En ny lag om värdepappersmarknaden Huvudbetänkande av värdepappersmarknadsutredning, del 1

Förteckning över vilka som har deltagit i utredningens arbete.

Särskilda utredare

F.d. generaldirektören Hans Jacobson, t.o.m. den 3 oktober 2005 Justitierådet Johan Munck, fr.o.m. den 21 oktober 2005

Sakkunniga

Chefsjuristen Mats Beckman, Stockholmsbörsen AB Verkställande direktören Kerstin Hermansson, Svenska Fondhand-

lareföreningen

Finansinspektör Ülle-Reet Jakobson, Finansinspektionen Skattejuristen Anna Jansson, Sveriges Aktiesparares Riksförbund,

fr.o.m. den 19 januari 2006

Group Risk Manager Svante Johansson, Carnegie Investment Bank AB

Kanslirådet Henrik Lennefeldt, Finansdepartementet, fr.o.m. den 1 juli 2005

Kanslirådet Amina Lundqvist, Justitiedepartementet

Dåvarande chefsjuristen Lars Millberg, f.d. Sveriges Aktiesparares Riksförbund, t.o.m. den 18 januari 2006

Ekonomie doktor Jonas Niemeyer, Sveriges riksbank Hovrättsassessorn Anna Nystedt, Finansdepartementet,

t.o.m. den 30 juni 2006

Departementssekreteraren Catarina Öström, Jordbruksdeparte- mentet

Sekreterare

Bankjuristen Johan Lycke

Ekonomie doktor Johan Molin

Kammarrättsassessorn Mattias Steen

Assistent

Monica Berglund

Innehåll

Förkortningar.....................................................................			21
Sammanfattning ................................................................			23
Summary ..........................................................................			39
1	Inledning...................................................................		57
1.1	Uppdraget.................................................................................		57
1.2	Arbetets bedrivande.................................................................		58
	1.2.1	Allmänt..........................................................................	58
	1.2.2	Huvudbetänkande och slutbetänkande.......................	59
1.3	Bakgrund ..................................................................................		60
	1.3.1 Direktivet om marknader för finansiella instru-
		ment (MiFID)...............................................................	60
	1.3.2	ISD.................................................................................	61
	1.3.3	Brister i ISD ..................................................................	62
2	Gällande bestämmelser på värdepappersmarknads-
	området ....................................................................		65
2.1	Inledning...................................................................................		65
2.2	Lagen om värdepappersrörelse................................................		67
	2.2.1	Inledning .......................................................................	67
	2.2.2	Tillstånd.........................................................................	67
	2.2.3	Rörelseregler .................................................................	69
	2.2.4	Kapitaltäckning m.m. ...................................................	70
	2.2.5	Tillsyn............................................................................	71
2.3	Börs- och clearinglagen............................................................		72
	2.3.1	Inledning .......................................................................	72
	2.3.2 Auktorisation som börs m.m.......................................		73
			5

Innehåll SOU 2006:50

	2.3.3 Inregistrering av fondpapper och fondpapper
		som inte inregistreras ....................................................	75
	2.3.4 Auktorisation som marknadsplats m.m. .....................		76
	2.3.5 Avbrytande av handel och avregistrering ....................		77
	2.3.6	Clearingorganisation .....................................................	78
	2.3.7	Tillsyn ............................................................................	79
2.4	Regler om uppförande på värdepappersmarknaden ...............		80
	2.4.1	Inledning ........................................................................	80
	2.4.2 Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2002:7)
		om uppföranderegler på värdepappersmarknaden ......	80
	2.4.3 Svenska Fondhandlareföreningens riktlinjer m.m. .....		82
3	MiFID i korthet...........................................................		85
3.1	Inledning...................................................................................		85
3.2	Nya områden ............................................................................		86
3.3	MTF	..........................................................................................	86
3.4	Ökad genomlysning .................................................................		87
3.5	Investerarskydd ........................................................................		88
3.6	Tillsyn .......................................................................................		89
3.7	Kommittéförfarande ................................................................		89
3.8	Ikraftträdande...........................................................................		90
4	Den finansiella .................................handeln i Sverige		91
4.1	Inledning...................................................................................		91
	4.1.1 Handel via medlemmar på en börs eller liknande
	................................................................	marknadsplats	92
	4.1.2 ............Exekvering av kundorder mot det egna lagret		92
	4.1.3 Matchning av kunders köp- och säljintressen i det
	................................................................	egna systemet	92
	4.1.4 ............................................................	Interbankhandel	92
	4.1.5 .................Interbankhandel som förmedlas via broker		93
4.2	Aktiemarknaden .......................................................................		93
	4.2.1 ............................	Aktiehandeln på Stockholmsbörsen	94
	4.2.2 ..............................................................	Övriga börser	100
6

SOU 2006:50 Innehåll

	4.2.3	Auktoriserade marknadsplatser .................................	101
	4.2.4 Organiserad handel utanför marknadsplatserna.......		101
	4.2.5 Handeln med aktierelaterade derivat.........................		102
4.3	Räntemarknaden ....................................................................		103
	4.3.1	Inledning .....................................................................	103
	4.3.2	Obligationsmarknaden...............................................	105
	4.3.3	Penningmarknaden.....................................................	110
	4.3.4	Derivatinstrument på räntemarknaden .....................	116
4.4	Valutamarknaden ...................................................................		118
	4.4.1	Handel med valutor ....................................................	118
	4.4.2	Derivatinstrument på valutamarknaden....................	121
	4.4.3	Omsättning .................................................................	122
4.5	Värdepappersinstituten..........................................................		123
	4.5.1	Inledning .....................................................................	123
	4.5.2	Svenska värdepappersbolag ........................................	124
	4.5.3	Svenska kreditinstitut.................................................	125
	4.5.4 Utländska värdepappersföretag och banker med
		verksamhet i Sverige ...................................................	126
4.6	Den finansiella elmarknaden .................................................		127
	4.6.1	Inledning .....................................................................	127
	4.6.2 Handeln på Nord Pool...............................................		127
	4.6.3 Handel utanför Nord Pool ........................................		131
5	Principer för finansiell reglering.................................		133
5.1	Inledning.................................................................................		133
5.2	Det finansiella systemets funktioner ....................................		134
	5.2.1 Kapitalförmedling – omvandling av sparande till
		finansiering..................................................................	134
	5.2.2	Riskhantering..............................................................	138
	5.2.3	Betalningsförmedling .................................................	140
5.3	Motiv för reglering.................................................................		140
	5.3.1	Inledning .....................................................................	140
	5.3.2	Systemskyddsintresset ...............................................	142
	5.3.3	Konsumentskyddsintresset........................................	146
	5.3.4	Effektivitetsintresset ..................................................	151

