Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en vidgad lagstiftning mot åldersdiskriminering och negativ särbehandling av äldre.
År 2000 tog EU:s ministerråd beslut om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet. Här ingår bland annat ålder. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna kan införa regler som går längre än vad som anges i direktiven. Direktivet skulle vara genomfört i nationell rätt i december 2003, med undantag för ålder och funktionshinder för vilka uppskov kunde medges till december 2006. Sverige har begärt sådant uppskov och regeringen räknar med att komma med en proposition under 2008.
Det är då viktigt att möjligheten att gå längre än vad direktivet anger tas till vara.
I utredningen En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22) lämnad av den parlamentariskt sammansatta Diskrimineringskommittén föreslås följande om
diskrimineringsförbud i arbetslivet, i fråga om utbildning, arbetsmarknadspolitisk verksamhet, start eller bedrivande av näringsverksamhet, yrkesutövning, medlemskap m.m. i arbetstagar-, arbetsgivar- och yrkesorganisationer, varor, tjänster och bostäder, allmän sammankomst och offentlig tillställning, socialtjänsten m.m., socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen, hälso- och sjukvården, statligt studiestöd, värnplikt och civilplikt, offentlig anställning och offentligt uppdrag.
I fråga om samhällsområdena varor, tjänster och bostäder, allmän sammankomst och offentlig tillställning, socialtjänsten m.m., socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen, hälso- och sjukvården, statligt studiestöd, värnplikt och civilplikt, offentlig anställning och offentligt uppdrag krävs ytterligare utredning innan diskrimineringsförbud för ålder kan utföras. I övrigt gäller diskrimineringsförbuden alla de diskrimineringsgrunder vi behandlar i slutbetänkandet: således kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning.
Barn har rättigheter som tillvaratas bland annat genom barnkonventionen. Äldre har däremot inte samma skydd, och det är därför viktigt att man inte stannar vid en lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av ålder i arbetslivet utan utvecklar den vidare till att omfatta övriga samhällsområden.
Här några exempel som kan betraktas som diskriminering eller negativ särbehandling av äldre.
Bilstöd beviljas till personer med funktionshinder under 65 år som behöver ett fordon för att kunna försörja sig, genomgå arbetlivsinriktad utbildning eller rehabilitering. Åldergränsen är att betrakta som diskriminering av de funktionshindrade som passerat 65-årsdagen och som har rätt att kvarstå i arbete till 67-årsdagen men som också kan och vill arbeta vidare och är i behov av sin bil för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Den är också emot regeringens arbetslinje, nämligen – att så många som möjligt som vill och kan ska arbeta också efter att ha passerat den åldersgräns som riksdagen eller fackliga avtal beslutat om.
Hälsoundersökning med mammografi erbjuds endast kvinnor i åldersgruppen 40–74 år trots att bröstcancer blir allt vanligare med åldern och att bröstcancern vid senare upptäckt kräver mer omfattande behandling vilket är till men för kvinnan och samtidigt kräver mer resurser från samhällets sida.
Hälsoundersökning för cancer i livmoderhalsen erbjuds endast kvinnor i åldersgruppen 23(25)–60 år trots att 35 % av cancerfallen uppträder bland kvinnor som är över 60 år. De negativa konsekvenserna är desamma som för mammografi.
Seniorbostäder erbjuds på många håll endast personer som har fyllt 55 år men inte är äldre än 69, 73 eller 75 år. Därmed utesluts många äldre från möjligheten att få flytta till ett boende som skulle passa dem bättre än den gamla bostaden.
Det finns låneinstitut som endast lånar ut pengar till dem som fyllt 18 år men inte 69, 70 eller 79 år. I något fall krävs att lånet är slutbetalt före 80 års ålder. Detta medför hinder för äldre när det t.ex. gäller flytt till en bostad som bättre motsvarar den äldres behov.
Offentlig statistik. Någon generell bestämmelse om åldersgränser för statistik finns inte. Ansvaret för den offentliga statistiken ligger på ett 20-tal myndigheter som har att själva bestämma om statistikens innehåll, åldersgränser m.m. Vid socialutskottets utfrågning om våld mot äldre den 19 september 2007 framgick att statistiken om äldre våldsutsatta inte omfattade de äldsta åldersgrupperna för vilka utsattheten är stor och för vilka det är av stor vikt att uppgifter insamlas. Också inom andra fält saknas uppgifter. Inom t.ex. arbetsmarknadsstatistiken saknas data om 65-åringar och äldre. I samhällsekonomiska analyser avförs därför människor efter 65 år ofta automatiskt från den ”arbetsföra” eller ”produktiva” delen av befolkningen. Detta sker trots att nuvarande regering vill stimulera arbete högre upp i åldrarna. Äldre måste således ingå i all offentlig statistik.
Pensionsåldern. Inom det allmänna pensionssystemet har vi rätt att gå i pension vid 61 års ålder och rätt att stanna kvar i arbetslivet tills vi blir 67 år. Inom statsförvaltningen används 70 år som övre gräns för att sitta i styrelser och kommittéer av olika slag. Detta innebär att personer som besitter kunskap och livserfarenhet inte tas till vara vilket innebär ett onödigt resursslöseri.
Utprovning av läkemedel och andra behandlingsmetoder inom hälso- och sjukvården samt tandvården. Här saknas kliniska studier på äldre i stor utsträckning trots att det är äldre som oftast behandlas med metoderna i fråga. Ibland hävdas att det är för svårt att utföra kliniska studier på äldre, men det skälet kan inte accepteras eftersom frånvaron av studier medför att äldre inte får optimal behandling och dessutom utsätts för onödiga risker.
Kronologisk ålder säger inte mycket om hur en människa är eller fungerar – i varje fall inte sedan hon uppnått vuxen ålder. En del åldras tidigt, andra är i full aktivitet högt upp i åren. Churchill var 65 år när andra världskriget bröt ut. Hans Blix närmar sig nu 80 år men betros fortfarande med ansvarsfulla uppdrag inom FN-systemet. Konrad Adenauer valdes till förbundskansler när han var 73 år och lämnade sitt uppdrag vid 87 års ålder.
Det är uppenbart att äldre diskrimineras eller särbehandlas negativt i olika avseenden. Detta kommer man inte till rätta med i den planerade lagstiftningen om åldersdiskriminering som endast kommer att omfatta arbetslivet. Regeringen bör därför utreda hur den kommande lagen om diskriminering på grund av ålder också kan omfatta de samhällsområden som Diskrimineringskommittén lämnade utanför. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.