Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att se över vilka effekter den av riksdagen beslutade höjningen av ”taket” i lönebidraget fått.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av nya former för anställningsstöd till kroniskt arbetshandikappade.
Ideella föreningar i vårt land har genom lönebidragssystemet under lång tid spelat en viktig roll för att ge människor med nedsatt arbetsförmåga meningsfulla arbetsuppgifter, en plats i samhällsgemenskapen och förhoppningsvis också en väg in på den reguljära arbetsmarknaden. Genom sitt engagemang i föreningen blir den med lönebidrag anställde en del av föreningens sociala gemenskap. Samtidigt gör systemet med lönebidragsanställningar stora insatser för föreningarnas viktiga verksamhet.
Efter år med oförändrad nivå har nu ”taket” för lönebidraget i två omgångar höjts från 13 700 kr till 16 700 kr. Dessa välmotiverade höjningar har dock i praktiken motverkats genom att arbetsförmedlingarna på många håll i landet sänkt den procentuella medfinansieringsnivån. Detta beteende motiveras lokalt med en generellt striktare tillämpning av regelverket, detta trots att Arbetsmarknadsdepartementet försäkrat att några direktiv om en sådan åtstramning inte gått ut. Enligt vårt sätt att se det finns det därför skäl att ge Arbetsmarknadsverket i uppdrag se över vilka effekter den av riksdagen beslutade höjningen av ”taket” i lönebidraget i realiteten fått och vad detta i så fall innebär för den enskilde anställde med lönebidrag och för föreningen som fungerar som arbetsgivare.
Det finns ytterligare ett perspektiv kring anställning med lönebidrag i ideell sektor som behöver belysas. Inte sällan har de med lönebidragsanställning i ideell sektor någon form av kroniskt arbetshandikapp. För dessa riskerar de stipulerade årliga omförhandlingarna av nivån på lönebidragen bli både meningslösa och förnedrande. Omförhandlingen skapar en osäkerhet för såväl individen som arbetsgivarförening, och den i regelverket åsatta fyraårsgränsen för lönebidragsanställningar krockar med verkligheten om arbetshandikappet är kroniskt och rehabiliteringen inte givit önskat resultat. Beslutande myndighets tjänstemän tvingas i ett sådant fall endera ignorera myndighetens regelverk eller individens behov.
Lönebidragssystemet syftar ju till att återföra arbetshandikappade till den reguljära arbetsmarknaden. För att leva upp till den ambitionen borde ett parallellt system i förhållande till dagens lönebidragssystem införas, en åtgärd som riktar sig till individer vars arbetshandikapp bedöms som kroniska. Ekonomiskt torde en sådan åtgärd sett ur samhällets perspektiv inte medföra någon nämnvärd förändring eller större kostnadsökningar eftersom det i första hand handlar om att anpassa kartan till verkligheten. Ur individens och arbetsgivande förenings perspektiv skulle en sådan åtgärd leda till ett mera långsiktigt synsätt på anställningen. Regeringen bör få i uppdrag att ta fram ett nytt regelverk för denna nya form av anställningsstöd riktat till människor med kroniskt arbetshandikapp.