Innehåll SOU 2006:50

5.4	Behovet av ett harmoniserat regelverk..................................		155
	5.4.1 Vinster av ökad integration ........................................		155
	5.4.2	Problem i harmoniseringen ........................................	157
	5.4.3	Motstridiga mål ...........................................................	158
5.5	Fragmentering, internalisering och genomlysning...............		158
	5.5.1	Inledning......................................................................	158
	5.5.2	Fragmentering.............................................................	159
	5.5.3	Internalisering .............................................................	165
	5.5.4	Genomlysning .............................................................	167
	5.5.5	Preliminära slutsatser..................................................	168
5.6	Referenser ...............................................................................		169
6	Några allmänna utgångspunkter .................................		175

6.1Handlingsplanen för finansiella tjänster och Lamfalussy-

	modellen..................................................................................	175
6.2	Genomförandebestämmelser till MiFID ..............................	177
6.3	Behöriga myndigheter............................................................	179

6.4Möjligheter att delegera vissa uppgifter till annan än den

	behöriga myndigheten ...........................................................	179
6.5	En ny lag .................................................................................	180
6.6	Terminologi ............................................................................	182

6.7Förhållande mellan nationell reglering och gemenskaps-

	regler........................................................................................		182
6.8	Samordning inom Norden.....................................................		183
7	Tillämpningsområde .................................................		185
7.1	Finansiella instrument............................................................		185
	7.1.1	Inledning......................................................................	185
	7.1.2 De svenska definitionerna i förhållande till
		MiFID:s .......................................................................	186
	7.1.3	Överväganden och förslag ..........................................	188

SOU 2006:50 Innehåll

7.2	Olika kundkategorier.............................................................		196
	7.2.1 Professionella och icke-professionella investerare ...		196
	7.2.2	Godtagbara motparter................................................	199
	7.2.3	Sammanfattning..........................................................	200
	7.2.4	Överväganden och förslag..........................................	201
7.3	Värdepappersrörelse ..............................................................		204
	7.3.1	Investeringstjänster ....................................................	204
	7.3.2	Sidotjänster .................................................................	221
7.4	Reglerade marknader .............................................................		229
	7.4.1	Inledning .....................................................................	229
	7.4.2 Svenska marknadsplatsverksamheter i förhållande
		till MiFID....................................................................	231
	7.4.3 Begreppet ”reglerad marknad” i förhållande till
		andra direktiv ..............................................................	233
	7.4.4	Överväganden och förslag..........................................	237
7.5	Undantag från direktivets tillämpningsområde ...................		243
	7.5.1	Obligatoriska undantag..............................................	243
	7.5.2	Frivilligt undantag ......................................................	245
	7.5.3	Överväganden och förslag..........................................	245
8	Tillståndskrav för svenska företag...............................		249
8.1	Värdepappersföretag..............................................................		249
	8.1.1	Grundläggande krav ...................................................	249
	8.1.2 Krav på kapital och system för investerarskydd .......		253
	8.1.3	Organisationskrav.......................................................	258
8.2	Anknutna ombud...................................................................		265
	8.2.1 Regleringen av anknutna ombud i MiFID ................		265
	8.2.2	Övervägande och förslag............................................	267
8.3	Reglerade marknader .............................................................		270
	8.3.1 Krav på ledande befattningshavare och ägare ...........		270
	8.3.2 Krav på organisationen m.m. .....................................		271
9	Verksamhet över gränserna........................................		277
9.1	Inledning.................................................................................		277
9.2	Värdepappersföretag..............................................................		277
			9

Innehåll SOU 2006:50

	9.2.1 Tillhandahålla tjänster över gränserna .......................		277
	9.2.2	Etablera filialer ............................................................	278
	9.2.3 Tillträde till reglerade marknader samt clearing-
		och avvecklingssystem................................................	280
	9.2.4	Överväganden och förslag ..........................................	282
9.3	Reglerade marknader..............................................................		283
	9.3.1	Bestämmelser i MiFID ...............................................	283
	9.3.2	Överväganden och förslag ..........................................	285
10	Genomlysning ..........................................................		289
10.1	Inledning.................................................................................		289
10.2	Bestämmelser i MiFID om krav på information före
	handel	......................................................................................	292
	10.2.1 Reglerad marknad och MTF ....................................		292
	10.2.2	Värdepappersföretag ................................................	294
	10.2.3	Systematiska internhandlare ....................................	295
10.3	Bestämmelser i MiFID om krav på information efter
	handel	......................................................................................	304
10.4	Genomförande i svensk rätt ..................................................		307
	10.4.1	Nuvarande reglering.................................................	307
	10.4.2	Överväganden och förslag .......................................	309
11	Transaktionsrapportering ...........................................		321
11.1	Bestämmelser i MiFID om krav på rapporterings-
	skyldighet................................................................................		321
11.2	Rapporteringsskyldigheten i dag...........................................		323
11.3	Genomförande av MiFID:s bestämmelser ...........................		324
	11.3.1 En allmän bestämmelse om transaktions-
		rapportering ..............................................................	324

11.3.2Ska rapporteringsskyldigheten till Finans- inspektionen gå utöver vad som krävs enligt

MiFID? .....................................................................

