1
Promemorians huvudsakliga
innehåll
Med uttrycket ”droit de suite” eller följerätt avses att
upphovsmannen har rätt till särskild ersättning när ett exemplar
av hans eller hennes konstverk säljs vidare. En sådan rätt för
upphovsmannen finns sedan tidigare i svensk rätt men däremot
inte i alla medlemsstater inom EU. Bland de medlemsstater som
tillerkänner upphovsmannen en sådan rätt finns olikheter i
lagstiftningen. I synnerhet visar sig sådana olikheter vad gäller
vilka verk som omfattas av rätten, vilka som är
ersättningsberättigade och med vilka belopp ersättningen skall
utgå. Eftersom följerätten har direkt betydelse för den som vill
sälja ett konstverk kan förekomsten eller frånvaron av en sådan
rätt bidra till snedvridning av konkurrensen och omlokalisering
av försäljningar inom gemenskapen. Detta är bakgrunden till
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/84/EG av den 27
september 2001 om upphovsmannens rätt till ersättning vid
vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt). I promemorian
lämnas förslag till hur direktivet skall genomföras i svensk rätt.
Samtidigt föreslås också vissa andra ändringar som inte direkt
följer av direktivet, men som har ett nära samband med de frågor
direktivet behandlar.
Direktivet syftar också till att förbättra de ekonomiska
villkoren för bildkonstnärer och formgivare inom gemenskapen
genom att ge dem en del i det ekonomiska utbyte handeln med
deras konstverk ger upphov till. Det är av betydelse för samhället
att bildkonstnärer och formgivare får goda förutsättningar för
sin kreativa verksamhet. Detta gynnar samhället i stort.
Samtidigt måste hänsyn tas till dem som verkar på
Promemorians huvudsakliga innehåll Ds 2006:16
2
konstmarknaden som säljare, köpare och förmedlare vid
försäljningar av konstverk. Bestämmelserna om följerätt måste
stå i ett rimligt förhållande till dessa aktörers verksamhet så att
den inte onödigt försvåras. Följande förslag lämnas i
promemorian.
Det föreslås för det första att de försäljningar som kan grunda
rätt till ersättning utvidgas till att avse även försäljningar från en
privatperson till en köpare som är yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden. Försäljningar från en privatperson (och utan
medverkan av yrkesmässig förmedlare) till ett museum, som inte
bedriver en vinstgivande verksamhet och är öppet för
allmänheten undantas däremot från följerätten.
Ersättningen skall som idag i första hand betalas av säljaren.
Det föreslås dock att köparen skall betala ersättningen om
säljaren inte är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden.
Förmedlas en privatpersons försäljning av någon som är
yrkesmässigt verksam på konstmarknaden skall dock
ersättningen, som enligt gällande rätt, betalas av denne.
Reglerna om vilka verk som skall omfattas av följerätt ändras
så att följerätten omfattar vidareförsäljningar av
originalkonstverk. Med originalkonstverk avses i första hand
konstverk skapade av konstnären själv. Det kan här vara fråga
om t.ex. målningar, collage, teckningar, grafik, litografier,
skulpturer, vävda tapeter eller bonader, keramiska föremål,
glasföremål eller fotografier. För det andra avses med
originalkonstverk exemplar av konstverk som framställts i ett
begränsat antal av konstnären själv eller med dennes tillstånd.
Konstverk i form av uppförda byggnader undantas som i dag
från följerätten.
Upphovsmannens ersättning skall även fortsättningsvis
beräknas på försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.
Ersättningen skall dock inte som enligt nuvarande ordning alltid
utgå med fem procent på försäljningspriset i sin helhet. I stället
föreslås att ersättningen skall utgå med allt lägre procentsatser
vid ökande försäljningspris. Vidare föreslås att ersättning inte i
något fall skall utgå med mer än 12 500 euro.
Ds 2006:16 Promemorians huvudsakliga innehåll
3
Även i fortsättningen skall endast organisation som företräder
ett flertal svenska upphovsmän på området kunna kräva in
ersättning. Organisationen skall som tidigare kräva in
ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade,
efter avdrag för skälig ersättning till organisationen för dess
omkostnader. Det föreslås att den ersättningsberättigades
fordran på organisationen skall preskriberas efter tio år, dock
endast under förutsättning att organisationen vidtagit rimliga
åtgärder för att finna den ersättningsberättigade. Slutligen
föreslås att om den ersättningsberättigades fordran bortfaller till
följd av preskription skall beloppet endast få användas till stöd
för upphovsmän verksamma inom bild och
brukskonstområdena.
Lagändringarna föreslås träda ikraft den 1 januari 2007.
5
Innehåll
Promemorians huvudsakliga innehåll .................................. 1
1 Promemorians lagförslag............................................ 9
2 Ärendet.................................................................. 17
3 Gällande rätt .......................................................... 19
3.1 Grundläggande drag i upphovsrättslagen ...........................19
3.2 EG-regler och internationella konventioner ......................21
3.3 Följerättens utformning i svensk rätt .................................23
4 Europaparlamentets och rådets direktiv om
upphovsmannens rätt till ersättning vid
vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt) .......... 27
5 Genomförande av direktivet...................................... 31
5.1 Allmänt .................................................................................31
5.2 Vilka konstverk skall omfattas av följerätt? .......................33
5.2.1 Nuvarande ordning...................................................33
5.2.2 Överväganden ...........................................................35
5.3 Vilka försäljningar skall omfattas av följerätt?...................39
Promemorians huvudsakliga innehåll Ds 2006:16
6
5.3.1 Nuvarande ordning...................................................39
5.3.2 Överväganden ...........................................................41
5.4 Beloppsgränser och procentsatser.......................................47
5.4.1 Nuvarande ordning...................................................47
5.4.2 Överväganden ...........................................................47
5.5 Ersättningsberättigade och följerättens giltighet i
tiden ......................................................................................55
5.5.1 Nuvarande ordning...................................................55
5.5.2 Överväganden ...........................................................56
5.6 Förvaltning av ersättningen och rätten att få uppgifter.....58
5.6.1 Nuvarande ordning...................................................58
5.6.2 Överväganden ...........................................................59
5.7 En redaktionell fråga............................................................64
5.8 Internationell tillämpning....................................................65
5.8.1 Nuvarande ordning...................................................65
5.8.2 Överväganden ...........................................................67
6 Preskription av fordran på följerättsersättning.............71
6.1 Nuvarande ordning ..............................................................71
6.2 Överväganden.......................................................................72
7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ...............79
8 Ekonomiska och andra konsekvenser .........................81
9 Författningskommentar ............................................83
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/84/EG av den 27 september 2001 om
upphovsmannens rätt till ersättning vid
vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt) .....92
Ds 2006:16 Promemorians huvudsakliga innehåll
7
Bilaga 2 BUS verksamhet.............................................. 121
9
1 Promemorians lagförslag
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk2
dels att 26 j § skall upphöra att gälla,
dels att 49 a, 60 och 61 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 26 j § skall sättas närmast före
26 n §,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26 n–26 p
§§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 n §
Om ett exemplar av ett
originalkonstverk som har
överlåtits säljs vidare inom
upphovsrättens giltighetstid och
någon som är yrkesmässigt
verksam på konstmarknaden är
säljare, förmedlare eller köpare
vid försäljningen har upphovsmannen
rätt till ersättning. Med
originalkonstverk avses
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/84/EG av den 27 september 2001 om
upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt)
(EGT L 272,13.10.2001, s. 32, CELEX 32001L0084).
2 Senaste lydelse av 26 j § 1995:1273.
Promemorians lagförslag Ds 2006:16
10
1. ett konstverk som har
utförts av konstnären själv, eller
2. exemplar av konstverk som
har framställts i ett begränsat
antal av konstnären själv eller
med dennes tillstånd.
Upphovsmannen har inte rätt
till ersättning om
1. försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt inte överstiger
en tjugondel av prisbasbeloppet
enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
2. försäljningen avser ett
alster av byggnadskonst, eller
3. försäljningen sker från en
privatperson till ett museum som
är öppet för allmänheten och
som inte bedriver en
vinstgivande verksamhet, dock
endast om försäljningen skett
utan att en förmedlare som är
yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden medverkat.
Endast en person som är
yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden är
ersättningsskyldig. Om en sådan
person deltagit vid försäljningen
som säljare, förmedlare eller
köpare skall denne betala
ersättningen. Har flera sådana
personer deltagit vid
försäljningen skall ersättningen
betalas av säljaren, eller, om
denne inte är ersättningsskyldig,
förmedlaren.
Ds 2006:16 Promemorians lagförslag
11
26 o §
Ersättningen enligt 26 n §
skall beräknas på
försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt och tas ut med
1. fem procent av den del av
försäljningspriset som inte
överstiger 50 000 euro,
2. tre procent av den del av
försäljningspriset som ligger
mellan 50 000,01 och 200 000
euro,
3. en procent av den del av
försäljningspriset som ligger
mellan 200 000,01 och 350 000
euro,
4. en halv procent av den
del av försäljningspriset som
ligger mellan 350 000,01 och
500 000 euro,
5. 0,25 procent av den del
av försäljningspriset som
överstiger 500 000 euro.
Ersättning beräknad enligt
första stycket skall högst utgå
med 12 500 euro.
Rätten till ersättning är
personlig och kan inte överlåtas.
Efter upphovsmannens död är,
utan hinder av 10 kap. 3 § första
stycket äktenskapsbalken,
föreskrifterna om bodelning, arv
och testamente tillämpliga på
rätten.
Promemorians lagförslag Ds 2006:16
12
26 p §
Endast organisation som
företräder ett flertal svenska
upphovsmän på området har rätt
att kräva in ersättningen.
Organisationen skall kräva in
ersättningen och betala beloppet
till den ersättningsberättigade,
efter avdrag för skälig ersättning
till organisationen för dess
omkostnader. Om
organisationen inte kräver den
ersättningsskyldige på
ersättningen inom tre år efter
utgången av det kalenderår då
försäljningen ägde rum, är
fordringen preskriberad.
Den som är ersättningsskyldig
skall på begäran av
organisationen redovisa de
ersättningsgrundande
försäljningar som gjorts under de
tre närmast föregående
kalenderåren.
Den ersättningsberättigades
fordran på organisationen
preskriberas tio år efter
tillkomsten, dock endast om
organisationen vidtagit rimliga
åtgärder för att finna den
ersättningsberättigade. Bortfaller
den ersättningsberättigades
fordran på organisationen till
följd av preskription får
organisationen endast använda
det aktuella ersättningsbeloppet
för ändamål som syftar till att
Ds 2006:16 Promemorians lagförslag
13
stödja upphovsmän till sådana
verk som avses i 26 n § första
stycket.
49 a §3
Den som har framställt en fotografisk bild har uteslutande rätt
att framställa exemplar av bilden och göra den tillgänglig för
allmänheten. Rätten gäller oavsett om bilden används i
ursprungligt eller ändrat skick och oavsett vilken teknik som
utnyttjas.
Med fotografisk bild avses även en bild som har framställts
genom ett förfarande som är jämförligt med fotografi.
Rätten enligt första stycket gäller till dess femtio år har
förflutit efter det år då bilden framställdes.
Bestämmelserna i 2 § andra–
fjärde styckena, 3, 7–9, 11 och
11 a §§, 12 § första och fjärde
styckena, 16–20 a och 23 §§, 24
§ första stycket, 25–26 b, 26 e,
26 j–28, 31–38, 41, 42, 42 a–42
f och 50–52 §§ skall tillämpas
på bilder som avses i denna
paragraf. Är en sådan bild
föremål för upphovsrätt, får
denna rätt också göras
gällande.
Bestämmelserna i 2 § andra–
fjärde styckena, 3, 7–9, 11 och
11 a §§, 12 § första och fjärde
styckena, 16–20 a och 23 §§, 24
§ första stycket, 25–26 b, 26 e,
26 k–28, 31–38, 41, 42, 42 a–42
f och 50–52 §§ skall tillämpas
på bilder som avses i denna
paragraf. Är en sådan bild
föremål för upphovsrätt, får
denna rätt också göras
gällande.
60 §4
Bestämmelserna om upphovsrätt tillämpas på
1. verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige,
2. verk som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och
utom riket,
3 Senaste lydelse 2005:757.
4 Senaste lydelse 1998:1552.
Promemorians lagförslag Ds 2006:16
14
3. filmverk vars producent har sitt säte eller sin vanliga
vistelseort i Sverige,
4. här uppfört byggnadsverk,
5. konstverk som utgör del av här belägen byggnad eller på
annat sätt är fast förenat med marken.
Vid tillämpning av första stycket 2. anses samtidig utgivning
ha ägt rum, om verket utgivits i Sverige inom trettio dagar efter
utgivning utomlands. Vid tillämpning av första stycket 3. anses,
där ej annat visas, den vars namn på sedvanligt sätt utsatts på
exemplar av filmverket som verkets producent.
Bestämmelserna i 26 j och
26 k §§ tillämpas på verk av
den som är svensk medborgare
eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige.
Bestämmelserna i 26 k–26 p
§§ tillämpas på verk av den
som är svensk medborgare
eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige.
Bestämmelserna i 44 a § tillämpas på utgivningar och
offentliggöranden av den som är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige. Bestämmelserna tillämpas också på
utgivningar och offentliggöranden av juridiska personer som har
säte i Sverige.
Bestämmelserna i 50 och 51 §§ tillämpas på varje litterärt eller
konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.
61 §5
Bestämmelserna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på
framföranden, ljudupptagningar samt ljudradio och
televisionsutsändningar som äger rum i Sverige. Dessutom
tillämpas bestämmelserna i 45 § på framföranden av den som är
svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige,
bestämmelserna i 47 § på ljudupptagningar vars framställare är
svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige och bestämmelserna i 48 § på
utsändningar av radio- eller televisionsföretag som har sitt säte
här i landet. Bestämmelserna i 46 § tillämpas på ljudupptagningar
och upptagningar av rörliga bilder vars framställare är svensk
5 Senaste lydelse 1998:1552.
Ds 2006:16 Promemorians lagförslag
15
medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige liksom på sådana upptagningar av rörliga
bilder som äger rum i Sverige. Bestämmelsen i 46 § om
eftergörande gäller dock alla ljudupptagningar.
Bestämmelserna i 49 § tillämpas på arbeten vars framställare är
svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige.
Bestämmelserna tillämpas även på arbeten vars framställare är
svensk juridisk person och har sitt säte, sitt huvudkontor eller
sin huvudsakliga verksamhet i Sverige. Om den juridiska
personen har sitt säte i Sverige men inte sitt huvudkontor eller
sin huvudsakliga verksamhet här, tillämpas bestämmelserna dock
endast om arbetet ingår i en ekonomisk verksamhet som har
etablerats i Sverige.
Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 50 och
51 §§ på alla fotografiska bilder och övriga bestämmelser på
fotografiska bilder
1. vars framställare är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige eller
2. som först har utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och
utomlands eller
3. som har infogats i en byggnad eller annan anordning som är
fast förenad med marken, om byggnaden eller anordningen är
belägen i Sverige.
Vid tillämpningen av tredje stycket 2 anses utgivningen ha
skett samtidigt, om bilden har utgivits i Sverige inom trettio
dagar efter utgivningen utomlands.
Av bestämmelserna i 45 §
tillämpas hänvisningen till 26 k
§ endast på framföranden som
har gjorts av någon som är
svensk medborgare eller som
har sin vanliga vistelseort i
Sverige. Av bestämmelserna i
46 § tillämpas hänvisningen till
26 k § endast på upptagningar
vars framställare är svensk
medborgare eller svensk
Av bestämmelserna i 45 §
tillämpas hänvisningen till 26
k–26 m §§ endast på
framföranden som har gjorts
av någon som är svensk
medborgare eller som har sin
vanliga vistelseort i Sverige. Av
bestämmelserna i 46 §
tillämpas hänvisningen till
26 k–26 m §§ endast på
upptagningar vars framställare
Promemorians lagförslag Ds 2006:16
16
juridisk person eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige. Av
bestämmelserna i 49 a §
tillämpas hänvisningen till 26 j
och 26 k §§ endast på
fotografiska bilder vars
framställare är svensk
medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige.
är svensk medborgare eller
svensk juridisk person eller har
sin vanliga vistelseort i Sverige.
Av bestämmelserna i 49 a §
tillämpas hänvisningen till
26 k–26 p §§ endast på
fotografiska bilder vars
framställare är svensk
medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
2. De nya bestämmelserna skall även tillämpas på verk och
prestationer som har kommit till före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om
åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats
före ikraftträdandet.
17
2 Ärendet
Upphovsrättslagen ger en upphovsman vissa grundläggande
ekonomiska och ideella rättigheter till det verk han eller hon
skapat. Utöver dessa grundläggande rättigheter finns i
upphovsrättslagen bestämmelser om rätt till särskild ersättning.
En sådan rätt till särskild ersättning har upphovsmän m.fl. – eller
deras efterträdande rättsinnehavare – när exemplar av konstverk
säljs vidare efter den första överlåtelsen av exemplaret. Rätten
betecknas i regel med det franska uttrycket ”droit de suite” eller
det svenska uttrycket följerätt. Regler om följerätt infördes i
Sverige den 1 januari 1996 och regleras i 26 j § upphovsrättslagen
(SOU 1990:30, prop. 1994/95:151, bet. 1995/96:LU1, rskr.
1995/96:34 och SFS 1995:1273). Paragrafen har varit oförändrat
sedan dess tillkomst.
Europaparlamentet och rådet antog den 27 september 2001 ett
direktiv som syftar till att harmonisera följerätten inom EU,
nämligen direktiv 2001/84/EG om upphovsmannens rätt till
ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt)
(EGT L 272, 13.10.2001, s. 32). Direktivet finns i svensk och
engelsk lydelse som bilaga 1. Eftersom uttrycket följerätt
används i direktivet kommer detta uttryck fortsättningsvis att
användas i denna promemoria.
Direktivet publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning den 13 oktober 2001. Enligt direktivet skulle
medlemsstaterna ha satt i kraft de lagar och andra författningar
som är nödvändiga för att följa direktivet före den 1 januari 2006.
Syftet med direktivet är att harmonisera medlemsstaternas
bestämmelser om följerätt. Enligt direktivet har skillnader med
Ärendet Ds 2006:16
18
avseende på förekomsten och tillämpningen av följerätten i
medlemsstaterna en direkt negativ återverkan på hur den inre
marknaden för konstverk fungerar. I denna promemoria
diskuteras och lämnas förslag om hur direktivet om följerätt
skall genomföras i svensk rätt. Dessutom behandlas en fråga som
har samband med preskription av ersättningsberättigade
upphovsmäns fordringar. Vissa frågor som rör förvaltningen av
följerätten men där direktivet inte kräver lagändringar har inte
varit möjliga att behandla i detta lagstiftningsärende. Dessa
frågor får därför tas upp vid ett senare tillfälle.
19
3 Gällande rätt
3.1 Grundläggande drag i upphovsrättslagen
Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har
upphovsrätt till verket. De upphovsrättigheter en upphovsman
har till sitt verk består av den ekonomiska och den ideella rätten.
Rättigheterna uppkommer när verket skapas och varar normalt i
70 år efter upphovsmannens död.
Den ekonomiska rätten har två delar, nämligen rätten att
framställa exemplar av verket och rätten att göra verket
tillgängligt för allmänheten (2 § upphovsrättslagen). Verket görs
tillgängligt för allmänheten när det överförs till allmänheten,
framförs eller visas offentligt och när exemplar av verket sprids
till allmänheten. Också den ideella rätten består av två delar (3 §
upphovsrättslagen). För det första har upphovsmannen rätt att i
den omfattning och på det sätt god sed kräver bli angiven när
exemplar av hans eller hennes verk framställs eller verket görs
tillgängligt för allmänheten. För det andra har han eller hon rätt
att motsätta sig såväl att verket ändras så att hans eller hennes
litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks som att
verket görs tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant
sammanhang så att hans eller hennes litterära eller konstnärliga
anseende eller egenart kränks.
Den ekonomiska rätt en upphovsman har till sitt verk har på
olika sätt inskränkts genom bestämmelser i 2 kap.
upphovsrättslagen. Syftet med dessa inskränkningar är att uppnå
en rimlig balans mellan upphovsmannens rättigheter och
Gällande rätt Ds 2006:16
20
allmänhetens befogade intresse av att fritt kunna använda ett
upphovsrättsligt skyddat verk.
En betydelsefull rättighet inom ramen för rätten att göra ett
verk tillgängligt för allmänheten är spridningsrätten. Denna
innebär att upphovsmannen ensam bestämmer om och på vilka
villkor ett exemplar av hans eller hennes verk får spridas till
allmänheten (2 § tredje stycket 4 upphovsrättslagen). Exempelvis
innebär detta att upphovsmannens tillstånd krävs för att ett
exemplar av ett verk skall få bjudas ut till försäljning eller hyras
ut. Spridningsrätten sträcker sig emellertid inte hur långt som
helst. Upphovsmannen kan således – med vissa undantag – inte
hindra en vidarespridning sedan ett exemplar med hans eller
hennes samtycke väl överlåtits inom det Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (19 § första stycket upphovsrättslagen).
Spridningsrätten har vad gäller det överlåtna exemplaret med ett
annat ord konsumerats, dvs. förbrukats.
Reglerna om konsumtion av spridningsrätten innebär att ett
exemplar av ett verk fritt kan spridas bland allmänheten genom
försäljning, om upphovsmannen en gång har överlåtit
exemplaret. Däremot finns specialregler vad gäller möjlighet att
hyra ut och låna ut exemplar av verk som överlåtits. Regeln om
att spridningsrätten konsumeras så att vidareöverlåtelse är
tillåten gäller för alla upphovsmän, men slår särskilt hårt mot
bildkonstnärer. Detta eftersom deras möjlighet till ekonomiskt
utbyte av sitt skapande många gånger ligger i att sälja ett enda
originalexemplar.
Bland annat för att råda bot på dessa förhållanden och ge
bildkonstnärer en andel i det ekonomiska utbyte handeln med
deras verk ger upphov till har regler om följerätt införts. I
förarbetena angavs att det fanns tungt vägande kulturpolitiska
skäl för att införa följerätt (prop. 1994/95:151 s. 17). Samtidigt,
anfördes det vidare, fanns även upphovsrättsliga argument till
stöd för detta (a. prop. a. s). Det argument som framfördes var
att ett exemplar av ett verk när det säljs vidare görs tillgängligt
för en ny personkrets som kan tillgodogöra sig verket direkt.
Det kunde därför på goda grunder göras gällande att
bildkonstnärer – precis som t.ex. en kompositör av ett
Ds 2006:16 Gällande rätt
21
musikaliskt verk vid förnyade offentliga framföranden av verket
– skall ha en rätt till ersättning när deras verk görs tillgängliga för
allmänheten genom vidareförsäljning.
3.2 EG-regler och internationella konventioner
Det upphovsrättsliga området är till stor del harmoniserat inom
EU. Följerättsdirektivet utgör det sjunde direktivet på området
för upphovsrätt. De övriga är (1) direktiv 91/250/EEG av den 14
maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram (EGT L 122,
17.5.1991, s. 42), (2) direktiv 92/100/EEG av den 19 november
1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa
upphovsrätten närstående rättigheter inom det
immaterialrättsliga området (EGT L 346, 27.11.1992, s. 61), (3)
direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning
av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter
avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel (EGT L
248, 6.10.1993, s. 15), (4) direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober
1993 om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa
närstående rättigheter (EGT L 290, 24.11.1993, s. 9), (5) direktiv
96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser
(EGT L 77, 27.3.1996, s. 20) och (6) direktiv 2001/29/EG av den
22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt
och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167,
22.6.2001, s. 10).
Det finns därutöver inom det upphovsrättsliga området ett
flertal konventioner till vilka Sverige är anslutet. Det
upphovsrättsliga regelverket vilar alltså i stor utsträckning på
internationella regler. Till följd av detta äger upphovsrättslagen
vidare i betydande utsträckning tillämpning också på verk och
prestationer med ursprung utomlands. En närmare reglering av i
vilken utsträckning sådant skydd ges åt utländska medborgare
finns i den internationella upphovsrättsförordningen (1994:193).
Bland konventionerna på det upphovsrättsliga området kan
framförallt Bernkonventionen nämnas. Till denna konvention är
för närvarande ca 150 stater anslutna. Dessa stater bildar en
Gällande rätt Ds 2006:16
22
union för skydd av upphovsmäns rättigheter till deras litterära
och konstnärliga verk (artikel 1). Konventionen vilar på tre
grundläggande principer. Den första av dessa principer är rätten
till s.k. nationell behandling. Med detta menas att verk som har
sitt ursprung i en av medlemsstaterna skall, utöver de rättigheter
som regleras specifikt i Bernkonventionen, ges samma skydd
som medlemsstaten ger verk skapade av dess egna medborgare
(artikel 5.1). Den andra principen är att skyddet för verk skall
uppstå automatiskt och utan några formaliteter (artikel 5.2).
Det skall alltså inte krävas någon form av registrering eller
liknande för att skyddet skall uppkomma. Slutligen skall skyddet
vara oberoende av om skydd finns i verkets ursprungsland eller
inte (artikel 5.2).
Det finns i Bernkonventionen också regler om följerätt
(artikel 14 ter). I bestämmelsen ges för det första en definition
av vad som avses med följerätt. Det anges således att det skall
vara fråga om en rätt för upphovsmannen till en andel i
försäljningspriset vid vidareförsäljning av exemplar av verket
(artikel 14 ter 1). Rätten får inte överlåtas utan tillkommer
upphovsmannen personligen. En medlemsstat kan emellertid
bestämma att rätten vid upphovsmannens bortgång kan övergå
till annan på annat sätt än genom normala arvsregler. Exempelvis
kan bestämmas att rätten skall övergå till en fond. De verk som
omfattas av bestämmelsen i artikel 14 ter anges inte närmare än
att det skall vara fråga om originalkonstverk samt författares och
kompositörers originalmanuskript.
Genom reglerna i 14 ter 2 undantas följerätten från kravet på
nationell behandling. En upphovsman från ett konventionsland
kan påkalla följerätt endast om det land han eller hon tillhör
också har bestämmelser om följerätt. Vidare gäller att rätten kan
göras gällande endast i den omfattning som medges av
lagstiftningen i det land där anspråket framställs. Endast om s.k.
materiell reciprocitet föreligger behöver således
följerättsersättning ges åt personer från andra konventionsstater.
