbetslöshetsersättning enligt nuvarande regelverk kvarstå. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2008 att ytterligare två karensdagar införs i försäkringen. Det innebär att arbetslöshetsförsäkringen får totalt 7 karensdagar. Syftet är enligt regeringen att sysselsatta personer ska undvika arbetslöshetsperioder mellan jobbyte. De föreslagna försämringarna urholkar arbetslöshetsförsäkringens legitimitet. Förslaget bör därför avslås. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utöver dessa försämringar föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2008 förändrade finansieringsregler för arbetslöshetsförsäkringen. Från och med våren 2008 ska den förhöjda finansieringsavgiften för arbetslöshetskassorna ersättas med en arbetslöshetsavgift som motsvarar 33 procent av arbetslöshetskassans utbetalningar av inkomstrelaterad ersättning. Syftet är enligt regeringen att ”stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationer att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna”. Förändringen innebär att medlemmar i a-kassor inom områden med hög arbetslöshet och hög andel visstidsanställningar som medför arbetslöshet kommer att få betala en högre avgift än medlemmar i a-kassor inom områden med låg arbetslöshet. Regeringens tanke är alltså att de yrkesgrupper som är allra hårdast drabbade av arbetslöshet själva ska bära kostnaderna för sin egen belägenhet, och att de ska stimuleras att sänka sina löneanspråk för att skapa fler jobb i sin egen bransch. En mer osolidarisk och löntagarfientlig politik är svårt att föreställa sig.
Mot bakgrund av det som anförs bör avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen inte differentieras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår även i budgetmotionen för 2008 att reseersättning för resor till och från arbetsmarknadspolitiska program endast ska ersättas om kostnaden överstiger 600 kr per månad. Det är en försämring jämfört med dagens ersättning som täcker kostnader över 300 kr per månad. Vänsterpartiet avvisar förslaget eftersom det slår hårt mot arbetslösa vars ekonomi försämrats väsentligt i och med regeringens politik och för vilka dessa utgifter innebär en kraftig försämring. Vidare föreslår regeringen att milersättningen för resande med egen bil ska höjas vid resor till och från arbetsmarknadspolitiska program. Vänsterpartiet tillstyrker förslaget men anser att milersättningen för resor till och från arbetsmarknadspolitiska program bör höjas även för resande med kollektivtrafik. Mot bakgrund av det som anförs bör reseersättningen för resor till och från arbetsmarknadspolitiska program inte försämras i enlighet med regeringens förslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sammantaget syftar de föreslagna försämringarna i budgetpropositionen för 2008 till att öka otryggheten i arbetslivet, pressa ned de lägsta lönerna och försämra framför allt kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Vi avvisar med kraft samtliga av regeringens föreslagna försämringar i regelverket kring arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetslöshetsförsäkringen ska enligt Vänsterpartiet vara en solidariskt skattefinansierad, generell och generös försäkring som ska ge flertalet löntagare 80 procents ersättning vid arbetslöshet. Om allt färre får adekvat ersättning undergrävs försäkringens trovärdighet och de gemensamma systemen försvagas. Regeringens systemskifte inom arbetslöshetsförsäkringen innebär flera begränsningsregler som får en sådan effekt.
Den maximala ersättningen som utbetalas från arbetslöshetsförsäkringen sedan den 5 mars 2007 är 680 kr per dag eller 14 960 kr per månad. Det motsvarar 80 procent av en månadslön på 18 700 kr. För högre löner än 18 700 kr per månad får man inte 80 procent av lönen som ersättning vid arbetslöshet och är därmed att betrakta som underförsäkrad. I juni 2007 får endast 46 procent av de arbetslösa som är anslutna till en a-kassa 80 procent av sin tidigare inkomst. Det betyder att 54 procent av de arbetslösa är underförsäkrade. Orsaken till denna urholkning av arbetslöshetsförsäkringen är att ersättningen inte följt löneutvecklingen och att taket i försäkringen inte har höjts sedan 2002.
Risken för att bli arbetslös är samtidigt lägst för dem med de högsta inkomsterna. Man bör minnas att vinsten med försäkringen gäller alla medborgare, i så måtto att vinsten är den trygghet man åtnjuter, också då man inte är eller blir arbetslös. Samtidigt innebär detta förhållande att den faktiska kostnaden för att höja taket i praktiken blir liten och avtagande ju högre man sätter taket.
