2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning och utgångspunkter 4
4 Fattiga och rika i Sverige 4
5 Regeringens politik fördjupar utanförskap 5
6 Allas rätt till arbete 6
6.1 Anställningsstöd för nyanlända 7
6.2 Stärkt arbetsmarknadsläge 7
6.3 Bekämpa diskriminering 8
6.4 Obligatoriska mångfaldsplaner 8
6.5 Avidentifierade ansökningsförfaranden 8
6.6 Obligatoriska kravprofiler 9
6.7 Tvärkulturell kompetens 9
6.8 Anmälan av lediga tjänster till arbetsförmedlingen 9
6.9 Invandrade kvinnors möjligheter 10
6.10 Handledning för integration 11
6.11 A-kassans inträdesregler 12
6.12 Rättegångskostnader vid diskriminering 12
6.13 Validering 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en höjning av sysselsättningsgraden bland invandrade personer måste vara en central del av arbetsmarknadspolitiken och om att skapa riktiga jobb med löner enligt kollektivavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arbetsmarknadspolitiska insatser som riktar sig till dem som inte har fått arbete inom det område de har examen inom, vilket alltså även kan gälla personer som i dag har ett arbete eller har mindre företag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över reglerna för aktivitetsstöd med avseende på ersättning vid tilläggsutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska se över hur sanktionsmöjligheterna gentemot arbetsgivare som diskriminerar bör preciseras.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet så att facklig organisation ges talerätt till Nämnden mot diskriminering.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om vad som anförs i motionen om obligatoriska kravprofiler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning om hur diskriminerande praktiker i rekrytering och arbetslivskarriär kan motverkas genom utvecklade rekryteringsrutiner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att styrkt tvärkulturell kompetens liksom flerspråkighet ska räknas som meriter vid alla offentliga anställningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att återinföra lagen om allmän platsanmälan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över hur tillsynen över lagen om allmän platsanmälan bör förbättras och i detta sammanhang beakta möjligheten att införa sanktioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att utarbeta ett samlat handlingsprogram för att öka möjligheterna för kvinnor med utländsk bakgrund att komma in på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att AMS i regleringsbrev bör ges ett förtydligat uppdrag, inklusive krav på återrapportering, att utveckla metoder för att projekt såväl som ordinarie verksamhet ska inriktas även mot kvinnor med utländsk bakgrund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om hur medel för arbetsmarknadsutbildning och kontantstöd kan användas även till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader, så att handledare kan sättas in när detta bedöms vara den bästa arbetsmarknadspolitiska insatsen.
Riksdagen beslutar att det befintliga kvalifikationskravet för medlemskap i arbetslöshetskassa enligt 34 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reglerna för ansvaret för rättegångskostnader i diskrimineringsmål bör ändras i syfte att undanröja risken att kostnadsansvaret utgör en processavhållande faktor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utökad information vid validering av utländsk högskoleutbildning.1
1 Yrkande 16 hänvisat till UbU.
Sverige är i dag inte ett rättvist samhälle. En liten elit vita, medelålders män med makt och höga inkomster lever väl, medan stora delar av befolkningen på olika sätt drabbas av diskriminering, underordning och sämre villkor. Kvinnor är systematiskt underordnade män och klassklyftorna fortsätter att öka. Att leva i Sverige med utländsk bakgrund innebär för många en verklighet eller erfarenheter av att sakna rätt till arbete, värdighet och framtid.
Vänsterpartiets mål är ett samhälle där varje människa kan försörja sig själv genom arbete, påverka sin livssituation, hysa en berättigad tilltro till samhället och dess institutioner och känna hopp inför framtiden. Integration är ett led i kampen för ett demokratiskt samhälle där alla människor har samma rättigheter och skyldigheter. Detta ställer krav på omfattande samhällsförändringar och att den nuvarande maktordningen bryts – en utveckling som den stora majoriteten av oss, invandrade och infödda, kvinnor och män, skulle tjäna på. De lösningar vi ser är på många sätt oupplösligt sammanbundna med kampen mot klassamhället och för kvinnors rättigheter.
Vänsterpartiet är ett feministiskt parti och arbetar för att bryta kvinnors systematiska underordning. Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti och vill avskaffa det ekonomiska system där fåtalet har makten över de stora företagen och ekonomin. Vänsterpartiet är också ett antirasistiskt parti som tar kamp för att bryta den etniska diskrimineringen och ge varje människa kraft och möjlighet att förverkliga sina drömmar oavsett bakgrund. Parlamentariskt betyder det att vi lägger förslag som syftar till att flytta fram arbetarklassens positioner, stärka kvinnors ställning och bryta etnisk diskriminering.
Framväxten av rasistiska partier i Sverige ställer krav på en bred tvärpolitisk och utomparlamentarisk front för att förhindra att deras beskrivning av verkligheten får fotfäste i breda folklager. Detta är nödvändigt för att förhindra dessa partiers ökade inflytande i parlamentariska församlingar. Lika illavarslande som dessa partiers framväxt är att etablerade partier också i Sverige är beredda att överta rasistiska partiers problemformuleringar och förslag för att vinna kortsiktiga opinionsvinster. Grupper ställs mot varandra i syfte att skadskjuta den generella välfärdsmodellen. Det har blivit möjligt att föra en integrationspolitik som enbart hävdar nödvändigheten i att ställa hårdare krav på de invandrade så att de inte skall ”missbruka den svenska gästfriheten”. En sådan politik skapar A- och B-lag på arbetsmarknaden såväl som i samhället i stort. Med detta förstärks stigmatisering och utanförskap och försämras möjligheterna för en lyckad integrationspolitik.
Trots att Sveriges ekonomi är mycket stark ökar klyftorna och orättvisorna. En allt större andel av landets fattiga har utländsk bakgrund. Enligt LO ligger medellönen för anställda födda utomlands i genomsnitt 2 000 kronor lägre än för anställda födda i Sverige (Lön efter födelseland, LO 2006). Regeringens politik förstärker dessa skillnader. En del blir rikare och får mer makt medan andra hålls utanför och förblir maktlösa. Detta visar sig genom diskriminering och genom utestängningen av personer med utländsk bakgrund från arbetsmarknaden.
Alltför länge har integrationspolitiken i Sverige inriktats på insatser riktade till dem som ställts utanför. Integration har i bästa fall varit inriktad på att höja levnadsnivån och det ekonomiska och demokratiska utrymmet för människor med utländsk bakgrund till samma nivå som majoritetssamhället i övrigt. Vänsterpartiet menar att det nu är dags att på allvar ifrågasätta de maktens privilegier som i dag upprätthåller invandrade kvinnors och mäns utestängning och underordning när det gäller såväl bostäder och utbildning som på arbetsmarknaden.
Medelinkomsttagaren i Rosengård, Gunnared och Rinkeby tjänar ungefär hälften av vad medelinkomsttagaren gör i Limhamn, Askim och på Östermalm. Tre gånger fler av den arbetsföra befolkningen har jobb i Limhamn jämfört med Rosengård och dubbelt så många har jobb på Östermalm jämfört med i Rinkeby.
På samma sätt som integrationspolitiken fokuserat på utestängning och underordning bör även privilegier och överordning ifrågasättas. Viktiga erfarenheter finns att lära av den feministiska kampen. På samma sätt som jämställdhetspolitiken behöver utrustas med feministiska verktyg för att utmana patriarkatet, måste integrationspolitiken bli antirasistisk för att kunna bekämpa de diskriminerande strukturer som upprätthålls av dem som innehar privilegierna.
Det svenska klassamhället har i dag en tydlig etnisk prägel. För att bekämpa de orättvisor som detta innebär måste rådande maktförhållanden utmanas. Vi menar att det är dags att skrota integrationspolitiken och tid för en ny politik. Vi vet att det som krävs är en kraftfull generell politik som garanterar rätten till arbete, utbildning och bostad, samt åtgärder för att stoppa diskriminering. Det är dags att på allvar flytta fram positionerna ur ett maktperspektiv. Det är dags att på allvar föra en politik för att utjämna klyftorna.
Regeringen presenterade i den ekonomiska vårpropositionen (2006/07:100) vad man kallade ett integrationspaket. Men förutom sedan tidigare beslutade satsningar, gav detta paket mest uttryck för den stigmatiserande uppfattningen att det som behövs är särskilda ”invandrarjobb”, och för den gamla fördomen om att invandrade skulle ha någon slags genetisk fallenhet för att starta företag. Det är dessutom piskans och morotens politik som nu tycks gälla, båda ovärdiga i sin människosyn. Enligt regeringens utredningsdirektiv kan nu invandrade komma att få sämre ersättning om man inte flyttar dit staten bestämt. Att betala ut bonuspengar när en person klarat sin sfi-undervisning innebär både en risk för att kommunerna bara vill ha vissa invandrade och sänker kvaliteten på undervisningen. Dessutom framställer man det som att problemet är att människor inte vill lära sig språket – ett misstänkliggörande som fortsätter i spåren till det tidigare språkkravet för medborgarskap.