Slutligen följer av artikel 14 ter 3 att det är upp till de enskilda
konventionsstaterna att bestämma ersättningsnivåer och hur
reglerna om insamling av ersättningen skall vara utformade.
Ds 2006:16 Gällande rätt
23
I samband med att Världshandelsorganisationen (World Trade
Organisation, WTO) bildades år 1994 antogs inom
organisationen en immaterialrättslig överenskommelse, Avtalet
om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter. Avtalet är
känt som TRIP:s-avtalet och omfattar för närvarande cirka 150
länder. Avtalet har ratificerats av Sverige och trädde i kraft år
1996. Även den Europeiska gemenskapen är part till avtalet.
TRIP:s-avtalet (som bl.a. finns publicerat i prop. 1994/95:35
del C s. 103 f.f.) innehåller 73 artiklar uppdelade på sju delar som
i sin tur är uppdelade i avsnitt.
Del I (artiklarna 1–8) innehåller allmänna bestämmelser med
grundläggande principer. Där ges uttryck för två av de
huvudprinciper avtalet vilar på, nämligen nationell behandling
och mest gynnad nationsbehandling. Den förstnämnda är
densamma som återfinns i t.ex. Bernkonventionen, dvs.
utländska personer hemmahörande i en annan stat som är
avtalspart får inte behandlas sämre än landets medborgare
avseende tillgång till skydd och rättsmedel (artikel 3). Den andra
principen innebär i korthet att alla de fördelar som medges
rättssubjekt från annan stat även skall medges WTOmedlemmars
rättssubjekt (artikel 4). Av den inledande delen av
avtalet framgår även att bestämmelserna i avtalet är av
minimikaraktär. Medlemmarna kan alltså införa regler som ger
ett mer omfattande skydd än avtalet.
I del II (artiklarna 9–14) finns bestämmelser om upphovsrätt
och till upphovsrätten närstående rättigheter. Inledningsvis ges
bestämmelser om vad medlemmarna har att iaktta i förhållande
till Bernkonventionen (artikel 9). Där framgår bl.a. att
medlemmarna skall ha lagstiftning som står i överensstämmelse
med artikel 1–21 i Bernkonventionen, dvs. bl.a. artikel 14 ter om
följerätt.
3.3 Följerättens utformning i svensk rätt
Bestämmelser om följerätt finns i 26 j § upphovsrättslagen.
Paragrafen omfattar fem stycken.
Gällande rätt Ds 2006:16
24
I första stycket av paragrafen föreskrivs att upphovsmannen
har en rätt till ersättning när ett exemplar av ett konstverk som
har överlåtits säljs vidare inom upphovsrättens giltighet av en
näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet. Med konstverk
avses alster av bild-, bruks-, eller byggnadskonst samt
fotografiska verk, (1 § första stycket 5 och 6 upphovsrättslagen).
Ersättning skall också utgå i andra fall än när säljaren är
näringsidkare, om försäljningen förmedlas av en näringsidkare i
dennes yrkesmässiga verksamhet. I den sistnämnda situationen
skall ersättningen betalas av den näringsidkare som förmedlar
köpet. I övriga fall är det säljaren som har att betala ersättningen.
I den avslutande meningen i första stycket anges att ersättningen
skall vara fem procent av försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt.
I 26 j § andra stycket upphovsrättslagen finns en uppräkning
av tre situationer när upphovsmannen inte har rätt till ersättning
trots att förutsättningarna i första stycket är uppfyllda. För det
första skall ersättning inte utgå om försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt inte överstiger en tjugondel av basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ersättning skall vidare
inte utgå om exemplaret av konstverket är ett alster av
byggnadskonst. Slutligen anges att ersättning inte skall utgå om
konstverket är ett alster av brukskonst som har framställts i flera
identiskt lika exemplar.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas, vilket
följer av 26 j § tredje stycket upphovsrättslagen. Efter
upphovsmannens bortgång är, utan hinder av 10 kap. 3 § första
stycket äktenskapsbalken, föreskrifterna om bodelning, arv och
testamente tillämpliga på rätten. Det finns inte några
begränsningar i möjligheten att disponera över rätten genom
testamente.
Paragrafens fjärde stycke innehåller bestämmelser om rättens
administration. Rätten till ersättning tillkommer
upphovsmannen och gäller som huvudregel endast mot säljaren.
Kravet på ersättning kan göras gällande endast av organisation
som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området. Av
rättspraxis följer att det inte finns något hinder mot att det
Ds 2006:16 Gällande rätt
25
samtidigt kan finnas flera olika organisationer som är berättigade
att framställa krav (NJA 2000 s. 445). Upphovsmannen får inte
själv kräva in ersättningen utan detta måste ske genom
organisationen. En fordran på ersättning är preskriberad om
organisationen inte kräver säljaren eller förmedlaren på
ersättning inom tre år från utgången av det kalenderår då
försäljningen ägde rum.
I paragrafens femte och sista stycke finns regler om skyldighet
för den som är ersättningsskyldig att redovisa försäljningar.
Sådan redovisning kan endast begäras av organisation som enligt
fjärde stycket administrerar rätten till ersättning. I redovisningen
skall anges de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts
under de tre närmast föregående kalenderåren. Fullgörande av
redovisningsskyldigheten kan säkerställas t.ex. med
handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning eller genom ett vitesföreläggande av domstol.
Den organisation som framförallt krävt in ersättning är
Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS). I bilaga 2
finns bland annat en redovisning av statistik avseende den
ersättning som betalats in till föreningen under åren 2000-2005.
Under perioden inkasserade BUS sammantaget 64 650 000 kr i
följerättsersättning. Det framgår vidare att merparten av
ersättningen inkasserades från de större auktionshusen och då
främst Bukowskis och Stockholms Auktionsverk. Under den
tiden bestämmelserna om följerätt varit i kraft, dvs. från år 1996,
har sammantaget cirka 85 700 000 kr inkasserats av BUS. Under
en period inkasserade även en annan organisation –
Konstnärernas Intresseförening DUR i Sverige –
följerättsersättning om totalt ytterligare cirka 7 600 000 kr.
Enligt uppgift från BUS görs ett avdrag med tjugo procent för
föreningens omkostnader avseende administration av följerätten
från den betalning som sker till ersättningsberättigade
upphovsmän.
27
4 Europaparlamentets och
rådets direktiv om
upphovsmannens rätt till
ersättning vid vidareförsäljning
av originalkonstverk (följerätt)
I avsnittet ges en övergripande beskrivning av direktivets
bestämmelser. En mer detaljerad genomgång av respektive
bestämmelse sker i anslutning till överväganden om behov av
lagändringar i avsnitt 5.
Direktivet innehåller 13 artiklar. Till detta kommer 30 stycken
i ingressen till direktivet. Texten i ingressen, preambeltexten, är
förstås inte rättsligt bindande på samma sätt som artiklarna. Den
är däremot viktig för tolkningen av direktivets bestämmelser.
Artikel 1 och 2 innehåller bestämmelser om följerättens
innehåll och vilka konstverk som omfattas av rätten. Med
följerätt avses enligt direktivet en oförytterlig rätt för
upphovsmannen till ett originalkonstverk att erhålla en
ersättning varje gång detta vidareförsäljs (artikel 1.1.).
Skyddstiden för följerätten motsvarar den tid som det
upphovsrättsliga skyddet gäller, dvs. som huvudregel 70 år efter
upphovsmannens bortgång (artikel 8.1). Ersättningen skall
grundas på försäljningspriset exklusive skatt vid all
vidareförsäljning av verket efter upphovsmannens första
överlåtelse (artikel 5 och 1.1). Ersättningen skall tillfalla
upphovsmannen till verket och efter dennes bortgång
efterträdande rättsinnehavare (artikel 6.1). Från vilket
försäljningspris följerätten skall börja gälla är det upp till
medlemsstaterna att bestämma. Inte något fall får dock detta
minimipris överstiga 3 000 euro (artikel 3).
Följerätten skall gälla vid all vidareförsäljning av
originalkonstverk där yrkesmässigt verksamma på
konstmarknaden deltar som säljare, köpare eller förmedlare
Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning… Ds 2006:16
28
(artikel 1.2). Exempelvis gäller följerätten vid försäljningar
genom auktionskammare eller av konsthandlare och
konstgallerier. Ersättningen skall primärt betalas av säljaren, men
det står medlemsstaterna fritt att föreskriva att någon annan av
dem som nämns i artikel 1.2 ensam eller tillsammans med
säljaren skall ansvara för betalningen (artikel 1.4).
Direktivet medger ett undantag från följerätten. I artikel 1.3
anges att medlemsstaterna får föreskriva att följerätt inte skall
gälla vidareförsäljning i visst fall. Förutsättningarna för detta är
att säljaren har förvärvat konstverket direkt av upphovsmannen
mindre än tre år före vidareförsäljningen och att
vidareförsäljningspriset inte överstiger 10 000 euro.
Med originalkonstverk avses enligt direktivet konstverk som
utförts av konstnären själv eller exemplar som anses som
originalkonstverk (artikel 2.1). Som exempel på verk som utgör
konstverk nämns i artikeln målningar, collage, teckningar, grafik,
litografier, skulpturer, vävda tapeter eller bonader, keramiska
föremål, glasföremål och fotografier. I artikel 2.2 regleras vilka
exemplar av konstverk som skall anses som originalkonstverk
trots att det inte rör sig om ett enda originalkonstverk som
utförts av konstnären själv. Där anges att exemplar av konstverk
som framställts i ett begränsat antal av konstnären själv eller med
dennes tillstånd skall anses som originalkonstverk. I
bestämmelsen anges också att sådana exemplar i normalfallet
skall vara numrerade, signerade eller på annat sätt vederbörligen
godkända av konstnären.
Den ersättning konstnären har rätt till enligt artikel 1 skall
bestämmas utifrån försäljningspriset före skatt och skall tas ut
med vissa procentsatser beroende på priset storlek (artikel 4 och
5). Procentsatserna är enligt artikel 4 följande.
– fyra procent av den del av försäljningspriset som inte
överstiger 50 000 euro,
– tre procent av den del av försäljningspriset som ligger mellan
50 000,01 och 200 000 euro,
– en procent av den del av försäljningspriset som ligger mellan
200 000,01 och 350 000 euro,
Ds 2006:16 Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning…
29
– 0,5 procent av den del av försäljningspriset som ligger mellan
350 000,01 och 500 000 euro, samt
– 0,25 procent av den del av försäljningspriset som överstiger
500 000 euro.
Från föreskriften att ersättningen skall vara fyra procent på
den del av försäljningspriset som inte överstiger 50 000 euro
finns ett undantag i artikel 4.2. Genom undantaget är det möjligt
för medlemsstaterna att bestämma denna procentsats till fem
procent i stället för fyra procent.
Som nämnts tidigare har medlemsstaterna rätt att fastställa
från vilket försäljningspris följerätten skall börja gälla upp till ett
belopp om 3 000 euro. Om medlemsstaten bestämmer ett lägsta
försäljningspris till ett belopp som understiger 3 000 euro skall
ersättning enligt artikel 4.3 utgå med minst fyra procent på
mellanskillnaden. Om exempelvis det lägsta försäljningspriset
bestämts till 1 500 euro skall således ersättning utgå med minst
fyra procent på de 1 500 euro som utgör mellanskillnaden mellan
1 500 och 3 000 euro.
Som nämnts tillfaller den ersättning som skall utgå till följd av
följerätten upphovsmannen till verket och efter
upphovsmannens bortgång efterträdande rättsinnehavare (artikel
6). De medlemsstater som vid direktivets ikraftträdande, dvs.
den 13 oktober 2001, inte tillämpade någon följerätt får under en
viss övergångsperiod underlåta att tillämpa följerätten till förmån
för efterträdande rättsinnehavare (artikel 8.2). I artikel 8.3 finns
ytterligare föreskrifter med övergångsbestämmelser för de länder
som inte tillerkände upphovsmän en följerätt när direktivet
trädde i kraft.
Vad gäller förvaltningen av följerätten får medlemsstaterna
föreskriva obligatorisk eller frivillig kollektiv förvaltning, vilket
följer av artikel 6.2.
I artikel 7.1 finns bestämmelser om i vilken utsträckning
följerätten skall gälla till förmån för upphovsmän och deras
efterträdande rättsinnehavare i tredje land, dvs. länder utanför
gemenskapen. Upphovsmän från sådana länder skall omfattas av
direktivet och den berörda medlemsstatens lagstiftning endast
om lagstiftningen i det land i vilket upphovsmannen är
Europaparlamentets och rådets direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning… Ds 2006:16
30
medborgare tillåter skydd för följerätten i det landet för
upphovsmän från medlemsstaterna. För följerättens tillämpning i
förhållande till upphovsmän och deras efterträdande
rättsinnehavare från tredje land gäller enligt direktivet således ett
krav på ömsesidighet (reciprocitet).
Av artikel 7.2 följer att kommissionen skall upprätta en
vägledande förteckning över vilka länder som uppfyller dessa
förutsättningar. Medlemsstaterna får vidare jämställa
upphovsmän som inte är medborgare i en medlemsstat, men har
sin vanliga vistelseort där, med sina egna medborgare (artikel
7.3).
De som är ersättningsberättigade enligt artikel 6 skall ha rätt
att få uppgifter om försäljningar från yrkesmässigt verksamma på
konstmarknaden som omfattas av artikel 1.2. De uppgifter som
får begäras in är sådana som är nödvändiga för att säkerställa
utbetalning av ersättning avseende vidareförsäljning (artikel 9).
Av direktivets slutbestämmelser (artikel 10-14) följer bl.a. att
direktivet skall tillämpas på de originalkonstverk som per den 1
januari 2006 skyddas av upphovsrätt eller som vid den
tidpunkten uppfyller kriterierna för skydd enligt bestämmelserna
i detta direktiv och att direktivet skulle ha varit genomfört före
den 1 januari 2006.
31
5 Genomförande av direktivet
5.1 Allmänt
Direktivet har antagits med stöd av artikel 95 i fördraget. Den
artikeln ger EG möjlighet att anta gemensamma regler som
syftar till att undanröja hinder mot den fria rörligheten av varor
och tjänster inom den inre marknaden. I direktivets ingresstycke
11 anges att en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning
om följerätt bidrar till att uppnå målen om en inre marknad och
till att en ordning införs som säkerställer att konkurrensen på
den inre marknaden inte snedvrids. Det anförs också att en
harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om följerätt
bidrar till att dessa mål uppnås.
Direktivet avser alltså att harmonisera följerätten så att den
inte motverkar en handel med varor och tjänster över
medlemsstaternas gränser eller snedvrider konkurrensen på den
inre marknaden. Detta anförs också i flera stycken i ingressen till
direktivet. Bland annat tas problemet med att följerätten kan
snedvrida konkurrensen upp i stycke 9 i ingressen. Där anförs att
konkurrensvillkoren på den inre marknaden påverkas i hög grad
av om följerätt tillämpas eller inte, eftersom förekomsten av en
skyldighet att betala på grundval av följerätten, eller avsaknaden
av en sådan skyldighet, utgör en faktor som måste beaktas av var
och en som önskar sälja ett konstverk. Följerätten kan därför
bidra till såväl snedvridning av konkurrensen som
omlokaliseringar av försäljningen inom gemenskapen.
Marknaden för modern och samtida konst är också starkt
präglad av en internationalisering, vilket bidrar till att
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
32
utformningen av regler om följerätt får ett betydande genomslag
på var försäljningar av konstverk sker.
I stycke 15 i ingressen till direktivet anges vidare att det inte är
nödvändigt att harmonisera alla bestämmelser i
medlemsstaternas lagar om följerätt. För att kunna lämna så
stort utrymme som möjligt för nationell beslutanderätt räcker
det med att begränsa harmoniseringen till att omfatta de
nationella bestämmelser som har de mest direkta
återverkningarna på hur den inre marknaden fungerar. Direktivet
uppfyller således enligt stycke 16 i ingressen i sin helhet
subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 i
fördraget.
Slutligen kan nämnas att det i stycke 5 i direktivet framhålls
att gemenskapen enligt artikel 151.4 i fördraget skall beakta de
kulturella aspekterna då den handlar enligt andra bestämmelser i
fördraget. I den nämnda artikeln i fördraget förskrivs att den
kulturella mångfalden särskilt skall beaktas för att respektera och
främja kulturell mångfald. Följerätten kan bidra till detta syfte.
Ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med
avseende på det resultat som skall uppnås men överlåter åt
staterna att bestämma form och tillvägagångssätt för
genomförandet. Sveriges medlemskap i EU förbinder oss vidare
att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rätten.
Direktivet syftar till att harmonisera medlemsstaternas
bestämmelser om följerätt. Med följerätt avses enligt direktivet
en oförytterlig rätt för upphovsmannen till ekonomisk
ersättning vid vidareförsäljning av upphovsrättsligt skyddade
originalkonstverk (se artikel 1.1 och stycke 1 i ingressen till
direktivet). Det klargörs också i ingressen (stycke 19) att den
harmonisering direktivet medför inte gäller författares och
kompositörers originalmanuskript. Direktivet harmoniserar
endast bestämmelser om följerätt avseende verk skyddade av
egentlig upphovsrätt. Däremot harmoniseras inte motsvarande
regler för närstående rättigheter. När det gäller närstående
rättigheter är alltså medlemsstaterna fria att ha de regler de själva
önskar. Av bestämmelserna i direktivet är flera tvingande. Så är
bland annat fallet med artikel 1.1, artikel 2 och artikel 4. I vissa
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
33
fall ges dock i direktivet möjlighet till alternativa lösningar av en
viss fråga. Således har medlemsstaterna viss valfrihet när det
gäller att bestämma det lägsta pris från och med vilket en
försäljning omfattas av följerätten (artikel 3.2).
5.2 Vilka konstverk skall omfattas av följerätt?
5.2.1 Nuvarande ordning
Regler om följerätt infördes i svensk rätt den 1 januari 1996.
Bestämmelserna finns i 26 j § upphovsrättslagen.
Följerätten utgör i korthet en individuell ersättningsrätt för
upphovsmannen eller dennes efterträdande rättsinnehavare vid
vidareförsäljning av exemplar av konstverk, som sker inom
upphovsrättens giltighetstid. Rätten omfattar förutom konstverk
även fotografiska bilder (49 a § fjärde stycket
upphovsrättslagen). Rätten tillkommer upphovsmannen och kan
inte överlåtas. Efter upphovsmannens död är dock regler om
bodelning, arv och testamente tillämpliga på rätten.
Följerätten omfattar konstverk och fotografiska bilder (26 j §
första stycket första meningen och 49 a § fjärde stycket
upphovsrättslagen). För rätt till ersättning krävs således att det
rör sig om försäljning av antingen ett exemplar av ett konstverk
eller ett exemplar av en fotografisk bild. Med konstverk avses i
upphovsrättslagens mening alster av bild-, bruks- och
byggnadskonst. Som exempel på konstverk kan nämnas
målningar, teckningar, grafik eller fotografiska verk, glas,
keramik, möbler, textilier och uppförda byggnadsverk. Med
fotografisk bild avses enligt 49 a § andra stycket
upphovsrättslagen inte enbart fotografier utan även fotografiska
bilder som har framställts genom ett förfarande som är
jämförligt med fotografi. Bestämmelsen i 49 a § omfattar i
huvudsak två situationer. För det första är det den situationen
när en fotografisk bild inte uppnår kravet på originalitet och
därför inte skyddas som konstnärligt verk enligt 1 §
upphovsrättslagen. För det andra kan det förekomma fall när
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
34
bilden som sådan i och för sig uppnår verkshöjd men där någon
annan än fotografen är att anse som upphovsman till bilden, t.ex.
den som arrangerat ett motiv. I sådana situationer har fotografen
enligt 49 a § upphovsrättslagen ett eget skydd vid sidan om det
upphovsrättsliga skyddet (se t.ex. Henry Olsson,
Upphovsrättslagstiftningen: En kommentar, Norstedts,
Stockholm, 1996, s. 326 f.).
Från följerätten har undantagits vissa typer av konstverk. Rätt
till ersättning på grund av följerätt föreligger sålunda enligt 26 j §
andra stycket 2 upphovsrättslagen inte vid vidareförsäljningar av
alster av byggnadskonst (dvs. uppförda byggnader). Rätt till
ersättning föreligger heller inte vid vidareförsäljning av alster av
brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemplar (26
j § andra stycket 3 upphovsrättslagen). Skälen för det
förstnämnda undantaget är att priset på byggnader främst beror
på annat än den konstnärliga utformningen (prop. 1994/95:151 s.
20). Det sistnämnda undantaget motiverades av att det inte
ansågs som rimligt att följerättsersättning skulle utgå när
industriellt tillverkad brukskonst såldes vidare. Bortsett från de
nu nämnda undantagen omfattar rätten till ersättning alla slags
konstverk.
Det finns inget generellt krav på vidareförsäljningen skall avse
ett original. Både originalexemplaret och serier av detta kan alltså
omfattas av följerätt. Syftet med att inte inskränka följerätten till
original är enligt förarbetena att undvika de problem som hänger
samman med att avgöra om ett verksexemplar är ett original eller
inte (prop. 1994/95:151 s. 20).
För brukskonst finns emellertid en bestämmelse som kan
sägas utgöra ett visst krav på att det skall röra sig om ett
originalverk. Som nämnts gäller för brukskonst nämligen att
följerätten inte omfattar ett alster av brukskonst som framställts
i flera identiska exemplar. Några närmare uttalanden om hur
denna bestämmelse skall tillämpas gjordes inte i motiven till
lagstiftningen. Inte heller finns någon klarläggande rättspraxis
avseende just denna fråga.
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
35
5.2.2 Överväganden
Förslag: I lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk tas in ett krav på att det skall vara fråga om ett
originalkonstverk för att följerättsersättning skall utgå. Vidare
tas direktivets definition av vad som utgör eller får anses utgöra
ett originalkonstverk in i lagen. Det innebär att det i lagen anges
att originalkonstverk är konstverk som utförts av konstnären
själv eller exemplar av konstverk som framställts i ett begränsat
antal av konstnären själv eller med dennes tillstånd.
Skälen för förslaget: I ingressen till direktivet anges i stycke 21
att de kategorier av konstverk som omfattas av följerätten bör
harmoniseras. Enligt artikel 1.1 i direktivet skall följerätten avse
originalkonstverk. Vad som är att anse som originalkonstverk i
direktivets mening följer av artikel 2. Som exempel på vilka typer
av konstverk som omfattas räknas i artikel 2.1 upp konstverk (på
engelska används uttrycket ”works of graphic or plastic art”)
som målningar, collage, teckningar, grafik, litografier, skulpturer,
vävda tapeter eller bonader, keramiska föremål, glasföremål och
fotografier. I artikel 2.1 anges därefter att ett originalkonstverk
skall vara framställt av konstnären själv eller så skall det vara
fråga om exemplar som anses som originalkonstverk. I artikel
2.2 anges att ett exemplar av ett konstverk skall anses som
originalkonstverk om det har framställts i ett begränsat antal av
konstnären själv eller med dennes tillstånd. I artikeln anges
vidare att i normalfallet skall sådana exemplar vara numrerade,
signerade eller på annat sätt vederbörligen godkända av
konstnären.
I den följande framställningen behandlas först frågan om vilka
typer av konstverk som skall omfattas av följerätten och därefter
kravet på att det skall vara ett originalkonstverk samt vad som är
ett originalkonstverk eller ett därmed likställt verk.
Frågor om efter vilka principer litterära och konstnärliga verk
delas in i mer uppdelade verkskategorier har med undantag för
datorprogram lämnats utanför en EG-rättslig harmonisering. Än
mindre berör de direktiv och andra internationella
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
36
överenskommelser som förekommer på det upphovsrättsliga
området vad som ryms i begreppet konstverk. Det går därför
inte att dra några mer bestämda slutsatser om vilka föremål
följerätten enligt direktivet omfattar enbart utifrån den
omständigheten att direktivet innehåller det språkliga uttrycket
konstverk. Här kan också framhållas att valet av det språkliga
uttrycket konstverk inte heller tillkommit under överväganden
grundande på definitionen av begreppet konstverk i nationell
rätt. Att låta tolkningen av uttrycket konstverk i direktivet
bestämmas utifrån innehållet i motsvarande begrepp i gällande
svensk rätt leder därför fel. Det är i stället naturligt att utgå från
att begreppet konstverk i direktivet kan vara sådana typer av verk
som i artikel 2.1 anges som exempel på verk som utgör
konstverk. Av uppräkningen framgår att med konstverk avses
inte enbart bildkonstverk som målningar och teckningar, utan
även sådant som typiskt sett utgör brukskonst enligt gällande
svensk rätt. T.ex. nämns keramiska föremål och glasföremål. Det
kan också noteras att det vare sig i artikel 2, direktivet i övrigt
eller i ingressen till direktivet ställs något krav på att ett
konstverk inte får fylla också ett nyttosyfte för att det skall
kunna omfattas av följerätten. Man kan därmed dra slutsatsen att
precis som enligt gällande svensk rätt omfattas såväl alster av
bildkonst, inklusive fotografiska verk, som alster av brukskonst.
De olika slags konstverk som räknas upp i artikel 2.1 utgör
inte en uttömmande förteckning av vilka slags konstverk som
kan omfattas av följerätten. Bland de uppräknade
konstverkstyperna finns angivet konstverk framställda med olika
typer av teknik och i olika sorts material. Detta sammantaget
med att uppräkningen inte är uttömmande leder till slutsatsen att
direktivet inte begränsar följerätten till att gälla konstverk
framställda med en viss teknik eller i ett visst material.
Detsamma gäller i den nuvarande svenska bestämmelsen om
följerätt. Även på denna punkt överensstämmer alltså svensk rätt
med direktivet.
Även om förteckningen i artikel 2.1 inte är uttömmande bör
dock vissa slutsatser kunna dras av den även i fråga om vad som
inte räknas upp i förteckningen. Där finns nämligen inte något
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
37
exempel som ger anledning att tro att direktivet är avsett att
omfatta alster av byggnadskonst. Inte heller i övrigt i direktivet
eller dess ingress finns någon antydan om att det varit meningen
att byggnadsverk skall omfattas av följerätt. Undantaget i svensk
rätt vad gäller alster av byggnadskonst kan därför kvarstå
oförändrat.