Att många slår i taket hotar i förlängningen hela försäkringssystemet. Om allt fler är underförsäkrade, drivs dessa till att skaffa egna tilläggsförsäkringar, själva eller i någon kollektiv form. Därmed uppstår en erosionsrisk för det kollektiva systemet som är både rättvist och effektivt, och riskerna övervältras helt på dem med svagast position på arbetsmarknaden. I privata försäkringssystem bestäms premien av marknadsmässiga principer: den som har störst risk att bli arbetslös får den högsta premien, medan den med liten risk kommer billigare undan. För att de med högst risk och sämst ekonomiskt utgångsläge ska omfattas av den trygghet en kollektiv försäkring ger är det nödvändigt med satsningar som stärker arbetslöshetsförsäkringens legitimitet och motverkar privata försäkringslösningar.
Vänsterpartiet avser att återställa samtliga regelförändringar och nivåsänkningar i arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom anser vi att en höjning av taket och grundbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen är en viktig del i att slå vakt om de gemensamma systemen och löntagarnas intressen.
För att så många löntagare som möjligt ska vara fullt försäkrade bör den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet höjas från 680 kr till 916 kr per dag de första 100 dagarna, och därefter från 680 kr till 866 kr per dag. Enligt A-kassornas samorganisation skulle en höjning av den högsta dagpenningen till 916 kr per dag göra att 87 procent av löntagarna får 80 procent av sin tidigare lön i arbetslösersättning. Vidare avser vi att höja grundbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet från dagens 320 kronor per dag till 420 kronor per dag.
Finansiell effekt av att höja ersättningsgraden till 80 procent för samtliga med a-kassa eller aktivitetsstöd samtidigt som taket höjs till 916 kr för de första 100 dagarna med ersättning och till 866 kr för dagar därefter och grundbeloppet höjs till 420 kr från den 30 juni 2008, miljarder kronor
Utöver höjt tak och golv i arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet samt höjda ersättningsnivåer avser vi att höja lägsta nivån i aktivitetsstödet. Lägsta nivån i aktivitetsstödet utgår till arbetslösa som deltar i arbetsmarknadspolitiska program men som inte uppfyller arbetsvillkoret. I dag ligger ersättningen på 223 kr per dag, vilket under en månad med 22 ersättningsdagar blir 4 906 kr.
Vi avser att från och med 30 juni 2008 höja lägsta nivån i aktivitetsstödet till 320 kr per dag. Enligt uppgift från Försäkringskassan betalades lägsta nivån på 223 kronor per dag ut för knappt 2,6 miljoner dagar under år 2006. I år och nästa år uppskattar Försäkringskassan att antalet dagar kommer att minska med 40 procent. En höjning med 97 kronor per dag till 320 kronor medför då en ökad utbetalning med ca 150 miljoner kronor. Beloppet är skattepliktigt varför kommunalskatten beräknas öka med ca 40 miljoner kronor. Staten betalar dessutom en ålderspensionsavgift till ålderspensionssektorn på 10,21 procent av beloppet (Källa: Riksdagens utredningstjänst Dnr 2007:1728). Vi avser att höja lägsta nivån i aktivitetsstödet från 223 kr per dag till 320 kr per dag i enlighet med förslaget ovan från och med den 30 juni 2008.
Vi avser att återställa regeringens regelförsämringar av arbetslöshetsförsäkringen. De regelförsämringar vi vill återställa är följande: slopat studerandevillkor, skärpt arbetsvillkor, ändrad beräkning av normalarbetstiden och ersättningen grundad på de senaste 12 månaderna, begränsning av den överhoppningsbara tiden, slopad rätt till arbetslöshetsersättning under ferieuppehåll i studier. I rapporten Effekterna av förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen som Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) har gjort på regeringens uppdrag beräknas effekterna av dessa förändringar, med undantag för de två sista, till 1,8 miljarder kronor i minskade utbetalningar av ersättning. Till detta kommer ålderspensionsavgift för staten och effekter på kommunalskatten. Slopad rätt till ersättning under ferieuppehåll beräknades i budgetpropositionen för 2007 till ca 0,5 miljarder kronor. Begränsningen av den överhoppningsbara tiden uppskattades där till mindre än 0,1 miljarder kronor. Att återställa regelförändringarna som anges ovan uppskattas därmed leda till ökade kostnader för utbetalning av ersättning till 2,4 miljarder kronor 2008.