326

SOU 2006:50 Innehåll

12	Skydd för investerare ................................................		341
12.1	Inledning.................................................................................		341
	12.1.1 Bakgrund till de nya bestämmelserna i MiFID
		om skydd för investerare .........................................	341
	12.1.2	Den svenska regleringen..........................................	342
	12.1.3	Förhållandet till kommissionslagen ........................	343
12.2	Sundhets- och uppföranderegler...........................................		354
	12.2.1 Allmänna sundhetskrav och information till
		kunder.......................................................................	354
	12.2.2 Inhämtande av information vid
		investeringsrådgivning och portföljförvaltning .....	357
	12.2.3	Lämplighetsbedömning utanför rådgivnings-
		situationer.................................................................	366
	12.2.4	Dokumentation och rapportering...........................	370
	12.2.5	Intressekonflikter.....................................................	371
12.3	Tillhandahållande av tjänster via ett annat företag...............		376
12.4	Bästa orderutförande och hantering av kunders order ........		377
	12.4.1	Inledning...................................................................	377
	12.4.2	Bästa orderutförande ...............................................	378
	12.4.3 Hantering av kundorder i övrigt .............................		384
13	Marknadsplatser.......................................................		387
13.1	Inledning.................................................................................		387
13.2	Upptagande av instrument till handel (noteringsregler)
	– reglerade marknader............................................................		387
	13.2.1	De svenska reglerna .................................................	387
	13.2.2 Reglerna i MiFID om upptagande till handel.........		388
	13.2.3	Överväganden och förslag .......................................	391
13.3	Noteringsregler för MTF ......................................................		397
	13.3.1	Reglerna i MiFID .....................................................	397
	13.3.2	Överväganden och förslag .......................................	398
13.4	Tillträde och deltagande – reglerad marknad .......................		400
	13.4.1	Regleringen i MiFID................................................	400
	13.4.2	Överväganden och förslag .......................................	402

Innehåll SOU 2006:50

13.5	Tillträde till MTF ...................................................................		404
	13.5.1	Regleringen i MiFID ................................................	404
	13.5.2	Överväganden och förslag .......................................	404
13.6	Principerna om fritt tillträde och neutralitet i för-
	hållande till deltagare och emittenter....................................		406
	13.6.1 Regleringen i MiFID och i svensk rätt....................		406
	13.6.2	Överväganden och förslag .......................................	407
13.7	Marknadsövervakning, handelsstopp m.m. ..........................		409
	13.7.1 Marknadsövervakning på reglerad marknad och
		MTF ...........................................................................	409
	13.7.2 Handelsstopp på en reglerad marknad....................		410
	13.7.3 Handelsstopp på en MTF ........................................		413
	13.7.4 Funktioner för avveckling av affärerna ...................		415
14	Tillsyn och sanktioner ...............................................		417
14.1	Inledning.................................................................................		417
14.2	Bestämmelserna i MiFID om de behöriga
	myndigheternas befogenheter ...............................................		418
14.3	Finansinspektionens befogenheter enligt gällande rätt .......		419
	14.3.1	Kontrollmöjligheter .................................................	419
	14.3.2	Ingripanden ...............................................................	420
14.4	Den svenska regleringens överensstämmelse med
	MiFID	.....................................................................................	425
14.5	Bestämmelser i andra lagar om tillsyn och
	ingripande m.m.......................................................................		437
	14.5.1	Inledning ...................................................................	437
	14.5.2 Utredningens överväganden och förslag.................		439
15	Samarbete .....................mellan behöriga myndigheter		449
15.1	Inledning.................................................................................		449
15.2	Samarbete mellan behöriga myndigheter i skilda
	medlemsstater.........................................................................		450
	15.2.1 Skyldighet för behöriga myndigheter att
	..........................	samarbeta och utbyta information	450

SOU 2006:50 Innehåll

	15.2.2 Samråd mellan myndigheter före beviljande av
		auktorisation.............................................................	455
	15.2.3	Värdmedlemsstaternas befogenheter......................	456
	15.2.4	Försiktighetsåtgärder som värdmedlemsstaten
		är skyldig att vidta....................................................	456
15.3	Förhållandet till revisorer ......................................................		460
16	Prövningsförfaranden m.m. .......................................		461
16.1	Rätt till domstolsprövning ....................................................		461
	16.1.1 Bestämmelserna om överklagande i MiFID ...........		461
	16.1.2 Genomförande i svensk rätt ....................................		461
16.2	Hantering av klagomål och tvistlösning...............................		466
	16.2.1 Överklagande i konsumenternas intresse...............		466
	16.2.2 Bestämmelser om hantering av klagomål i
		MiFID.......................................................................	467
	16.2.3 Hur hanteringen av klagomål sker i dag .................		468
	16.2.4	Tvistlösning utanför domstol..................................	468
	16.2.5	Konsumenternas bank- och finansbyrå ..................	469
	16.2.6 Genomförande i svensk rätt ....................................		469
17	Ekonomiska konsekvenser m.m..................................		471
17.1	Inledning.................................................................................		471
17.2	Konsekvenser för Finansinspektionen .................................		472
17.3	Konsekvenser för värdepappersinstituten ............................		475
17.4	Konsekvenser för värdepappersmarknadernas funktion .....		477
17.5	Konsekvenser för marknadsplatserna...................................		478
17.6	Konsekvenser för investerarna..............................................		479
17.7	Konsekvenser för småföretagen............................................		480
17.8	Övriga konsekvenser .............................................................		481

Innehåll

SOU 2006:50


18	Övergångsbestämmelser ...........................................		483
18.1	Inledning................................................................................		483
18.2	Ikraftträdande........................................................................		483
18.3	Tillstånd .................................................................................		484
18.4	Andra övergångsbestämmelser i MiFID..............................		489
18.5	Upptagande till handel och notering ...................................		491
Särskilt yttrande...............................................................			493
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv (Dir. 2004:90).................................			495
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv (Dir. 2004:172) ...................................			505
Bilaga 3		Tilläggsdirektiv (Dir 2005:46) ......................................	509
Bilaga 4		Tilläggsdirektiv (Dir 2005:149) ....................................	511
Bilaga 5		Tilläggsdirektiv (Dir 2006:45) ......................................	513

Författningsbilaga (se särskild bilagedel)

Författningsförslag

1 Förslag till lag om värdepappersmarknaden

Första avdelningen. Inledande bestämmelser 1 kap. Allmänna bestämmelser

Andra avdelningen. Värdepappersrörelse

2 kap. Tillståndspliktig värdepappersrörelse m.m.