I stycke 19 i ingressen till direktivet anges i förtydligande
syfte att den harmonisering som direktivet medför inte gäller
författares och kompositörers originalmanuskript. Motsvarande
gäller redan enligt svensk rätt, dvs. dessa typer av verk omfattas
inte av följerätten.
Enligt 49 a § upphovsrättslagen gäller följerätten även
fotografier i andra fall än när dessa direkt på grund av
upphovsrättsligt skydd omfattas av följerätt. Direktivet
harmoniserar endast följerätten såvitt avser upphovsrättsligt
skyddade verk (se t.ex. artikel 1.1 samt stycke 1 i ingressen till
direktivet). Vad som skall gälla för närstående rättigheter berörs
inte av direktivet. Sverige är därför oförhindrat att behålla regler
om följerätt avseende fotografier även i fall dessa inte omfattas
av följerätten direkt till följd av upphovsrättsligt skydd. De
ändringar som föreslås i det följande avseende följerätten bör
även gälla fotografier som skyddas av 49 a § upphovsrättslagen.
Av det föregående har framgått att direktivet inte kräver
någon ändring av vilka typer av verk och prestationer skyddade
av närstående rättigheter som skall omfattas av följerätt. På en
annan punkt överensstämmer dock inte gällande svensk rätt med
direktivet. Direktivet anger att följerätten skall omfatta
originalkonstverk (artikel 1.1). I artikel 2.1 och 2.2 anges därefter
vad som avses med uttrycket originalkonstverk. Där framgår att
det dels är fråga om originalverk av konstnären själv, dels fråga
om kopior av verk som framställts i ett begränsat antal exemplar
av konstnären själv eller med hans eller hennes tillstånd. I det
senare fallet anges att sådana exemplar normalt skall vara
numrerade, signerade eller på annat sätt vederbörligen godkända
av konstnären. Gällande svensk rätt uppställer inte något krav på
att det skall vara fråga om originalkonstverk. Däremot finns en
begränsning av likartad karaktär när det gäller brukskonst. Ett
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
38
undantag från följerätten gäller nämligen för brukskonst som
framställts i flera identiskt lika exemplar. Den svenska
begränsningen går emellertid längre än direktivets bestämmelse.
Någon begränsning som utesluter all brukskonst som framställts
i identiskt lika exemplar tillåter alltså inte direktivet.
Av det anförda följer att svensk rätt måste justeras för att
stämma överens med direktivet. Som föremål för följerätten bör
i den svenska lagen anges originalkonstverk. Direktivets
definition av originalkonstverk bör tas in i den svenska lagen.
Där bör alltså anges att med originalkonstverk avses dels
konstverk som utförts av konstnären själv, dels konstverk som
framställts i ett begränsat antal av konstnären själv eller med
dennes tillstånd. Slutligen bör undantaget från följerätten
avseende alster av brukskonst som framställts i flera identiskt
lika exemplar tas bort (26 j § andra stycket 3 upphovsrättslagen).
De ändringar som nu föreslagits får följande verkningar. Som
nämnts har det tidigare inte i svensk rätt funnits något generellt
krav på att det skall vara fråga om ett originalkonstverk för att
följerättsersättning skall utgå. Inte heller har det funnits något
krav på att alster av bildkonst, t.ex. grafiska blad, endast får ha
framställts i ett begränsat antal exemplar för att omfattas av
följerätten. Oavsett i vilket antal exemplar ett alster av bildkonst
har framställts så har alltså tidigare en vidareförsäljning av ett
exemplar grundat en rätt till ersättning. I förhållande till gällande
rätt leder därför de nya bestämmelserna till en snävare
tillämpning med avseende på alster av bildkonst.
För brukskonst har däremot enligt svensk rätt tidigare gällt
snävare regler. Alstret har inte omfattats av följerätt om det har
framställts i flera identiskt lika exemplar. Direktivet behandlar
som framgått alster av bildkonst och alster av brukskonst lika
när det gäller frågan om vad som är eller skall anses vara
originalkonstverk. Även om ett alster av brukskonst har
framställts i flera identiska exemplar skall det således omfattas av
följerätten förutsatt att antalet är begränsat. Detta är också
innebörden av de nu föreslagna direktivanpassade svenska
reglerna. För brukskonsten innebär således lagändringarna en
viss utvidgning av tillämpningsområdet för följerätten.
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
39
Direktivet anger, som nämnts, att konstverk som framställs i
ett begränsat antal exemplar normalt skall vara numrerade,
signerade eller på annat sätt vederbörligen godkända av
konstnären. Självfallet kan det från område till område variera
vad som avses med ett begränsat antal. Det är också olika hur
man går till väga när det gäller sådant som signering och
numrering. Inom vissa områden sker t.ex. signering av varje
exemplar och utgivning sker i en numrerad upplaga. Direktivet
öppnar dock för att det kan finnas andra sedvanor på andra
områden. Att avgöra vad som är ett begränsat antal exemplar är i
slutänden en fråga för rättstillämpningen och ytterst för EGdomstolen.
5.3 Vilka försäljningar skall omfattas av följerätt?
5.3.1 Nuvarande ordning
Som nämnts i avsnitt 5.2.1 är följerätten en individuell rätt till
ersättning för upphovsmannen vid vidareförsäljning av
konstverk (och motsvarande för fotografer, se 49 a §
upphovsrättslagen). Rätten är personlig och kan inte överlåtas
(26 j § första och tredje stycket upphovsrättslagen).
Följerätten omfattar endast vidareförsäljningar av exemplar av
konstverk. Med vidareförsäljning avses samtliga de försäljningar
som sker efter den första överlåtelsen av konstverket. Den första
försäljningen direkt från konstnären omfattas inte av följerätten.
Om upphovsmannen säljer det egna verket till ett galleri eller en
konsthandel utlöser det alltså inte någon skyldighet att betala
följerättsersättning. Däremot kommer en sådan skyldighet att
inträda så snart galleriet eller konsthandeln i sin tur säljer
konstverket vidare.
Den första äganderättsövergången skall, som nyss sagts, ske
genom en överlåtelse för att det i nästa led skall bli fråga om en
vidareförsäljning. Exemplaret i fråga skall alltså tidigare ha
övergått till en ny ägare genom köp, byte eller gåva (prop.
94/95:151 s. 37). Äganderättsövergångar i form av förvärv
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
40
genom bodelning, arv eller testamente omfattas således inte av
begreppet överlåtelse i 26 j § upphovsrättslagen. Ett konstverk
som någon fått i arv efter upphovsmannen kan alltså överlåtas av
arvtagaren utan att försäljningen utgör en vidareförsäljning som
grundar rätt till följerättsersättning.
En grundläggande förutsättning för rätt till
följerättsersättning är att det är fråga om en vidareförsäljning
som sker eller förmedlas av en näringsidkare i hans eller hennes
yrkesmässiga verksamhet (26 j § första stycket
upphovsrättslagen). Försäljningar privatpersoner emellan eller
från en privatperson till en näringsidkare omfattas alltså inte av
följerätten förutsatt att försäljningen inte förmedlats av en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
En näringsidkare kan förmedla ett köp t.ex. som agent eller
mäklare. Om näringsidkaren handlar som kommissionär, vilket
ofta är fallet vid auktion, föreligger inte något förmedlingsfall.
Näringsidkaren är då i paragrafens mening att betrakta som
säljare och är redan av det skälet ersättningsskyldig (prop.
94/95:151 s. 37).
Ersättningen skall betalas av säljaren om denne är en
näringsidkare som säljer konstverket i sin yrkesmässiga
verksamhet. Om säljaren är privatperson och en förmedlare
medverkat är det förmedlaren som skall betala ersättningen.
De svenska reglerna om följerätt är endast tillämpliga vid
vidareförsäljning som sker i Sverige.
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
41
5.3.2 Överväganden
Förslag: Dagens bestämmelse om att följerättsersättning
endast utgår om vidareförsäljning sker eller förmedlas av en
näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet ändras. I stället
anges i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk att följerättsersättning skall utgå så snart
någon som är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden
deltar som köpare, säljare eller förmedlare vid
vidareförsäljningen. Det föreskrivs att det i första hand är
säljaren som är betalningsskyldig. För fall då säljaren är
privatperson föreskrivs att om en yrkesmässig förmedlare
deltagit är denne betalningsskyldig, i annat fall är det den
yrkesmässige köparen som är skyldig att betala.
I upphovsrättslagen föreskrivs att upphovsmannen inte har
rätt till ersättning om ett museum som inte bedriver en
vinstgivande verksamhet och är öppet för allmänheten köper
ett exemplar av ett originalkonstverk från en privatperson
utan medverkan av en yrkesmässig förmedlare.
Bedömning: Det finns inte något behov av att i svensk rätt
införa det undantag från följerätten för försäljningar som sker
inom tre år från en överlåtelse av upphovsmannen och där
priset är mindre än 10 000 euro som direktivet medger i
artikel 1.3.
Skälen för förslaget och bedömningen: Direktivet föreskriver
att medlemsstaterna till förmån för upphovsmannen till ett
originalkonstverk skall införa en följerätt (artikel 1.1).
Följerätten definieras i artikeln som en för upphovsmannen
oförytterlig rätt som upphovsmannen inte kan avstå från till
ersättning grundad på försäljningspriset vid all vidareförsäljning
av verket efter upphovsmannens första överlåtelse. I stycke 1 i
ingressen till direktivet framhålls att följerätten inom området
upphovsrätt är en inte överlåtbar och oförytterlig rätt som ger
upphovsmannen till ett originalkonstverk rätt till en ekonomisk
del i senare vidareförsäljningar av det berörda verket. I stycke 2 i
ingressen till direktivet klargörs att föremålet för följerätten är
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
42
verket i dess materiella form, dvs. det medium i vilket det
skyddade verket ingår.
Direktivet tar sin utgångspunkt i att följerätten är dels en rätt
för upphovsmannen till en ekonomisk andel vid
vidareförsäljningar av ett exemplar av hans eller hennes
konstverk (stycke 1 i ingressen till direktivet), dels en integrerad
del av upphovsrätten (stycke 4 i ingressen till direktivet). I
gällande svensk rätt ges upphovsmannen och dennes
efterträdande rättsinnehavare en sådan rätt (26 j §
upphovsrättslagen). I det avseendet uppfyller alltså svensk rätt
direktivets krav.
Det är endast vidareförsäljningar av ett exemplar av ett
konstverk som kan grunda en rätt till följerättsersättning. Den
första överlåtelsen av konstverket omfattas således inte av
följerätten (jfr artikel 1.1 och stycke 1 och 2 i ingressen till
direktivet). Någon närmare definition av vad som skall anses
utgöra en första överlåtelse lämnas inte i direktivet. En rimlig
tolkning av uttrycket är dock att äganderättsövergångar i form av
köp, byte och gåva omfattas. Däremot bör rimligen förvärv
genom bodelning, arv eller testamente falla utanför. Som
framgått av redovisningen av gällande rätt avses med överlåtelse i
svensk rätt äganderättsövergångar som sker i form av köp, byte
eller gåva. Gällande svensk rätt stämmer alltså även på denna
punkt överens med vad som föreskrivs i direktivet. Följerätten
skall enligt direktivet gälla vid all vidareförsäljning där
yrkesmässigt verksamma på konstmarknaden deltar som säljare,
köpare eller förmedlare (artikel 1.2). Som exempel anges i
artikeln att det kan vara fråga om auktionskammare,
konstgallerier eller konsthandlare. Gällande svensk rätt anger i
stället som förutsättning att vidareförsäljningen eller
förmedlingen skall ske av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga
verksamhet (26 j § första stycket upphovsrättslagen). Såväl
kretsen av personer som definitionen av hur deras yrkesmässiga
koppling till konstmarknaden skall se ut avviker således i viss
utsträckning från gällande svensk rätt. Vad först gäller
definitionen av hur den yrkesmässiga kopplingen skall se ut
framstår det visserligen som troligt att den som är yrkesmässigt
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
43
verksam med att köpa och sälja konstverk normalt gör detta i
egenskap av näringsidkare. Trots att det mot denna bakgrund
framstår som troligt att gällande rätt redan är i överensstämmelse
med direktivet kan det finnas anledning att språkligt följa
direktivet. Det bör således föreskrivas att det är
vidareförsäljningar av konstverk där någon som är yrkesmässigt
verksam på konstmarknaden deltar som kan omfattas av
följerätt.
Direktivet ger som exempel på sådana aktörer som kommer
att omfattas auktionskammare, konstgallerier och, i allmänhet,
alla konsthandlare (artikel 1.2). I övrigt finns inte några
tolkningsuttalanden i direktivet eller ingressen till direktivet om
när någon skall anses vara yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden.
Det kan förekomma att någon som är yrkesmässigt verksam
på konstmarknaden, t.ex. en gallerist eller konsthandlare, i vissa
situationer egentligen agerar i egenskap av privatperson. Man
kan t.ex. tänka sig att en gallerist eller en konsthandlare köper ett
konstverk till sitt eget hem eller för att ge bort i gåva. Direktivet
anger inte uttryckligen vad som skall gälla i dessa situationer.
Det framstår inte som rimligt om dessa typer av transaktioner
skulle föranleda att följerättsersättning skall utgå. I stället borde
endast fall då agerandet sker inom ramen för den yrkesmässiga
verksamheten omfattas. Detta är dock ytterst en fråga för
rättstillämpningen att avgöra och då i sista hand EG-domstolen.
Som framgått kräver direktivet att följerättsersättning skall
utgå så snart någon som är yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden deltar som säljare, förmedlare eller köpare
(artikel 1.2). I ingressen till direktivet anges vidare att följerätten
bör utvidgas till att omfatta all vidareförsäljning med undantag
av sådan vidareförsäljning som äger rum direkt mellan
privatpersoner utan medverkan av personer som är yrkesmässigt
verksamma på konstmarknaden (stycke 18). Enligt svensk rätt
utgår ersättning om den yrkesmässigt verksamma
personen/näringsidkaren är säljare eller förmedlare vid köpet.
Däremot följer av 26 j § upphovsrättslagen att försäljningar som
sker från en privatperson inte utlöser en rätt till ersättning för
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
44
upphovsmannen annat än i fall då försäljningen förmedlats av en
näringsidkare. Försäljningar från en privatperson till en
yrkesmässig säljare omfattas alltså inte av följerätten enligt
nuvarande ordning. Denna begränsning i följerätten är oförenlig
med direktivet. De svenska bestämmelserna om följerätt måste
därför ändras så att rätten utvidgas till att omfatta även
vidareförsäljningar från en privatperson utan medverkan av
yrkesmässig förmedlare till någon som är yrkesmässigt verksam
på konstmarknaden. T.ex. skall en försäljning av ett konstverk
som sker från en privatperson till en konsthandel eller ett galleri
kunna grunda en rätt till ersättning.
En fråga som aktualiseras när följerätten utvidgas till att
omfatta även försäljningar från privatpersoner är vem som skall
betala ersättningen. En grundläggande utgångspunkt för
följerätten är att det är säljaren som skall betala ersättningen,
vilket också framgår av artikel 1.4 i direktivet. Detta talar för att
ålägga den privatperson som är säljare att betala ersättningen.
Något som talar för en sådan ordning är även att köparen annars
blir tvungen att betala följerättsersättning två gånger; först när
konstverket köps in från en privatperson sedan när det säljs
vidare. Det senare är dock ett hanterbart problem. En köpare
som är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden får antas ha
möjlighet att förhandla om priset så att han eller hon
kompenseras för följerättsersättningen i fall då säljaren är en
privatperson. Svårigheterna att administrera följerätten skulle
öka om privatpersoner skulle åläggas en skyldighet att betala
ersättningen. En privatperson som inte dagligen ägnar sig åt att
köpa och sälja konst kan inte förväntas ha samma praktiska
kunskaper av att hantera ersättningsfrågor som en yrkesmässigt
verksam aktör på konstmarknaden har. Ett alternativ skulle
kunna vara att föreskriva att det i dessa situationer visserligen är
köparen som är skyldig att redovisa ersättningen men att denne
har rätt att kräva tillbaka ersättningen från säljaren. Detta
alternativ framstår dock som onödigt krångligt när parterna lika
gärna bör kunna lösa situationen genom att köparen bevakar att
det pris han eller hon betalar blir rimligt med hänsyn till att han
eller hon även skall betala följerättsersättning. Vad gäller
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
45
direktivet så utgår detta visserligen från att det är säljaren som
skall betala ersättningen men det ges möjlighet till undantag från
denna regel i artikel 1.4. Sammanfattningsvis framstår det som
lämpligast att föreskriva att det är köparen som skall betala
följerättsersättningen i fall då försäljning sker från en
privatperson till en person som är yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden, om inte en professionell förmedlare medverkat
vid försäljningen. I övrigt bör samma regler som i dag gälla
beträffande vem som är betalningsskyldig för
följerättsersättningen.
I stycke 18 i ingressen till direktivet anges att följerätten inte
bör utvidgas till att omfatta vidareförsäljningar från
privatpersoner till museer som inte bedriver vinstgivande
verksamhet och som är öppna för allmänheten. Det kan
diskuteras huruvida museer enligt gällande rätt rent generellt kan
anses vara yrkesmässigt verksamma på konstmarknaden, om man
med detta avser att det skall vara fråga om näringsverksamhet.
T.ex. bedrivs statliga och kommunala museer utan vinstintresse
och är öppna för allmänheten. På det upphovsrättsliga området
har dock uttrycket näringsverksamhet fått en vidsträckt
betydelse och har ansetts innefatta även budgetstyrd och
skattefinansierad verksamhet (NJA 1988 s. 715). För att vara
helt säker på att undvika en sådan utvidgning av följerätten som
stycke 18 i ingressen till direktivet uttalar inte är önskvärd finns
det därför skäl för att i klargörande syfte i upphovsrättslagen ta
in ett uttryckligt undantag i följerätten för vidareförsäljningar
som sker från privatpersoner till museer som inte bedriver
vinstgivande verksamhet och är öppna för allmänheten.
Undantaget bör förstås endast gälla om inte en person som är
yrkesmässigt verksam på konstmarknaden deltagit som
förmedlare vid köpet.
Som nämnts tidigare ger direktivet medlemsstaterna en
möjlighet att under vissa förutsättningar undanta
vidareförsäljningar som sker inom tre år efter den första
överlåtelsen av konstverket (artikel 1.3). Den situation som
åsyftas i bestämmelsen beskrivs närmare i stycke 18 i ingressen
till direktivet. Där sägs att när det gäller den speciella situation
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
46
som uppstår när konstgallerier förvärvar konstverk direkt av
upphovsmannen får medlemsstaterna från följerätten undanta
sådan återförsäljning av konstverk som sker av galleriet inom tre
år. Det följer vidare av det aktuella stycket i ingressen att
konstnärens intressen skall beaktas genom att undantaget är
begränsat till vidareförsäljningar där priset inte överstiger 10 000
euro. Uttalandena i ingressen ger vid handen att den möjlighet
till undantag från följerätten som ges i artikel 1.3 skall vara
begränsad till vissa försäljningar från konstgallerier. Något
uttalanden om vad som utgör ett konstgalleri finns inte i
direktivet. Innebörden av begreppet konstgalleri kan också växla
över tid och är till stor del beroende på vad som är den
förhärskande uppfattningen i respektive bransch. Allmänt kan
dock sägas att konstgallerier i regel samarbetar med nu levande
svenska och utländska konstnärer och genom regelbunden
utställningsverksamhet ger spridning åt deras konst. Till skillnad
från detta är konsthandeln mer inriktad mot en handel med äldre
konst.
Enligt gällande svensk rätt görs ingen åtskillnad mellan vad
som är ett konstgalleri respektive en konsthandel. Försäljningar
av konstverk som sker av ett konstgalleri eller en konsthandel –
oavsett om de förvärvat ett konstverk direkt från
upphovsmannen eller inte – kan grunda rätt till
följerättsersättning om det är fråga om en vidareförsäljning.
Konstgallerier i Sverige bedrivs dock enligt uppgift ofta på det
sättet att galleristen inte först köper konstverket av
upphovsmannen eller agerar i egenskap av kommissionär. I
stället får upphovsmannen tillgång till galleriets lokaler mot en
viss provision till galleristen på de försäljningsavtal konstnären
ingår med köparen av hans eller hennes konstverk. Eftersom
galleriet normalt inte förvärvat konstverket är det inte heller
fråga om en vidareöverlåtelse när någon i dessa fall köper ett
konstverk hos ett galleri. Detta får i sin tur till konsekvens att
svenska konstgallerier normalt inte är skyldiga att betala
följerättsersättning. Att införa ett undantag av det slag direktivet
ger möjlighet till skulle därför troligen inte få betydelse annat än
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
47
i några fåtal fall. Det framstår därför inte som motiverat att
införa ett undantag av det slag som anges i artikel 1.3.
5.4 Beloppsgränser och procentsatser
5.4.1 Nuvarande ordning
Av 26 j § första stycket sista meningen upphovsrättslagen följer
att följerättsersättningen skall vara fem procent av
försäljningspriset exklusive mervärdesskatt. Vid försäljning på
auktion beräknas ersättningen enligt uppgift från Föreningen
Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, BUS, på det s.k.
hammarslagspriset, dvs. priset före auktionsfirmans provision.
Om ett konstverk säljs för 100 000 kr exklusive mervärdesskatt
uppgår alltså konstnärens följerättsersättning till 5 000 kr. Det
finns ingen övre gräns för ersättningens storlek utan ersättning
utgår enligt den nämnda procentsatsen oavsett försäljningspriset
storlek.
Det föreskrivs vidare i 26 j § andra stycket 1 att ersättning
skall utgå endast om försäljningspriset överstiger en tjugondel av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Uttrycket basbelopp är numera ersatt med uttrycket
prisbasbelopp. För år 2006 är prisbasbeloppet 39 700 kr, vilket
innebär att ett konstverk måste säljas till ett pris som överstiger
1 985 kr för att försäljningen överhuvudtaget skall omfattas av
följerätten.
5.4.2 Överväganden
Förslag: Följerättsersättningens storlek ändras. I stället för
dagens bestämmelse om en ersättning om fem procent på
försäljningspriset oavsett prisets storlek införs en
differentierad ersättning där den procentsats med vilken
ersättning skall utgå sjunker med stigande
försäljningsprisnivå. Ersättning skall fortsättningsvis utgå
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
48
med fem procent av den del av försäljningspriset som inte
överstiger 50 000 euro, tre procent i skiktet 50 000,01 – 200
000 euro, en procent i skiktet 200 000,01 – 350 000 euro, 0,5
procent i skiktet 350 000,01 – 500 000 euro samt 0,25 procent
på den del av försäljningspriset som överstiger 500 000 euro.
Vidare föreskrivs att ersättning högst skall utgå med 12 500
euro.
Bedömning: Rätt till följerättsersättning bör även
fortsättningsvis endast föreligga om försäljningspriset
exklusive mervärdesskatt överstiger en tjugondel av
prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Även bestämmelsen om att ersättningen skall beräknas på
försäljningspriset exklusive mervärdesskatt bör kvarstå
oförändrad.
Skälen för förslaget och bedömningen: Artiklarna 3–5 i
direktivet innehåller bestämmelser om dels minimipris, dvs. det
lägsta försäljningspris som måste uppnås för att försäljningen
skall omfattas av följerätt, dels hur ersättningen skall beräknas.
Från vilket försäljningspris skall en försäljning av ett konstverk
omfattas av följerätten?
När det gäller minimipris så ger direktivet medlemsstaterna en
viss frihet att i nationell rätt fastställa storleken på detta (artikel
3.1). I direktivet föreskrivs dock att minimipriset aldrig får
överstiga 3 000 euro (artikel 3.2). Medlemsstaterna får däremot i
nationell rätt sätta lägre minimipris om de så önskar.
I stycke 22 i ingressen anges som skäl för en miniminivå från
vilken en försäljning kan omfattas av följerätt att en sådan bidrar
till att undvika oproportionerligt höga uttags och
förvaltningskostnader i förhållande till konstnärens vinst. Det
sägs vidare i stycket att subsidiaritetsprincipen gör det lämpligt
att låta medlemsstaterna – i syfte att gynna nya konstnärer –
fastställa en lägre beloppsgräns än gemenskapens. Det
konstateras att eftersom beloppen det då rör sig om är av så ringa
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
49
storlek får detta undantag troligtvis inte någon avgörande effekt
på en väl fungerande inre marknad.
Det lägsta försäljningspris från vilket en försäljning alltid skall
omfattas av följerätten är av gemenskapen alltså satt till 3 000
euro. Detta belopp överstiger betydligt den miniminivå som
gäller i Sverige i dag, som är en tjugondel av ett prisbasbelopp,
dvs. 1 985 kr för år 2006. Sverige kan emellertid enligt direktivet
bestämma en nationell lägsta nivå som understiger
gemenskapens.
Storleken på det belopp som sätts som minimigräns för
avgiftsgrundande försäljningspris har stor betydelse. T.ex.
kommer i dag en relativt hög andel av den följerättsersättning
som betalas från försäljningar där försäljningspriset är relativt
lågt. I en i ärendet inlämnad skrivelse från föreningen Bildkonst
Upphovsrätt i Sverige (BUS) anges att under år 2003 avsåg drygt
åttio procent försäljningar upp till ett pris av 30 000 kr. Ett högt
belopp som minimigräns skulle därför kunna resultera i en inte
obetydlig minskning av den ersättning som tillfaller konstnärer
på grundval av reglerna om följerätt.
Den nuvarande nivån om en tjugondel av ett prisbasbelopp har
etablerats på den svenska konstmarknaden under de tio år
reglerna om följerätt varit i kraft. Det har inte framkommit att
det minimibelopp som tillämpats har haft några märkbart
negativa konsekvenser för den svenska konstmarknaden.
Erfarenheterna från den ordning som hittills har tillämpats i
Sverige talar därför inte för en höjning av den minimigräns som
hittills gällt i Sverige.
Flera av de skäl som tidigare anförts i svenska förarbeten till
stöd för den valda storleken på minimibeloppet sammanfaller
med det som i ingressen till direktivet anförs som riktlinjer vid
bestämmande av en miniminivå. Så är fallet med vad som i
ingressen anges om syftet att motverka onödigt höga uttags- och
förvaltningskostnader i förhållande till den ersättning
konstnären kan få. Detsamma gäller vad som anges om
målsättningen att nya konstnärer skall gynnas av
följerättsersättningen. Dessa riktlinjer är alltjämt av relevans för
bestämmande av storleken på miniminivå.