Finansiella effekter av ett återställande av de fem ovanstående förändringarna, miljarder kronor från den 30 juni 2008
Den offentliga välfärden, barnomsorgen, skolan, hälso- och sjukvården samt omsorgstjänster till äldre och funktionshindrade är centrala för människors utvecklingsmöjligheter, välfärd och värdighet genom livets alla skiften. Vänsterpartiet värnar de solidariskt finansierade och fördelade välfärdsverksamheterna, och vi motsätter oss att de ska bedrivas i vinstsyfte av privata företag. Vi vill istället satsa på att förbättra, demokratisera och modernisera den verksamhet som bedrivs i offentlig regi. Både medborgarna som användare av tjänsterna och de anställda som utförare har rätt att förvänta sig bättre villkor än de som i dag råder i många kommuner och landsting.
Brist på personal är ett genomgående problem som orsakar både hårdare belastning på de anställda och sämre service till medborgarna. Underbemanningen i många verksamheter går tillbaka till det tidiga 1990-talet då hela välfärdssektorn skars ned i en oerhörd omfattning.
Om det ska vara möjligt att inte bara återställa den personaltäthet som rådde för 20 år sedan utan också möjliggöra förbättringar och utveckling av skolan, sjukvården och omsorgen krävs därför en ordentlig satsning på fler anställda i kommuner och landsting. Eftersom många kvinnor arbetar i den offentliga välfärdssektorn och eftersom fungerande barn- och äldreomsorg har en mycket direkt påverkan på kvinnors möjligheter att alls arbeta och försörja sig är en satsning på välfärdssektorn en viktig jämställdhetspolitisk insats.
För att möjliggöra denna kvalitetshöjning i alla kommuner och landsting oavsett storlek och ekonomisk situation vill vi genomföra en jobbsatsning som utformas som ett riktat statligt sysselsättningsstöd med full kompensation. Vi visar på en finansiering av satsningen under hela den treårsperiod som överblickas i budgeten. Volymerna är växande över denna tid. Vi bedömer att 40 000 personer kan anställas i kommuner och landsting redan under 2008. Vi tillför därefter medel för ytterligare 50 000 respektive 60 000 anställda kommande år. Kostnaderna för stödet beräknas på den totala, växande volymen.
De budgeterade kostnaderna för minskade behov av a-kassa baseras på en utväxlingsfaktor på 0,5. Vi räknar alltså med att antalet personer som är i behov av utbetalningar från arbetslöshetsförsäkringen minskar med 20 000 när 40 000 nya arbetstillfällen bereds och så vidare. Givetvis är det många som genom jobbsatsningen kommer att komma in på arbetsmarknaden från annan sysselsättning, exempelvis studier. Den som rör sig till en ny, offentlig anställning från en position på den reguljära arbetsmarknaden bidrar till en omsättning.
Vi redovisar här de volymer som vår satsning baseras på och de beräknade effekterna på statens finanser:1
I ovanstående uppställning budgeteras alltså (1) som en skattekostnad på budgetens intäktssida,3 medan (2) innebär en förstärkning av de beräknade intäkterna. De minskade kostnaderna för utbetalningar från arbetslöshetsförsäkringen beräknas som ovan anförts på hälften av jobbsatsningens volym. Siffrorna i rad (3) minskar alltså de beräknade kostnaderna på utgiftsområde 13.
Sammantaget kan Vänsterpartiets förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen 2008 finansieras enligt följande tabell, jämfört med regeringens förslag:
Sammantaget föreslår Vänsterpartiet 1 774 miljoner kronor mer i förhållande till regeringen 2008 till anslaget 22:2 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd.
Regeringen har under sitt första år genomfört kraftiga nedskärningar på arbetsmarkandspolitiska program. Nedskärningarna innebär att man överger den aktiva arbetsmarknadspolitiken och övergår till en mer passiv kontantstödsmodell med tydligt repressiva inslag.
Sammanlagt har antalet arbetslösa i program med aktivitetsstöd halverats på ett år. Det är delvis resultatet av lägre arbetslöshet men framför allt att en mindre andel av de arbetslösa får ta del av aktiva åtgärder. Regeringen räknar med att antalet deltagare i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska program kommer att uppgå till i genomsnitt 89 000 personer per månad under 2008. Av dessa beräknas drygt 65 000 platser vara i program där aktivitetsstöd lämnas. Övriga platser utgörs av t.ex. särskilt anställningsstöd, kvarvarande plusjobb och instegsjobb. Utifrån regeringens prognoser av arbetslösheten avser den att erbjuda 32 procent av de öppet arbetslösa plats i aktiva åtgärder.
