Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kollektivavtalets betydelse för kvinnor.
Kollektivavtalen ifrågasätts i riksdagen såväl som utanför. Regeringen är splittrad. Samtidigt har stora grupper arbetstagare inget kollektivavtal. Exempelvis har 53 procent av arbetsgivarna i hotell- och restaurangbranschen valt att inte teckna kollektivavtal. Kvinnor med dessa arbetsvillkor har det klart otryggare.
Under senaste tid har vi sett olika förklaringar till varför man avstått ifrån att teckna kollektivavtal. Arbetsgivarnas förklaringar har varit många, bland annat att ingen av arbetstagarna har varit ansluten till facket på arbetsplatsen eller att det går emot tron. Kollektivavtal ska gälla unga som gamla, troende såväl som tvivlare.
Utöver dessa aspekter kan man också lägga ett könsperspektiv på varför det är så viktigt även för kvinnor – eller rättare sagt, framförallt för kvinnor – att omfattas av gällande kollektivavtal. Ska någons tro avgöra kvinnors löner, om hon blir befordrad eller anställs överhuvudtaget? Ska någons tro avgöra om JämO kan försvara kvinnor som diskrimineras på en arbetsplats? Det borde vara orimligt att öppna för sådana konsekvenser.
Tack och lov har vi inte längre några uttalade kvinnolöner. Trots det vet vi att kvinnodominerade yrken ofta dras med låga löner. Omsorgsverksamheten och handeln är exempel på detta. Att vårda gamla och unga värderas generellt lägre än traditionellt manliga yrken. Förklaringen till detta är att vi kvinnor sedan ett halvt sekel tillbaka delvis setts som en arbetskraftsreserv. Kvinnor har ställt upp för sina män, barn och åldrande föräldrar, vilket fortfarande sätter spår i tidigare så kallade oavlönade jobb och kvinnodominerade yrken som handeln.
Genom kollektivavtalen har kvinnorna fått en bättre ställning på arbetsmarknaden. Arbetet för att uppnå en jämställd arbetsmarknad pågår varje dag. Men nu kan vi istället för förbättringar också se klara försämringar. En försvagad arbetsrätt som leder till färre kollektivavtal drabbar framförallt kvinnor, ungdomar och andra som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden.