Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att utreda eventuella diskriminerande effekter av vår nuvarande arbetsrätt i allmänhet och av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd i synnerhet.
En verkningsfull integrationspolitik bör syfta till att bryta de strukturer och förändra de attityder som hindrar människor av alla kategorier att delta i samhällslivet på lika villkor. Det handlar om de fördomar, den rädsla och den okunskap som gör att människor behandlas annorlunda bara för att de tillhör en viss etnisk grupp, har en speciell tro eller på annat sätt avviker från majoritetsnormerna. Men det handlar också om de strukturer i form av lagar och system som slår mot en viss grupp.
Mycket tyder på att det idag pågår en omfattande bortsortering av människor med ”främmande ursprung” på vår arbetsmarknad. Det handlar inte enbart om invandrare utan om de som uppfattas som annorlunda eller främmande, framför allt människor som kommer från länderna i tredje världen och som utseendemässigt, kulturellt eller på något annat sätt avviker från den ”svenska normen”. Många vittnar om att det ofta räcker med minsta tecken på att inte vara etnisk svensk, eller åtminstone nordeuropé, för att inte ha en chans att bli kallad till en anställningsintervju. Detta är djupt motbjudande och destruktivt och kan inte längre tolereras.
Diskriminering finns emellertid inte bara i attityderna. Den finns också i de system som försvårar för vissa grupper att göra sig gällande på arbetsmarknaden och andra marknader. Det är vad som kallas strukturell diskriminering. En av de mest uppenbart diskriminerande reglerna på vår arbetsmarknad är den turordningsprincip vid avskedande som är central i vår nuvarande lag om anställningsskydd (LAS). Det är ett välkänt faktum att invandrade personer förlorade sina anställningar i mycket större omfattning än personer födda i Sverige under den djupa lågkonjunkturen som drabbade Sverige i början av 1990-talet. Detta har samstämmigt konstaterats av en rad olika forskare och belagts av SCB:s statistiska undersökningar. För andra tidsperioder har det också kunnat konstateras samma diskriminerande asymmetri. En betydande del av den invandrade befolkningen har på detta sätt kommit att fungera som ett slags arbetsmarknadsbuffert: De som kommer sist in i en hög konjunktur och lämnar vår arbetsmarknad först, så fort konjunkturen vänder, med konsekvenser som inte är svåra att förutse. Sist in först ut, så fungerar vår arbetsmarknad för många invandrade personer.
Orsakerna till denna bekymmersamma utveckling har debatterats flitigt. Olika hypoteser har lanserats, exempelvis att det skulle handla om ren och skär diskriminering från arbetsgivarnas sida, men också hypotesen om att det skulle handla om en form av lagligt fastställd strukturell diskriminering har dryftats. I detta perspektiv är de forskningsrön som redovisades i Catharina Callemans rapport från 2003 ”Invandrarna, skyddet för anställningen och diskrimineringslagstiftningen” (IFAU, rapport 2003:4) avgörande. Rapportens syfte var att diskutera ”arbetsrättens roll för utrikes födda arbetstagares möjligheter att behålla sina anställningar” och färdigställdes av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering på uppdrag av Integrationsverket.
Studiens empiriska undersökning bekräftar det man redan visste, det vill säga att vid avskedande förlorar de utrikes födda arbetstagare sina anställningar i betydligt högre grad än personer födda i Sverige. Det intressanta är förklaringen till varför detta inträffar, särskilt för personer med tillsvidareanställning. Studiens slutsatser i detta avseende är följande:
Ingen attitydmässig diskriminering kunde beläggas som orsak till de utrikes födda arbetstagarnas utsatthet. Alla orsaker som studien kunde peka på var av strukturell karaktär.
Lagen om anställningsskydd i kombination med de områden de utrikes födda arbetade inom spelade en central roll för att förklara de utlandsföddas sårbarhet.
Detta gällde särskilt då principen om sist in först ut verkade med full kraft, det vill säga i arbetsområden där särskilda kompetenskriterier inte var viktiga eller ifall inga avtalsturlistor upprättades. Dessa områden – där anställningstiden gavs stor betydelse vid uppsägningar eftersom inga större krav på yrkeskvalifikationer ställdes – var just arbetsområdena med många arbetstagare födda i utlandet.
Det finns starka indikationer på att invandrade arbetstagare i stort sett gynnades när denna strikta turordningsregel frångicks.
Dessa resultat visar tydligt att LAS har effekter som inte var avsedda när lagen stiftades och som systematiskt diskriminerar, särskilt genom principen om sist in först ut, en mycket utsatt grupp i vårt samhälle. Senare forskning har inte motsagt dessa forskningsrön. Med tanke på de integrationsproblem som Sverige brottas med är detta en ytterst allvarlig följd av LAS. En grundlig utredning om dessa diskriminerande effekter är därför brådskande i syfte att, om förekomsten av strukturell diskriminering som följd av LAS ännu en gång bekräftas, föreslå de ändringar i vår nuvarande arbetsrätt som kan råda bot på sådana effekter.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som ovan anförs om behovet av att utreda eventuella diskriminerande effekter av vår nuvarande arbetsrätt i allmänhet och av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd i synnerhet.