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
50
Den svenska konstmarknaden, liksom motsvarande
marknader i de övriga nordiska länderna, är förhållandevis liten i
förhållande till många länder i övriga Europa. För att
följerättsersättningen skall ge åsyftat stöd åt konstnärer finns
därför anledning att inte höja den gräns som hittills tillämpats i
Sverige till gemenskapens nivå om 3 000 euro. Särskilt som det
finns en risk för att detta kunde leda till en betydande
försämring för nya konstnärer. Det finns också jämförbara
andra länder som bestämt minimibeloppet till ett belopp som är
lägre än gemenskapens minimibelopp. I Danmark och Finland
har exempelvis nivån satts till 300 respektive 255 euro.
Skrivningarna i direktivets ingress applicerade på
förhållandena på den svenska konstmarknaden talar för ett
bibehållande av den nuvarande nivån på minimibeloppet, dvs.
motsvarande en tjugondel av ett prisbasbelopp. Det kan
framhållas att direktivet ändå generellt kommer att medföra lägre
uttag av följerättsersättning. Detta dels eftersom procentsatserna
med vilket ersättningen skall utgå sjunker i takt med storleken på
försäljningspriset, dels eftersom direktivet anger ett högsta
belopp för vad som får utgå i följerättsersättning (se vidare
nedan).
Frågan är då hur miniminivån bör regleras i den svenska lagen.
Det lägsta försäljningspris som enligt gällande rätt måste uppnås
för att en försäljning skall omfattas av följerätt är, som tidigare
nämnts, i dag knutet till prisbasbeloppets utveckling. Detta
innebär att minimipriset med automatik justeras uppåt i takt med
den allmänna prisutvecklingen. I direktivet föreskrivs i stället ett
fixerat belopp som inte får överskridas som lägsta
försäljningspris. Det kan därför framstå som tveksamt att låta
det svenska minimibeloppet med automatik följa den allmänna
prisutvecklingen i landet. Det framstår dock som högst
osannolikt att prisbasbeloppet skulle utvecklas på ett sätt som
gör att en tjugondel av detta belopp skulle överstiga 3 000 euro.
Det finns betydande fördelar med att behålla den nuvarande
regleringen av från vilket minimipris en försäljning skall kunna
omfattas av följerätten. Denna nivå är etablerad och känd på
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
51
marknaden. Beloppet kommer dessutom automatiskt att justeras
uppåt så att nivån även framöver framstår som rimlig.
Även i direktivet uttrycks önskemål om att hitta sätt att hålla
beloppsgränser à jour med utvecklingen. I stycke 26 i ingressen
till direktivet framhålls att det är önskvärt att införa en möjlighet
för periodiska justeringar av beloppsgränser och procentsatser.
Kommissionen ges därför i uppdrag att utarbeta periodiska
rapporter om den faktiska tillämpningen av följerätten i
medlemsstaterna och om vilken inverkan detta har på
gemenskapens konstmarknad samt att i förekommande fall
föreslå ändringar av direktivet. Mot bakgrund av det nu anförda
och då det inte framstår som sannolikt att prisutvecklingen i
Sverige skulle bli sådan att den svenska följerättsbestämmelsen
på denna punkt kommer att stå i strid med direktivet bör den
nuvarande ordningen för fastställande av miniminivån bibehållas.
Om det skulle visa sig att prisutvecklingen ändå blir sådan att
gränsvärdet om 3 000 euro riskerar att överskridas får förstås
frågan övervägas på nytt.
Hur skall följerättsersättning beräknas?
Till att börja med kan konstateras att det i artikel 5 anges att det
försäljningspris som avses i artikel 3 och 4 skall vara
försäljningspriset före skatt. Med skatt avses här mervärdesskatt.
Även enligt 26 j § första stycket upphovsrättslagen skall
ersättningen beräknas på försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt. Någon ändring i gällande rätt på den punkten är
således inte nödvändig.
I artikel 4.1.a–4.1.e anges hur följerättsersättningen skall
beräknas. Där anges att ersättningen skall vara:
(a) fyra procent av den del av försäljningspriset som inte
överstiger 50 000 euro,
(b) tre procent av den del av försäljningspriset som ligger
mellan 50 000,01 och 200 000 euro,
(c) en procent av den del av försäljningspriset som ligger
mellan 200 000,01 och 350 000 euro,
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
52
(d) 0,5 procent av den del av försäljningspriset som ligger
mellan 350 000,01 och 500 000 euro, samt
(e) 0,25 % av den del av försäljningspriset som överstiger
500 000 euro.
Genom undantag från artikel 4 punkt 1 a får dock en
medlemsstat tillämpa en procentsats på fem procent för den del
av försäljningspriset som inte överstiger 50 000 euro (artikel
4.2). Vidare anger direktivet att om en medlemsstat angett ett
minimiförsäljningspris för att följerättsersättning skall utgå som
understiger 3 000 euro får ersättningen på beloppet mellan
miniminivån och 3 000 euro inte vara lägre än fyra procent
(artikel 4.3).
Direktivet fastställer en översta gräns för hur stor
följerättsersättningen får vara. Enligt artikel 4.1 får den totala
ersättningen inte överstiga 12 500 euro.
I stycke 23 i ingressen till direktivet anges att det i största
möjliga utsträckning behövs enhetliga procentsatser för att den
inre marknaden för modern konst och samtidskonst skall
fungera väl. För att uppnå syftet att tillgodose olika intressen på
marknaden för originalverk är det enligt stycke 24 i ingressen
önskvärt med ett system med avtagande procentsatser för olika
prisskikt.
Enligt gällande svensk rätt utgår ersättningen med fem
procent av försäljningspriset (exklusive mervärdesskatt) oavsett
till vilket belopp försäljningspriset uppgått. Denna reglering
överensstämmer alltså inte med vad direktivet förskriver. Det
måste därför i svensk rätt införas en fallande skala av
procentsatser motsvarande den som finns i direktivet. Vidare
måste ett högsta belopp som kan utgå i följerättsersättning
införas i upphovsrättslagen. I enlighet med vad direktivet
föreskriver bör detta belopp anges till 12 500 euro.
Av den redovisning som lämnats av BUS och som finns
intagen i bilaga 2 framgår att en betydande del av de
ersättningsgrundande försäljningar som sker i Sverige sker till
priser som understiger 50 000 euro. För att bestämmelserna om
följerätt skall tillgodose de syften de grundas på bör Sverige
utnyttja undantaget i artikel 4.2 och alltså föreskriva att
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
53
följerättsersättning på belopp upp till 50 000 euro skall vara fem
procent. Detta skulle också överensstämma med den ordning
som hittills tillämpats i Sverige.
Med utgångspunkt i ett försäljningspris om 600 000 euro
skulle därmed ersättningen bli 9 500 euro enligt följande
beräkning. Beloppen är avrundade till närmaste hundratal.
(a) 2 500 euro (fem procent av 50 000),
(b) 4 500 euro (tre procent av den del av försäljningspriset
som ligger mellan 50 000,01 och 200 000 euro),
(c) 1 500 euro (en procent av den del av försäljningspriset
som ligger mellan 200 000,01 och 350 000 euro),
(d) 750 euro (0,5 procent av den del av försäljningspriset
som ligger mellan 350 000,01 och 500 000 euro), och
(e) 250 euro (0,25 procent av 100 000).
Enligt dagens svenska bestämmelser skulle ett försäljningspris
på 600 000 euro i stället ge en följerättsersättning på 30 000 euro.
Införandet av direktivet kommer således att medföra en inte
obetydlig sänkning av de belopp som utgår i följerättsersättning
när försäljningspriset överstiger 50 000 euro. Vad gäller
försäljningspris upp till 50 000 euro kommer ersättningen att bli
oförändrad i förhållande till dagens svenska regler.
Omräkning av belopp i euro till svenska kronor
I direktivet bestäms i artiklarna 1.3, 3.2, 4.1 och 4.3 olika
gränsvärden i valutan euro. Någon särskild reglering för de
medlemsstater som inte deltar i den europeiska valutaunionen
EMU och därför inte har infört den gemensamma valutan euro
finns inte. Direktivet ger överhuvudtaget ingen vägledning till
hur de medlemsstater som inte har euro som nationell
penningenhet skall förfara. Sverige är inte medlem i EMU. Vid
ett genomförande av direktivet uppkommer därför två frågor.
Skall det i upphovsrättslagen anges belopp i den gemensamma
valutan euro och hur skall i så fall en omräkning ske till svenska
kronor när detta är nödvändigt?
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
54
Eftersom direktivet föreskriver gränsvärden i euro och det
inte anges något alternativ till att ange dem i valutan euro talar
det mesta för att det även i svensk lag skall anges belopp i euro.
Detta har också skett tidigare. T.ex. kan hänvisas till 8 kap. 6 §
lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrättigheter och 2 kap.
1 § med flera ställen i lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling. De beloppsgränser som skall gälla för regleringen
av följerätten i upphovsrättslagen bör också anges i euro.
När olika gränsvärden bestäms i euro uppkommer frågan om
hur omräkning av dessa belopp till svenska kronor skall ske. Det
måste dock först bestämmas vad det är som skall utgöra
utgångspunkt för en omräkning. Ett alternativ är att omräkna
försäljningspriset till euro och sedan tillämpa den eller de
relevanta procentsatserna för att på så sätt nå fram till det belopp
som utgör följerättsersättningen i euro. Därefter får omräkning
ske till svenska kronor om inte den organisation som är behörig
att motta betalning godtar betalning i euro.
En annan möjlighet är också att de olika gränsvärden som
gäller i euro omräknas till svenska kronor. Därefter får relevant
procentsats tillämpas på försäljningspriset. I detta fall behöver
således inte någon omräkning ske av försäljningspriset utan
endast av de olika gränsvärden som gäller. Denna lösning
framstår som mest lätthanterlig. Det framstår emellertid inte
som nödvändigt att införa några uttryckliga regler om detta i
lagtexten.
Tidpunkten för när omräkningen mellan euro och svenska
kronor skall ske bör vara dagen för fordrans uppkomst. Det blir
alltså kronans värde i förhållande till euron den dagen som blir
utgångspunkten. Skyldigheten att betala följerättsersättning
uppkommer vid tidpunkten för den ersättningsgrundande
försäljningen och enligt allmänna förmögenhetsrättsliga
principer skall ersättningen betalas genast. En omräkning för att
bestämma beräkningen av ersättningen skall alltså ske med
utgångspunkt i dagen för försäljningen.
Vad gäller omräkningskurs är det lämpligt att välja den
växelkurs mellan euro och kronor som Europeiska centralbanken
(ECB) har fastställt vid tiden för fordrans uppkomst, dvs.
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
55
försäljningstidpunkten. Om denna dag inte är svensk bankdag,
bör i stället den växelkurs som fastställs närmast föregående
svenska bankdag komma till användning.
5.5 Ersättningsberättigade och följerättens giltighet
i tiden
5.5.1 Nuvarande ordning
I 26 j § första stycket upphovsrättslagen föreskrivs att rätten till
följerättsersättning tillkommer upphovsmannen till konstverket.
Vidare följer av paragrafens tredje stycke att rätten till ersättning
är personlig och att den inte kan överlåtas. Efter
upphovsmannens bortgång gäller emellertid för rätten till
ersättning sedvanliga regler om bodelning, arv och testamente
(26 j § tredje stycket upphovsrättslagen). Följaktligen kan rätten
att få ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk
genom bodelning eller arv övergå till upphovsmannens
efterlevande och genom testamente till hans eller hennes
testamentstagare.
Giltighetstiden för rätten till följerättsersättning motsvarar
upphovsrättens giltighetstid. Upphovsrätten gäller under
upphovsmannens levnad och som huvudregel sjuttio år efter
dennes bortgång (26 j § första stycket och 43 §
upphovsrättslagen).
I situationer där upphovsmannens namn inte satts ut eller där
en pseudonym som inte är allmänt känd använts gäller en
skyddstid på 70 år (44 § första stycket upphovsrättslagen).
Skyddstiden i dessa situationer, dvs. när upphovsmannens
identitet inte är känd, räknas dock från det att verket blev
offentliggjort. Om upphovsmannen inom den nu angivna tiden
avslöjar sin identitet kommer skyddstiden att beräknas på
sedvanligt sätt, dvs. sjuttio år efter upphovsmannens bortgång.
De nu redovisade bestämmelserna om skyddstiden för
upphovsrättsligt skyddade verk är utformade i enlighet med
rådets direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
56
harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa
närstående rättigheter. Särskilt kan hänvisas till artikel 1 i det
nämnda direktivet.
För fotografiska bilder som skyddas enligt 49 a §
upphovsrättslagen är skyddstiden bestämd till 50 år från det att
bilden framställdes. Således skall följerättsersättning utgå på
vidareförsäljningar som sker under denna tidsperiod, förutsatt
att övriga villkor för en sådan rätt är uppfyllda.
5.5.2 Överväganden
Bedömning: Några ändringar i bestämmelserna om följerätt i
lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk är inte nödvändiga med anledning av artikel 6.1 om
ersättningsberättigade följerättsinnehavare eller artikel 8.1 om
skyddstid för följerätten i direktivet.
Skälen för bedömningen: I artikel 6.1 i direktivet anges vilka
som är ersättningsberättigade följerättsinnehavare. Skyddstiden
för följerätten regleras i artikel 8.1 i direktivet.
Ersättningsberättigade följerättsinnehavare är enligt artikel 6.1
upphovsmannen och efter upphovsmannens död dennes
efterträdande rättsinnehavare om inte annat följer av artikel 8.2. I
artikel 8.2–8.4 finns bestämmelser som gäller för medlemsstater
där någon följerätt inte tillämpades vid direktivets
ikraftträdande. Bestämmelserna innebär i korthet att dessa
medlemsstater under en viss övergångsperiod kan undanta
efterträdande rättsinnehavare från rätt till ersättning på grund av
följerätten. Eftersom Sverige vid direktivets ikraftträdande hade
regler om följerätt aktualiseras inte en tillämpning av de aktuella
bestämmelserna för svenskt vidkommande.
I stycke 27 i ingressen till direktivet anges att det måste
fastställas vilka de ersättningsberättigade följerättsinnehavarna
är, samtidigt som subsidiaritetsprincipen iakttas. Det framhålls
också att det inte är lämpligt att genom detta direktiv ingripa i
medlemsstaternas lagstiftning om arvsrätt, men att efterträdande
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
57
rättsinnehavare måste kunna få full ersättning även efter
upphovsmannens bortgång.
Artikel 6.1 föreskriver således att följerättsersättningen skall
tillfalla upphovsmannen till verket och efter dennes bortgång
hans eller hennes efterträdande rättsinnehavare. Någon närmare
definition av vilka som kan vara efterträdande rättsinnehavare
ges inte i direktivet. Vilka dessa är kommer i stället att fastställa
genom medlemsstaternas nationella bestämmelser om arv.
Även om direktivet inte harmoniserar medlemsstaternas
arvsrättsliga reglering med avseende på följerätten är det dock
klart att efterträdande måste kunna få full ersättning enligt
följerätten även efter upphovsmannens bortgång. Exakt vilka
dessa efterträdande rättsinnehavare är bestäms dock genom
nationella regler. Enligt gällande svensk rätt omfattas rätten till
följerättsersättning av reglerna om bodelning, arv och
testamente. De efterlevande som följerätten härigenom övergår
till har full rätt till ersättning under skyddstiden för det aktuella
verket. Bestämmelsen i artikel 6.1 i direktivet stämmer således
väl överens med vad som gäller enligt 26 j § första och tredje
styckena upphovsrättslagen. Någon ändring av de svenska
bestämmelserna är därför inte nödvändig med anledning av
direktivet.
Av artikel 8.1 följer att skyddstiden för följerätten skall
överensstämma med den som fastställs i artikel 1 i direktiv
93/98/EEG. I stycke 17 i ingressen till det nu aktuella direktivet
anges att skyddstiden är 70 år efter upphovsmannens död och att
endast moderna och samtida konstverk sålunda kommer att
omfattas av följerätten.
Enlig gällande rätt utgår följerättsersättning på försäljningar av
exemplar av konstverk som sker inom upphovsrättens
giltighetstid (26 j § första stycket upphovsrättslagen).
Upphovsrättens giltighetstid motsvarar i Sverige vad som
föreskrivs i artikel 1 i direktiv 93/98/EEG. Svensk rätt stämmer
alltså överens med artikel 8.1 i det nu aktuella direktivet och
behöver således inte ändras.
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
58
5.6 Förvaltning av ersättningen och rätten att få
uppgifter
5.6.1 Nuvarande ordning
Av upphovsrättslagen följer att det endast är organisation som
företräder ett flertal svenska upphovsmän på området som får
kräva in följerättsersättning (26 j § fjärde stycket
upphovsrättslagen). Förvaltningen av följerätten är således
kollektiv, men rätten till ersättning tillkommer emellertid
upphovsmannen själv. Bestämmelsen innebär att den
upphovsman som är berättigad till följerättsersättning aldrig själv
– trots att rätten är personlig – kan rikta ett krav mot den
näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet sålt vidare eller
förmedlat en vidareförsäljning av ett exemplar av hans eller
hennes verk.
I motiven till bestämmelsen anfördes att det inte var realistiskt
att överlåta till den enskilde konstnären eller, efter hans död,
rättsinnehavarna att kräva in ersättningen (prop. 1994/95:151 s.
21). Det anfördes vidare att en upplåtelse till en organisation att
bevaka, kräva in och betala ut ersättningen medförde en
samordning som besparade konsthandeln ett stort antal
ersättningskrav. När det gäller upphovsmännens organisationer
framhölls även att de hade stor erfarenhet av att effektivt
administrera ersättningssystem som rör ett mycket stort antal
användare.
Den organisation som får kräva in ersättningen skall företräda
ett flertal svenska upphovsmän på området. Härigenom uppnås
enligt motiven att organisationen blir legitimerad att kräva in
ersättningen oavsett om den ersättningsberättigade är medlem i
organisationen eller inte (prop. 1994/95:151 s. 21). Utöver ett
angivande av att bestämmelsen utformats efter mönster av
dåvarande 26 i § upphovsrättslagen om avtalslicens (numera
42 a § upphovsrättslagen) behandlas inte närmare i motiven till
bestämmelsen i 26 j § fjärde stycket upphovsrättslagen vad som
avses med ”organisation som företräder ett flertal svenska
upphovsmän på området”. I rättspraxis har dock bland annat
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
59
slagits fast att bestämmelsen innebär att organisationen måste
företräda ett relativt stort antal upphovsmän på området och att
den inte utesluter att det samtidigt kan finnas fler organisationer
som samtidigt är berättigade att kräva in följerättsersättning
(NJA 2000 s. 445).
Den som är ersättningsskyldig skall enligt 26 j § femte stycket
upphovsrättslagen på begäran av organisationen redovisa de
ersättningsgrundande försäljningar som gjorts under de tre
närmast föregående kalenderåren. För det fall en viss säljare eller
förmedlare skulle vägra att fullgöra förpliktelsen att redovisa
ersättningsgrundande försäljningar kan organisationen
säkerställa sin rätt enligt vanliga regler, t.ex. med handräckning
enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning eller genom ett vitesföreläggande av domstol
(prop. 1994/95:151 s. 22). Motsvarande reglering finns i
bestämmelserna om s.k. kassettersättning i upphovsrättslagen
(26 m § andra stycket upphovsrättslagen).
5.6.2 Överväganden
Bedömning: Någon ändring i bestämmelserna om följerätt i
lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk är inte nödvändig till följd av bestämmelserna om
förvaltning av följerätten i artikel 6.2 i direktivet. Inte heller är
någon ändring nödvändig med anledning av bestämmelserna i
artikel 9 om den ersättningsskyldiges redovisningsskyldighet
avseende ersättningsgrundande försäljningar.
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
60
Skälen för bedömningen
Följerättens förvaltning
Artikel 6.2 i direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att
föreskriva obligatorisk eller frivillig kollektiv förvaltning av
följerätten. Det anges vidare i stycke 28 i ingressen till direktivet
att medlemsstaterna är ansvariga för att fastställa regler för
tillämpning av följerätten, särskilt med avseende på hur denna
förvaltas. Vidare anges i det nämnda stycket att en lösning kan
vara förvaltning genom en insamlingsorganisation.
Medlemsstaterna bör enligt samma stycke säkerställa att
insamlingsorganisationerna fungerar på ett öppet och effektivt
sätt samt att det i förekommande fall sker uttag och utbetalning
av belopp avsedda för upphovsmän som är medborgare i andra
medlemsstater.
Direktivet ger alltså uttryckligen stöd för en ordning med
kollektiv förvaltning, som får vara antingen obligatorisk eller
frivillig. Det får antas att det med kollektiv obligatorisk
förvaltning åsyftas en situation där enbart en organisation har
rätt att kräva in ersättningen för att sedan betala ut den till
ersättningsberättigade upphovsmän. I motsats härtill torde med
frivillig förvaltning avses en situation där organisationen endast
kan kräva in ersättning för de upphovsmän som är medlemmar i
organisationen. Upphovsmän som inte är medlemmar har i dessa
fall rätt att själva kräva in ersättning som tillkommer dem.
Enligt 26 j § upphovsrättslagen förvaltas följerätten av
organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän
inom området. Det är endast sådana organisationer som har
möjlighet att kräva in ersättning från den som är
ersättningsskyldig. Organisationen är sedan skyldig att, med
avdrag för en skälig ersättning för sina omkostnader, betala ut
ersättningen till upphovsmannen. Upphovsmannen kan alltså
aldrig själv rikta något krav mot t.ex. en säljare. I Sverige
tillämpas således en obligatorisk kollektiv förvaltning av
följerätten.
Direktivet ger inga föreskrifter om hur den kollektiva
förvaltningen närmare skall utformas. I stället följer av stycke 28
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
61
i ingressen att det är upp till medlemsstaterna att fastställa regler
för hur förvaltningen av följerätten skall gå till. Direktivet lägger
alltså inte något hinder i vägen mot att, som enligt gällande rätt,
överlämna förvaltningsuppgifterna till organisation som
företräder ett flertal svenska upphovsmän på området.
Bestämmelserna i gällande rätt om hur följerätten skall förvaltas
faller således inom ramen för vad som föreskrivs i artikel 6.2 i
direktivet. Det är därför inte nödvändigt med någon ändring i
gällande rätt på grund av direktivet i detta avseende.
I förevarande ärende har det inkommit en framställning (Ju
2005/224/L3) från Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige
(BUS) med begäran om att bestämmelsen utformas så att man
löser de problem som kan uppstå till följd av att flera
organisationer än en kan vara verksamma samtidigt med att driva
in följerättsersättning. Regler motsvarande den nu aktuella
bestämmelsen i 26 j § upphovsrättslagen finns bland annat i
upphovsrättslagens bestämmelser om avtalslicenser. Där
föreskrivs att avtal skall ingås med en organisation som
företräder ett flertal svenska upphovsmän på området (42 a §
första stycket upphovsrättslagen). Även för kassettersättningen
finns en motsvarande bestämmelse. I 26 m § första stycket
upphovsrättslagen anges att kassettersättning endast får krävas in
av organisation som företräder ett flertal ersättningsberättigade
svenska upphovsmän och innehavare av närstående rättigheter på
området. I samband med genomförandet av direktiv 2001/29/EG
Upphovsrätten i informationssamhället uttalades i motiven
bland annat att det vid en kommande översyn av
upphovsrättslagen kommer att bli aktuellt med en översyn av
denna avgränsning av den organisation som kan vara part i ett
avtal om en avtalslicens respektive berättigad att driva in
kassettersättning (prop. 2004/05:110 s. 144 och 247). De frågor
det gäller kräver relativt ingående analyser och noggranna
överväganden som det inte finns möjlighet att genomföra i detta
lagstiftningsärende. I stället bör de övervägas i ett särskilt
lagstiftningsärende.
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
62
Redovisningsskyldigheten för ersättningsgrundande försäljningar
Av artikel 9 följer att medlemsstaterna skall föreskriva att de
som har rätt att kräva in ersättning också skall ha en möjlighet
att från yrkesmässigt verksamma på konstmarknaden få in de
uppgifter som är nödvändiga för att säkerställa utbetalning av
ersättning avseende vidareförsäljningen. Med yrkesmässigt
verksamma på konstmarknaden avses aktörer som omnämns i
artikel 1.2, dvs. säljare, köpare eller förmedlare som är
yrkesmässigt verksamma på konstmarknaden.
I stycke 30 i ingressen till direktivet anges att medlemsstaterna
bör införa lämpliga förfaranden för kontroll av överlåtelser så att
den faktiska tillämpningen av följerätten kan garanteras på ett
praktiskt sätt. En konsekvens av detta är enligt förevarande
stycke i ingressen att upphovsmannen eller dennes ombud skall
erhålla alla slags erforderliga uppgifter från den fysiska eller
juridiska person som är skyldig att betala ersättningen. Om
kollektiv förvaltning har föreskrivits i nationell rätt får även
föreskrivas att det endast är de organisationer som är ansvariga
för förvaltningen som har rätt att erhålla uppgifter.
Det är enligt gällande svensk rätt endast organisation som har
rätt att kräva in följerättsersättning som även kan begära ut
uppgifter om en vidareförsäljning (26 j § femte stycket
upphovsrättslagen). Att en organisation har denna möjlighet att
begära ut uppgifter om en vidareförsäljning faller som framgått
inom ramen för direktivet (artikel 9 jämförd med artikel 6.2).
Syftet med en bestämmelse om att den ersättningsskyldige
skall lämna ut uppgifter om en ersättningsgrundande försäljning
är att följerätten på ett praktiskt sätt skall kunna garanteras. I
gällande rätt finns en skyldighet för en ersättningsskyldig att
avge redovisning. Denna skyldighet att avge redovisning är inte
straffsanktionerad. I motiven till bestämmelsen anfördes att det
inte fanns tillräckliga skäl att låta skyldigheten att avge en
redovisning vara straffsanktionerad (prop. 1994/95:151 s. 22).
Vad gäller själva skyldigheten att betala följerättsersättning
framhölls i motiven att en underlåtenhet att betala ersättningen
inte innebar intrång i den till verket knutna upphovsrätten (a.
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
63
prop. s. 22). Det bedömdes i förarbetena att det knappast fanns
något större behov av särskilda straffbestämmelser i saken och
det framhölls vidare också att det allmänt sett vore olämpligt att
bestraffa en underlåtenhet att uppfylla en rent civilrättslig
förpliktelse, dvs. att betala en fordran. Motsvarande skäl för att
inte straffsanktionera skyldigheten att betala och lämna ut
uppgifter anfördes i samband med att regler om
kassettersättning infördes i upphovsrättslagen (prop.