Regeringen har under året infört den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) och jobbgaranti för unga. Programmen ska erbjuda plats till långtidsarbetslösa och har ersatt aktivitetsgarantin, det kommunala ungdomsprogrammet och ungdomsgarantin. Programmen är dock kraftigt underfinansierade och har inget nytt innehåll förutom att de bytt namn, blivit mer repressiva och berättigar deltagarna till sänkt ersättning. Insatser för långtidsarbetslösa är i dag de enda kvarvarande arbetsmarknadspolitiska programmen. Förebyggande och tidiga insatser för att rusta de arbetslösa har avskaffats, och exempelvis har antalet platser i arbetsmarknadsutbildning minskat från 10 000 i augusti 2006 till 5 709 platser i augusti 2007. Arbetsmarknadsåtgärder riskerar i framtiden att reserveras för långtidsarbetslösa, medan exempelvis tidiga utbildningsinsatser som skulle kunna förhindra att enskilda blir långvarigt arbetslösa uteblir. Det är en kontraproduktiv politik. Regeringen överger i praktiken den aktiva arbetsmarknadspolitiken till förmån för en passiv kontantstödsmodell där kvaliteten på insatserna för de arbetslösa riskerar att bli mycket låg.
Vänsterpartiet vill i stället föra en aktiv arbetsmarknadspolitik vars syfte är att förhindra långtidsarbetslöshet och permanent utslagning från arbetsmarknaden. En aktiv arbetsmarknadspolitik är viktig för att underlätta strukturutveckling i arbets- och näringsliv och enskilda människors möjligheter till personlig utveckling och livslångt lärande.
Arbetsmarknadsutbildning är viktig för arbetsmarknadens funktionssätt. Sverige har i dag många långtidsarbetslösa samtidigt som flera branscher lider brist på arbetssökande med rätt kompetens. AMS skriver i en rapport om arbetsmarknadsutsikterna för 2007–2008: ”Bristen på arbetskraft har ökat vilket har lett till att rekryteringar tagit längre tid och att befintlig personal har fått arbeta mer. En tredjedel av arbetsgivarna har upplevt problem med brist på arbetskraft. Problemen väntas dessutom öka.” Vidare skriver AMS: ”Inom det privata näringslivet uppgav arbetsgivarna att det fanns 110 000 vakanser som de försökt rekrytera till och där de upplevt brist på arbetskraft. Drygt 40 000 av dessa hade man inte lycktas hitta rätt personal till. Utöver detta kommer den dolda arbetskraftsbristen, det vill säga vakanser som arbetsgivarna inte ens försökt rekrytera till. Dessa uppgick till 34 000, enligt arbetsgivarnas egna bedömningar.”
Trots detta har regeringen kraftigt minskat antalet platser i arbetsmarknadsutbildning.
Vänsterpartiet anser att det är rimligt att i denna situation öka antalet månadsplatser i arbetsmarknadsutbildning till 15 000. Vilken typ av utbildningar det ska vara måste utgå från det som är arbetsmarknadspolitiskt motiverat.
Trots den goda konjunkturen, som inneburit en minskning av arbetslösheten totalt, har långtidsarbetslösheten bland unga ökat kraftigt. Mellan maj 2006 och maj 2007 har det totala antalet långtidsarbetslösa unga mellan 18 och 24 år per månad ökat från 2 000 till 9 000 personer. Den stora ökningen beror framför allt på regeringens kraftiga minskning av antalet arbetsmarknadspolitiska program, där många unga tidigare var sysselsatta.
Vänsterpartiet är mycket kritiskt till regeringens nedprioritering av tidiga insatser för arbetslösa, i synnerhet den kraftiga bantningen av antalet platser i arbetsmarknadsutbildningar.
Istället för att, som regeringen, inteckna allt utrymme i arbetsmarknadspolitiska program till insatser för långtidsarbetslösa inom jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga, vill vi ge arbetsförmedlingen resurser för att tidigt identifiera och sätta in insatser för dem som löper extra stor risk för långvarig arbetslöshet. Bara genom ett sådant arbetssätt kan man förebygga långvarig arbetslöshet och rusta de enskilda för att hitta varaktiga jobb.
Vänsterpartiet avsätter också 300 miljoner kronor per år i två år för en särskild utbildningssatsning för långtidsarbetslösa unga som saknar gymnasieutbildning. Det är den grupp unga som har allra svårast att hitta jobb även då konjunkturen är god eftersom gymnasiekompetens är ett minimikrav för i stort sett alla jobb på den svenska arbetsmarknaden i dag. Vi menar därför att det är motiverat att erbjuda en möjlighet för dessa ungdomar att inom ramen för ett tidsbegränsat arbetsmarknadspolitiskt program skaffa en yrkesutbildning på gymnasienivå.
