Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stärka individens rättsliga ställning genom att införa ett ADA-system i Sverige som hindrar diskriminering av människor med funktionshinder.
Det är helt oacceptabelt att många rörelsehindrade i Sverige i dag fortfarande är diskriminerade. Det är lika oacceptabelt att många får rätt till stöd enligt LSS men sedan inte får det i verkligheten. Det är ett övergripande samhällsansvar att göra det möjligt för människor med funktionshinder att delta i samhällslivets alla delar, i förskolan, inom utbildningssektorn, i arbetslivet, på bostadsmarknaden, inom kulturen och den övriga fritidssektorn, det politiska livet och – inte minst – familjelivet. Alla sektorer av samhället måste därför utformas så att människor med funktionshinder så långt det är möjligt kan integreras och ta del av det dagliga livets utbud av varor och tjänster på olika områden.
Människor med olika former av funktionsnedsättning och funktionshinder behöver individuellt utformade insatser, så att begränsningar och hinder i den dagliga tillvaron i rimlig utsträckning kan kompenseras genom personligt stöd, tekniska hjälpmedel och anpassning, ekonomiska bidrag m.m. Särskilt betydelsefullt är det att människor med funktionshinder själva kan ha stort inflytande över de stödinsatser som ges. Valfrihet och flexibilitet är begrepp som har ett egenvärde, i synnerhet för personer som behöver olika former av stöd.
Ett antal länder, anförda av framför allt Förenta staterna, har sedan länge vänt på fokus i den socialpolitiska debatten och på kort sikt nått betydligt längre i ambitionen att integrera funktionshindrade i samhällslivets olika delar. I spåren av civil rights-rörelsen på 1960-talet har företrädare för utsatta grupper, bl.a. människor med olika funktionshinder, argumenterat för lagfästa rättigheter som bygger på ett generellt förbud att diskriminera människor på grund av etnisk bakgrund, funktionshinder, tro, kön, sexuell läggning etc.
Sedan ca 25 år tillbaka har en lagstiftning växt fram som syftar till att integrera människor med olika former av funktionshinder i samhället. För snart tjugo år sedan antog kongressen The Americans with Disabilities’ Act (ADA). Denna lag förbjuder diskriminering av funktionshindrade och slår bl.a. fast att alla lokaler, offentliga och kommersiella verksamheter, utbildningsinrättningar etc. skall vara tillgängliga för alla.
Diskrimineringsförbudet omfattar också arbetsmarknaden, transport- och reseområdet, men också så vitt skilda områden som tekniska produkter, personligt stöd, rehabilitering, sjukvård och särskilt boende – tjänster som i vårt land i allmänhet uppfattas som en del av det offentliga vård- och serviceutbudet. En särskild myndighet inom Justitiedepartementet har till uppgift att bevaka den enskildes intressen och garantera att lagens krav uppfylls i varje enskilt fall som anmäls till myndigheten.
Empowerment är nyckelordet i denna utveckling. Genom en rättighetsbaserad lagstiftning, kombinerad med fastställda normer och regler för varje särskilt samhällsområde, har funktionshindrade (och deras intresseorganisationer) givits redskap att själva bevaka sina rättigheter, med en anmärkningsvärd framgång under denna tid.
Enligt min uppfattning beror framgången för den amerikanska lagstiftningen inom handikappområdet på att funktionshindrade fick individuella rättigheter garanterade i lag, samtidigt som kännbara sanktioner infördes för brott mot dessa rättigheter. Jag anser att svensk lagstiftning bör utvecklas på liknande sätt.
Utgångspunkten för svensk lagstiftning har i hög grad varit en stor tilltro till myndigheternas ”goda vilja”. Man har helt bortsett från de tolkningssvårigheter som följer av omfattande – och ibland motsägelsefulla – regler och bestämmelser, och förbisett de problem som uppstår när t.ex. prioriteringar måste göras på grund av resursbrist. Till skillnad från den amerikanska lagstiftningen saknar Sverige därför effektiva sanktioner mot diskriminering av funktionshindrade. Detta bör snarast införas.