1997/98:156 s. 35 f.).
I den tidigare nämnda framställningen från BUS finns en
begäran om dels att redovisningsskyldigheten och
betalningsskyldigheten skall straffsanktioneras, dels att en
utvidgning av redovisningsskyldigheten skall ske till att avse alla
försäljningar av konstverk. BUS har pekat på problem med att få
in redovisning från konsthandlare trots att dessa utåt sett
förefaller handla med konstverk i den prisklass som utlöser
skyldighet att betala följerättsersättning. Enligt BUS skulle det
underlätta om redovisningsskyldighet förelåg även för icke
ersättningsgrundande försäljningar. Vidare har BUS anfört att en
sanktionsbestämmelse skulle kunna utgöra ett väl fungerande
påtryckningsmedel mot den redovisningsskyldige.
Det kan konstateras att möjligheterna att säkerställa betalning
skulle förbättras i någon grad om betalningsskyldigheten och
redovisningsskyldigheten straffsanktionerades. Även en
utsträckning av redovisningsskyldigheten till att omfatta
försäljning av konstverk i stort oavsett om de formellt omfattas
av följerätten eller inte skulle kunna bidra i den riktningen. En
sådan reglering skulle emellertid innebära att insynen i den
ersättningsskyldiges verksamhet skulle omfatta även andra
försäljningar än de som omfattas av följerätten. Vidare skulle det
innebära att en i grunden rent civilrättslig förpliktelse skulle
sanktioneras med straff. Precis som anfördes vid införandet av
följerättsersättningen framstår det som mindre lämpligt. De
problem BUS pekat på är förstås besvärande. Trots dessa
problem är det dock inte lämpligt att tillgripa den föreslagna
typen av drastiska åtgärder. De skäl som tidigare anförts mot att
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
64
straffsanktionera betalningsskyldigheten och skyldigheten att
redovisa försäljningar har fortfarande styrka.
Sammantaget finns det mot bakgrund av det sagda inte
tillräckliga skäl för att införa regler om straff för underlåtenhet
att betala ersättning, något som inte heller krävs till följd av
direktivet. Motsvarande gäller i fråga om straffsanktion för
skyldigheten att redovisa ersättningsgrundande försäljningar.
De uppgifter som de yrkesmässigt verksamma på
konstmarknaden skall tillhandahålla är sådana uppgifter som är
nödvändiga för att säkerställa utbetalning av ersättningen
avseende vidareförsäljningen. De uppgifter som är nödvändiga är
de som rör försäljningar som grundar en rätt till ersättning.
Enligt gällande rätt har den organisation som kan kräva in
ersättning också rätt att få uppgifter om sådana försäljningar.
Om uppgifterna inte lämnas frivilligt kan handräckning
alternativt vitesföreläggande av domstol begäras. Det finns
således enligt gällande rätt en skyldighet för en
ersättningsskyldige att redovisa försäljningar som grundar rätt
till ersättning för upphovsmannen. Denna skyldighet kan ytterst
tvingas fram genom rättsliga åtgärder. Det framstår varken som
nödvändigt eller lämpligt att utsträcka redovisningsskyldigheten
till att avse även andra försäljningar.
De möjligheter som enligt gällande rätt finns för att
kontrollera överlåtelser som grundar en rätt till ersättning är
alltså tillräckliga för att på ett praktiskt sett garantera följerätten.
Det finns således inte anledning till förändringar av gällande rätt
till följd av artikel 9 i direktivet.
5.7 En redaktionell fråga
Förslag: Den nuvarande 26 j § lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk delas upp på tre nya paragrafer.
Dessa nya paragrafer får beteckningarna 26 n, 26 o och 26 p §§.
Före 26 n § placeras den rubrik som enligt gällande rätt kommer
närmast före 26 j §.
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
65
Skälen för förslaget: I gällande rätt återfinns regleringen av
följerätten i 26 j § upphovsrättslagen. Redan i dag är den
paragrafen väl omfångsrik, den innehåller hela fem stycken. Med
de lagändringar som föreslås i detta lagstiftningsärende måste
ytterligare författningstext föras in i upphovsrättslagen. Det är
inte lämpligt att bygga ut den existerande paragrafen ytterligare.
I stället bör bestämmelserna om följerätt delas upp på tre
paragrafer. Bestämmelserna bör placeras i paragrafer som finns i
anslutning till varandra. Av utrymmesskäl kan dessa inte placeras
i anslutning till den existerande 26 j §. Dagens 26 j § bör därför
upphävas och de nya paragraferna placeras i 26 n, 26 o och
26 p §§ upphovsrättslagen. Rubriken bör flyttas till närmast före
26 n §.
5.8 Internationell tillämpning
5.8.1 Nuvarande ordning
I 60 § upphovsrättslagen finns bestämmelser om vilken
anknytning till Sverige som måste föreligga för att ett litterärt
eller konstnärligt verk direkt skall omfattas av skyddet enligt
upphovsrättslagen. Paragrafen innehåller också bestämmelser om
vad som gäller för följerätten i förvarande avseende. Närmare
bestämt föreskrivs i 60 § tredje stycket upphovsrättslagen att
26 j § tillämpas på verk av den som är svensk medborgare eller
har sin vanliga vistelseort i Sverige.
Bestämmelserna i 60 § upphovsrättslagen reglerar inte i vilken
utsträckning lagen är tillämplig på verk och prestationer med
ursprung i utlandet. Regler om detta finns i stället i 62 §
upphovsrättslagen och i de föreskrifter som regeringen utfärdat
med stöd av den bestämmelsen. Dessa föreskrifter av regeringen
finns samlade i den internationella upphovsrättsförordningen
(1994:193).
Av 1 § andra stycket internationella upphovsrättsförordningen
framgår att medborgare i ett land som ingår i Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (ett EES-land) alltid skall
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
66
behandlas som svenska medborgare vid tillämpningen av
upphovsrättslagen. Konstverk skapade av en medborgare i ett
annat land inom EES, som säljs vidare i Sverige, omfattas således
av de svenska reglerna om följerätt.
För verk av den som är medborgare i eller har sin vanliga
vistelseort i ett annat land än Sverige, men inom Bernunionen,
tillämpas bestämmelserna om följerätt om det landet har en
ersättningsordning som avses i 14 ter Bernkonventionen (2 §
tredje stycket internationella upphovsrättsförordningen). Av
artikel 14 ter (2) följer att bestämmelserna om följerätt i
konventionen är undantagna från principen om nationell
behandling. För följerätten gäller enligt artikel 14 ter (2) i stället
att ett konventionsland inte behöver ge verk av utländska
medborgare den rätt som verk av landets egna medborgare har,
om inte den utländske medborgarens land ger motsvarande
rättigheter. I stället för nationell behandling får det alltså ställas
krav på s.k. reciprocitet.
Bestämmelserna i 26 j § upphovsrättslagen skall vidare
tillämpas på verk av den som är medborgare i eller har sin vanliga
vistelseort i ett annat land än Sverige som tillhör
Världshandelsorganisationen (WTO), om det andra landet har
genomfört en sådan ersättningsordning som avses i artikel 14 ter
i Bernkonventionen (18 § andra stycket internationella
upphovsrättsförordningen). Även för konstnärer som är
medborgare i ett annat WTO-land än Sverige gäller således ett
krav på reciprocitet.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att reglerna om rätt
till följerättsersättning skall tillämpas på ett konstverk som säljs
vidare i Sverige om upphovsmannen är medborgare i
– Sverige eller har sin vanliga vistelseort i Sverige,
– ett land inom det Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, eller
– ett land annat än Sverige som ingår i Bernunionen eller
Världshandelsorganisationen förutsatt att detta land ger
motsvarande rätt till ersättning, dvs. reciprocitet måste föreligga.
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
67
5.8.2 Överväganden
Bedömning: Direktivets bestämmelser om internationell
tillämplighet av följerättsersättningen i artikel 7 kan
genomföras i svensk rätt genom förordningsändringar i
internationella upphovsrättsförordningen (1994:193).
Skälen för bedömningen: Artikel 7 i direktivet innehåller
bestämmelser om ersättningsberättigade följerättsinnehavare
som är medborgare i tredje land. Enligt bestämmelsen skall
medlemsstaterna föreskriva att upphovsmän som är medborgare
i tredje land, och deras efterträdande rättsinnehavare, skall
omfattas av följerätten enligt direktivet och den berörda
medlemsstatens lagstiftning. Lagstiftningen i det tredje land i
vilket upphovsmannen eller dennes efterträdande rättsinnehavare
är medborgare måste dock tillåta skydd av följerätten i det landet
för upphovsmän och deras efterträdande rättsinnehavare från
medlemsstaterna. Direktivet ställer således ett krav på
reciprocitet i tillämpningen när det gäller konstverk skapade av
upphovsmän som är medborgare i tredje land. Enligt artikel 7.2 i
direktivet skall kommissionen publicera en vägledande
förteckning över de tredje länder som uppfyller kravet på
reciprocitet.
Medlemsstaterna får enligt artikel 7.3 i direktivet jämställa
upphovsmän som inte är medborgare i en medlemsstat men som
har sin vanliga vistelseort i den medlemsstaten med sina egna
medborgare för att skydda följerätten.
De medlemsstater som vid direktivets ikraftträdande inte hade
regler om följerätt kan under viss tid undanta efterträdande
rättsinnehavare från rätten till ersättning även om kravet på
reciprocitet skulle vara uppfyllt (artikel 7.1 och artikel 8.2).
Eftersom Sverige vid ikraftträdandet av direktivet hade regler om
följerätt blir det inte aktuellt att tillämpa detta undantag från
följerätten för svenskt vidkommande.
I stycke 6 i ingressen till direktivet anges att nationella
bestämmelser med krav på ömsesidighet, dvs. reciprocitet, inte
får åberopas för att vägra medborgare från andra medlemsstater
Genomförande av direktivet Ds 2006:16
68
rättigheter som ges år det egna landets medborgare. Detta följer
också av rättspraxis från EG-domstolen beträffande
tillämpningen av icke-diskrimineringsprincipen i artikel 12 i
fördraget (dom av den 20 oktober 1993 i de förenade målen C92/92
och C-326/92, Phil Collins m.fl.).
Vidare följer av stycke 29 i ingressen att rätten till ersättning
enligt följerätten bör begränsas till medborgare i gemenskapen
och till utländska upphovsmän vars hemländer ger motsvarande
skydd åt upphovsmän som är medborgare i medlemsstaterna. I
samma stycke anges också att medlemsstaterna bör ha rätt att
utvidga rätten till utländska upphovsmän som har sin hemvist i
berörd medlemsstat. Sådana utländska upphovsmän som har
hemvist i en medlemsstat kan alltså enligt direktivet jämställas
med medlemsstatens egna medborgare. Det innebär att den
svenska bestämmelsen i 60 § tredje stycket upphovsrättslagen
om att följerätten även skall tillämpas på verk av den som inte är
medborgare i Sverige men har sin vanliga vistelseort här står i
överensstämmelse med direktivet.
Av redovisningen av gällande rätt framgår att en medborgare i
ett land som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
alltid skall behandlas som om han eller hon var svensk
medborgare (1 § andra stycket internationella
upphovsrättsförordningen). Gällande rätt överensstämmer
således med kravet på icke diskriminering i artikel 12 i fördraget
varför det inte finns något behov av ändring i gällande rätt i detta
avseende.
Som påpekats tidigare gäller följerätten i förhållande till
utländska upphovsmän som inte har sin vanliga vistelseort i
Sverige endast under två förutsättningar. Den första
förutsättningen är att upphovsmannen är medborgare eller har
sin vanliga vistelseort i ett annat land än Sverige som ingår i
Bernunionen eller Världshandelsorganisationen. Den andra
förutsättningen är att det land i vilket upphovsmannen är
medborgare har genomfört en sådan ersättningsordning som
avses i artikel 14 ter Bernkonventionen, dvs. att det föreligger
reciprocitet. (Se 2 § tredje stycket och 18 § andra stycket
internationella upphovsrättsförordningen.)
Ds 2006:16 Genomförande av direktivet
69
I direktivet föreskrivs att upphovsmän i tredje land – och
deras efterträdande rättsinnehavare – under vissa förutsättningar
skall omfattas av följerätten enligt direktivet och den berörda
medlemsstatens lagstiftning om följerätt. Med tredje land avses
länder utanför EU. Direktivet begränsar inte tillämpningen av
reglerna om följerätt till konstverk skapade av upphovsmän som
är medborgare i länder inom det Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) eller som ingår i Bernunionen eller
Världshandelsorganisationen (WTO). En sådan begränsning är
inte förenlig med artikel 7 i direktivet. Internationella
upphovsrättsförordningen bör därför ändras så att även
konstverk skapade av upphovsmän som är medborgare i andra
länder än sådana som ingår i EES-området, Bernunionen eller
Världshandelsorganisationen omfattas av reglerna om
följerättsersättning. Förutsättningen för att konstverk skapade
av upphovsmän från ett tredje land skall omfattas av reglerna om
följerätt är dock att reciprocitet föreligger. Som redogjorts för
tidigare finns enligt gällande rätt ett krav på reciprocitet för att
en utländsk upphovsman som inte är medborgare i något land
inom EES-området skall ha rätt till ersättning om hans eller
hennes konstverk säljs vidare i Sverige. Detta krav bör även
fortsättningsvis gälla och utsträckas till upphovsmän som inte är
medborgare i något av länderna inom EES-området. Enligt 62 §
upphovsrättslagen får regeringen bland annat under
förutsättning av ömsesidighet meddela föreskrifter om
upphovsrättslagens tillämplighet med avseende på andra länder.
Den utvidgning av upphovsrättslagens tillämpningsområde som
bör ske för att svensk rätt skall stå i överensstämmelse med
direktivet kan således genomföras genom ändringar i
internationella upphovsrättsförordningen som regeringen
beslutar om. Några lagändringar behövs alltså inte i denna del.
71
6 Preskription av fordran på
följerättsersättning
6.1 Nuvarande ordning
Följerätten är utformad som en individuell ersättningsrätt
knuten till upphovsrätten och den upphovsrättsliga skyddstiden.
Rätten till ersättning uppstår när ett konstverk som omfattas
av regleringen säljs vidare. Den fordran som uppkommer kan
göras gällande endast av organisation som företräder ett flertal
svenska upphovsmän (26 j § fjärde stycket upphovsrättslagen).
Konstnären kan alltså inte på egen hand kräva in ersättning från
den som är ersättningsskyldig. I stället är organisationen skyldig
att kräva in ersättningen och betala ut den insamlade
ersättningen till den ersättningsberättigade konstnären.
Organisationen får göra ett skäligt avdrag på det belopp som
betalas ut för sina omkostnader (26 j § färde stycket).
Skyldigheten att betala ersättningen åvilar näringsidkare som i
sin yrkesmässiga verksamhet säljer vidare ett konstverk eller
förmedlar en sådan försäljning av ett konstverk. Enligt vad som
föreslås i denna promemoria (avsnitt 5.3.2) kommer
fortsättningsvis denna skylighet att åvila den som är
yrkesmässigt verksam på konstmarknaden oavsett om denne är
köpare, säljare eller förmedlare. Har flera sådana personer
deltagit vid försäljningen åvilar skyldigheten i första hand
säljaren och i andra hand förmedlaren.
När en ersättningsgrundade vidareförsäljning ägt rum skall
enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer ersättningen
betalas genast eller senast vid anfordran. För anspråket mot
näringsidkaren gäller enligt upphovsrättslagen en speciell regel
Preskription av fordran på följerättsersättning Ds 2006:16
72
om preskription. Om organisationen framställer ett krav på
betalning senare än tre år efter det att försäljningen ägde rum är
fordringen preskriberad (26 j § fjärde stycket
upphovsrättslagen). I paragrafen finns inga särskilda
bestämmelser om preskription såvitt avser det anspråk en
upphovsman eller i förkommande fall dennes efterträdande
rättsinnehavare har mot den organisation som krävt in
följerättsersättningen.
6.2 Överväganden
Förslag: En uttrycklig regel om preskription avseende den
ersättningsberättigades fordran på ersättning gentemot
upphovsrättsorganisationen införs i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Enligt den nya
preskriptionsregeln preskriberas en sådan fordran tio år efter
tillkomsten, dock endast under förutsättning att organisationen
vidtagit rimliga åtgärder för att finna den ersättningsberättigade.
Vidare föreskrivs att om ersättningsbeloppet blir föremål för
preskription får organisationen endast använda det aktuella
ersättningsbeloppet för ändamål som syftar till att stödja
upphovsmän till sådana verk som omfattas av följerätten, dvs.
alster av bildkonst och brukskonst, och framställare av
fotografiska bilder.
Skälen för förslaget: En fråga som direktivet inte tar ställning
till är i vilken mån upphovsmannens anspråk på den organisation
som mottagit betalningen preskriberas och vad sådana medel i
sådant fall får användas till. Med preskription avses att en
fordran upphör att gälla efter viss lagbestämd tidsfrist om
borgenären under denna tid inte agerat på något sätt. Det är i
huvudsak två skäl som brukar anföras till stöd för regler om
preskription. Det är dels svårigheterna att efter lång tid föra
bevisning om ett rättsförhållande, dels olägenheten för
gäldenären att under obestämd tid bevara bevis om
rättsförhållandet. Ett rättsförhållande bör således enligt allmänna
Ds 2006:16 Preskription av fordran på följerättsersättning
73
principer inte kunna hållas svävande under hur lång tid som
helst.
Allmänna bestämmelser om preskription finns i
preskriptionslagen (1981:130). Lagen är enligt 1 § tillämplig på
alla slags fordringar, oavsett om de avser pengar, varor, tjänster
eller andra prestationer (prop. 1979/80:119 s. 88). Det saknar
betydelse om fordringen grundas på avtal, på en handling som
inte har samband med ett avtalsförhållande eller direkt på lag
eller annan författning eller oskriven rätt.
Utanför lagens tillämpningsområde faller sakrättsliga anspråk,
t.ex. sådana som avser äganderätt, nyttjanderätt m.m. och
rättigheter som inte är av obligationsrättslig karaktär, som t.ex.
upphovsrätt (prop. 1979/80:119 s. 88). Däremot faller
obligatoriska anspråk som grundar sig på upphovsrätt inom
lagens tillämpningsområde. Ett krav på skäligt vederlag till följd
av upphovsrättsintrång enligt 54 § första stycket
upphovsrättslagen faller således inom preskriptionslagens
tillämpningsområde.
Med preskription avses att en borgenär förlorar rätten att
kräva ut sin fordran (8 § första stycket). En fordran preskriberas
som huvudregel tio år efter tillkomsten (2 § första stycket). För
konsumentfordringar är tiden dock tre år (2 § andra stycket)
räknat från fordringens tillkomst.
Preskriptionslagens bestämmelser gäller endast om inte annat
föreskrivs i annan lagstiftning. Föreskrifter som innehåller
särskilda preskriptionsbestämmelser, s.k. specialpreskription,
återfinns i flera olika författningar. Bland annat finns det i
upphovsrättslagen särskilda preskriptionsbestämmelser som
avviker från de allmänna bestämmelserna i preskriptionslagen i
vissa avseenden (42 a § fjärde stycket och 26 j § fjärde stycket
upphovsrättslagen). De nu nämnda bestämmelserna i
upphovsrättslagen reglerar dock inte uttömmande alla frågor
kring preskription av de fordringar som omfattas av desamma. I
de situationer där en bestämmelse om specialpreskription endast
reglerar vissa frågor om preskription bör i regel de allmänna
bestämmelserna om preskription kunna tillämpas på övriga
frågor (prop. 1979/80:119 s. 83).
Preskription av fordran på följerättsersättning Ds 2006:16
74
I 42 a § fjärde stycket upphovsrättslagen finns allmänna
bestämmelser om avtalslicenser. Med avtalslicens avses
bestämmelser om att en part kan träffa avtal om användning av
verk med en organisation som företräder ett flertal svenska
upphovsmän på området och därigenom få rätt att använda också
verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen. För
att avtalslicens skall gälla måste alltså avtal ha ingåtts med en
organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på
området. De utomstående upphovsmännens intressen tillgodoses
genom vissa skyddsregler i lagtexten, t.ex. bestämmelser om rätt
till ersättning. Av 42 a § fjärde stycket upphovsrättslagen
framgår att detta krav på ersättning gentemot den organisation
som ingått avtalet preskriberas om upphovsmannen inte
framställer ett krav till organisationen inom tre år från det att
verket utnyttjades. Införandet av denna kortare
preskriptionsfrist motiverades av en önskan att underlätta
tillämpningen av reglerna om avtalslicens (prop. 1979/80:132 s.
89).
För följerätten gäller att den organisation som är behörig att
kräva in ersättningen måste framställa sitt krav mot den
ersättningsskyldige näringsidkaren senast inom tre år från
utgången av det år då försäljningen ägde rum (26 j § fjärde
stycket upphovsrättslagen). Framställs inte ett sådant krav inom
denna tid preskriberas fordran på följerättsersättning. Följden av
detta blir att den ersättningsberättigade upphovsmannen går
miste om sin ersättning.
Upphovsrättsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande från
år 1990 att även upphovsmannens krav mot organisationen
skulle preskriberas efter tre år från utgången av det år då den
ersättningsgrundande vidareförsäljningen skedde (25 a § i
utredningens lagförslag, SOU 1990:30 s. 45 f.). Som skäl för den
förslagna bestämmelsen anfördes att en viss kortare
preskriptionstid för krav på ersättning skulle underlätta
tillämpningen av regelverket (a. bet. s. 612). Vidare angavs att
preskriptionstidens längd – tre år från utgången av det år då
vidareförsäljningen skedde – överensstämde med den tid som
genomgående föreslagits i samband med förslagen om
Ds 2006:16 Preskription av fordran på följerättsersättning
75
avtalslicenser. De bestämmelser om avtalslicenser, som åsyftades
av Upphovsrättsutredningen, återfinns numera i kapitel 3 a i
upphovsrättslagen.
Regeringens proposition med förslag till regler om följerätt
kom inte att innehålla någon bestämmelse om att
upphovsmannens anspråk på den organisation som krävt in
ersättningen skulle kunna preskriberas efter en viss kortare tid
(prop. 1994/95:151). Någon närmare motivering varför så
skedde lämnades inte i propositionen. Under
riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes emellertid ett
flertal motioner med yrkanden om att upphovsmannens fordran
på följerättsersättning skulle preskriberas på det sätt
upphovsrättsutredningen föreslagit (bet. 1995/96:LU 1 s. 23).
Lagutskottet avstyrkte dock de yrkanden som framställdes i de
nämnda motionerna med hänvisning till följande skäl.
Den organisation som inkasserar ersättningen för de
ersättningsberättigades räkning kommer att vara
redovisningsskyldig med avseende på mottagna belopp gentemot
ersättningsberättigade rättighetshavare. I ett sådant
uppdragsliknande förhållande bör det enligt utskottet inte
komma ifråga att införa en preskriptionsregel (bet. 1995/96:LU
1 s. 23 f.).
I Danmark har däremot i bestämmelserna om följerätt tagits
in regler om preskription avseendet det anspråk upphovsmannen
har på organisationen. Ett sådant anspråk preskriberas inom tre
år från tillkomsten av fordringen, dvs. den ersättningsgrundande
vidareförsäljningen.
Någon svensk rättspraxis som behandlar möjligheterna till
preskription av upphovsmannens fordran på utbetalning av
följerättsersättning från organisationen finns inte. Den
organisation som företrädesvis tagit emot betalning av
följerättsersättning, Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige
(BUS), har gett uttryck för osäkerhet huruvida den fordran
upphovsmannen har på organisationen preskriberas eller inte.
Följden av detta har blivit att – i de fall där den
ersättningsberättigade upphovsmannen eller dennes arvingar
trots grundliga efterforskningar inte har kunnat letas upp – har
Preskription av fordran på följerättsersättning Ds 2006:16
76
fordringsförhållandet ändå inte avvecklats. Under de tio år
bestämmelserna om följerätt varit i kraft har de belopp där den
ersättningsberättigade inte kunnat sökas upp blivit betydande.
Dessa belopp kan också antas öka över tid.
Vad gäller relationen mellan upphovsmannen och den
inkasserande organisationen rör det sig, som också Lagutskottet
var inne på, om ett uppdragsliknande förhållande. Det är troligt
att den specialregel om preskription som finns för ett visst slag
av uppdragsförhållanden, nämligen sysslomannaskap, i 18 kap.
9 § handelsbalken är analogt tillämplig på detta förhållande. Det
innebär att upphovsmannen eller annan ersättningsberättigad har
ett år på sig att klandra organisationens sätt att utföra uppdraget.
Ettårsfristen räknas från det att slutredovisning avlämnats. I de
fall organisationen inte kan hitta den ersättningsberättigade
börjar denna frist aldrig löpa. Denna preskriptionsregel löser
alltså inte problemet med att följerättsersättning som insamlats
inte kan delas ut utan samlas på hög av organisationen.
Den ettåriga preskriptionsfristen avseende sysslomans
förvaltning tar emellertid endast sikte på klander avseende just
förvaltningen. Eventuella penningfordringar som en
uppdragsgivare har på sysslomannen är normalt föremål för
sedvanlig tioårspreskription enligt preskriptionslagen. När det
gäller frågan om preskriptionslagens bestämmelser är tillämpliga
även på den fordran som en upphovsman (eller dennes
efterföljande rättsinnehavare) har på följerättsersättning
gentemot organisationen kan konstateras att situationen är
speciell såtillvida att upphovsmannen oftast inte har någon
kännedom om att han eller hon har en sådan fordran om inte
organisationen har informerat om detta. Även om
preskriptionslagens bestämmelser sannolikt ändå är tillämpliga
finns det därför anledning att införa en specialregel för dessa fall.
En sådan specialregel bör gå ut på att fordran preskriberas tio år
efter tillkomsten men endast under förutsättning att
organisationen vidtagit rimliga åtgärder för att finna den
ersättningsberättigade.