Målgruppen är personer som fyllt 20 men inte 25 år, saknar gymnasiekompetens och har varit inskrivna vid arbetsförmedlingen i minst 100 dagar. Enligt AMS bestod denna målgrupp av cirka 1 750 personer per månad under 2006. Programmet ska också kunna erbjudas personer som i övrigt uppfyller kriterierna men som har varvat perioder av arbetslöshet med kortare anställningar och som sammanlagt varit inskrivna vid arbetsförmedlingen i minst två år.
För att täcka in dessa målgrupper bedömer vi att 2 000 platser i snitt per månad under två års tid bör beredas inom ramen för programmet. Utbildningen köps in av Arbetsförmedlingen, och kommunerna står som anordnare inom ramen för gymnasieskolan eller den kommunala vuxenutbildningen. Utbildningen ska vara på ett år, och den primära målsättningen är att deltagarna ska få en yrkesutbildning som ökar möjligheterna att få varaktigt arbete. I målgruppen finns både personer som inte alls påbörjat gymnasieutbildning och sådana som lämnat gymnasiet efter olika lång tid.
Programmet måste därför vara individuellt anpassat, och alla deltagare ska erbjudas att också läsa in de teoretiska kärnämnen som krävs för att få högskolebehörighet. Det ska dock inte vara ett krav att läsa teoretiska kärnämnen för att få ta del av programmet. Efter genomgånget program ska de deltagare som så önskar ges möjlighet att bygga på utbildningen inom ramen för komvux och på så sätt skaffa högskolebehörighet.
Deltagarna i programmet ska vara berättigade till aktivitetsstöd.
Kostnaderna för kommunerna och extra lärarresurser täcks in inom ramen för Vänsterpartiets satsningar på kommunsektorn och den jobbsatsning som redovisas närmare ovan.
Insatsen för den här gruppen ska ses som ett led i den breda satsning på utbildning som Vänsterpartiet gör. Det är oacceptabelt att unga i dag kan gå igenom tolv år i skolan utan att ha fått det stöd de behöver för att klara kunskapskraven. Vi gör därför omfattande satsningar på både grund- och gymnasieskolan. Vi satsar också på att bygga ut komvux och återinför rekryteringsbidraget för personer som behöver läsa in grundskole- eller gymnasiekompetens. Vi återinför också arbetslivserfarenhet som merit vid antagning till högskolan och satsar på höjda studiemedel med 1 200 kronor i månaden.
Vi avvisar regeringens förflyttning av det särskilda anställningsstödet från inkomstsidan till utgiftssidan. Regeringen är inkonsekvent när det gäller skatterabatter då man inför exempelvis en rad sänkningar av arbetsgivaravgifter, bidrag till hushållsnära tjänster och nystartsjobb på inkomstsidan, medan man flyttar anställningsstöden till utgiftssidan för att dessa ska trängas under budgettaket. Vi flyttar därför det särskilda anställningsstödet och anslaget för instegsjobben från anslaget 22:2 Köp av arbetsmarknadsutbildning till inkomstsidan. Istället för instegsjobb förespråkar Vänsterpartiet anställningsstöd med samma volym.
Anslag 22:3 Köp av arbetsmarkandsutbildning och övriga kostnader, differens i förhållande till regeringen för 2008
För 2008 avsätter vi netto 8 000 fler platser med aktivitetsstöd och sammanlagt 22 400 platser fler än regeringen i program inklusive plusjobb och anställningsstöd. Dessa ökningar av programplatser innebär att vi erbjuder 46 procent av de arbetslösa plats i aktiva åtgärder plus 2 000 platser via ett reformerat anställningsstöd för långtidssjuka år 2008.
Sammantaget föreslår Vänsterpartiet en ökning av anslaget 22:3 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader med 800 miljoner kronor 2008.
Enligt SCB:s rapport Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden – 4:e kvartalet 2006 har en miljon människor i åldrarna 16–64 år ett funktionshinder. Det motsvarar var femte person i arbetsför ålder. Andelen kvinnor med funktionshinder är större än andelen män. Varannan person med funktionshinder är i åldersgruppen 50–64 år. Bland personer med funktionshinder är det enligt SCB drygt en halv miljon människor som uppger att funktionshindret medför nedsatt arbetsförmåga.
Bland personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga var andelen i arbetskraften endast 50 procent. År 2006 uppgick arbetslösheten bland personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga till 6,2 procent jämfört med 4,5 procent för hela befolkningen.
