Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att samtliga mål för jämställdhetspolitiken ska syfta till att ändra maktförhållandena mellan könen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättande av ett jämställdhetsdepartement.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättande av en jämställdhetsmyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en ny jämställdhetsförordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regleringsbrev.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regelbundet återkommande jämställdhetsrevisioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om riksdagsstyrelsens åtgärder för jämställdhetsfrågor i respektive utskott.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om jämställdhetsrevision av riksdagens utskottsarbete.1
1 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till KU.
En jämställdhetspolitik värd namnet ska utmana och upphäva könsmaktsordningen. En feministiskt inriktad jämställdhetspolitik måste med nödvändighet ha en struktur som har förutsättningar att tjäna sitt syfte. Så är inte fallet med nuvarande organisation. Idag är det oklart vilken status jämställdhetspolitiken har när man ser till hur strukturerna för jämställdhetsarbete och jämställdhetspolitik är utformade.
Den nationella jämställdhetspolitiken har hittills ägnat sig åt övergripande uppföljning och utvärdering av övriga verksamhetsområden, dvs. haft en i huvudsak förhållandefunktion. Jämställdhetspolitiken betraktas och behandlas som å ena sidan ett politikområde bland andra, å andra sidan som ett sektors-övergripande politikområde. Det framstår som om jämställdhetspolitiken saknade eget berättigande och frågan är om jämställdhetsministern i dag har samma status som övriga ministrar.
Jämställdhetsintegrering på samtliga politikområden har hittills varit huvudstrategi för att uppnå de övergripande jämställdhetsmålen. Vänsterpartiet har ett flertal gånger framfört kritik mot att politiken överbetonar jämställdhetsintegreringens betydelse. Denna har fått bli både mål och medel, och ett antal uppsatta kriterier för jämställdhet har fått ersätta strategier som rubbar könsmaktsordningen. Vänsterpartiet ifrågasätter jämställdhetsintegrering som allenarådande strategi för att motverka den strukturella underordningen och diskrimineringen av kvinnor. Det är viktigt att skilja på mål och medel.
Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det är det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik i dag. De fyra delmålen gör gällande att kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och forma villkoren för beslutsfattandet, att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut, att kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor, samt att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Målen antogs av riksdagen den 16 maj 2006.
Vänsterpartiet ser positivt på de nya målen och den nya målstrukturen som har en tydligare intention än tidigare mål att omfördela makt mellan kvinnor och män. Det finns en feministisk dimension nu som inte fanns tidigare. Vi har förhoppning om att de nya etappmålen och indikatorerna för uppföljning och utvärdering av jämställdhetspolitiken ska skapa en tydligare koppling mellan mål, insatser och resultat.
Vänsterpartiet menar att de nya målen för jämställdhetspolitiken är ett steg i rätt riktning. Trots det saknar vi ett tydligt könsmaktsperspektiv på flera områden, inte minst en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor. Och nya mål ställer nya krav. Målen avgör vilka politiska prioriteringar som är strategiskt viktiga för att målen ska bli möjliga att förverkliga inom en rimlig framtid. De är också avgörande för uppföljningen och utvärderingen av resultaten på de olika politikområdena. Den politik som regeringen bedriver saknar tyvärr feministisk skärpa och uppvisar brist på insikt i hur olika politikområden påverkar varandra och får effekt i kvinnors vardag. Därför är det oroande att regeringen har meddelat att de avser att göra en översyn av de nyligen antagna jämställdhetsmålen.
Vänsterpartiet anser att en feministisk jämställdhetspolitik värd namnet kräver kraftfulla strategier och menar att förutsättningarna och formerna för jämställdhetspolitiken, liksom dess innehåll, bör förändras radikalt. Hittills har vi sett att jämställdhetsmålen får liten betydelse i praktiken. Det finns en skarp motsättning mellan mål och verklighet som beror på motstridiga intressen. Den officiella jämställdhetspolitiken har inte på allvar utmanat ojämlikhet, orättvisor och diskriminering. Verktyg saknas inte för att i grunden bryta upp den ojämlika könsmaktsordningen, men de används inte, och skälet är politiskt. Maktförhållandena mellan kvinnors och mäns livsutrymme är i grunden olika och ojämlika. Vänsterpartiet menar att jämställdhetspolitikens övergripande mål och syfte måste vara att utmana patriarkala strukturer, dvs. mäns strukturella överordning, som leder till den systematiska underordningen av kvinnor.
Jämställdhetspolitikens uppgift är därför att synliggöra vad som ger makt och vad som ger upphov till maktlöshet. För att uppnå verklig rättvisa och verklig jämställdhet mellan könen måste med nödvändighet makt och resurser omfördelas från män till kvinnor. Det gäller såväl den politiska som den ekonomiska makten.
Jämställdhetspolitik handlar därför inte om att kvinnor ska ”lyftas” till mäns nivå utan att män ska avstå makt och ekonomiska, sociala och kulturella privilegier som de har på grund av att de är män. Det yttersta syftet med en feministisk jämställdhetspolitik är just att ändra maktförhållandena mellan könen. Samtliga mål för jämställdhetspolitiken ska relateras till detta övergripande mål. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ojämlikheten mellan könen måste således vara utgångspunkten för politikens utformning. Det gäller att angripa normer och strukturer som upprätthåller ojämlika maktförhållanden, exempelvis på arbetsmarknaden som styr lönesättning och ett ojämlikt uttag av föräldraförsäkringen. Det handlar också om villkoren för mäns och kvinnors ojämlika livsutrymme, om vem som har tolkningsföreträde, om den makt som det sexualiserade våldet demonstrerar. Normerna avgränsar vad som är möjligt att definiera som politik, problem eller samhällsfråga. Vi måste synliggöra att det finns olika verkligheter och peka på att det är samhällets ansvar att ta hänsyn till dessa.
Regeringens politik måste förändras och inarbeta en feministisk strategi för att utmana könsmaktsordningen. De strategiskt viktiga frågorna för en feministisk jämställdhetspolitik är att genomföra reformer som utmanar och förändrar maktförhållandena mellan könen. Det handlar om reformer inom alla politikområden. Till exempel är en utbyggd offentlig sektor, individuell föräldraförsäkring, arbetstidsförkortning, jämställda löner och rätt till heltidsarbete centrala frågor som har hög prioritet i en feministisk strategi. Det är reformer som på ett radikalt sätt skulle utmana rådande könsmaktsordning och förändra maktbalansen mellan könen på arbetsmarknaden. Inte minst genom att de skapar förutsättningar för en omfördelning av det betalda och obetalda arbetet.
Om jämställdhetspolitiken på allvar ska utmana mäns makt och privilegier kräver det att männens intresse som grupp måste ställas mot kvinnors gemensamma intressen. Vi måste hitta en form för politiken där mannen inte längre utgör normen, där kvinnors kollektiva erfarenheter och handlande i större grad får utrymme på den politiska arenan och en feministisk jämställdhetspolitik som utmanar politikens gränser.
Vänsterpartiet menar att en politik för att utmana könsmaktsordningen måste vara beredd att också utmana politikens gränser. Det kräver nya politiska verktyg och ny organisering. För att höja jämställdhetspolitikens status behöver strukturerna för och organiseringen av det statliga jämställdhetsarbetet omformas. Ett feministiskt jämställdhetsarbete medför ett tydligt politiskt ansvar. Vänsterpartiet föreslår här nedan förändringar för en mer effektiv jämställdhetspolitik.
I dag är jämställdhetsministern inte en renodlad jämställdhetsminister och har inte ett jämställdhetsdepartement. Integrations- och jämställdhetsministern delar sitt uppdrag på ett flertal ämnesområden via Integrations- och jämställdhetsdepartementet som ansvarar för demokratifrågor, folkrörelsefrågor, integration och mångfald, jämställdhet, konsumentfrågor, medborgarskap, minoriteter, mänskliga rättigheter, storstadspolitik och ungdomspolitik. Denna ordning gör att jämställdhet som sakområde försvagas. Sedan regeringsskiftet har också jämställdhetspolitiken avstannat.
Diskrimineringen av kvinnor ska visserligen inte ses utifrån ett isolerat politikområde, jämställdhetspolitiken ska omfatta alla politikområden och samhällsfunktioner. Men för en feministisk jämställdhetspolitik krävs en övergripande politisk-strategisk nivå med mandat att initiera och vara pådrivande när det gäller för kvinnor strategiskt viktiga jämställdhetssatsningar.
Därför anser Vänsterpartiet att det behövs en jämställdhetsminister i dess rätta bemärkelse med ett övergripande mandat och ett renodlat jämställdhetsdepartement. Mot bakgrund av detta bör regeringen överväga att inrätta ett jämställdhetsdepartement.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Frågan om en institutionalisering av jämställdhetsarbetet via inrättandet av en jämställdhetsmyndighet väcktes senast i Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:66) men har även lyfts fram tidigare inom ramen för olika utredningar och förslag (se bl.a. SOU 2001:44 och Ds 2001:64). I en nordisk jämförelse tydliggörs att Sverige har en liten organisation som ska stödja och möjliggöra att genomföra de jämställdhetspolitiska målen. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att en myndighet för jämställdhetsfrågor inrättas som har till uppgift att arbeta mot könsdiskriminering inom samhällets samtliga områden. Vi menar att detta krav nu är mer angeläget än någonsin. Vi vill också poängtera att denna myndighet ska arbeta brett utifrån ett könsmaktsperspektiv.
Förutom jämställdhetsministern utgörs dagens organisering av jämställdhetsarbetet av JämO, Jämställdhetsnämnden, länsstyrelsernas jämställdhetsexperter samt varje myndighets och organisations ansvar att göra jämställdhetsanalyser. Vänsterpartiet föreslår att i samband med att det fattas beslut om Diskrimineringskommitténs förslag om en sammanslagning av diskrimineringsombudsmännen bör en jämställdhetsmyndighet tillsättas.