Vidare bör i lagen anges för vilka ändamål medel som inte
utkrävts inom en preskriptionsfrist får användas. Mot bakgrund
Ds 2006:16 Preskription av fordran på följerättsersättning
77
av utformningen av följerätten och de syften som bär upp
reglerna bör ändamålet vara att stödja upphovsmän till verk som
omfattas av följerätt, dvs. alster av bildkonst och brukskonst
(samt fotografer, se 49 a § upphovsrättslagen). Inom ramen för
detta ändamål ligger också en möjlighet att betala ut ersättning
till berättigade upphovsmän eller deras arvingar även om deras
anspråk preskriberats. Det finns alltså inget hinder mot att
organisationen på frivillig väg, trots att preskription inträtt,
tillmötesgår sådana krav.
79
7 Ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser
Förslag: Ändringarna i lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk skall träda i kraft den 1 januari
2007. De skall även tillämpas på verk och prestationer som
kommit till före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser skall dock
fortfarande tillämpas i fråga om åtgärder som har vidtagits eller
rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.
Skälen för förslaget: Artikel 10 i direktivet innehåller
bestämmelser om tillämpningen i tiden av direktivet.
Enligt artikel 10 skall direktivet tillämpas på alla
originalkonstverk enligt artikel 2 som den 1 januari 2006
fortfarande skyddades av medlemsstaternas lagstiftning om
upphovsrätt eller som vid denna tidpunkt uppfyllde kriterierna
för skydd enligt bestämmelserna i direktivet.
Direktivet skulle enligt artikel 12.1 ha varit genomfört den 1
januari 2006. Eftersom direktivets genomförande alltså är
försenat är det angeläget att de nya och ändrade bestämmelserna
träder i kraft snarast möjligt. De nya bestämmelserna bör kunna
träda i kraft den 1 januari 2007.
Det är en allmän princip inom upphovsrätten att nya regler
tillämpas också på verk och prestationer skyddade av närstående
rättigheter som har tillkommit före ikraftträdandet av de nya
reglerna. Denna princip avspeglas i artikel 10 i direktivet och bör
gälla även i fråga om de nu föreslagna lagändringarna. Verk och
fotografiska bilder som har tillkommit före ikraftträdandet och
som alltjämt skyddas av upphovsrätt alternativt av en närstående
rättighet bör således omfattas av de ändrade reglerna om
följerätt.
En annan princip som vanligen tillämpas vid ändringar i
upphovsrättslagen är att nya upphovsrättsliga regler inte bör
tillämpas såvitt gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter
som har förvärvats före ikraftträdandet. Även denna princip bör
Ekonomiska och andra konsekvenser Ds 2006:16
80
tillämpas nu. Det bör således föreskrivas att äldre bestämmelser
skall tillämpas när det gäller åtgärder som har vidtagits eller
rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.
81
8 Ekonomiska och andra
konsekvenser
Bedömning: De föreslagna lagändringarna medför inte några
ökade kostnader för det allmänna.
Skälen för bedömningen: Bestämmelser om följerätt har funnits
i drygt tio år. Under denna tid har bestämmelserna inte lett till
mer än ett fåtal tvister. Inte heller har reglerna inneburit ett
behov av ingripanden från det allmänna. Det finns inte någon
anledning att räkna med att de nu lämnade lagförslagen skall
innebära en förändring i detta avseende och leda till ett ökat antal
tvister eller ett behov av insatser från myndigheter. Lagförslagen
medför således inte några ökade kostnader eller ökat resursbehov
för det allmänna.
Bestämmelser om följerätt har däremot förstås ekonomiska
konsekvenser för den som skall sälja ett konstverk som omfattas
av rätten. De föreslagna ändringarna innebär ingen nämnvärd
förändring av kretsen av verk som omfattas av följerätten. Dessa
förändringar föranleder således inte några ökade kostnader för
enskilda. Eftersom även försäljningar där endast köparen är
yrkesmässigt verksam på konstmarknaden kommer att omfattas
sker i det hänseendet en viss ökning av kostnader för enskilda
och av intäkter för upphovsmännen. Vad gäller de föreslagna
ändringarna om att ersättningen skall utgå med lägre
procentsatser desto högre försäljningspriset är kommer detta i
stället att minska intäkterna för upphovsmännen i fråga om
konstverk till relativt höga försäljningspriser och i motsvarande
mån minska kostnaderna för dem som skall betala
följerättsersättning. Samma konsekvens får förslaget om ett
Ekonomiska och andra konsekvenser Ds 2006:16
82
högsta belopp som behöver betalas av en ersättningsskyldig.
Sammantaget blir bedömningen att lagförslagen inte bör
medföra totalt sett ökade kostnader för enskilda.
Förslagen bedöms inte medföra några nämnvärda
konsekvenser för brottsligheten eller det brottsförebyggande
arbetet. Inte heller medför förslagen några konsekvenser för den
kommunala självstyrelsen, för sysselsättningen och offentlig
service i olika delar av landet, för jämställdheten mellan kvinnor
och män, för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen
eller för miljön (jfr 15 § kommittéförordningen, 1998:1474).
83
9 Författningskommentar
26 n §
Om ett exemplar av ett originalkonstverk som har överlåtits
säljs vidare inom upphovsrättens giltighetstid och någon som
är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden är säljare,
förmedlare eller köpare vid försäljningen har upphovsmannen
rätt till ersättning. Med originalkonstverk avses
1. ett konstverk som har utförts av konstnären själv, eller
2. exemplar av konstverk som har framställts i ett begränsat
antal av konstnären själv eller med dennes tillstånd.
Upphovsmannen har inte rätt till ersättning om
1. försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte
överstiger en tjugondel av prisbasbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
2. försäljningen avser ett alster av byggnadskonst, eller
3. försäljningen sker från en privatperson till ett museum
som är öppet för allmänheten och som inte bedriver en
vinstgivande verksamhet, dock endast om försäljningen skett
utan att en förmedlare som är yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden medverkat.
Endast en person som är yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden är ersättningsskyldig. Om en sådan person
deltagit vid försäljningen som säljare, förmedlare eller köpare
skall denne betala ersättningen. Har flera sådana personer
deltagit vid försäljningen skall ersättningen betalas av
säljaren, eller, om denne inte är ersättningsskyldig,
förmedlaren.
Författningskommentar Ds 2006:16
84
Paragrafen innehåller bestämmelser om innehållet i och
omfattningen av följerätten.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.1, 5.2 och 5.4.
I första stycket anges vilka vidareförsäljningar som kan grunda
en rätt till ersättning. I jämförelse med den nuvarande lydelsen
av 26 j § första stycket upphovsrättslagen har följerätten
utvidgats till att omfatta även försäljningar som sker från en
privatperson utan medverkan av förmedlare. Endast
vidareförsäljningar där någon på konstmarknaden yrkesmässigt
verksam aktör deltar i egenskap av säljare, köpare eller
förmedlare grundar en rätt till ersättning. Det saknar därvidlag
betydelse om det är fråga om en fysisk eller juridisk person, utan
avgörande är om aktören är yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden. Försäljningar som en privatperson själv gör av
sin konstsamling till en annan privatperson omfattas alltså inte
av följerätten. Någon som visserligen är yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden kan ibland tänkas handla i egenskap av
privatperson. Tidigare framgick tydligt av lagtexten att sådana
försäljningar inte omfattades. Den rimliga tolkningen även av
den ändrade lagtexten är att följerättsersättning i sådana fall inte
skall utgå. Om en konsthandlare t.ex. köper en målning avsedd
som gåva eller för användning i det egna hemmet, av en annan
privatperson bör det alltså inte vara fråga om en vidareförsäljning
som omfattas av upphovsmannens rätt till ersättning. Den
slutliga prövningen av detta blir dock en fråga för domstol och i
slutänden EG-domstolen.
Formerna för vidareförsäljningen eller förmedlingen av en
sådan saknar betydelse för bestämmelsernas tillämplighet.
Således saknar det betydelse på vilket sätt ett avtal om försäljning
ingås. T.ex. omfattas förmedling som sker via Internetauktioner
av bestämmelserna på samma sätt som auktioner som sker i
närvaro av budgivare.
De konstverk som kan grunda rätt till ersättning är enligt
första stycket originalkonstverk. Med originalkonstverk avses
enligt bestämmelsen dels konstverk som utförts av konstnären
själv, dels exemplar av konstverk som framställts i ett begränsat
antal av konstnären själv eller med dennes tillstånd. Sådana
Ds 2006:16 Författningskommentar
85
exemplar skall i normalfallet vara numrerade, signerade eller på
annat sätt vederbörligen godkända av konstnären (artikel 2.2 i
direktivet). Med konstverk avses såväl alster av bildkonst som
alster av brukskonst.
I andra stycket föreskrivs vissa undantag från följerätten. Från
följerätten undantas för det första försäljningar där
försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte överstiger en
tjugondel av ett prisbasbelopp. Denna bestämmelse
överensstämmer med vad som tidigare föreskrivits i 26 j § andra
stycket 1. Det har endast gjorts en redaktionell ändring genom
att uttrycket basbelopp har ersatts av uttrycket prisbasbelopp. I
andra stycket 2 undantas vidareförsäljningar av alster av
byggnadskonst. Detta motsvarar vad som tidigare reglerats i
26 j § andra stycket 2. Slutligen undantas i andra stycket 3 från
följerätten försäljningar som sker från en privatperson till ett
museum som är öppet för allmänheten och som inte bedriver en
vinstgivande verksamhet, dock endast om försäljningen skett
utan att en förmedlare som är yrkesmässigt verksam på
konstmarknaden medverkat.
Av tredje stycket följer vem som skall betala ersättningen.
Denna fråga har tidigare reglerats i 26 j § första stycket. Då
gällde att det i första hand var säljaren som var betalningsskyldig,
i andra hand förmedlaren men aldrig köparen. Nu föreskrivs att
även köparen i visst fall är skyldig att betala ersättningen. Om
säljaren är en privatperson och köparen är någon som är
yrkesmässigt verksam på konstmarknaden, t.ex. en konsthandel,
skall köparen betala följerättsersättningen. Detta gäller dock
endast i fall då en yrkesmässig förmedlare inte har medverkat.
26 o §
Ersättningen enligt 26 n § skall beräknas på försäljningspriset
exklusive mervärdesskatt och tas ut med
1. fem procent av den del av försäljningspriset som inte
överstiger 50 000 euro,
2. tre procent av den del av försäljningspriset som ligger
mellan 50 000,01 och 200 000 euro,
Författningskommentar Ds 2006:16
86
3. en procent av den del av försäljningspriset som ligger
mellan 200 000,01 och 350 000 euro,
4. en halv procent av den del av försäljningspriset som
ligger mellan 350 000,01 och 500 000 euro,
5. 0,25 procent av den del av försäljningspriset som
överstiger 500 000 euro.
Ersättning beräknad enligt första stycket skall högst utgå
med 12 500 euro.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas.
Efter upphovsmannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 §
första stycket äktenskapsbalken, föreskrifterna om bodelning,
arv och testamente tillämpliga på rätten.
Första stycket innehåller bestämmelser om hur ersättningen skall
beräknas. Den har närmare behandlats i avsnitt 5.3 i den
allmänna motiveringen. Bestämmelserna innebär att ersättningen
inte som tidigare skall beräknas med fem procent på
försäljningspriset oavsett dess storlek. I stället kommer skilda
procentsatser att tillämpas beroende på storleken av
försäljningspriset. Om t.ex. ett konstverk säljs för ett belopp i
svenska kronor som motsvarar 50 000 euro skall ersättning utgå
med fem procent av detta belopp. Är försäljningspriset i stället
60 000 euro skall ersättning tas ut med fem procent på beloppet
upp till 50 000 euro och med fyra procent på det belopp som
överstiger 50 000,01 euro.
Av andra stycket följer att den ersättningsskyldige aldrig skall
behöva betala mer än 12 500 euro Inte förrän försäljningspriset
uppgår till 1 800 000 euro eller mer slår dock denna begränsning
till.
I tredje stycket finns regler om att följerätten är personlig och
inte kan överlåtas samt om bodelning, arv och testamente. Dessa
motsvarar helt vad som tidigare föreskrivits i 26 j § tredje
stycket.
Ds 2006:16 Författningskommentar
87
26 p §
Endast organisation som företräder ett flertal svenska
upphovsmän på området har rätt att kräva in ersättningen.
Organisationen skall kräva in ersättningen och betala
beloppet till den ersättningsberättigade, efter avdrag för skälig
ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om
organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på
ersättningen inom tre år efter utgången av det kalenderår då
försäljningen ägde rum, är fordringen preskriberad.
Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av
organisationen redovisa de ersättningsgrundande
försäljningar som gjorts under de tre närmast föregående
kalenderåren.
Den ersättningsberättigades fordran på organisationen
preskriberas tio år efter tillkomsten, dock endast om
organisationen vidtagit rimliga åtgärder för att finna den
ersättningsberättigade. Bortfaller den ersättningsberättigades
fordran på organisationen till följd av preskription får
organisationen endast använda det aktuella
ersättningsbeloppet för ändamål som syftar till att stödja
upphovsmän till sådana verk som avses i 26 n § första stycket.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6 i den allmänna
motiveringen.
I första och andra stycket återfinns regler som helt motsvarar de
regler som tidigare fanns i 26 j § fjärde och femte styckena.
I tredje stycket har införts en bestämmelse om preskription
avseende upphovsmannens eller dennes efterföljande
rättsinnehavares fordran mot organisationen. Där anges att en
sådan fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, dock endast
om organisationen vidtagit rimliga åtgärder för att finna den
ersättningsberättigade. Bland sådana rimliga åtgärder ingår
förstås försök att spåra arvingar eller testamentstagare till
upphovsmannen. Vidare har införts vissa begränsningar av det
sätt på vilket en organisation får använda följerättsersättning
som blivit föremål för preskription. Medel som blivit föremål för
Författningskommentar Ds 2006:16
88
preskription får av organisationen endast användas till ändamål
som främjar upphovsmän till sådana konstverk som kan omfattas
av följerätt. Det kan således röra sig om bildkonstnärer,
formgivare, fotografer (såväl upphovsmän som framställare
enligt 49 a §) med flera.
49 a §
Den som har framställt en fotografisk bild har uteslutande
rätt att framställa exemplar av bilden och göra den tillgänglig
för allmänheten. Rätten gäller oavsett om bilden används i
ursprungligt eller ändrat skick och oavsett vilken teknik som
utnyttjas.
Med fotografisk bild avses även en bild som har framställts
genom ett förfarande som är jämförligt med fotografi.
Rätten enligt första stycket gäller till dess femtio år har
förflutit efter det år då bilden framställdes.
Bestämmelserna i 2 § andra–fjärde styckena, 3, 7–9, 11 och
11 a §§, 12 § första och fjärde styckena, 16–20 a och 23 §§, 24 §
första stycket, 25–26 b, 26 e, 26 k–28, 31–38, 41, 42, 42 a–42 f
och 50–52 §§ skall tillämpas på bilder som avses i denna
paragraf. Är en sådan bild föremål för upphovsrätt, får denna
rätt också göras gällande.
Paragrafen innehåller regler om närstående rättigheter för
fotografer. Det har endast gjorts en redaktionell ändring i
bestämmelsen. I fjärde stycket har en hänvisning till de tre
föreslagna nya bestämmelserna 26 n–26 p §§ som ersätter 26 j §
tagits in. Detta som en följd av att 26 j § förslås bli upphävd och
ersatt av de tre föreslagna nya bestämmelserna i
upphovsrättslagen.
60 §
Bestämmelserna om upphovsrätt tillämpas på
1. verk av den som är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige,
2. verk som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige
och utom riket,
Ds 2006:16 Författningskommentar
89
3. filmverk vars producent har sitt säte eller sin vanliga
vistelseort i Sverige,
4. här uppfört byggnadsverk,
5. konstverk som utgör del av här belägen byggnad eller på
annat sätt är fast förenat med marken.
Vid tillämpning av första stycket 2. anses samtidig
utgivning ha ägt rum, om verket utgivits i Sverige inom
trettio dagar efter utgivning utomlands. Vid tillämpning av
första stycket 3. anses, där ej annat visas, den vars namn på
sedvanligt sätt utsatts på exemplar av filmverket som verkets
producent.
Bestämmelserna i 26 k–26 p §§ tillämpas på verk av den som
är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige.
Bestämmelserna i 44 a § tillämpas på utgivningar och
offentliggöranden av den som är svensk medborgare eller har
sin vanliga vistelseort i Sverige. Bestämmelserna tillämpas
också på utgivningar och offentliggöranden av juridiska
personer som har säte i Sverige.
Bestämmelserna i 50 och 51 §§ tillämpas på varje litterärt
eller konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.
Endast redaktionella ändringar har gjorts i paragrafen. Dessa
består i att de tidigare hänvisningarna i tredje stycket till
bestämmelserna i 26 j och 26 k §§ om följerätt respektive
kassettersättning har ändrats till en hänvisning till 26 k – 26 p §§
där bestämmelserna om kassettersättning och följerätt numera är
placerade.
61 §
Bestämmelserna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på
framföranden, ljudupptagningar samt ljudradio och
televisionsutsändningar som äger rum i Sverige. Dessutom
tillämpas bestämmelserna i 45 § på framföranden av den som
är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige, bestämmelserna i 47 § på ljudupptagningar vars
framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person
Författningskommentar Ds 2006:16
90
eller har sin vanliga vistelseort i Sverige och bestämmelserna i
48 § på utsändningar av radio- eller televisionsföretag som har
sitt säte här i landet. Bestämmelserna i 46 § tillämpas på
ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder vars
framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person
eller har sin vanliga vistelseort i Sverige liksom på sådana
upptagningar av rörliga bilder som äger rum i Sverige.
Bestämmelsen i 46 § om eftergörande gäller dock alla
ljudupptagningar.
Bestämmelserna i 49 § tillämpas på arbeten vars framställare
är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige. Bestämmelserna tillämpas även på arbeten vars
framställare är svensk juridisk person och har sitt säte, sitt
huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet i Sverige. Om
den juridiska personen har sitt säte i Sverige men inte sitt
huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet här, tillämpas
bestämmelserna dock endast om arbetet ingår i en ekonomisk
verksamhet som har etablerats i Sverige.
Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 50
och 51 §§ på alla fotografiska bilder och övriga bestämmelser
på fotografiska bilder
1. vars framställare är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige eller
2. som först har utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige
och utomlands eller
3. som har infogats i en byggnad eller annan anordning som
är fast förenad med marken, om byggnaden eller anordningen
är belägen i Sverige.
Vid tillämpningen av tredje stycket 2 anses utgivningen ha
skett samtidigt, om bilden har utgivits i Sverige inom trettio
dagar efter utgivningen utomlands.
Av bestämmelserna i 45 § tillämpas hänvisningen till 26 k–
26 m §§ endast på framföranden som har gjorts av någon som
är svensk medborgare eller som har sin vanliga vistelseort i
Sverige. Av bestämmelserna i 46 § tillämpas hänvisningen till
26 k–26 m §§ endast på upptagningar vars framställare är
svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin
Ds 2006:16 Författningskommentar
91
vanliga vistelseort i Sverige. Av bestämmelserna i 49 a §
tillämpas hänvisningen till 26 k–26 p §§ endast på fotografiska
bilder vars framställare är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige.
Endast redaktionella ändringar har gjorts i paragrafen. Dessa
består i att de tidigare hänvisningarna i sista stycket till
bestämmelserna i 26 j § om följerätt respektive 26 k § om
kassettersättning har ändrats. Vad gäller kassettersättningen
hänvisas numera i stället till 26 k – 26 m §§ där dessa
bestämmelser numera är placerade. För följerättens del hänvisas i
stället till 26 n – 26 p §§ där bestämmelserna om följerätt numera
återfinns.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
2. De nya bestämmelserna skall även tillämpas på verk och
prestationer som har kommit till före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas i fråga om
åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats
före ikraftträdandet.
Bestämmelserna träder enligt punkt 1 i kraft den 1 januari 2007.
Enligt punkt 2 kommer de ändrade bestämmelserna om
följerätt att tillämpas på samtliga de verk som vid ikraftträdande
tidpunkten är skyddade av upphovsrätt eller fotografiska bilder
som vid denna tidpunkt omfattas av skydd enligt 49 a §
upphovsrättslagen.
Av punkt 3 följer att äldre bestämmelser kommer att vara
fortsatt tillämpliga när det gäller vidareförsäljningar som ägt rum
före ikraftträdandet.
92
Europaparlamentets och rådets
direktiv 2001/84/EG av den 27
september 2001 om
upphovsmannens rätt till ersättning
vid vidareförsäljning av
originalkonstverk (följerätt)
THE EUROPEAN
PARLIAMENT AND THE
COUNCIL OF THE
EUROPEAN UNION,
Having regard to the Treaty
establishing the European
Community, and in particular
Article 95 thereof,
Having regard to the
proposal from the
Commission6,
Having regard to the
opinion of the Economic and
Social Committee7,
Acting in accordance with
the procedure laid down in
Article 251 of the Treaty8, and
EUROPAPARLAMENT
OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA
DIREKTIV
med beaktande av Fördraget
om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel
95 i detta,
med beaktande av
kommissionens förslag1,
med beaktande av
Ekonomiska och sociala
kommitténs yttrande2,
i enlighet med förfarandet i
artikel 251 i fördraget3, mot
bakgrund av det gemensamma
6 OJ C 178, 21.6.1996, p. 16 and OJ C 125, 23.4.1998, p. 8.
1 EGT C 178, 21.6.1996, s. 16 och EGT C 125, 23.4.1998, s. 8.
7 OJ C 75, 10.3.1997, p. 17.
2 EGT C 75, 10.3.1997, s. 17.
8 Opinion of the European Parliament of 9 April 1997 (OJ C 132, 28.4.1997, p. 88),
confirmed on 27 October 1999, Council Common Position of 19 June 2000 (OJ C 300,
20.10.2000, p. 1) and Decision of the European Parliament of 13 December 2000 (OJ C
Ds 2006:16 Bilaga 1
93
in the light of the joint text
approved by the Conciliation
Committee on 6 June 2001,
Whereas:
(1) In the field of copyright,
the resale right is an
unassignable and inalienable
right, enjoyed by the author of
an original work of graphic or
plastic art, to an economic
interest in successive sales of
the work concerned.
(2) The resale right is a right
of a productive character
which enables the author/artist
to receive consideration for
successive transfers of the
work. The subject-matter of
the resale right is the physical
work, namely the medium in
which the protected work is
incorporated.
(3) The resale right is
intended to ensure that
authors of graphic and plastic
works of art share in the
economic success of their
utkast som godkändes av
förlikningskommittén den 6
juni 2001, och
av följande skäl:
(1) Rätten till ersättning vid
vidareförsäljning av originalkonstverk
(följerätten) inom
området upphovsrätt är en icke
överlåtbar och oförytterlig rätt
som ger upphovsmannen till
ett originalkonstverk rätt till
en ekonomisk del i senare
vidareförsäljningar av det
berörda verket.
(2) Följerätten är en
avkastningsbringande rätt som
gör det möjligt för
upphovsmannen/konstnären
att få ersättning för senare
överlåtelser av verket.
Föremålet för följerätten är
verket i dess materiella form,
dvs. det medium i vilket det
skyddade verket ingår.
(3) Syftet med följerätten är
att tillförsäkra upphovsmännen
till konstverk en andel av det
ekonomiska utbyte deras
originalkonstverk ger upphov
232, 17.8.2001, p. 173). Decision of the European Parliament of 3 July 2001 and Decision
of the Council of 19 July 2001.
3 Europaparlamentets yttrande av den 9 april 1997 (EGT C 132, 28.4.1997, s. 88),
bekräftat den 27 oktober 1999, rådets gemensamma ståndpunkt av den 19 juni 2000
(EGT C 300, 20.10.2000, s. 1) och Europaparlamentets beslut av den 13 december 2000
(EGT C 232, 17.8.2001, s. 173). Europaparlamentets beslut av den 3 juli 2001 och rådets
beslut av den 19 juli 2001.
Bilaga 1 Ds 2006:16
94
original works of art. It helps
to redress the balance between
the economic situation of
authors of graphic and plastic
works of art and that of other
creators who benefit from
successive exploitations of
their works.
(4) The resale right forms an
integral part of copyright and
is an essential prerogative for
authors. The imposition of
such a right in all Member
States meets the need for
providing creators with an
adequate and standard level of
protection.
till. Denna rätt bidrar till att
återställa den ekonomiska
jämvikten mellan upphovsmän
till konstverk respektive andra
upphovsmän som uppbär
ersättning för senare
utnyttjande av sina verk.
(4) Följerätten utgör en
integrerad del av
upphovsrätten och är en viktig
förmånsrätt för
upphovsmännen. Införandet av
en sådan rätt i samtliga
medlemsstater tillgodoser
behovet av att ge upphovsmän
en rimlig och enhetlig
skyddsnivå.
(5) Under Article 151(4) of
the Treaty the Community is
to take cultural aspects into
account in its action under
other provisions of the Treaty.
(6) The Berne Convention
for the Protection of Literary
and Artistic Works provides
that the resale right is available
only if legislation in the
country to which the author
belongs so permits. The right
is therefore optional and
subject to the rule of
reciprocity. It follows from the
case-law of the Court of
Justice of the European
Communities on the
(5) Enligt artikel 151.4 i
fördraget skall gemenskapen
beakta de kulturella aspekterna
då den handlar enligt andra
bestämmelser i fördraget.
(6) I Bernkonventionen för
skydd av litterära och
konstnärliga verk föreskrivs att
följerätten endast kan göras
gällande om lagstiftningen i
upphovsmannens hemland
medger det. Följerätten är
således fakultativ och omfattas
av regeln om ömsesidighet.
Det följer av Europeiska
gemenskapernas domstols
rättspraxis avseende
tillämpningen av icke
Ds 2006:16 Bilaga 1
95
application of the principle of
non-discrimination laid down
in Article 12 of the Treaty, as
shown in the judgment of 20
October 1993 in Joined Cases
C-92/92 and C-326/92 Phil
Collins and Others9, that
domestic provisions containing
reciprocity clauses cannot be
relied upon in order to deny
nationals of other Member
States rights conferred on
national authors. The
application of such clauses in
the Community context runs
counter to the principle of
equal treatment resulting from
the prohibition of any
discrimination on grounds of
nationality.