Det allt hårdare tempot i arbetslivet och allt högre produktivitetskrav gör att människor med funktionsnedsättningar fått allt svårare att göra sig gällande i arbetslivet. Trots god konjunktur är det mycket svårt för personer som inte har full arbetskapacitet eller som har behov av hjälpmedel och anpassning av arbetsplatsen att hitta ett jobb. Vi ökar därför merkostnadsersättningen till Samhall AB för att fler ska kunna erbjudas sysselsättning, den geografiska spridningen ska öka och villkoren för de anställda förbättras.
Samhalls uppdrag är att skapa meningsfulla och utvecklande arbetstillfällen för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga. För att detta uppdrag ska vara möjligt måste Samhall finnas i hela Sverige och ta ett regionalt ansvar. Samhall finns i dag i 250 av Sveriges kommuner och har 21 219 personer med funktionshinder anställda. Företaget har inga vinstkrav, däremot krav på en budget i balans. Samhall är helägt av staten och är en viktig del av den svenska arbetsmarknadspolitiken.
För närvarande pågår en strukturomvandling inom Samhall där alltmer tillverkningsindustri läggs ned och ersätts med arbete inom tjänstesektorn. Det är på ett sätt en nödvändig omställning som motsvarar villkoren på arbetsmarknaden i övrigt. Men den får inte innebära att människor blir utslagna till följd av att man inte orkar med tempot.
Samhalls verksamhet mäts i antalet arbetstimmar. För 2007 har regeringen fastställt antalet arbetstimmar till 23,7 miljoner. Det är en miljon lägre jämfört med målet för 2006. Därmed har Samhall nått en smärtgräns för att kunna upprätthålla sin verksamhet på de orter där man finns i dag. I budgetpropositionen för 2008 fastställer regeringen återigen ett mål om 23,7 miljoner arbetstimmar för Samhall. Det innebär att företaget kan tvingas minska verksamheten bland annat på orter där arbetsmarknaden är svag.
Enligt Samhalls budgetunderlag för 2008 krävs en nivå runt 25 miljoner arbetstimmar för att Samhall ska finnas i hela landet. Det är en nivå som Samhall anser sig ha möjlighet att vidmakthålla och även på sikt öka. Vänsterpartiet anser att antalet arbetstimmar bör ligga runt 25 miljoner för att Samhall ska kunna fullgöra sitt uppdrag.
I Vänsterpartiets budgetmotion för 2008–2010 tillför vi mer resurser till Samhall AB i form av ökad merkostnadsersättning för att kunna erbjuda fler sysselsättning och att erbjuda sysselsättning med stor geografisk spridning under bättre arbetsvillkor.
För år 2008–2010 föreslår vi att merkostnadsersättningen ökar med ytterligare 400 miljoner per år i nivåhöjning 2008-2010 så att den täcker ytterligare en miljon arbetstimmar, vilket motsvarar ca 700 arbetstillfällen.
AMS föreslår i sitt budgetunderlag att lönebidrag kan utgå om någon får ett funktionshinder på sin befintliga arbetsplats. Detta kan underlätta anpassade anställningar och rehabiliteringsarbetet. Därför bör lönebidrag beviljas även för redan anställda. Detta bör riksdagen till regeringen ge till känna.
Vidare flyttar vi offentligt skyddade arbeten tillbaka till inkomstsidan. Vi anser i enlighet med det som anförs ovan att anställningsstöden bör kvarstå. På grund av att vi flyttar OSA till inkomstsidan minskar i anslaget 22:4 med 785 miljoner kronor 2008.
Sammantaget föreslår vi att anslaget 22:4 Lönebidrag och Samhall får 385 miljoner kronor mindre jämfört med regeringens förslag 2008.
I och med budgetpropositionen för 2007 avskaffade regeringen det allmänna och förstärkta anställningsstödet samt plusjobben. Genom avskaffandet av dessa anställningsstöd har stödet till de långtidsarbetslösa försämrats. Under 2006 hade i genomsnitt 38 000 personer per månad anställningsstöd eller plusjobb. Enligt AMS månadsstatistik var motsvarande antal 52 394 personer i augusti 2007. Orsaken till ökningen är att vissa av dem som anvisats plats får behålla sitt anställningsstöd under anvisad tid. När plusjobben, det allmänna anställningsstödet och det förstärka anställningsstödet fasats ut återstår dock endast det särskilda anställningsstödet, instegsjobben och nyfriskjobben, vilka kommer att rymma en betydligt mindre volym.
