Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en handlingsplan mot diskriminering i arbetslivet.
Mobbning, trakasserier och utfrysning – det är vardagen på många arbetsplatser idag. Arbetsmiljöproblem, stressupplevelser av olika slag och trakasserier som till slut leder till sjukskrivningar, ofta mycket långa. För den enskilde är mobbningen alltid en tragedi.
Kännetecken på mobbning eller psykiskt våld på arbetsplatsen är övergrepp som är systematiska, när det föreligger ett övertag i makt mellan utövare och offer, när de pågår under långa tider och när händelserna upplevs negativt av offret.
I en stor del av mobbningsfallen är det arbetskamrater på samma nivå som mobbar någon annan anställd. Men det är också mycket vanligt med chefer som mobbar någon eller några av sina anställda. Den offentliga sektorn har en överrepresentation av vuxenmobbning och där är också arbetsledare den vanligaste utövaren.
I Sverige har man årligen kunnat konstatera ungefär 300 självmord där offret har en mobbningsbakgrund. Problemet är att få vågar ta tag i problemen. Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för trygghet på arbetsplatsen och för att förhindra och reda ut problem som dessa. Arbetsgivaren har dessutom ett rehabiliteringsansvar för att få tillbaka sjukskrivna i tjänst.
Arbetsgivarna, Försäkringskassan och sjukvården har inte en gemensam syn på hur dessa människor skall mötas, vilket gör att de mycket ofta hamnar mellan olika ansvarsområden, vilket innebär ett dåligt och oprofessionellt omhändertagande.
Mobbning är en kränkande handling. Mobbning och åtgärder mot det ökande våldet måste vara en angelägenhet för hela samhället. En handlingsplan med en nollvision måste snarast tas fram för att stödja arbetet mot vuxenmobbning.