Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om lagstadgad rätt till heltidsanställning, med deltidsanställning som en möjlighet.
Deltidsfällan är ett stort problem inom kvinnodominerade branscher. Deltidsarbete ger inte bara lägre inkomster, det är dessutom tydligt att deltidsarbete har lägre status och därför också ger lägre löner och sämre karriärutveckling. Deltidsanställda fastnar i större utsträckning än heltidsarbetande i rutinarbeten, ofta är detta arbete tyngre och ofta har de deltidsarbetande sämre arbetsvillkor. Många som arbetar deltid gör det dessutom ofrivilligt – de skulle vilja gå upp i arbetstid men får inte möjligheten att göra det.
En femtedel av arbetstagarna i Sverige har deltidsjobb, och kvinnor har det oftare än män. Särskilt utbrett är deltidsarbetet bland kvinnor i arbetaryrken – nästan 45 procent arbetar deltid. Andelen har varit ungefär densamma ända sedan 1980-talets början. Bland männen i såväl arbetar- som tjänstemannayrken är det bara var tionde som arbetar deltid. Bland kvinnor i tjänstemannajobb arbetar 26 procent, det vill säga var fjärde kvinna, deltid (SCB). Det utbredda deltidsarbetet bland kvinnor innebär att kvinnor generellt har sämre möjligheter till ekonomiskt oberoende än vad män har. Därmed har kvinnor sämre möjligheter att själva bestämma hur de vill leva sina liv.
Arbetstagarna inom de kvinnodominerade branscherna används frekvent av arbetsgivare som ett slags ”flexibilitetsreserv”. De ges deltidsanställning men kallas sedan in för att arbeta fler timmar när arbetsgivaren tycker sig ha behov av det. Dessa så kallade mertidstimmar ges ofta med mycket kort varsel. Många deltidsarbetande vågar inte tacka nej till dem av rädsla för att inte bli tillfrågade nästa gång. På grund av detta har de mycket litet inflytande över den egna arbetstiden, och möjligheten att planera såväl arbets- som privatliv inskränks kraftigt. Eftersom många har mycket svårt att klara sig på en deltidslön blir dessutom beroendet av mertidstimmar stort. Möjligheten att kombinera två deltidsjobb är i de flesta fall mycket liten.
Deltidsanställningarnas utbredning och systematiska tillämpande kan i grunden kopplas till att arbetskraften i de kvinnodominerade branscherna betraktas som ett slags buffertarbetskraft. Detta har starkt samband med synen på kvinnor som huvudansvariga för familj och det obetalda arbetet i hemmet, och männen som huvudansvariga för den faktiska produktionen. Männen utgör enligt detta förlegade synsätt ”kärnarbetskraften”. Denna norm är så stark att den påverkar såväl arbetsgivare som arbetstagare, något som blir synligt inte minst genom att kvinnors överrepresentation bland deltidsarbetande är synlig också bland nyetablerade på arbetsmarknaden.
Från arbetsgivarhåll hävdas ofta att det inte går att ha anställda på heltid, exempelvis inom detaljhandeln är detta ett vanligt argument. Kundernas behov hävdas kräva en sådan bemanning att deltidsjobb blir den enda lösningen. Samtidigt är de flesta män som arbetar i butik heltidsanställda, men kvinnorna är det inte.
Den begränsning av antalet a-kassedagar för deltidsarbetslösa som den nu sittande borgerliga regeringen aviserat (prop. 2007/08:1) försvårar ytterligare situationen för alla deltidsarbetande. Att antalet dagar med a-kasseersättning begränsas till 75 för den deltidsarbetslöse kommer att leda till kraftigt sänkta inkomster för en mycket stor grupp, framför allt kvinnor i arbetaryrken. Det finns inget i denna förändring som leder till att fler får heltidsanställningar. Problemet ligger som ovan beskrivits i att arbetsgivare byggt sina organisationer utifrån en systematisk tillämpning av deltidsanställningar.
En lag om rätt till heltidsanställning, med deltid som en möjlighet, skulle däremot vara ett kraftfullt verktyg. Detta är en viktig jämställdhets- och jämlikhetsfråga. Det skulle direkt leda till inkomsteffekter för den stora majoriteten undersysselsatta som önskar mer arbetstid, framför allt kvinnor. På sikt skulle sannolikt också statusen öka för yrken där deltidsjobben idag är utbredda. Indirekt förbättrar detta sannolikt såväl timlöner som arbetsvillkor och kan därför ses som ett medel för att strukturellt stärka delar av arbetsmarknaden, framför allt de som är kvinnodominerade. Möjligen skulle det kunna skapa förutsättningar för att bryta den starka könsuppdelning som råder på den svenska arbetsmarknaden.
En ändring i lagen om anställningsskydd, LAS, så att heltid blir normen för alla anställningar måste därför komma till stånd. Deltid ska vara möjligt dispositivt, på den enskilde arbetstagarens egen begäran eller av andra synnerliga skäl, efter medgivande från central facklig organisation. Lagen får inte medge arbetsgivare rätt till undantag grundat på deras egna upplevad behov, för då blir rätten till heltid verkningslös.