Det allmänna och förstärkta anställningsstödet och plusjobben ger arbetsgivare en subvention om 50–100 procent av lönekostnaden. Det är ett betydligt bättre stöd än den subvention om 32 procent som nystartsjobben ger. Nyfriskjobben ger mindre subvention än anställningsstöd för långtidssjuka. Under de kommande åren väntar stora pensionsavgångar i den offentliga sektorn. Det är viktigt att dagens arbetslösa då kan erbjudas en fast anställning. Generationsväxlingen får inte innebära att de som är medelålders och arbetslösa ställs utanför. Även med en högre sysselsättningsgrad kommer det att behövas särskilda insatser för långtidsarbetslösa som har svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Mot bakgrund av det som anförs avser vi därför att behålla en rad anställningsstöd och plusjobben. Vi vill ha 3 000 platser med allmänt anställningsstöd för unga som varit arbetslösa 6 månader. Subventionsgraden bör uppgå till 50 procent och erläggas under ett år.
Dessutom vill vi ha 2 500 platser i plusjobb med en ersättningsgrad på 100 % för personer som är äldre än 60 år. Långtidsarbetslösa över 60 år har svårt att få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Merkostnadsersättning för plusjobbare redovisas på anslag 22:3.
Vidare vill vi ha 2 000 platser med anställningsstöd för långtidssjuka. Merkostnadsersättning bör också kunna lämnas för jobb med anställningsstöd för långtidssjuka. Detta anställningsstöd har utnyttjats i liten utsträckning. Enligt Vänsterpartiet behövs det ett bättre stöd till arbetsgivare och mer personal på arbetsförmedlingen för att fler personer med sjukpenning, sjuk- eller aktivitetsersättning eller rehabiliteringspenning skall få en anställning.
Utöver detta vill vi ha 5 000 platser i förstärkt anställningsstöd med en subventionsgrad på 75 procent.
Anställningsstöd och krediteringar med skatteanknytning, differens i förhållande till regeringens förslag 2008
Åtgärderna finansieras via krediteringar med skatteanknytning, se motion 2007/08:Fi276.
I budgetpropositionen för 2008 räknar regeringen med att de totala inkomsterna via finansieringsavgiften från a-kassorna beräknas uppgå till 10,0 miljarder kronor 2008, 7,8 miljarder kronor 2009 och 8,2 miljarder kronor 2010. De höjda avgifterna innebär att avgiftsfinansieringen av arbetslöshetsförsäkringen har ökat från 10 procent 2006 till 45 procent 2007 enligt Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. Vänsterpartiet avvisar den förhöjda finansieringsavgiften och den nya arbetslöshetsavgiften men avser att behålla den finansieringsavgift som motsvarade 2006 års nivåer. Finansieringsavgiften som motsvarar 2006 års nivå beräknas inbringa 2,6 miljarder kronor 2008 till statskassan, samt 2,7 miljarder kronor 2009 och 2,8 miljarder kronor 2010 enligt IAF och Finansdepartementet. Denna avgiftsfinansiering av arbetslöshetsförsäkringen avser vi att behålla.
I och med budgetpropositionen för 2007 slopades även avdragsrätten för avgifter till fack och a-kassa, vilket innebar en besparing på 4 miljarder kronor 2007. Den slopade avdragsrätten och höjningen av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen betyder att löntagarna får betala betydligt högre avgifter till fackföreningen och a-kassan.
Enligt Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen var mediankostnaden för medlemskap i a-kassa 106 kr per månad 2006. Det blev en årlig kostnad om 1 272 kr. Efter skatteavdraget på 40 procent blev den årliga kostnaden 764 kr. I dag uppgår mediankostnaden för medlemskap i en a-kassa till 347 kr per månad år 2007. Den årliga mediankostnaden uppgår till 4 164 kr. Det innebär en femdubbling av mediankostnaden för medlemskap i a-kassa jämfört med år 2006.
Det är dock stora skillnader på kostnaden för medlemskap i de olika a-kassorna. Kostnaden för medlemskap i Akademikernas erkända a-kassa uppgår till 2 700 kr per år, för medlemskap i Hotell- och restauranganställdas a-kassa till 4 428 kr per år, och för Kommunals a-kassa till 4 188 kr per år.
Avgifterna till a-kassorna ska dock differentieras ytterligare. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2008 förändrade finansieringsregler för arbetslöshetsförsäkringen. Från och med våren 2008 ska den förhöjda finansieringsavgiften för arbetslöshetskassorna ersättas med en ”ny arbetslöshetsavgift” som motsvarar 33 procent av arbetslöshetskassans utbetalningar av inkomstrelaterad ersättning. Syftet är enligt regeringen att ”stärka drivkrafterna för arbetstagarorganisationer att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna”. Förändringen innebär att medlemmar i a-kassor inom områden med hög arbetslöshet och hög andel visstidsanställningar som medför arbetslöshet kommer att få betala en högre avgift än medlemmar i a-kassor inom områden med låg arbetslöshet. Regeringens tanke är alltså att de yrkesgrupper som är allra hårdast drabbade av arbetslöshet själva ska bära kostnaderna för sin egen belägenhet och att de ska stimuleras att sänka sina löneanspråk för att skapa fler jobb i sin egen bransch. En mer osolidarisk och löntagarfientlig politik är svår att föreställa sig.