Regeringens tal om att bekämpa utanförskapet innebär ett misstänkliggörande av personer med utländsk bakgrund. Att denna grupp anses vara särskilt ”bidragsberoende” används av regeringen som argument för fortsatta systemförändringar. Regeringen tar därmed som utgångspunkt för integrationspolitiken att det som krävs är att ställa hårdare krav på dem som invandrat.
Vänsterpartiet är mycket kritiskt till den föreslagna inriktningen av integrationspolitiken. En del av de insatser som påbörjades under förra mandatperioden har visserligen fått fortsätta. Det gäller exempelvis satsningen för att öka kvaliteten på sfi samt en förlängning av de satsningar som påbörjats vad gäller validering och yrkesbedömning. Detta är självklart välkommet.
I övrigt saknas emellertid insatser för att stärka möjligheterna på arbetsmarknaden för nyanlända och personer med utländsk bakgrund. Regeringen avvecklar viktiga arbetsmarknadspolitiska insatser och sätter sitt hopp till att jobben skall komma ändå. I stället väljer man att satsa på något man kallar för en politik för företagande. Man har också dragit in alla insatser som handlar om att bekämpa strukturell och annan diskriminering, och man har valt att slopa stöd för viktig verksamhet i arbetet mot rasism och diskriminering i en tid då rasistiska partier växer sig allt starkare.
Den inriktning av integrationspolitiken regeringen valt riskerar att leda in människor på sidospår bort från rätten till lika villkor på den reguljära arbetsmarknaden. Detta gäller t.ex. regeringens prioriterade satsningar på invandrades företagande och för de föreslagna instegsjobbens utformning som särskilda invandrarjobb.
Med fler otrygga visstidsanställningar och skattesubventionerade hushållsnära tjänster utvecklas en arbetsmarknad särskilt anpassad för att nyanlända och andra personer med utländsk bakgrund skall pressas in i ett B-lag på arbetsmarknaden – med sämre löner och arbetsvillkor.
En bra integrationspolitik är en politik för allas rätt till arbete, bostad och utbildning och för allas rätt att omfattas av den generella välfärden. Detta kräver en politik för full sysselsättning och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Ett av de mest avgörande områdena i kampen mot utestängning och underordning är rätten till arbete med lön som går att leva på. Många människor med utländsk bakgrund står i dag utanför arbetsmarknaden. Av dem inom denna grupp som har ett arbete är det många som är överkvalificerade och som har lägre lön än de av sina arbetskamrater som har svensk bakgrund.
Enligt Integrationsverkets sist a kartläggning från 2006 är 81 procent av den inrikes födda befolkningen i åldern 20–64 år sysselsatt, jämfört med 64 procent av dem som är födda utomlands. Sysselsättningsgraden varierar bl.a. efter vistelsetid, utbildning, kön och födelseland.
Den främsta orsaken till dessa skillnader är diskriminering. Detta är inte bara ett avgörande hinder och kränkande för de individer som drabbas utan också ett allvarligt samhällsproblem. Det är också ett allvarligt resursslöseri att inte ta till vara alla människors kunnande och erfarenheter. Dessutom talar den demografiska utvecklingen för nödvändigheten av att så många som möjligt finns i arbete. Genom arbetets betydelse för individens självkänsla och sociala kontakter påverkar arbetsmarknadsläget även folkhälsan. Mot denna bakgrund måste arbetet med mångfaldsplaner, bristyrkesutbildning, validering av utbildning och erfarenhet förstärkas. Vänsterpartiet kämpar för att försvara kollektivavtalen och förhindra lönedumping. Vidare måste det faktum att vissa arbetsgivare utnyttjar människors utsatthet och anställer svart arbetskraft bekämpas.
Alla löntagare skall ha samma rättigheter. Därför måste en höjning av sysselsättningsgraden bland invandrade personer vara en central och aktiv del av arbetsmarknadspolitiken. Det handlar om att skapa riktiga jobb med löner enligt kollektivavtal. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Föreställningar om att personer med utländsk bakgrund inte är värda lika mycket på arbetsmarknaden genomsyrar i dag hela arbetslivet. Arbetslösheten bland personer med utländsk bakgrund är två till tre gånger högre jämfört med personer med svensk bakgrund. Vänsterpartiet avvisar den modell med instegsjobb som regeringen infört. I stället föreslår vi att ett särskilt anställningsstöd skall användas för anställning av nyanlända under introduktionstiden och preciserar detta förslag i vår budgetmotion om utgiftsområde 13. Dessa insatser skall bygga på rätten och möjligheten till lika villkor som den har som tidigare är bosatt i Sverige och fokusera på den enskildes egen initiativkraft och förmåga.
Det finns en myt att invandrade kvinnor och män skulle vara särskilt lämpade att öppna små verksamheter som pizzerior, torghandel eller korvkiosker i egen regi. Detta blir ofta den enda utvägen för många invandrade eftersom de inte får arbete inom de yrken de har utbildning för och många har alltså mer eller mindre tvingats in i eget företagande. För att komma till rätta med detta problem behövs arbetsmarknadspolitiska insatser som riktar sig till dem som inte har fått arbete inom det område de är utbildade för, vilket alltså även kan gälla personer som i dag har ett arbete eller har småföretag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vad som ytterligare försvårar för invandrade med utländsk examen att arbeta inom sitt kompetensområde är det system som nu finns angående så kallad tilläggsutbildning. Många sjuksköterskor utan svensk examen tvingas för att få ekonomin att gå ihop att fortsätta att arbeta deltid, trots att tilläggsutbildningen bedrivs på heltid. Detta eftersom aktivitetsstöd inte kan ges till personer som har anställning av något slag. Därför behöver reglerna för aktivitetsstöd med avseende på ersättning vid tilläggsutbildning ses över. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Brott mot diskrimineringslagstiftningen skall ha tillräckligt kännbara konsekvenser. Därför bör regeringen särskilt se över hur sanktionsmöjligheterna gentemot arbetsgivare som diskriminerar bör preciseras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En viktig roll när det gäller diskrimineringsärenden har Nämnden mot diskriminering. Vänsterpartiet menar att fackliga organisationer som har kollektivavtal med en arbetsgivare skall kunna vända sig till nämnden och inte som i dag behöva gå via Diskrimineringsombudsmannen (DO) om man vill stödja sina medlemmar i ett ärende. Riksdagen bör därför hos regeringen begära ändring av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet så att facklig organisation ges talerätt till Nämnden mot diskriminering. Detta bör riksdagen begära.
En ökad etnisk mångfald är nödvändigt för att samhället skall kunna fullgöra sitt uppdrag att tillhandahålla service till alla medborgare. I lagen mot etnisk diskriminering fastslås arbetsgivarnas uppgift att arbeta för mångfald i arbetslivet och i det arbetet är mångfaldsplaner ett viktigt redskap. Vänsterpartiet menar att alla större arbetsplatser bör vara skyldiga att upprätta mångfaldsplaner. Samtliga myndigheter är numera skyldiga att årligen inkomma med planer där det skall framgå hur respektive enhet arbetar för att främja bl.a. etnisk mångfald bland sina anställda. Vänsterpartiet menar att mångfaldsplaner är ett viktigt verktyg för att tydliggöra arbetsgivares ansvar för att öka tillgången till den svenska arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund. Vi menar därför att samtliga offentliga och privata arbetsgivare med fler än 25 anställda skall omfattas av denna skyldighet.
Det är av avgörande vikt att skapa en rekryteringsprocess fri från diskriminering i alla led. För att inte godtyckligt utestänga arbetssökande med utländsk bakgrund måste befattningsbeskrivningar och annonser tydligt formulera de krav som ställs, de meriter som är nödvändiga och tillräckliga och de urvalsprinciper som kommer att användas genom rekryteringsprocessen. Det finns ett stort behov att vidare utveckla metoder för att bekämpa diskriminerande strukturer och beståndsdelar i fråga om rekrytering. Genom en överenskommelse mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har försök med s.k. avidentifierade ansökningshandlingar genomförts på en rad myndigheter. Försöket skall nu noggrant utvärderas och ligga till underlag för vidare åtgärder.