Den nya myndighetens uppgift ska vara att bevaka utvecklingen på jämställdhetsområdet både i Sverige och internationellt, samordna och stödja andra myndigheter, verksamheter och organisationer samt ansvara för metod- och kunskapsutveckling och spridning, bidragsgivning och information. Som exempel kan nämnas att myndigheterna i Norge och Danmark är självständiga men får sitt uppdrag och sina medel från regeringen. Dessa arbetar bl.a. med kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning genom att vara mötesplats mellan forskning och praktik, vilket är eftersatt i det svenska jämställdhetsarbetet och som vore en viktig uppgift för en jämställdhetsmyndighet.
Granskning av andra myndigheter kan vara en annan angelägen uppgift. Mot bakgrund av ovanstående bör regeringen återkomma med förslag på inrättande av en jämställdhetsmyndighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Universitetens och högskolornas centrum för genusforskning och Nationella sekretariatet för genusforskning utgör en nationell resurs som kan utvecklas och användas bredare. De bör i framtiden få ökat stöd för att stimulera förändringsarbete, strategi- och metodutveckling, debatt och opinionsbildning, kunskapsutveckling och kunskapsspridning på både lokal, regional och nationell nivå. Detta kommer att vara viktigt inte minst vid inrättandet av en jämställdhetsmyndighet. Det kommer att gynna även det interna jämställdhetsarbetet inom utbildnings- och forskningsvärlden.
Vänsterpartiet menar att det förslag som presenteras i Ds 2001:64 om inrättande av en jämställdhetsförordning liknande den som finns inom integrationspolitikens område bör genomföras. Vänsterpartiet föreslår således att en ny jämställdhetsförordning upprättas liknande den som finns för integrationspolitiken (SFS 199:593). Utformningen av ett sådant förslag kan exempelvis ha följande lydelse:
Myndigheterna ska fortlöpande beakta samhällets könsmaktsordning när de utformar sin verksamhet och när de bedriver den. Myndigheterna ska verka för lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett kön. Myndigheterna ska i sin verksamhet särskilt motverka alla former av könsdiskriminering.
I jämställdhetsförordningen ska specifika regleringar och tydliga målformuleringar inom de olika politikområdena användas som vägledning för att uppnå just en effektivare jämställdhetspolitik i verksamheterna. Gränserna mellan externt och internt jämställdhetsarbete ska vara tydliga. Det är viktigt att skilja på arbetsgivarroll och politikerroll utan att det förlamar de offentliga arbetsgivarnas jämställdhetsarbete och jämställdhetspolitiska åtgärder. Även krav på jämställdhetsintegrering ingår. Vänsterpartiet begär att en ny jämställdhetsförordning inrättas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett sätt att utveckla jämställdhetsarbetet i feministisk riktning är att regleringsbreven ska ha tydliga direktiv och prioriteringar som går att relatera till de övergripande målen. Återrapportering ska vara obligatorisk och samtliga återrapporteringskrav ska finnas samlade i regleringsbrevet. Återkoppling till de övergripande jämställdhetspolitiska målen och delmålen ska vara möjlig och göras från samtliga politikområden. Regleringsbreven liksom förordningarna ska ha relevanta myndighetsspecifika mål med ett tydligt feministiskt perspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Jämställdhet är inte förhandlingsbart och ska inte kunna vägas mot andra politiska mål eller väljas bort med hänvisning till bristande resurser, avsaknad av relevans etc. Vänsterpartiet föreslår därför att det inrättas regelbundet återkommande jämställdhetsrevisioner och att regeringen utreder hur och vilken instans som är lämplig för detta uppdrag. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Utskotten i riksdagen, sånär som på arbetsmarknadsutskottet, saknar formella instrument för att behandla jämställdhetsfrågor inom sina sakområden. Det innebär att varje annat utskott, om de så vill, kan förbise könsmaktsperspektivet. Vänsterpartiet menar att utskotten bör ha en plattform för att kunna föra upp jämställdhetspolitiska frågor inom sina sakområden. Det kan ske genom en övergripande tilläggsparagraf eller genom att samtliga utskott får ett uppdrag att i sin beredning av utskottsärendena beakta jämställdhetsaspekter ur ett feministiskt perspektiv.
Riksdagen bör uppdra åt riksdagsstyrelsen att pröva vilka åtgärder som är nödvändiga för att riksdagens samtliga utskott ska få en formell plattform för att föra upp jämställdhetsfrågor inom sina respektive sakområden. Detta bör riksdagen som sin mening ge till känna.
Jämställdhetspolitik och feministiskt förändringsarbete berör samtliga utskott och politikområden. Mot bakgrund av ovanstående förslag om formella instrument för att på bästa sätt integrera ett feministiskt perspektiv i riksdagens samtliga utskottsarbeten, och för att kvalitetssäkra detta arbete liksom att tydliggöra att jämställdhetsarbetet inte är förhandlingsbart eller ska kunna väljas bort, behövs en kontrollfunktion för riksdagens jämställdhetsarbete.
Regelbundet återkommande granskningar och jämställdhetsrevisioner av riksdagens utskott bör inrättas. Vänsterpartiet begär att riksdagsstyrelsen utreder på vilket sätt en jämställdhetsrevision av riksdagens utskottsarbete på bästa sätt kan inrättas.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.