A-kassornas samorganisation skriver i rapporten ”Konsekvensanalys avseende förändringar av a-kassornas finansiering och medlemsavgifterna” från september 2007 att 321 000 personer eller 8,4 procent av kassornas medlemmar har lämnat sina a-kassor mellan september 2006 och juli 2007. Detta är ett trendbrott eftersom antalet medlemmar i a-kassorna ökade från 75 procent av arbetskraften 1980 till 85 procent av arbetskraften 2006. A-kassornas samorganisation visar att samtliga kassor har förlorat medlemmar men att vissa drabbats hårdare. Kommunalarbetarförbundets a-kassa har gjort den största förlusten och tappat 43 563 medlemmar. Det går att urskilja två grupper bland dem som lämnat sin a-kassa: dels personer med trygga jobb och låg risk för arbetslöshet (t.ex. offentliganställda nära pension), dels personer med hög risk för arbetslöshet och låga inkomster (t.ex. visstids- eller deltidsanställda, studenter och sjukskrivna).
A-kassornas samorganisation redovisar i rapporten uppgifter från en opinionsundersökning avseende förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen. Resultaten visar att 11,5 procent av de betalande har gått ur eller planerar att gå ur sin a-kassa under 2007, 12 procent av de fackanslutna har gått ur eller planerar att gå ur sin fackförening under 2007. Bland offentliganställda är andelen högre som planerar utträde än bland privatanställda, och bland deltidsarbetande är det en större andel som uppgivit utträde eller planerar utträde under 2007 än bland heltidsarbetande. De allra flesta uppger ekonomiska skäl som motiv för sitt utträde eller sitt planerade utträde. Bland personer med hög inkomst var det fler som uppgav utträde eller planerat utträde ur sin a-kassa under 2007 än bland låginkomsttagare. Men bland personer med låga inkomster var det fler som uppgav utträde eller planerat utträde ur sin fackförening under 2007 än bland höginkomsttagare.
Avgiftshöjningarna till a-kassan slår orättvist. Lågavlönade, deltidsanställda och visstidsanställda personer som inte har råd att betala avgiften till a-kassan kommer med regeringens politik att helt mista sin rätt till inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet. Regeringens försämringar bidrar även på detta sätt till att öka de strukturella orättvisorna mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden.
Mot bakgrund av det som anförs återställer vi i vår budgetmotion för 2008 finansieringsavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och skatteavdraget för medlemsavgift till fack och a-kassa i enlighet med 2006 års nivå. Det innebär att våra inkomster från a-kassornas finansieringsavgift minskar med 7 400 miljoner kronor 2008, 5 100 miljoner kronor 2009 och 5 400 miljoner kronor 2010 i jämförelse med regeringen.
| [1] | Beräkningarna bygger på antagande om månadslön på 21 500 kronor i månaden 2006, vilket motsvarade medianlön i offentlig sektor enligt SCB. På denna lön har beräknats en årlig löneglidning på 4 procent per år. Kostnaderna för a-kassa är beräknade utifrån en genomsnittlig ersättning, som var 620 kronor per dag 2005. Denna siffra hålles konstant för de närmaste åren. Den genomsnittliga (kortsiktiga) nettoeffekten på det offentliga sparandet för en person som övergår till fullt subventionerad anställning blir cirka 227 000 kronor, och för en person som övergår från a-kassa till anställning cirka 120 000. Som synes är samtliga grundantaganden mycket försiktiga. Det finns till exempel anledning att tro att många nyanställda initialt kommer att ha löner under median. Det är alltså troligt att nettoeffekten för den offentliga sektorns finanser även på kort sikt blir väsentligt mindre än det som tas upp i budgetförslaget. |
| [2] | Vi är medvetna om att denna effekt i själva verket till viss del går via ålderspensionssystemet. I det här sammanhanget budgeteras effekterna aggregerat som ökade intäkter för arbetsgivaravgifter. Nettoeffekten för det offentliga sparandet korresponderar på ett riktigt sätt med de angivna siffrorna, varför kostnaderna beskrivs rättvisande. |
| [3] | Lämnad som kreditering med skatteanknytning (budgetens 8000-konton). |