Inte minst när frågan om avidentifierade ansökningshandlingar diskuteras är det mycket viktigt att understryka att frågan om sådana åtgärder måste ses i relation till den diskriminering som sker under rekryteringsprocessen som helhet och att andra lämpliga metoder måste utvecklas för uppföljning senare i processen. Därför bör arbetsgivare åläggas att före rekrytering fastställa kravprofiler på de formella kvalifikationer som ställs för en anställning. Regeringen bör återkomma med förslag på hur en lagändring om sådana obligatoriska kravprofiler bör utformas. Detta bör riksdagen begära.
Vidare bör en samlad översyn göras om hur diskriminerande praktiker i rekrytering och arbetslivskarriär kan motverkas genom utvecklade rekryteringsrutiner. Regeringen bör tillsätta en utredning med ett sådant uppdrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är nödvändigt att varje människa dagligen möter världen som den faktiskt ser ut. Detta kräver tvärkulturell kompetens hos utbildningssamordnare och arbetsgivare. Den som talar fler språk än majoritetsspråket har också stor fördel av detta i sitt arbete och det blir allt viktigare för företag och myndigheter att ha flerspråkiga anställda. Styrkt tvärkulturell kompetens skall, liksom flerspråkighet, räknas som merit vid alla offentliga anställningar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Endast ungefär en tredjedel av alla lediga tjänster anmäls till arbetsförmedlingen. De flesta lediga jobb tillsätts istället via kontakter i det egna nätverket. Det innebär att människor med mindre utbyggda kontaktnät har en begränsad tillgång till de lediga tjänster som ändå finns. Trots detta har regeringen drivit igenom att lagen om allmän platsanmälan skall avskaffas. Vänsterpartiet anser att detta riskerar att öka den etniska segregationen på arbetsmarknaden. Personer som invandrat har som regel betydligt färre informella kontaktnät i det svenska samhället. Med tanke på att utlandsfödda, i synnerhet personer födda utanför Europa, redan är överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken, är det helt oförsvarligt att genomföra reformer som riskerar att ytterligare försvåra för denna grupp att komma in på arbetsmarknaden.
En effektiv matchning förutsätter en gemensam plats där lediga jobb utannonseras. Det underlättar att rätt kompetens utnyttjas på arbetsmarknaden, samt att geografisk och yrkesmässig rörlighet stärks. En decentralisering av tillgängliga platsbanker skulle försvåra för både arbetsförmedlare och arbetssökande.
Därför menar Vänsterpartiet att arbetsförmedlingens arbetssätt bör förbättras, så att det blir mer attraktivt att anmäla lediga jobb dit. Bättre kontakter med arbetsgivare inom olika branscher är en viktig del. Men framför allt krävs en annan inriktning på själva sökningsprocessen. Dagens arbetssätt, där allt fokus ligger på att varje arbetssökande skall söka så många jobb som möjligt, istället för att söka de jobb man har goda möjligheter att få, har lett till att många arbetsgivare drar sig för att anmäla lediga jobb till arbetsförmedlingen. De får helt enkelt in allt för många ansökningar. För att motverka ytterligare utestängning av arbetskraft med utländsk bakgrund bör arbetsförmedlingarna kunna ställa krav på arbetsgivare att anmäla lediga tjänster. Lagen om allmän platsanmälan bör därför återinföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen bör i detta sammanhang även se över hur tillsynen över lagen om allmän platsanmälan kan förbättras och beakta möjligheten att införa sanktioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den grupp som diskrimineras, marginaliseras och osynliggörs mest av alla på arbetsmarknaden är kvinnor med utländsk bakgrund. Det svåra läget på arbetsmarknaden för kvinnor med utländsk bakgrund kommer att bestå om inte integrationspolitiken ges en medveten, tydlig feministisk inriktning. Vi har i Sverige i dag en arbetsmarknad där kvinnor diskrimineras. Det sker genom segregering, lönediskriminering samt sämre arbetsvillkor och anställningstrygghet. Det är därför av särskild vikt att utveckla arbetet med att stärka invandrade kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Regeringen bör därför tillsätta en utredning som utarbetar ett samlat handlingsprogram för att öka möjligheterna för kvinnor med utländsk bakgrund att komma in på arbetsmarknaden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt jämställdhetslagen är samtliga arbetsgivare skyldiga att se till att det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på arbetsplatserna. Mot denna bakgrund har Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) i uppdrag att i s.k. brytprojekt verka för att bryta den traditionella könsuppdelningen på arbetsmarknaden. AMS bör därför i regleringsbrev ges ett förtydligat uppdrag att utveckla metoder för att projektverksamhet såväl som ordinarie verksamhet skall inriktas gentemot kvinnor med utländsk bakgrund. Till detta uppdrag skall det finnas ett tydligt återrapporteringskrav. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Invandrade kvinnor är också de som är mest utsatta när det handlar om otrygga anställningsförhållanden. Bland tidsbegränsat anställda LO-kvinnor är andelen som är födda utanför EU ungefär 30 procent. Detta gäller även bland dem som har varit i Sverige i minst tio år. Som en jämförelse kan sägas att kvinnor födda i andra nordiska länder har en lägre andel tidsbegränsade anställningar än genomsnittet för hela gruppen kvinnliga LO-medlemmar. Förutom att tidsbegränsade anställningar för med sig social och ekonomisk otrygghet är det inte alltid de leder till fasta jobb. För att stärka löntagarnas ställning kan tidsbegränsade anställningar minskas både via lagstiftning och via överenskommelser i kollektivavtal. Regeringens politik går dessvärre i motsatt riktning och försämrar möjligheterna till trygga anställningsformer inom många sektorer. Tidsbegränsade anställningar innebär alltid en urholkning av arbetstagarens rättigheter eftersom anställningsskyddet är kopplat till tillsvidareanställning. Visstidsanställda är utlämnade till arbetsgivarnas godtycke för fortsatt anställning. Det skapar rädsla och tystnad i arbetslivet. På arbetsplatserna ger osäkra anställningar mindre inflytande och ökad rädsla att ställa krav på arbetsförhållanden och arbetsvillkor. Tysta arbetsplatser ger dålig arbetsmiljö och höga sjuktal. Vi utvecklar våra förslag om tillsvidareanställningar och rätten till trygga anställningsvillkor i övrigt i en särskild motion om arbetsrätt.
Invandrade har oftare mindre användbara kontaktnät på arbetsmarknaden, vilket utgör ett ytterligare hinder för att få ett arbete. Ett viktigt redskap för invandrade och andra nytillträdda på arbetsmarknaden är därför handledare med goda kontakter med arbetsgivare. För att tillgodose det särskilda behov av detta handledarsystem som invandrade har behöver arbetsförmedlingarna ges utrymme att på ett mer flexibelt sätt använda medel avsedda för arbetsmarknadsutbildning och för kontant stöd. På detta sätt kan arbetsförmedlingarna sätta in handledare då detta bedöms vara den mest lämpliga åtgärden utan att vara hindrade av att medlen är bundna, och Arbetsmarknadsverket ges möjlighet att avväga behoven mot varandra för att kunna sätta in rätt insats vid rätt tidpunkt. För att ge styrning på anslagens användning bör man sätta en begränsning på hur mycket som får användas till vad. En sådant flexibelt system används redan inom arbetsmarknadspolitikens utgiftsområde vad gäller köp av arbetsmarknadsutbildning och kontantstöd. Regeringen bör få i uppdrag att se över detta och återkomma med förslag på hur medel för arbetsmarknadsutbildning och kontantstöd kan användas även till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader, så att handledare kan sättas in när detta bedöms vara den bästa arbetsmarknadspolitiska insatsen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsmarknadens parter har också i en avsiktsförklaring åtagit sig att verka för att personer med ingen eller begränsad erfarenhet av svensk arbetsmarknad ges möjlighet att tidigt få kontakt med en mentor med motsvarande professionell inriktning. Vänsterpartiet ser fram emot att detta åtagande fullföljs. Efter ett förslag från Vänsterpartiet gjordes från 2007 en satsning på att skapa lika förutsättningar för företagande. Som ett led i detta arbete har Internationella företagarföreningen (IFS) blivit en integrerad del av Almi i syfte att verksamheten skall bli rikstäckande. Ingen skall på grund av diskriminering eller andra strukturella problem på arbetsmarknaden pressas att starta eget företag.
Det svenska trygghetssystemet bygger i mångt och mycket på inkomstbortfallsprincipen. Detta är en viktig princip vilken utgår från tanken om allas rätt till arbete. Men det innebär också att de som har svårt att komma in på arbetsmarknaden också har svårt att komma in i trygghetssystemen.
Studier visar att var man är född och hur länge man har bott i Sverige är avgörande faktorer för om man skall kunna uppfylla det arbetsvillkor som berättigar till a-kassa. Det innebär att inträdeskraven missgynnar de grupper som inte har hunnit få någon förankring på arbetsmarknaden. Tillfälliga arbeten såsom timanställningar är vanligast bland kvinnor som grupp samt yngre och invandrade kvinnor och män. Det finns ett medlems- och arbetsvillkor för att få inkomstrelaterad ersättning. Men för att överhuvudtaget få bli medlem i en a-kassa skall man ha arbetat i genomsnitt 17 timmar i veckan under 4 veckor, under en sammanhängande period av 5 veckor. Det innebär att man kan ha en stark förankring på arbetsmarknaden genom regelbundet arbete under flera år, t.ex. timanställning, och hade kunnat uppfylla arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen om man bara haft chansen att bli medlem i en kassa. TCO har t.ex. påpekat att det särskilda inträdeskravet kan ses som en diskriminering av deltidsanställda i strid mot EG:s deltidsdirektiv. Detta direktiv är nu också lag i Sverige.
Mot bakgrund av det som anförs bör det befintliga kvalifikationskravet för medlemskap i arbetslöshetskassa enligt 34 § lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor avskaffas. Detta bör riksdagen besluta.
En faktor som allvarligt kan försvåra för den som diskriminerats i en anställningssituation att använda sig av lagstiftningen är reglerna om ansvaret för rättegångskostnader. För den som inte är medlem i en facklig organisation, eller som inte har stöd av sin organisation eller av DO, måste risken att få stå för motpartens rättegångskostnader vara en mycket starkt processavhållande faktor. Reglerna om kvittning av rättegångskostnader i arbetstvistlagen har alldeles för begränsad räckvidd för att ha någon betydelse i detta sammanhang. Reglerna för ansvaret för rättegångskostnaderna i diskrimineringsmål bör därför ändras för att lösa detta problem. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Validering har blivit ett användbart redskap för att ta tillvara praktiska och teoretiska kunskaper inte minst om de har förvärvats utomlands. Vad gäller validering av utländsk högskoleutbildning har det sedan mitten av 1980-talet funnits en systematisk verksamhet för bedömning och erkännande av denna. Det finns också en väl utvecklad verksamhet för att högskolestudenter skall kunna tillgodoräkna sig utbildning som genomförts utomlands. I detta sammanhang bör också de senare årens utveckling av validering av reell kompetens nämnas, som innebär en skyldighet för högskolorna att bedöma kunskaper och erfarenheter oavsett om de är formellt dokumenterade eller inte. Detta gäller oberoende av vilket land den reella kompetensen har förvärvats i.
Vänsterpartiet fick i vårbudgeten 2006 igenom en satsning på kompletterande utbildning och validering. Många akademiker med utländsk utbildning saknar arbete som motsvarar nivån på deras utbildning.
Vad gäller bedömning och erkännande av utbildning är det mycket viktigt vilken information som lämnas vid valideringen. Högskoleverket lämnar utlåtanden över utbildningar för yrkesverksamhet inom icke reglerade yrken. I dessa utlåtanden kan bl.a. anges utbildningens innehåll och inriktning, vilka ämnen som ingår och deras omfattning och om det ingår något examensarbete. Därtill görs en bedömning vilken svensk utbildning som den sökandes utbildning motsvarar. I de fall utbildningen präglas av nationella förhållanden men i övrigt motsvarar en svensk utbildning nämns detta med tillägg att detta kan kompenseras med relevant yrkeserfarenhet eller kompletterande studier. Till utlåtandet bifogas alltid ett följebrev eller missiv. Detta kan innehålla förklaringar till utlåtandet, allmän information om kompletteringsmöjligheter och hänvisning till yrkesvägledare för ytterligare information. Den information som ges i följebrevet måste bli bättre och tydligare. I de fall en utländsk utbildning inte anses motsvara en svensk dito skall det ges tydlig information om exakt vad som behöver kompletteras samt hur och var detta kan göras. Den sökande skall då också erbjudas studievägledning. Informationen vid validering av utländsk högskoleutbildning behöver utökas i enlighet med det ovan anförda. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.