(7) The process of
internationalisation of the
Community market in modern
and contemporary art, which is
now being speeded up by the
effects of the new economy, in
a regulatory context in which
few States outside the EU
recognise the resale right,
makes it essential for the
European Community, in the
external sphere, to open
negotiations with a view to
making Article 14b of the
Berne Convention
diskrimineringsprincipen i
artikel 12 i fördraget, såsom
framgår av domen av den 20
oktober 1993 i de förenade
målen C-92/92 och C-326/92,
Phil Collins m.fl.4, att
nationella bestämmelser som
innehåller klausuler om
ömsesidighet inte kan åberopas
för att vägra medborgare från
andra medlemsstater
rättigheter som tilldelas landets
egna medborgare. Tillämpning
av sådana klausuler i
gemenskapssammanhang
strider mot principen om
likabehandling som grundas på
förbudet mot all
diskriminering på grund av
nationalitet.
(7) Internationaliseringen av
gemenskapsmarknaden för
modern och samtida konst,
vilken numera sker allt
snabbare på grund av den nya
ekonomin, i ett rättsläge då få
stater utanför EU erkänner
följerätten gör det absolut
nödvändigt för Europeiska
gemenskapen att på det
externa planet inleda
förhandlingar i syfte att göra
artikel 14 b i
Bernkonventionen tvingande.
9 [1993] ECR I-5145.
41993 Rec. I-5145.
Bilaga 1 Ds 2006:16
96
compulsory.
(8) The fact that this
international market exists,
combined with the lack of a
resale right in several Member
States and the current disparity
as regards national systems
which recognise that right,
make it essential to lay down
transitional provisions as
regards both entry into force
and the substantive regulation
of the right, which will
preserve the competitiveness
of the European market.
(9) The resale right is
currently provided for by the
domestic legislation of a
majority of Member States.
Such laws, where they exist,
display certain differences,
notably as regards the works
covered, those entitled to
receive royalties, the rate
applied, the transactions
subject to payment of a
royalty, and the basis on which
these are calculated. The
application or non-application
of such a right has a significant
impact on the competitive
environment within the
internal market, since the
existence or absence of an
obligation to pay on the basis
(8) Det faktum att denna
internationella marknad finns,
och att det inte finns någon
följerätt i flera medlemsstater
samt att de nationella system
som erkänner den rätten för
närvarande skiljer sig åt, gör
det absolut nödvändigt att
fastställa
övergångsbestämmelser, både
avseende följerättens
ikraftträdande och dess
materiella reglering genom
vilka den europeiska
marknadens konkurrenskraft
kommer att bevaras.
(9) För närvarande
innehåller flertalet av
medlemsstaternas nationella
lagstiftningar bestämmelser
om följerätt. Dessa
bestämmelser företer, i de fall
de förekommer, vissa
olikheter, särskilt när det gäller
vilka verk som omfattas av
rätten, ersättningsberättigade
följerättsinnehavare, tillämplig
procentsats, vilka överlåtelser
som omfattas av rätten samt
beräkningsgrunden för
ersättningen. Konkurrensvillkoren
på den inre
marknaden påverkas i hög grad
av om en sådan rätt tillämpas
eller inte, eftersom förekomsten
av en skyldighet att
Ds 2006:16 Bilaga 1
97
of the resale right is an element
which must be taken into
account by each individual
wishing to sell a work of art.
This right is therefore a factor
which contributes to the
creation of distortions of
competition as well as
displacement of sales within
the Community.
(10) Such disparities with
regard to the existence of the
resale right and its application
by the Member States have a
direct negative impact on the
proper functioning of the
internal market in works of art
as provided for by Article 14
of the Treaty. In such a
situation Article 95 of the
Treaty constitutes the
appropriate legal basis.
(11) The objectives of the
Community as set out in the
Treaty include laying the
foundations of an ever closer
union among the peoples of
Europe, promoting closer
relations between the Member
States belonging to the
Community, and ensuring
their economic and social
progress by common action to
eliminate the barriers which
divide Europe. To that end the
Treaty provides for the
betala på grundval av
följerätten, eller avsaknaden av
en sådan skyldighet, utgör en
faktor som måste beaktas av
var och en som önskar sälja ett
konstverk. Denna rätt kan
därför bidra till såväl
snedvridning av konkurrensen
som omlokaliseringar av
försäljningen inom
gemenskapen.
(10) Sådana skillnader med
avseende på förekomsten och
tillämpningen av följerätten i
medlemsstaterna har en direkt
negativ återverkan på hur den
inre marknaden för konstverk
fungerar enligt artikel 14 i
fördraget. Artikel 95 i
fördraget utgör den lämpliga
rättsliga grunden i ett sådant
fall.
(11) Gemenskapens mål
enligt fördraget innefattar att
lägga grunden till en allt fastare
sammanslutning mellan de
europeiska folken, stärka
förbindelserna mellan
gemenskapens medlemsstater
samt säkerställa ekonomiska
och sociala framsteg i
medlemsstaterna genom
gemensamma åtgärder för att
undanröja de barriärer som
delar Europa. För detta
ändamål föreskrivs i fördraget
Bilaga 1 Ds 2006:16
98
establishment of an internal
market which presupposes the
abolition of obstacles to the
free movement of goods,
freedom to provide services
and freedom of establishment,
and for the introduction of a
system ensuring that
competition in the common
market is not distorted.
Harmonisation of Member
States’ laws on the resale right
contributes to the attainment
of these objectives.
att en inre marknad skall
upprättas, vilket förutsätter att
hindren för den fria
rörligheten för varor, friheten
att tillhandahålla tjänster och
den fria etableringsrätten
upphör, samt att en ordning
som säkerställer att
konkurrensen på den inre
marknaden inte snedvrids
införs. Harmonisering av
medlemsstaternas
lagstiftningar om följerätt
bidrar till att dessa mål uppnås.
(12) The Sixth Council
Directive (77/388/EEC) of 17
May 1977 on the
harmonisation of the laws of
the Member States relating to
turnover taxes - common
system of value added tax:
uniform basis of assessment10,
progressively introduces a
Community system of
taxation applicable inter alia to
works of art. Measures
confined to the tax field are
not sufficient to guarantee the
harmonious functioning of the
art market. This objective
cannot be attained without
harmonisation in the field of
the resale right.
(12) Genom rådets sjätte
direktiv 77/388/EEG av den 17
maj 1977 om harmonisering av
medlemsstaternas lagstiftning
rörande omsättningsskatter -
Gemensamt system för
mervärdeskatt: enhetlig
beräkningsgrund5 införs
gradvis ett gemenskapssystem
för skatter som bl.a. är
tillämpligt på konstverk.
Enbart åtgärder på
skatteområdet är inte
tillräckliga för att garantera en
väl fungerande konstmarknad.
Detta mål kan inte uppnås utan
en harmonisering av
följerätten.
10 OJ L 145, 13.6.1977, p. 1. Directive as last amended by Directive 1999/85/EC (OJ L
277, 28.10.1999, p. 34).
5 EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 1999/85/EG (EGT
L 277, 28.10.1999, s. 34).
Ds 2006:16 Bilaga 1
99
(13) Existing differences
between laws should be
eliminated where they have a
distorting effect on the
functioning of the internal
market, and the emergence of
any new differences of that
kind should be prevented.
There is no need to eliminate,
or prevent the emergence of,
differences which cannot be
expected to affect the
functioning of the internal
market.
(14) A precondition of the
proper functioning of the
internal market is the existence
of conditions of competition
which are not distorted. The
existence of differences
between national provisions on
the resale right creates
distortions of competition and
displacement of sales within
the Community and leads to
unequal treatment between
artists depending on where
their works are sold. The issue
under consideration has
therefore transnational aspects
which cannot be satisfactorily
regulated by action by Member
States. A lack of Community
action would conflict with the
requirement of the Treaty to
correct distortions of
competition and unequal
(13) De olikheter i de
gällande lagstiftningarna som
leder till att den inre
marknadens funktion snedvrids
bör undanröjas och
uppkomsten av nya sådana
olikheter förhindras. Det är
emellertid inte nödvändigt att
undanröja eller hindra
uppkomsten av olikheter som
inte kan förväntas ha
återverkningar på den inre
marknaden.
(14) En förutsättning för att
den inre marknaden skall
kunna fungera väl är att
konkurrensvillkoren inte snedvrides.
Olikheter mellan de
nationella bestämmelserna om
följerätt skapar snedvridning
av konkurrensen och omlokalisering
av försäljningen inom
gemenskapen samt leder till att
konstnärer behandlas olika
beroende på var deras verk
säljs. Denna fråga har därför
transnationella aspekter som
inte på ett tillfredsställande
sätt kan regleras genom
åtgärder från medlemsstaternas
sida. Att inte vidta några
gemenskapsåtgärder skulle
strida mot fördragets krav på
att snedvridning av
konkurrensen och ojämlik
behandling skall korrigeras.
Bilaga 1 Ds 2006:16
100
treatment.
(15) In view of the scale of
divergences between national
provisions it is therefore
necessary to adopt
harmonising measures to deal
with disparities between the
laws of the Member States in
areas where such disparities are
liable to create or maintain
distorted conditions of
competition. It is not however
necessary to harmonise every
provision of the Member
States laws on the resale right
and, in order to leave as much
scope for national decision as
possible, it is sufficient to limit
the harmonisation exercise to
those domestic provisions that
have the most direct impact on
the functioning of the internal
market.
(16) This Directive complies
therefore, in its entirety, with
the principles of subsidiarity
and proportionality as laid
down in Article 5 of the
Treaty.
(15) Med hänsyn till de
stora olikheterna mellan de
nationella bestämmelserna är
det därför nödvändigt att vidta
harmoniseringsåtgärder för att
rätta till olikheter i
medlemsstaternas lagstiftning
på de områden där det är
troligt att sådana olikheter
skapar eller bevarar snedvridna
konkurrensvillkor. Det är dock
inte nödvändigt att
harmonisera alla bestämmelser
i medlemsstaternas lagar om
följerätt och, för att kunna
lämna så stort utrymme som
möjligt för nationell
beslutanderätt, räcker det med
att begränsa harmoniseringen
till att omfatta de nationella
bestämmelser som har de mest
direkta återverkningarna på
hur den inre marknaden
fungerar.
(16) Detta direktiv uppfyller
således i sin helhet
subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna
i artikel 5 i
fördraget.
(17) Pursuant to Council
Directive 93/98/EEC of 29
October 1993 harmonising the
term of protection of
copyright and certain related
(17) Enligt bestämmelserna i
rådets direktiv 93/98/EEG av
den 29 oktober 1993 om
harmonisering av skyddstiden
för upphovsrätt och vissa
Ds 2006:16 Bilaga 1
101
rights11, the term of copyright
runs for 70 years after the
author’s death. The same
period should be laid down for
the resale right. Consequently,
only the originals of works of
modern and contemporary art
may fall within the scope of
the resale right. However, in
order to allow the legal
systems of Member States
which do not, at the time of
the adoption of this Directive,
apply a resale right for the
benefit of artists to
incorporate this right into
their respective legal systems
and, moreover, to enable the
economic operators in those
Member States to adapt
gradually to the
aforementioned right whilst
maintaining their economic
viability, the Member States
concerned should be allowed a
limited transitional period
during which they may choose
not to apply the resale right for
the benefit of those entitled
under the artist after his death.
(18) The scope of the resale
right should be extended to all
acts of resale, with the
exception of those effected
directly between persons
närstående rättigheter6 uppgår
skyddstiden för upphovsrätt
till 70 år efter
upphovsmannens död. Samma
skyddstid bör föreskrivas för
följerätten. Endast moderna
eller samtida originalverk
kommer sålunda att omfattas
av följerätten. För att göra det
möjligt för de medlemsstater
som då detta direktiv antas inte
tillämpar följerätt till förmån
för konstnärer att införa denna
rätt i sina respektive
rättssystem och dessutom göra
det möjligt för de ekonomiska
aktörerna i dessa medlemsstater
att successivt anpassa sig
till denna rätt samtidigt som de
bibehåller sin ekonomiska
livskraft, bör de berörda
medlemsstaterna emellertid ges
en begränsad övergångsperiod
under vilken de kan välja att
inte tillämpa följerätten till
förmån för dem som efter
konstnärens död är
rättsinnehavare.
(18) Följerätten bör
utvidgas till att omfatta all
vidareförsäljning med undantag
av sådan vidareförsäljning
som äger rum direkt mellan
11 OJ L 290, 24.11.1993, p. 9.
6 EGT L 290, 24.11.1993, s. 9.
Bilaga 1 Ds 2006:16
102
acting in their private capacity
without the participation of an
art market professional. This
right should not extend to acts
of resale by persons acting in
their private capacity to
museums which are not for
profit and which are open to
the public. With regard to the
particular situation of art
galleries which acquire works
directly from the author,
Member States should be
allowed the option of
exempting from the resale
right acts of resale of those
works which take place within
three years of that acquisition.
The interests of the artist
should also be taken into
account by limiting this
exemption to such acts of
resale where the resale price
does not exceed EUR 10000.
(19) It should be made clear
that the harmonisation
brought about by this
Directive does not apply to
original manuscripts of writers
and composers.
(20) Effective rules should
be laid down based on
experience already gained at
national level with the resale
right. It is appropriate to
calculate the royalty as a
percentage of the sale price and
privatpersoner utan medverkan
av personer som är
yrkesmässigt verksamma på
konstmarknaden. Rätten bör
inte utvidgas till att omfatta
vidareförsäljning från
privatpersoner till museer som
inte bedriver vinstgivande
verksamhet och som är öppna
för allmänheten. När det gäller
den speciella situation som
uppstår när konstgallerier
förvärvar konstverk direkt av
upphovsmannen, bör
medlemsstaterna ha rätt att
från följerätten undanta sådan
återförsäljning av konstverk
som sker inom tre år efter
förvärvet. Dessutom bör
konstnärens intressen beaktas
genom att detta undantag
begränsas till att omfatta sådan
vidareförsäljning där priset vid
vidareförsäljningen inte
överstiger 10000 euro.
(19) Det bör klargöras att
den harmonisering som detta
direktiv medför inte gäller
författares och kompositörers
originalmanuskript.
(20) Det bör införas
effektiva regler som grundas på
erfarenheter på nationell nivå
av följerätten. Följerättsersättningen
bör beräknas som
en procentandel av
försäljningspriset och inte på
Ds 2006:16 Bilaga 1
103
not of the increase in value of
works whose original value has
increased.
(21) The categories of works
of art subject to the resale
right should be harmonised.
(22) The non-application of
royalties below the minimum
threshold may help to avoid
disproportionately high
collection and administration
costs compared with the profit
for the artist. However, in
accordance with the principle
of subsidiarity, the Member
States should be allowed to
establish national thresholds
lower than the Community
threshold, so as to promote
the interests of new artists.
Given the small amounts
involved, this derogation is not
likely to have a significant
effect on the proper
functioning of the internal
market.
(23) The rates set by the
different Member States for
the application of the resale
right vary considerably at
present. The effective
functioning of the internal
market in works of modern
and contemporary art requires
the fixing of uniform rates to
the widest possible extent.
ett konstverks ökade värde i
förhållande till ursprungsvärdet.
(21) De kategorier av
konstverk som omfattas av
följerätten bör harmoniseras.
(22) Genom att inte tillämpa
följerättsersättning vid försäljningsbelopp
som understiger
den lägsta beloppsgräns som
fastställs kan man bidra till att
undvika oproportionerligt
höga uttags- och förvaltningskostnader
i förhållande till
konstnärens vinst. I enlighet
med subsidiaritetsprincipen
bör emellertid medlemsstaterna
ha rätt att fastställa
nationella beloppsgränser som
är lägre än gemenskapens
beloppsgräns för att gynna nya
konstnärer. Med tanke på
beloppens ringa storlek får
detta undantag troligtvis inte
någon avgörande effekt på en
väl fungerande inre marknad.
(23) De procentsatser som
har fastställts av de olika
medlemsstaterna för
tillämpning av följerätten
varierar för närvarande
betydligt. För att den inre
marknaden för modern konst
och samtidskonst skall kunna
fungera väl är det nödvändigt
att i största möjliga
Bilaga 1 Ds 2006:16
104
(24) It is desirable to
establish, with the intention of
reconciling the various
interests involved in the
market for original works of
art, a system consisting of a
tapering scale of rates for
several price bands. It is
important to reduce the risk of
sales relocating and of the
circumvention of the
Community rules on the resale
right.
(25) The person by whom
the royalty is payable should,
in principle, be the seller.
Member States should be given
the option to provide for
derogations from this principle
in respect of liability for
payment. The seller is the
person or undertaking on
whose behalf the sale is
concluded.
(26) Provision should be
made for the possibility of
periodic adjustment of the
threshold and rates. To this
end, it is appropriate to entrust
to the Commission the task of
drawing up periodic reports on
the actual application of the
resale right in the Member
States and on the impact on
the art market in the
utsträckning fastställa
enhetliga procentsatser.
(24) I syfte att tillfredsställa
alla de olika intressena på
marknaden för originalverk är
det önskvärt att det inrättas ett
system med avtagande
procentsatser för olika
prisskikt. Det är viktigt att
minska risken för
omlokalisering av försäljning
och kringgående av
gemenskapens regler om
följerätten.
(25) Den ersättning som tas
ut med stöd av följerätten bör i
princip betalas av säljaren.
Medlemsstaterna bör ges
möjlighet att medge undantag
från denna princip med
avseende på vem som är
ansvarig för betalningen.
Säljaren är antingen den person
eller det företag i vars namn
försäljningen genomförs.
(26) Det är önskvärt att
införa en möjlighet för
periodiska justeringar av
beloppsgränser och
procentsatser. För detta
ändamål bör kommissionen
ges i uppdrag att utarbeta
periodiska rapporter om den
faktiska tillämpningen av
följerätten i medlemsstaterna
och om vilken inverkan detta
Ds 2006:16 Bilaga 1
105
Community and, where
appropriate, of making
proposals relating to the
amendment of this Directive.
(27) The persons entitled to
receive royalties must be
specified, due regard being had
to the principle of subsidiarity.
It is not appropriate to take
action through this Directive
in relation to Member States
laws of succession. However,
those entitled under the author
must be able to benefit fully
from the resale right after his
death, at least following the
expiry of the transitional
period referred to above.
(28) The Member States are
responsible for regulating the
exercise of the resale right,
particularly with regard to the
way this is managed. In this
respect management by a
collecting society is one
possibility. Member States
should ensure that collecting
societies operate in a
transparent and efficient
manner. Member States must
also ensure that amounts
intended for authors who are
nationals of other Member
States are in fact collected and
distributed. This Directive is
har på gemenskapens
konstmarknad samt att i
förekommande fall föreslå
ändringar av detta direktiv.
(27) Det måste fastställas
vilka de ersättningsberättigade
följerättsinnehavarna är,
samtidigt som subsidiaritetsprincipen
iakttas. Det är inte
lämpligt att genom detta
direktiv ingripa i medlemsstaternas
lagstiftning om
arvsrätt. Efterträdande
rättsinnehavare måste dock
kunna få full ersättning enligt
följerätten efter
upphovsmannens död,
åtminstone efter det att ovan
nämnda övergångsperiod löpt
ut.
(28) Medlemsstaterna är
ansvariga för att fastställa
regler för tillämpningen av
följerätten, särskilt med
avseende på hur denna
förvaltas. I detta avseende är
förvaltning via en
insamlingsorganisation en
lösning. Medlemsstaterna bör
säkerställa att insamlingsorganisationerna
fungerar på ett
öppet och effektivt sätt.
Medlemsstaterna måste även
säkerställa uttag och
utbetalning av belopp avsedda
för upphovsmän som är
medborgare i andra
Bilaga 1 Ds 2006:16
106
without prejudice to
arrangements in Member
States for collection and
distribution.
(29) Enjoyment of the resale
right should be restricted to
Community nationals as well
as to foreign authors whose
countries afford such
protection to authors who are
nationals of Member States. A
Member State should have the
option of extending enjoyment
of this right to foreign authors
who have their habitual
residence in that Member
State.
(30) Appropriate procedures
for monitoring transactions
should be introduced so as to
ensure by practical means that
the resale right is effectively
applied by Member States.
This implies also a right on the
part of the author or his
authorised representative to
obtain any necessary
information from the natural
or legal person liable for
payment of royalties. Member
States which provide for
collective management of the
resale right may also provide
that the bodies responsible for
that collective management
should alone be entitled to
obtain information,
medlemsstater. Detta direktiv
påverkar inte
medlemsstaternas system för
uttag och utbetalning.
(29) Rätten till ersättning
enligt följerätten bör begränsas
till medborgare i gemenskapen
och till utländska upphovsmän
vars hemländer ger
motsvarande skydd åt
upphovsmän som är
medborgare i medlemsstaterna.
En medlemsstat bör ha rätt att
utvidga denna rätt till
utländska upphovsmän som
har sin hemvist i den
medlemsstaten.
(30) Lämpliga förfaranden
för kontroll av överlåtelser bör
införas, så att
medlemsstaternas faktiska
tillämpning av följerätten skall
kunna garanteras på ett
praktiskt sätt. Detta innebär
även att upphovsmannen eller
dennes ombud skall ha rätt att
erhålla alla slags erforderliga
uppgifter från den fysiska eller
juridiska person som är skyldig
att betala ersättningen.
Medlemsstater som föreskriver
om kollektiv förvaltning av
följerätten får även föreskriva
att endast de organisationer
som är ansvariga för denna
kollektiva förvaltning skall ha
rätt att erhålla uppgifter.
Ds 2006:16 Bilaga 1
107
HAVE ADOPTED THIS
DIRECTIVE:
CHAPTER I
SCOPE
Article 1
Subject matter of the resale right
1. Member States shall
provide, for the benefit of the
author of an original work of
art, a resale right, to be defined
as an inalienable right, which
cannot be waived, even in
advance, to receive a royalty
based on the sale price
obtained for any resale of the
work, subsequent to the first
transfer of the work by the
author.
2. The right referred to in
paragraph 1 shall apply to all
acts of resale involving as
sellers, buyers or
intermediaries art market
professionals, such as
salesrooms, art galleries and, in
general, any dealers in works
of art.
3. Member States may
provide that the right referred
HÄRIGENOM
FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
RÄCKVID
Artikel 1
Följerättens innehåll
1. Till förmån för
upphovsmannen till ett
originalkonstverk skall
medlemsstaterna införa en
följerätt som definieras som en
oförytterlig rätt som
upphovsmannen inte kan avstå
från, inte ens på förhand, och
som innebär rätt till ersättning
som är grundad på
försäljningspriset vid all
vidareförsäljning av verket
efter upphovsmannens första
överlåtelse.
2. Den rätt som avses i
punkt 1 skall gälla vid all
vidareförsäljning vid vilken
yrkesmässigt verksamma på
konstmarknaden deltar, såsom
säljare, köpare eller förmedlare,
till exempel auktionskammare,
konstgallerier och, i allmänhet,
alla konsthandlare.
3. Medlemsstaterna får
föreskriva att den rätt som
Bilaga 1 Ds 2006:16
108
to in paragraph 1 shall not
apply to acts of resale where
the seller has acquired the
work directly from the author
less than three years before
that resale and where the resale
price does not exceed EUR
10000.
4. The royalty shall be
payable by the seller. Member
States may provide that one of
the natural or legal persons
referred to in paragraph 2
other than the seller shall alone
be liable or shall share liability
with the seller for payment of
the royalty.
Article 2
Works of art to which the resale
right relates
1. For the purposes of this
Directive, ”original work of
art” means works of graphic or
plastic art such as pictures,
collages, paintings, drawings,
engravings, prints, lithographs,
sculptures, tapestries, ceramics,
glassware and photographs,
provided they are made by the
artist himself or are copies
considered to be original
works of art.
2. Copies of works of art
covered by this Directive,
avses i punkt 1 inte skall gälla
vidareförsäljning när säljaren
har förvärvat konstverket
direkt av upphovsmannen
mindre än tre år före
vidareförsäljningen och då
vidareförsäljningspriset inte
överstiger 10000 euro.
4. Ersättningen skall betalas
av säljaren. Medlemsstaterna
får föreskriva att en annan av
de fysiska eller juridiska
personer som avses i punkt 2
än säljaren, skall vara ensam
ansvarig för betalningen av
ersättningen, eller dela det
ansvaret med säljaren.
Artikel 2
Konstverk som följerätten avser
1. I detta direktiv avses med
originalkonstverk: konstverk
såsom målningar, collage,
teckningar, grafik, litografier,
skulpturer, vävda tapeter eller
bonader, keramiska föremål,
glasföremål och fotografier,
såvida de har utförts av
konstnären själv eller det rör
sig om exemplar som anses
som originalkonstverk.
2. Exemplar av konstverk
som omfattas av detta direktiv
Ds 2006:16 Bilaga 1
109
which have been made in
limited numbers by the artist
himself or under his authority,
shall be considered to be
original works of art for the
purposes of this Directive.
Such copies will normally have
been numbered, signed or
otherwise duly authorised by
the artist.
CHAPTER II
PARTICULAR
PROVISIONS
Article 3
Threshold
1. It shall be for the Member
States to set a minimum sale
price from which the sales
referred to in Article 1 shall be
subject to resale right.
2. This minimum sale price
may not under any
circumstances exceed EUR
3000.
Article 4
Rates
1. The royalty provided for
in Article 1 shall be set at the
och som har framställts i
begränsat antal av konstnären
själv eller med dennes tillstånd,
skall anses som
originalkonstverk i detta
direktiv. Sådana exemplar skall
i normalfallet vara numrerade,
signerade eller på annat sätt
vederbörligen godkända av
konstnären.
KAPITEL II
SÄRKSKILDA
BESTÄMMELSER
Artikel 3
Beloppsgräns
1. Det är upp till
medlemsstaterna att fastställa
ett lägsta försäljningspris från
och med vilket försäljning
enligt artikel 1 skall omfattas
av följerätten.
2. Det lägsta
försäljningspriset får inte i
något fall överstiga 3000 euro.
Artikel 4
Procentsatser
1. Den ersättning som avses
i artikel 1 skall fastställas till
Bilaga 1 Ds 2006:16
110
following rates:
(a) 4 % for the portion of
the sale price up to EUR
50000;
(b) 3 % for the portion of
the sale price from EUR
50000,01 to EUR 200000;
(c) 1 % for the portion of
the sale price from EUR
200000,01 to EUR 350000;
(d) 0,5 % for the portion of
the sale price from EUR
350000,01 to EUR 500000;
(e) 0,25 % for the portion of
the sale price exceeding EUR
500000.
However, the total amount
of the royalty may not exceed
EUR 12500.
2. By way of derogation
from paragraph 1, Member
States may apply a rate of 5 %
for the portion of the sale price
referred to in paragraph 1(a).
3. If the minimum sale price
set should be lower than EUR
3000, the Member State shall
also determine the rate
applicable to the portion of the
sale price up to EUR 3000; this
rate may not be lower than 4
%.
följande procentsatser:
a) 4 % av den del av
försäljningspriset som inte
överstiger 50000 euro,
b) 3 % av den del av
försäljningspriset som ligger
mellan 50000,01 och 200000
euro,
c) 1 % av den del av
försäljningspriset som ligger
mellan 200000,01 och 350000
euro,
d) 0,5 % av den del av
försäljningspriset som ligger
mellan 350000,01 och 500000
euro,
e) 0,25 % av den del av
försäljningspriset som
överstiger 500000 euro.
Totalt får dock inte
ersättningen överstiga 12500
euro.
2. Genom undantag från
punkt 1 får en medlemsstat
tillämpa en procentsats på 5 %
för den del av
försäljningspriset som avses i
punkt 1 a.
3. Om det lägsta fastställda
försäljningspriset understiger
3000 euro skall medlemsstaten
även fastställa den procentsats
som skall tillämpas på den del
av försäljningspriset som ligger
mellan detta pris och 3000
euro; denna procentsats får
Ds 2006:16 Bilaga 1
111
Article 5
Calculation basis
The sale prices referred to in
Articles 3 and 4 are net of tax.
Article 6
Persons entitled to receive
royalties
1. The royalty provided for
under Article 1 shall be payable
to the author of the work and,
subject to Article 8(2), after
his death to those entitled
under him/her.
2. Member States may
provide for compulsory or
optional collective
management of the royalty
provided for under Article 1.
Article 7
Third-country nationals entitled
to receive royalties
1. Member States shall
provide that authors who are
nationals of third countries
inte vara lägre än 4 %.
Artikel 5
Beräkningsunderlag
Det försäljningspris som
avses i artiklarna 3 och 4 skall
vara priset före skatt.
Artikel 6
Ersättningsberättigade
följerättsinnehavare
1. Den ersättning som avses
i artikel 1 skall tillfalla
upphovsmannen till verket
och, efter upphovsmannens
död, efterträdande
rättsinnehavare, om inte annat
följer av artikel 8.2.
2. Medlemsstaterna får
föreskriva obligatorisk eller
frivillig kollektiv förvaltning av
den ersättning som avses i
artikel 1.
Artikel 7
Ersättningsberättigade
följerättsinnehavare som är
medborgare i tredje land
1. Medlemsstaterna skall
föreskriva att upphovsmän
som är medborgare i tredje
Bilaga 1 Ds 2006:16
112
and, subject to Article 8(2),
their successors in title shall
enjoy the resale right in
accordance with this Directive
and the legislation of the
Member State concerned only
if legislation in the country of
which the author or his/her
successor in title is a national
permits resale right protection
in that country for authors
from the Member States and
their successors in title.
2. On the basis of
information provided by the
Member States, the
Commission shall publish as
soon as possible an indicative
list of those third countries
which fulfil the condition set
out in paragraph 1. This list
shall be kept up to date.
3. Any Member State may
treat authors who are not
nationals of a Member State
but who have their habitual
residence in that Member State
in the same way as its own
nationals for the purpose of
resale right protection.
Article 8
Term of protection of the resale
land och, om inte annat följer
av artikel 8.2, deras
efterträdande rättsinnehavare
skall omfattas av följerätten
enligt detta direktiv och enligt
den berörda medlemsstatens
lagstiftning endast om
lagstiftningen i det land i vilket
upphovsmannen eller dennes
efterträdande rättsinnehavare
är medborgare tillåter skydd av
följerätten i det landet för
upphovsmän från
medlemsstaterna och deras
efterträdande rättsinnehavare.
2. På grundval av
information från medlemsstaterna
skall kommissionen så
snabbt som möjligt
offentliggöra en vägledande
förteckning över de tredje
länder som uppfyller det
villkor som anges i punkt 1.
Denna förteckning skall hållas
uppdaterad.
3. Varje medlemsstat får
jämställa upphovsmän som inte
är medborgare i en
medlemsstat men som har sin
vanliga vistelseort i den
medlemsstaten med sina egna
medborgare för att skydda
följerätten.
Artikel 8
Skyddstiden för följerätten
Ds 2006:16 Bilaga 1
113
right
1. The term of protection of
the resale right shall
correspond to that laid down
in Article 1 of Directive
93/98/EEC.
2. By way of derogation
from paragraph 1, those
Member States which do not
apply the resale right on (the
entry into force date referred
to in Article 13), shall not be
required, for a period expiring
not later than 1 January 2010,
to apply the resale right for the
benefit of those entitled under
the artist after his/her death.
3. A Member State to which
paragraph 2 applies may have
up to two more years, if
necessary to enable the
economic operators in that
Member State to adapt
gradually to the resale right
system while maintaining their
economic viability, before it is
required to apply the resale
right for the benefit of those
entitled under the artist after
his/her death. At least 12
months before the end of the
period referred to in paragraph
2, the Member State concerned
shall inform the Commission
giving its reasons, so that the
Commission can give an
1. Skyddstiden för
följerätten skall överensstämma
med den som fastställs
i artikel 1 i direktiv
93/98/EEG.
2. Trots vad som sägs i
punkt 1 skall de medlemsstater
som inte tillämpar följerätten
den [tidpunkt för
ikraftträdandet enligt artikel
13] under en period som löper
ut senast den 1 januari 2010
inte vara skyldiga att tillämpa
följerätten till förmån för
efterträdande rättsinnehavare
efter konstnärens död.
3. En medlemsstat för vilken
punkt 2 är tillämplig kan ges
ytterligare två år, om det är
nödvändigt för att ge de
ekonomiska aktörerna i
medlemsstaten möjlighet att
gradvis anpassa sig till
följerättssystemet samtidigt
som de behåller sin
ekonomiska livskraft, innan
det krävs att den tillämpar
följerätten till förmån för
efterträdande rättsinnehavare
efter konstnärens död. Senast
tolv månader innan den period
som avses i punkt 2 löper ut
skall den berörda
medlemsstaten informera
kommissionen med angivande
Bilaga 1 Ds 2006:16
114
opinion, after appropriate
consultations, within three
months following the receipt
of such information. If the
Member State does not follow
the opinion of the
Commission, it shall within
one month inform the
Commission and justify its
decision. The notification and
justification of the Member
State and the opinion of the
Commission shall be published
in the Official Journal of the
European Communities and
forwarded to the European
Parliament.
4. In the event of the
successful conclusion, within
the periods referred to in
Article 8(2) and (3), of
international negotiations
aimed at extending the resale
right at international level, the
Commission shall submit
appropriate proposals.
Article 9
Right to obtain information
The Member States shall
provide that for a period of
three years after the resale, the
persons entitled under Article
6 may require from any art
market professional mentioned
av sina skäl, så att
kommissionen, efter lämpligt
samråd, kan avge ett yttrande
inom tre månader efter det att
informationen mottagits. Om
medlemsstaten inte följer
kommissionens yttrande skall
den inom en månad meddela
kommissionen detta och
motivera sitt beslut.
Medlemsstatens meddelande
och motivering liksom
kommissionens yttrande skall
offentliggöras i Europeiska
gemenskapernas officiella
tidning och översändas till
Europaparlamentet.
4. Om internationella
förhandlingar om att utvidga
följerätten på internationell
nivå avslutas framgångsrikt
inom de perioder som avses i
artikel 8.2 och 8.3 skall
kommissionen lägga fram
lämpliga förslag.
Artikel 9
Rätt att erhålla uppgifter
Medlemsstaterna skall
föreskriva att de
ersättningsberättigade enligt
artikel 6 under en period av tre
år efter vidareförsäljningen får
från de i artikel 1.2 angivna
Ds 2006:16 Bilaga 1
115
in Article 1(2) to furnish any
information that may be
necessary in order to secure
payment of royalties in respect
of the resale.
CHAPTER III
FINAL PROVISIONS
Article 10
Application in time
This Directive shall apply in
respect of all original works of
art as defined in Article 2
which, on 1 January 2006, are
still protected by the
legislation of the Member
States in the field of copyright
or meet the criteria for
protection under the
provisions of this Directive at
that date.
Article 11
Revision clause
1. The Commission shall
submit to the European
Parliament, the Council and
the Economic and Social
Committee not later than 1
January 2009 and every four
yrkesmässigt verksamma på
konstmarknaden begära in alla
de uppgifter som är
nödvändiga för att säkerställa
utbetalning av ersättningen
avseende vidareförsäljningen.
KAPITEL III
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 10
Tillämpning i tiden
Detta direktiv skall tillämpas
på alla originalkonstverk enligt
artikel 2 som den 1 januari
2006 fortfarande skyddas av
medlemsstaternas lagstiftning
om upphovsrätt eller som vid
denna tidpunkt uppfyller
kriterierna för skydd enligt
bestämmelserna i detta
direktiv.
Artikel 11
Översynsklausul
1. Senast den 1 januari 2009
och därefter vart fjärde år skall
kommissionen till Europaparlamentet,
rådet samt
Ekonomiska och sociala
kommittén överlämna en
Bilaga 1 Ds 2006:16
116
years thereafter a report on the
implementation and the effect
of this Directive, paying
particular attention to the
competitiveness of the market
in modern and contemporary
art in the Community,
especially as regards the
position of the Community in
relation to relevant markets
that do not apply the resale
right and the fostering of
artistic creativity and the
management procedures in the
Member States. It shall
examine in particular its impact
on the internal market and the
effect of the introduction of
the resale right in those
Member States that did not
apply the right in national law
prior to the entry into force of
this Directive. Where
appropriate, the Commission
shall submit proposals for
adapting the minimum
threshold and the rates of
royalty to take account of
changes in the sector,
proposals relating to the
maximum amount laid down in
Article 4(1) and any other
proposal it may deem
necessary in order to enhance
the effectiveness of this
Directive.
2. A Contact Committee is
rapport om genomförandet
och effekterna av detta
direktiv, i vilken särskild
uppmärksamhet ägnas gemenskapsmarknadens
konkurrenskraft
när det gäller modern och
samtida konst, särskilt
gemenskapens situation i
förhållande till relevanta
marknader där följerätten inte
tillämpas samt främjandet av
konstnärligt skapande samt
formerna för förvaltning i
medlemsstaterna. Rapporten
skall särskilt ta upp följerättens
återverkningar på den inre
marknaden samt följderna av
införandet av följerätten i de
medlemsstater som i sin
nationella lagstiftning inte
tillämpade denna rätt före
ikraftträdandet av detta
direktiv. I förekommande fall
skall kommissionen överlämna
förslag till anpassning av lägsta
beloppsgräns och procentsatserna
för ersättningen med
hänsyn till förändringar i
branschen, förslag angående
det högsta belopp som anges i
artikel 4.1, liksom alla andra
förslag den bedömer vara
nödvändiga för att göra detta
direktiv effektivare.
2. En kontaktkommitté
Ds 2006:16 Bilaga 1
117
hereby established. It shall be
composed of representatives of
the competent authorities of
the Member States. It shall be
chaired by a representative of
the Commission and shall
meet either on the initiative of
the Chairman or at the request
of the delegation of a Member
State.
3. The task of the
Committee shall be as follows:
- to organise consultations
on all questions deriving from
application of this Directive,
- to facilitate the exchange
of information between the
Commission and the Member
States on relevant
developments in the art market
in the Community.
Article 12
Implementation
1. Member States shall bring
into force the laws, regulations
and administrative provisions
necessary to comply with this
Directive before 1 January
2006. They shall forthwith
inform the Commission
thereof.
When Member States adopt
these measures, they shall
inrättas härmed. Kommittén
skall bestå av företrädare för
medlemsstaternas behöriga
myndigheter. En företrädare
för kommissionen skall vara
ordförande i kommittén, som
skall sammanträda antingen på
ordförandens initiativ eller på
begäran av en medlemsstats
delegation.
3. Kommittén skall ha
följande uppgifter:
- Att arrangera samråd om
alla frågor som är förknippade
med tillämpningen av detta
direktiv.
- Att underlätta
informationsutbytet mellan
kommissionen och
medlemsstaterna om den
relevanta utvecklingen på
gemenskapens konstmarknad.
Artikel 12
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall
sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är
nödvändiga för att följa detta
direktiv före den 1 januari
2006. De skall genast
underrätta kommissionen om
detta.
När en medlemsstat antar
dessa bestämmelser skall de
Bilaga 1 Ds 2006:16
118
contain a reference to this
Directive or shall be
accompanied by such reference
on the occasion of their official
publication. The methods of
making such a reference shall
be laid down by the Member
States.
2. Member States shall
communicate to the
Commission the provisions of
national law which they adopt
in the field covered by this
Directive.
Article 13
Entry into force
This Directive shall enter
into force on the day of its
publication in the Official
Journal of the European
Communities.
Article 14
Addressees
This Directive is addressed
to the Member States.
Done at Brussels, 27
September 2001.
For the European Parliament
The President
innehålla en hänvisning till
detta direktiv eller åtföljas av
en sådan hänvisning när de
offentliggörs. Närmare
föreskrifter om hur
hänvisningen skall göras skall
varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till
kommissionen överlämna
texterna till de bestämmelser i
nationell lagstiftning som de
antar inom det område som
omfattas av detta direktiv.
Artikel 13
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft
samma dag som det
offentliggörs i Europeiska
gemenskapernas officiella
tidning.
Artikel 14
Adressater
Detta direktiv riktar sig till
medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 27
september 2001.
På Europaparlamentets vägnar
N. Fontaine
Ds 2006:16 Bilaga 1
119
N. Fontaine
For the Council
The President
C. Picqué
Ordförande
På rådets vägnar
C. Picqué
Ordförande
121
BUS verksamhet
Hantering av droit de suite (dds) medel, en
sammanfattning.
Nedan framgår hur BUS arbetet bedrivits och resultatet av detta.
Redovisningen baseras på statistik för åren 2000, 2001, 2002,
2003, 2004 och delvis 2005.
1. Inkassering och utbetalning kr, totalt
År Inkasserat, kr Utbetalt, kr Utbetalt, %
2000 10 650 000 8 000 000 75
2001 10 300 000 9 200 000 89
2002 9 800 000 10 900 000 111
2003 9 800 000 8 700 000 89
2004 11 200 000 10 225 000 90
2005 12 900 000 10 800 000 84
Summa 64 650 000 57 825 000 89
Sedan droit de suite infördes, 1996 och t.o.m. 2005 har BUS
totalt inkasserat 85,7 Mkr. Därutöver inkasserade föreningen
DUR1 under åren 1996 -1998 ca 10,9 Mkr varav ca 3,3 Mkr
återredovisades till handeln och ingår i BUS inkassering ovan.
Totalt torde således 93,3 Mkr inkasserats från handeln.
I snitt har ca 10,8 Mkr inkasserats per år under perioden 2000 2005
.
1 DUR är en organisation, som bildades av företrädare för konsthandeln som ett
alternativ till BUS. DUR har inte bedrivit någon inkasserande verksamhet sedan 1998.
Bilaga 2 Ds 2006:xx
122
Inkassering sker från ett stort antal kunder. Men de betydande
beloppen kommer från de stora auktionshusen, främst
Bukowskis och Stockholm Auktionsverk, vilka står för ca
hälften av BUS totala inkassering. Auktionshusen har tre
månaders kredit för betalning till BUS varför stora delar av de
ersättningar BUS inkasserar ett år hänför sig till försäljningar
föregående år.
2. Redovisning
Redovisningstidpunkt2 Avser inbetalningar gjorda
31 mars (senast) 1 juli – 31 december (året innan)
30 september (senast) 1 januari – 30 juni (innevarande
år)
Försäljning Inkassering Redovisning
April → Juli → Mars
Nov → Februari/ → September
/Dec Mars
Att ett årsskifte inträffar mellan utbetalningarna förklarar
huvudsakligen varför utbetalning och inkassering skiljer sig åt de
olika åren (se särskilt 2002 där utbetalningen var större än
inkasseringen). En annan förklaring är att det kan ta tid att finna
upphovsmän eller rättsinnehavare, varför utbetalningen tillfälligt
skjuts framåt
Icke redovisad ersättning hänför sig huvudsakligen till avlidna
svenska upphovsmän.
2 Om upphovsmannen begär det sker utbetalning omgående sedan BUS mottagit
ersättningen.
Ds 2006:xx Bilaga 2
123
3. Inkassering och fördelning
3.1 År 2003
Försäljningspris Inbetald
dds, kr
% Upphovsmän,
antal
Utrop
,antal
%
1 930 – 3 000 249 293 2,6 936 2 156 22,6
3 001 – 5 000 400 192 4,1 830 2 158 22,6
5 001 – 10 000 708 051 7,2 750 2 067 21,6
10 000 – 30 000 1 665 836 17,0 573 1 991 20,8
30 001 –
475 000 5 243 950 53,7 319 1 155 12,1
475 001 –
1 840 000 900 963 9,2 16 24 0,3
1 840 001 –
3 220 000 400 000 4,1 3 3 0
3 220 001 –
4 600 00 202 500 2,1 1 1 0
Summa 9 770 785 100 9 555 100
Försäljningspris: Avser det pris till vilket ett verk, som är
berättigat till droit de suite försålts, det s.k. hammarslagspriset
exkluderat moms och auktionsföretagets avgifter. Kolumnen
följer de prisspann som EUs direktiv föreskriver: upp till 50 000
euro, 50 001 – 200 000 euro, 200 001 – 350 000 euro samt 350
000 – 500 000 euro. Inget verk har under 2003 sålts över 500 000
euro, vilket är det översta spannet enligt direktivet.
Det första prisbandet (d v s upp till € 50 000) har delats upp i
fem olika intervall, (syftet är att underlätta en diskussion om var
minimipriset lämpligast placeras, om det ska ändras i svensk lag).
Det första beloppet, 1 930, kr motsvarar 1/20 av basbeloppet år
2003, vilket var för det året lägsta försäljningspris, som utlöste
droit de suite.
Inbetald dds: Anger hur mycket som totalt inkasserats i
respektive prisspann med 5 % ersättning. En procentuell andel av
vad som totalt inkasserats anges i kolumnen bredvid.
Bilaga 2 Ds 2006:xx
124
Upphovsmän: Anger antalet upphovsmän vars verk sålts i det
angivna prisspannet, t.ex. såldes 750 upphovsmäns verk i spannet
5 001 – 10 000 kr. En och samma upphovsman kan förekomma i
olika prisspann eftersom verk av samme upphovsman kan säljas i
nivåerna 1 930 kr – 3 000 kr, 3 001 – 5 000 kr etc. Kolumnerna
här innehåller unika upphovsmän i varje prisspann, men det går
inte att addera kolumnerna för att få fram totalt antal berörda
upphovsmän år 20033.
Utrop: talar om det antal verk som ropades ut och såldes i det
aktuella prisspannet, t.ex. såldes 2 067 verk i prisspannet 5 001 –
10 000 kr. Den efterföljande procentsatsen anger andelen verk av
totalt antal verk som försålts det året.
3.2 År 2004
Försäljningspris,
kr
Inbetald
dds, kr
% Upphovsmän,antal
Utrop
, antal
%
1 930 – 3 000 442 379 4 1 181 2 939 26
3 001 – 5 000 478 565 4 987 2 575 23
5 001 – 10 000 800 325 7 829 2 339 21
10 000 – 30 000 1 781 156 16 654 2 141 19
30 001 –
475 000 5 346 967 48 353 1 221
10,
7
475 001 –
1 840 000 1 203 575 11 23 30 0,3
1 840 001 –
3 220 000 560 000 5 5 5 0
3 220 001 –
4 600 00 587 500 5 3 3 0
Summa 11 200 465 100 11 253 100
3 Detta innebär att fler upphovsmän får droit de suite från mer än ett verk enligt nedan:
I spannet 1 930-3 000 får 936 upphovsmän ersättning för 2,3 verk, dvs. ca 266 kr vardera.
3 001-5 000 830 2,6 482
5 001-10 000 750 2,8 944
0 000 – 30 000 573 3,5 2 907
30 001-475 000 319 3,6 16 439
475 000- 1 840 000 16 1,5 56 310
Ds 2006:xx Bilaga 2
125
4. Inkassering och redovisning, unika upphovsmän
4.1 År 2003
Inkassering, antal Redovisning, antal
Levande
Avliden
S:a Levande
Avliden
S:a
Svensk 805 794 1 599 Svensk 335 359 694
Utländsk
199 39 238
Utländsk
198 34 232
Summa 1 004 833 1 837 Summa 533 393 926
Antalet enskilda (unika) upphovsmän för vilka droit de suite
inkasserades år 2003 var 1 837 st. och av dessa var 1 599
presumerade svenska4 upphovsmän och 238 utländska.
Redovisning skedde samma år till 926 upphovsmän, dvs. den
redovisning som avsåg inkassering under år 2003 och som
redovisades i september 2003 och mars år 2004.
Inkassering, 1000-tal kr Redovisning, 1000-tal kr
Levande
Avliden
S:a Levande
Avliden
S:a
Svensk 1460 6540 8000 Svensk 1045 5935 6980
Utländsk
1661 109 1770
Utländsk
1659 106 1765
Summa 3121 6649 9770 Summa 2704 6041 8745
4 I vårt sökarbete utgår vi ifrån att upphovsmannen är ”svensk” och ”levande” tills annat
framkommit. Nationalitet och status i tabellen bygger alltså på antaganden.
Bilaga 2 Ds 2006:xx
126
4.2 År 2004
Inkassering, antal Redovisning, antal
Levande
Avliden
S:a Levande
Avliden
S:a
Svensk 976 942 1918 Svensk 362 389 751
Utländsk
204 100 304 Utländsk
196 93 289
Summa 1180 1042 2222 Summa 558 482 1040
Inkassering, 1000-tal kr Redovisning, 1000-tal kr
Levande
Avliden
S:a Levande
Avliden
S:a
Svensk 1939 6888 8827 Svensk 1353 6105 7458
Utländsk
795 1577 2732
Utländsk
754 1528 2282
Summa 2734 8465 11199 Summa 2107 7633 9740
5. Inkasserad ersättning, ej redovisad
Ej redovisat, kvarstående hos BUS:
5.1 Inkasseringsåret 2003 (kvarstår 2004-04-01)
Antal unika upphovsmän I 1000-tal kr
Levande
Avliden
S:a Levande
Avliden
S:a
Svensk 470 435 905 Svensk 415 606 1021
Utländsk
1 5 6
Utländsk
2 3 5
Summa 471 440 911 Summa 417 609 1026
Ds 2006:xx Bilaga 2
127
5.2 Inkasseringsåret 2004 (kvarstår 2005-04-01)
Antal unika upphovsmän I 1000-tal kr
Levande
Avliden
S:a Levande
Avliden
S:a
Svensk 618 565 1183 Svensk 586 782 1368
Utländsk
22 12 34
Utländsk
40 48 88
Summa 640 577 1217 Summa 626 830 1456
5.3 År 2003 inkasserad ersättning som kvarstår för
redovisning per 2004-04-01
Försäljningspris,
kr
Inbetald
dds, kr
% Upphovs
-män,
antal*
Utrop
, antal
%
1 930 - 3 000 66 824 6,6 408 (939) 577 32,0
3 001- 5 000 85 977 8,4 324 (830) 461 25,6
5 001- 10 000 128 315 12,5 281 (750) 382 21,2
10 000 - 30 000 220 948 21,5 171 (573) 286 15,9
30 001 –
475 000 393 300 38,4 65 (319) 93 5,2
475 001 –
1 840 000 130 000 12,7 2 (16) 3 0,2
1 840 001 -
4 600 000 0 0 0 (4) 0 0
Summa 1 026 364 100,0 1 802 100,0
*Siffrorna inom parentes anger totala antalet upphovsmän för
vilka droit de suite inkasserats inom intervallet. Upphovsmännen
är unika inom varje intervall, men kan samme upphovsman
återfinnas i flera intevall.
Inbetald dds: 50 % av inbetald ersättning ligger under respektive
över ett försäljningspris om 30 000 kr.
Utrop: 80 % av antalet verk har försålt till ett pris under 30
000 kr
Bilaga 2 Ds 2006:xx
128
Upphovsmän: 81 % av antalet upphovsmän återfinns under
ett försäljningspris om 30 000 kr om dessa fördelar sig jämt över
intervallen.
5.4 År 2004 inkasserad ersättning som kvarstår för
redovisning per 2005-04-01
Försäljningspris,
kr
Inbetald
dds, kr
% Upphovsmän,
antal*
Utrop,
antal
%
1 930 - 3 000 105 894 7 530 (1181) 796 32,8
3 001- 5 000 119 158 8 431 (987) 644 27
5 001- 10 000 175 527 12 341 (829) 523 22
10 000 - 30 000 246 005 17 212 (654) 317 13
30 001 –
475 000 475 550 33 99 (353) 131 5
475 001 –
1 840 000 125 500 9 4 (23) 4 0,2
1 840 001 4
600 000 211 250 14 2 (8) 2
Summa 1 458 884 100 2 417 100
*Siffrorna inom parentes anger totala antalet upphovsmän för
vilka droit de suite inkasserats inom intervallet. Upphovsmännen
är unika inom varje intervall, men kan samme upphovsman
återfinnas i flera intervall.
5.5 Ackumulerad, Ej redovisad (per 01-04 - 2005) droit de
suite, inkasserad åren 2000-2004
Försäljningspris,
kr
Inbetald
dds, kr
Upphovsmän,
antal
Utrop, antal
1 930 - 3 000 361 901 1 875 3 044
3 001- 5 000 471 787 1 484 2 393
5 001- 10 000 575 461 1 110 1 705
10 001 – 30 000 862 855 707 1 108
Ds 2006:xx Bilaga 2
129
30 001 –
475 000 1 420 186 282 394
475 001 –
1 840 000 304 750 6 8
1 840 000 –
4 600 000 211 250 2 2
Summa 4 389 450 8 654
5.6 Ackumulerad Ej redovisad droit de suite (per 01-04- 2005)
inkasserad åren 2000, 2001, 2002, 2003 och 2004
I 1000-tal kr
Levande Avliden S:a
Svensk 1586 2 467 4052
Utländsk 42 83 125
Summa 1 627 2 550 4 177
Antal upphovsmän
Levande Avliden S:a
Svensk 1 681 1 204 2 885
Utländsk 24 13 37
Summa 1 705 1 217 2 922
Stockholm 2006-03-27