3 kap. Tillstånd för svenska företag

4 kap. Utländska företags verksamhet i Sverige

5 kap. Svenska företags verksamhet utomlands

6 kap. Särskilda bestämmelser om anknutna ombud

7 kap. Förvärv och innehav av egendom

SOU 2006:50

Innehåll

8 kap. Skydd för investerare och andra rörelseregler

9 kap. Information om kurser och omsättningsuppgifter

10 kap. Rapporteringsskyldighet m.m.

11 kap. Särskilda bestämmelser för en MTF

Tredje avdelningen. Börsverksamhet

12 kap. Tillstånd för att driva en reglerad marknad

13 kap. Börsens verksamhet

14 kap. Deltagare i handeln på en reglerad marknad

15 kap. Upptagande av finansiella instrument till handel

16 kap. Information från utgivare

17 kap. Gemensamma bestämmelser om hur information från utgivare skall offentliggöras

18 kap. Övriga krav på utgivare

Fjärde avdelningen. Clearingverksamhet

19 kap. Tillstånd för clearingverksamhet

20 kap. Clearingorganisationens verksamhet

21 kap. Deltagare i clearingverksamhet

Femte avdelningen. Avslutande bestämmelser 22 kap. Avbrytande av handel m.m.

23 kap. Tillsyn

24 kap. Särskilt om prövningen av ägares lämplighet

25 kap. Ingripanden

26 kap. Överklagande och ansvarsbestämmelse Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

2Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

3Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

4Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

5Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

6Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

7Förslag till lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel

Innehåll

SOU 2006:50

8Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument

9Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

10Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

11Förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt

12Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande

13Förslag till lag om ändring i pantbankslagen (1995:1000)

14Förslag till lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554)

15Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

16Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag

17Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

18Förslag till lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt

19Förslag till lag om ändring i lagen (1998:710) om vissa bestämmelser om Premiepensionsmyndigheten

20Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument

21Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1757) om förvaltning av vissa fonder inom socialförsäkrings- området

22Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd

SOU 2006:50

Innehåll

23Förslag till lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078)

24Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

25Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finans- marknaden

26Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

27Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om all- männa pensionsfonder (AP-fonder)

28Förslag till lag om ändring i lagen (2000:193) om sjätte AP-fonden

29Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

30Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument

31Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklaration och kontrolluppgifter

32Förslag till lag om ändring i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter

33Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer

34Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder

35Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

36Förslag till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument

Innehåll

SOU 2006:50

37Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling

38Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:51)

39Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkrings- företags och kreditinstituts insolvens

40Förslag till lag om ändring i lagen (2006:00) om kapitaltäckning och stora exponeringar

41Förslag till lag om ändring i lagen (2006:00) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden

19 Författningskommentar

19.1Förslaget till lag om värdepappersmarknaden

19.2Andra författningsförslag

19.1.1Inledning

19.1.2Förslag till ändring i sekretesslagen (1980:100)

19.1.3Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelse- lagen (1982:713)

19.1.4Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

19.1.5Förslag till ändring av lagen (1990:661) om avkastning på pensionsmedel

19.1.6Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument

19.1.7Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)

19.1.8Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande

19.1.9Förslag till lag om ändring i pantbankslagen (1995:1000)

19.1.10Förslag till lag om ändring i årsredovisnings- lagen (1995:1554)

19.1.11Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värde- pappersbolag

SOU 2006:50

Innehåll

19.1.12Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag

19.1.13Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

19.1.14Förslag till lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt

19.1.15Förslag till lag om ändring i lagen (1998:710) om vissa bestämmelser om Premiepensions- myndigheten

19.1.16Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument

19.1.17Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1757) om förvaltning av vissa fonder inom social- försäkringsområdet

19.1.18Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd

19.1.19Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

19.1.20Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

19.1.21Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AF-fonden)

19.1.22Förslag till lag om ändring i lagen (2000:193) om sjätte AP-fonden

19.1.23Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument

19.1.24Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklaration och kontrolluppgifter

19.1.25Förslag till lag om ändring i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter

19.1.26Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder

19.1.27Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

19.1.28Förslag till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument

19.1.29Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling

Förkortningar

ARN	Allmänna reklamationsnämnden
CAD	Rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993
	om kapitalkrav för värdepappersföretag och
	kreditinstitut
CESR	The Committee of European Securities
	Regulators
Dir.	Kommittédirektiv
Ds	Departementsserien
ECB	Europeiska centralbanken
EEG	Europeiska ekonomiska gemenskapen, numera
	EG
EES	Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
EG	Europeiska gemenskapen
EGT	Europeiska gemenskapens officiella tidning
EIB	Europeiska investeringsbanken
EU	Europeiska unionen
EUT	Europeiska unionens officiella tidning
FESCO	Federation of the European Securities
	Commissions
FFFS	Finansinspektionens författningssamling
Genomförande- Kommissionens förslag till genomförande-
direktiv	direktiv, Working document ECS/8/2006 rev-1
	av den 21 mars 2006

Genomförande- Kommissionens förslag till genomförandeför-

förordning	ordning, Working document ECS/9/2006 rev-1
	av den 21 mars 2006

Förkortningar

SOU 2006:50

Handelslagen	Lagen (1991:980) om handel med finansiella
	instrument
IMF	Internationella valutafonden
IOSCO	International Organization of Securities
	Commissions
ISD	Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993
	om investeringstjänster inom värdepappers-
	området
KOM	KOM-dokument, dokument från kommis-
	sionen (COM på engelska)
MiFID	Europaparlamentets och rådets direktiv
	2004/39/EG av den 21 april 2004 om mark-
	nader för finansiella instrument och om ändring
	av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG
	och Europaparlamentets och rådets direktiv
	2000/12/EG samt upphävande av rådets direk-
	tiv 93/22/EEG
MTF	Multilateralt handelssystem (Multilateral
	trading facility)
NBK	Näringslivets Börskommitté
NJA	Nytt juridiskt arkiv, avdelning I
NOU	Norges offentlige utredninger
NYSE	New York Stock Exchange
OTC-handel	Handel som sker direkt mellan två aktörer,
	jfr handel på en reglerad marknad eller annan
	marknadsplats (Over the Counter)
Prop.	Proposition
RH	Rättsfall från Hovrätterna
SIX	Scandinavian Information Exchange
SFS	Svensk författningssamling
SOU	Statens offentliga utredningar
SOX	Stockholms Obligationsbörs SOX
TRS	Transaktionsrapporteringssystem
VWAP	Volume Weighted Average Price

Sammanfattning

Europaparlamentet och rådet antog i april 2004 ett direktiv om marknader för finansiella instrument (MiFID). MiFID ersätter investeringstjänstedirektivet (ISD) från 1993. I MiFID åläggs medlemsstaterna att införliva gemensamma regler avseende för värdepappersföretag och reglerade marknader – dvs. den verksam- het som i Sverige bedrivs av börser och auktoriserade marknads- platser. MiFID, som är ett synnerligen omfattande och komplicerat direktiv, har utarbetats inom ramen för den s.k. Lamfalussyproces- sen (se närmare om vad det innebär i kap. 6). Som ett led i den pro- cessen ska kommissionen anta två rättsakter med kompletterande bestämmelser: ett direktiv och en förordning. Dessa två rättsakter är fortfarande endast förslag när detta betänkande lämnas. Genom- förandedirektivet ska införlivas i svensk rätt medan genomförande- förordningen är direkt tillämplig.

Utredningens huvuduppgift har varit att analysera vilka ändring- ar som krävs i den nuvarande svenska regleringen för att genomföra MiFID. Vidare har det i uppdraget ingått bl.a. att se över Finansin- spektionens sanktionsmöjligheter, vilket ansvar Finansinspek- tionen bör ha för fastställandet av noteringskraven på reglerade marknader samt hanteringen av intressekonflikter hos värde- pappersinstitut och börser.

Efter en inledning där förutsättningarna för utredningsarbetet och arbetets bedrivande beskrivs (kap. 1), redogör utredningen i korthet för gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsom- rådet (kap. 2), varefter MiFID i korthet presenteras (kap. 3). Där- efter följer ett kapitel om den finansiella handeln i Sverige (kap. 4) och ett om principiella utgångspunkter för finansiell reglering (kap. 5).

Förslagsdelen av betänkandet omfattar kap. 6–18. I det följande redovisar utredningen de viktigaste förslagen i de olika kapitlen i betänkandet.

Sammanfattning

SOU 2006:50

Vissa principer för en ny reglering (kap. 6)

Utredningen tar i detta kapitel upp vissa principfrågor. Utred- ningen konstaterar att MiFID i många delar innebär en s.k. full- harmonisering – dvs. medlemsstaterna får inte införa vare sig strängare eller mindre långtgående regler än dem som följer av direktivet och genomförandeåtgärderna. Detta gäller de områden som omfattas av genomförandeförordningen men också, enligt huvudregeln, de områden som omfattas av genomförandedirekti- vet. I genomförandedirektivet finns ett uttryckligt förbud mot nationella regler som lägger på ytterligare bestämmelser utöver det gemensamma regelverket (s.k. goldplating). Några sådana regler får medlemsstaterna enligt artikel 4 i genomförandedirektivet inte införa annat än i vissa undantagsfall.

Utredningen föreslår i detta kapitel att MiFID genomförs genom att en ny lag ersätter både lagen om värdepappersrörelse och börs- och clearinglagen. Utredningen förslår också att genom- förandedirektivet i huvudsak införlivas genom föreskrifter. Även de delar av genomförandeförordningen, där medlemsstaterna har fått rätt att införa kompletterande regler, föreslås bli genomförda genom föreskrifter. Terminologin i den nya lagen bör följa termi- nologin i MiFID för att underlätta tillämpningen av genom- förandeförordningen och utformningen av de föreskrifter som införlivar genomförandedirektivet. En terminologisk enhetlighet underlättar också ambitionen att uppnå en liknande reglering inom EES.

I kapitlet föreslås också att Finansinspektionen ska vara behörig myndighet enligt artikel 48.1 i MiFID, dvs. den myndighet som har ansvar för att de bestämmelser som antas med stöd av direktivet efterlevs.

Tillämpningsområde (kap. 7)

MiFID innehåller en rad nya definitioner och begrepp. Exempel på detta erbjuder finansiella instrument, investeringstjänster, sidotjänster och reglerade marknader. Definitionerna av vad som är finansiella instrument, vilka investeringstjänster som är tillstånds- pliktiga och vad en reglerad marknad är avgör direktivets tillämp- ningsområde. Utredningen föreslår i dessa delar att de svenska

SOU 2006:50

Sammanfattning

definitionerna anpassas både i sak och vad gäller terminologin till MiFID:s definitioner.

Beträffande begreppet finansiella instrument innebär utredning- ens förslag att en ny definition av detta begrepp införs och att defi- nitioner av överlåtbara värdepapper, fondandelar, penningmark- nadsinstrument och vissa derivatinstrument tas in i den svenska lagen.

Det tillståndspliktiga området för värdepappersföretagen i MiFID, investeringstjänsterna, stämmer i sin helhet väl överens med vad som är tillståndpliktig värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersrörelse. På samma sätt förhåller sig MiFID:s sidotjänster till den svenska lagens sidoverksamheter. Var och en av de enskilda verksamheter som beskrivs i den svenska lagen stäm- mer dock inte helt och hållet överens med närmast motsvarande tjänster som de definieras i MiFID. Utredningen förslår därför att beskrivningen av de tillståndpliktiga tjänsterna justeras i för- hållande till nu gällande svenska lagbestämmelser, så att varje tjänst både i sak och terminologiskt stämmer överens med en tjänst enligt MiFID.

I detta kapitel behandlas också de nya investeringstjänsterna investeringsrådgivning och MTF. Tjänsterna är nya investerings- tjänster i förhållande till ISD men har i Sverige och andra medlems- stater kunnat bedrivas med stöd av tillstånd till andra investerings- och sidotjänster. Begreppet MTF står för ett multilateralt handels- system (”Multilateral trading facility”) som drivs av ett värde- pappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – men som inte är underkastat en lika ingående reglering som en reglerad marknad.

Begreppet reglerad marknad i sin tur motsvarar närmast börs- verksamhet. Begreppet får betydelse både för tillämpningen av MiFID och för tillämpningen av en rad andra direktiv. Det är när ett instrument är upptaget till handel på en reglerad marknad som t.ex. kraven på prospekt enligt prospektdirektivet, utgivarens skyldigheter att lämna information enligt öppenhetsdirektivet och kraven på offentliga erbjudanden enligt direktivet om uppköps- erbjudanden blir tillämpliga. Utredningen föreslår i detta kapitel att marknadsplatser som i dag är börser och auktoriserade marknads- platser enligt lagen definieras som reglerade marknader. Utred- ningen föreslår också att en åtskillnad görs så att begreppet ”regle-

Sammanfattning

SOU 2006:50

rad marknad” avser själva marknadsplatsen och att den som driver marknadsplatsen kallas börs. En börs ska med utredningens förslag kunna driva flera reglerade marknader. En börs ska också kunna driva en reglerad marknad på så sätt att själva handelssystemet finns i en annan juridisk person än börsen. Samtliga skyldigheter enligt MiFID åvilar dock den som driver marknaden, dvs. börsen.

I kapitlet behandlas också den för svensk rätt nya klassifice- ringen av kunder i professionella och icke-professionella kunder samt jämbördiga motparter. Kundskyddsreglerna i MiFID gäller både professionella och icke-professionella kunder. Kraven på värdepappersföretagen är dock högre ställda och mer detaljerade när företaget tillhandahåller tjänster till icke-professionella kunder. Reglerna om informationsutbyte, bästa orderutförande osv. gäller dock inte alls i förhållande till jämbördiga motparter. Utredningen föreslår i denna del att definitioner, motsvarande MiFID:s, av de olika kundkategorierna tas in i lagen.

Slutligen behandlas i samma kapitel vissa undantag från MiFID:s bestämmelser.

Tillstånd för svenska företag (kap. 8)

I detta kapitel konstaterar utredningen att den svenska lagstift- ningen i stort sett motsvarar MiFID när det gäller kraven på led- ning, ägare och kapital. I dessa delar föreslår utredningen endast några smärre justeringar, t.ex. beträffande kapitalkraven i förhål- lande till de nya tjänsterna investeringsrådgivning och MTF, att det lägsta antalet styrelseledamöter ska vara tre i stället för fem och att värdepappersinstitut som också är kreditinstitut inte ska omfattas av kravet på att ha ansvarsförsäkring.

Bland MiFID:s bestämmelser om kraven på värdepappersföreta- gens organisation finns regler om att företagen ska dokumentera tjänster och transaktioner så att den behöriga myndigheten ska kunna kontrollera att företagen fullgjort sina skyldigheter enligt direktivet. I detta avseende finns detaljerade dokumentationskrav i genomförandeåtgärderna endast beträffande vissa tjänster. Sam- tidigt anges i genomförandedirektivet att den behöriga myndig- heten ska upprätta en lista på den dokumentation ett värde- pappersföretag ska föra. Utredningen har tolkat detta så att med- lemsstaterna nationellt kan precisera dokumentationskraven beträffande de tjänster, t.ex. investeringsrådgivning och portfölj-

SOU 2006:50

Sammanfattning

förvaltning, där detaljbestämmelser saknas i genomförande- åtgärderna. Utredningen förslår därför att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får rätt att utfärda föreskrifter avseende kraven på dokumentation.

När det gäller organisationskraven för den som driver en regle- rad marknad ställer MiFID bl.a. krav på att denne ska identifiera och hantera intressekonflikter. Intressekonflikter kan uppstå mel- lan en börs affärsintressen å den ena sidan och börsens övervakande funktioner å den andra sidan. Det har diskuterats om övervak- ningen borde skötas av någon annan än börsen – t.ex. Finans- inspektionen. Enligt MiFID åligger det dock medlemsstaterna att se till att den som driver en reglerad marknad har en effektiv över- vakning av såväl handeln i sig som emittenter och deltagare. Den som driver en marknadsplats har också oavsett den offentliga regleringen ett eget intresse av att en effektiv marknadsövervak- ning. Det är också börsen som rent praktiskt har störst möjlighet att på ett effektivt sätt övervaka handeln på en reglerad marknad som börsen själv kontrollerar och driver. Att lägga det primära ansvaret för marknadsövervakningen på Finansinspektionen skulle således innebära en dubblering och mindre effektiv hantering av denna uppgift. Utredningen föreslår därför att marknadsöver- vakningen och övervakningen av emittenter och deltagare, i enlig- het med MiFID, ska skötas av den som driver en reglerad marknad, dvs. börsen.

För att de intressekonflikter som kan uppstå med en sådan lös- ning ska kunna hanteras föreslår utredningen att en börs ska inrätta en från affärsverksamheten självständig funktion som ska sköta övervakningen. Denna oberoende funktion ska ha tillräckliga resurser och befogenheter för sina uppgifter. Finansinspektionen tillsyn i detta avseende går således ut på att kontrollera att mark- nadsövervakningen sköts effektivt och tillräckligt oberoende.

I kapitlet behandlas också den för svensk rätt nya företeelsen anknutna ombud. Ett anknutet ombud kan enligt MiFID på ett värdepappersföretags ansvar utföra vissa utpekade investerings- tjänster utan tillstånd. Förutsättningarna för detta är att ombudet endast agerar för ett värdepappersföretag, att företaget ansvarar för ombudets åtgärder och att ombudet registreras i ett offentligt register. Utredningen föreslår att möjligheten att anlita anknutna ombud införs i Sverige och att registrering, liksom för anknutna försäkringsförmedlare, görs hos Bolagsverket.

Sammanfattning

SOU 2006:50

Gränsöverskridande verksamhet (kap. 9)

MiFID:s regler om det s.k. Europapasset, värdepappersföretagens rätt att med stöd av sitt hemlandstillstånd tillhandahålla tjänster och etablera filialer i andra medlemsstater motsvarar i huvudsak de som finns i ISD. Några ändringar i sak föreslås därför i princip inte.

Någon direkt motsvarighet till Europapasset finns inte för regle- rade marknader. I MiFID finns dock några bestämmelser om möj- ligheten att vidta åtgärder i andra medlemsstater för att underlätta deltagande i handeln därifrån. Utredningen föreslår, i enlighet med MiFID, att svenska börser ska anmäla till Finansinspektionen om de vidtar sådana åtgärder i andra medlemsstater samt att inspektio- nen ska vidarebefordra informationen till den behöriga myndig- heten i den berörda medlemsstaten.

Genomlysning (kap. 10)

MiFID:s bestämmelser om kurs- och avslutsinformation (genom- lysning) avser både värdepappersföretagens handel, handeln på en MTF och handeln på en reglerad marknad. Ett av syftena med direktivet i dessa delar är att skapa konkurrensneutralitet. Denna ambition har dock kommit till tydligt uttryck endast beträffande information om handeln avseende aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. Tanken är att information om kurser och trans- aktioner ska offentliggöras oavsett var sådana aktier handlas – på en reglerad marknad, på en MTF eller direkt i ett värdepappersföretags regi, t.ex. mot det egna lagret eller genom sammanförande av två kunders order.

Kraven på information om bud och kurser på en reglerad mark- nad finns redan i Sverige och den ändring i sak som utredningen föreslår på detta område är att kravet på handelsinformation beträffande andra instrument än aktier utformas mindre detaljerat i lagen jämfört med i dag. Utredningen föreslår också att kraven på information om handeln på en MTF utformas på motsvarande sätt.

För värdepappersföretagens transaktioner utanför en reglerad marknad eller MTF finns inget uttryckligt krav på information om bud – annat än beträffande likvida aktier i vissa fall, se nedan. Där- emot ska ett värdepappersföretag offentliggöra limitorder som inte kan utföras omedelbart om inte kunden har instruerat annat. Ett sådant offentliggörande kan ske genom att ordern läggs in i

SOU 2006:50

Sammanfattning

handelssystemet på en reglerad marknad. Värdepappersföretagen ska också i efterhand offentliggöra information om avslutskurs, volym m.m. beträffande transaktioner i aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. Utredningen förslår att nya bestämmelser motsvarande dessa krav tas in i den svenska lagen.

I genomlysningskapitlet behandlas också de omdiskuterade reglerna om värdepappersinstitutens skyldighet att offentliggöra fasta bud – och utföra icke-professionella kunders order mot dessa bud. Dessa regler gäller endast sådana aktier upptagna till handel på en reglerad marknad som anses likvida enligt beräkningsmodellerna i genomförandeförordningen. Kraven på att offentliggöra bud och göra avslut mot buden gäller de värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt utför kunders order genom att göra avslut mot det egna lagret utanför en reglerad marknad eller MTF, s.k. systematiska internhandlare. Utredningen förslår att dessa regler införs i den svenska lagen.

Transaktionsrapportering (kap. 11)

Redan i ISD fanns ett krav på att värdepappersföretagen skulle rapportera samtliga avslut – oavsett om de gjorts på en reglerad marknad eller utanför – till den behöriga myndigheten. I åtmin- stone Sverige, Norge och Danmark har den bestämmelsen inför- livats genom en rapporteringsskyldighet till den marknadsplats där värdepapperet i fråga är noterat. Eftersom marknadsplatsen normalt står under tillsyn av den behöriga myndigheten har myndigheten i vart fall medelbar tillgång till informationen.

I MiFID finns ett liknande krav på rapportering av transaktioner avseende aktier upptagna till handel på en reglerad marknad till den behöriga myndigheten. I MiFID är kravet dock kombinerat med dels krav på snabbt informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna, dels ett krav på att värdepappersföretagen ska kunna rapportera sina transaktioner på fyra olika sätt: själva, genom en reglerad marknad, genom en tredje part eller genom ett order- matchnings- eller rapportsystem. Ett nationellt krav på att rap- portera till en reglerad marknad skulle således strida mot MiFID. Utredningen föreslår därför att skyldigheten att rapportera trans- aktioner utformas som i MiFID med fyra möjliga rapporterings- vägar.

Sammanfattning

SOU 2006:50

MiFID:s regler om transaktionsrapporteringen är minimikrav inom vissa gränser. Medlemsstaterna kan kräva rapportering av transaktioner även beträffande andra instrument än aktier upptagna till handel på en reglerad marknad. Medlemsstaterna kan också kräva att rapporterna ska innehålla mer information, t.ex. om slut- kundsidentitet, än den minimiinformation som krävs enligt genomförandeförordningen. Utredningen föreslår i denna del att lagen ställer krav på rapportering motsvarande minimikraven enligt MiFID. Frågan om rapporterna ska innehålla mer information, t.ex. om slutkundsidentitet – något som Finansinspektionen har önske- mål om – har varit starkt kontroversiell inom utredningen. En sådan ökad rapportskyldighet har fördelar från övervakningssyn- punkt men är synnerligen dyrbar för instituten; den kan beräknas kosta flera hundratals miljoner kr. Det faktaunderlag som för när- varande föreligger är inte tillfyllest för att ställning ska kunna tas i denna fråga. Utredningen föreslår att Finansinspektionen i en dialog med instituten fortsätter utredningen på denna punkt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas att utfärda föreskrifter dels om rapporteringen ska avse även andra instrument, t.ex. finansiella instrument som är upptagna till handel på en MTF och derivatinstrument för vilket den under- liggande tillgången utgörs av ett instrument som är upptagen till handel på en reglerad marknad eller MTF, och dels om vilken ytter- ligare information om varje transaktion rapporterna ska innehålla. Det förutsätts att Finansinspektionen, innan ett sådant bemyndigande meddelas, presenterar resultatet av den fortsatta utredningen för regeringen.

Skydd för investerare (kap. 12)

MiFID innehåller en rad regler som syftar till att skydda investe- rarna. I detta kapitel behandlas, förutom den allmänna skyldigheten att iaktta kundernas intressen, bl.a. bestämmelserna om informa- tionsutbyte mellan företag och kunder, krav på lämplighetsbedöm- ningar, hanteringen av intressekonflikter och bestämmelser om hur kunders värdepappersorder ska hanteras för att uppnå bästa möjliga resultat.

Flera av MiFID:s bestämmelser om skydd för investerare, t.ex. reglerna om att iaktta kundernas intresse, skyldigheten att lämna viss information och kraven på bästa orderutförande, liknar i stor

SOU 2006:50

Sammanfattning

utsträckning de bestämmelser i kommissionslagen som reglerar det obligationsrättsliga förhållandet mellan kommittenten och kom- missionären. Utredningen behandlar i detta kapitel hur MiFID:s regler förhåller sig till kommissionslagen med utgångspunkt i de ändringar i lagen som föreslagits av Fondkommissionsutredningen i betänkandet Fondkommission – och en ny kommissionslag (SOU 2005:120). Utredningens bedömning är att några andra ändringar än de som föreslagits av Fondkommissionsutredningen inte behövs med anledning av MiFID.

MiFID:s krav på att iaktta kundernas intressen och lämna information om tjänster, företaget och de risker som är för- knippade med vissa tjänster och investeringsalternativ har i och för sig motsvarigheter i den svenska regleringen. Utredningen konsta- terar dock att regleringen i MiFID är mer detaljerad än dagens svenska regler. Detta gäller även andra kundskyddsregler och ut- redningen föreslår därför att dagens ”sundhetsparagraf” i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse ersätts med ett ”sundhetskapitel” utformat i enlighet med MiFID:s regler både i sak och termino- logiskt. Kapitlet inleds med en allmän bestämmelse om att värde- pappersinstituten ska iaktta sina kunders intressen och därefter följer bestämmelser om vilken information instituten ska lämna och inhämta, rapporteringen till kunder om utförda tjänster osv. Bestämmelserna i lagen föreslås gälla oavsett om kunden ifråga är professionell eller inte. Mer detaljerade krav ska följa av de före- skrifter som anknyter till de olika bestämmelserna i lagen. Dessa detaljföreskrifter – som ska utformas i enlighet med genom- förandedirektivet – ställer i sin tur högre och mer detaljerade krav på företaget om kunden är icke-professionell än om kunden är professionell.

Bland kundskyddsreglerna finns krav på att värdepappers- instituten ska bedöma om en viss tjänst eller ett visst instrument är lämpligt eller inte för en kund. Vad som åligger ett värdepappers- institut beror på vilken investeringstjänst företaget utför.

Om det är fråga om investeringsrådgivning eller portföljförvalt- ning ska institutet sålunda inhämta uppgifter om kundens ekono- miska situation, erfarenhet och kunskap osv. och utifrån denna information föreslå tjänster och instrument som är lämpliga för kunden. Om institutet utför andra tjänster, t.ex. utför order, är kravet på lämplighetsbedömningen mindre långtgående. Institutet ska då bedöma om tjänsten eller instrumentet passar kunden i för-

Sammanfattning

SOU 2006:50

hållande till kundens kunskaper och erfarenheter. Om tjänsten eller instrumentet inte passar ska företaget avråda kunden.

Båda typerna av bedömningar ligger nära vad som krävs enligt rådgivningslagen. Den lagen är dock begränsad till konsumenter och i lagen och de föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen ställs vissa krav som avviker från MiFID och genomförande- åtgärderna. Utredningen föreslår därför att rådgivningslagens näringsrättsliga bestämmelser (4 och 5 §§ i rådgivningslagen) inte ska gälla värdepappersinstitut. Dessa bestämmelser föreslås ersatta av bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden. Detta får också till följd att dagens föreskrifter på området, för värde- pappersinstitutens del, måste ersättas med föreskrifter, som är för- enliga med genomförandeåtgärderna och utfärdas med stöd av lagen om värdepappersmarknaden.

När det gäller de lämplighetsbedömningar som ska göras vid andra tjänster än investeringsrådgivning och portföljförvaltning finns ett undantag från denna skyldighet om tjänsten enbart består av ren orderexekvering på kundens initiativ och företaget gör klart för kunden att någon bedömning inte kommer att göras av om tjänsten/instrumentet passar kunden. En ytterligare förutsättning är att ordern avser icke komplicerade instrument, t.ex. aktier upp- tagna till handel på en reglerad marknad. Utredningen föreslår att en undantagsregel för ren orderexekvering införs i den svenska lagen.

Utredningen föreslår vidare att kraven i MiFID på skriftlig dokumentation om vad kunden och värdepappersinstitutet kommit överens om när det gäller parternas rättigheter och skyldigheter utformas som i MiFID. Beträffande rapporteringen till kunder förslår utredningen att dagens krav på avräkningsnotor och depå- sammanställningar ersätts med ett allmänt formulerat krav på rap- portering. Detaljreglerna om vilken rapportering som ska ske och innehållet ska med utredningens förslag följa av tillämpningsföre- skrifter, utformade i enlighet med genomförandedirektivet.

Ytterligare en aspekt på kundskyddet är hanteringen av intresse- konflikter. Intressekonflikter kan t.ex. finnas mellan olika kund- grupper. Kunder på institutets corporate finance-avdelning kan t.ex. ha ett intresse av institutets mäklare och rådgivare råder sina kunder acceptera erbjudanden eller teckna sig i nyemissioner som handläggs av coporate finance-avdelningen oavsett om detta är till kundernas fördel eller inte. Även mellan institutet självt och kunder kan det finnas intressekonflikter. När värdepappersinstitu-

SOU 2006:50

Sammanfattning

tet gör affärer för egen räkning är institutet intresserat av att köpa billigt och sälja dyrt - med kunderna har knappast har något intresse av att sälja billigt och köpa dyrt mot institutets eget lager. Utredningen föreslår i denna del att värdepappersinstituten, i enlighet med MiFID, ska identifiera och hantera intressekonflikter så att kundernas intressen inte påverkas negativt. Lagens allmänt hållna bestämmelser om detta bör kompletteras med tillämpnings- föreskrifter som liksom genomförandedirektivet anger minimi- kraven för att hålla olika verksamheter åtskilda från varandra.

Institutens analysverksamhet är ett av de områden där problemet med intressekonflikter blir tydligt. Läsarna av analyser och in- vesteringsrekommendationer bör kunna utgå från att analytikern utgått från investerarens perspektiv och inte utformat analysen vare sig utifrån institutets egna intressen och eventuella innehav i de företag som analyseras eller utifrån andra kunders intressen, t.ex. kunder i corporate finance-verksamheten. Beträffande analysverk- samheten finns särskilda regler i genomförandedirektivet, baserade på bl.a. principer som antagits av International Organization of Securities Commissions (IOSCO). Utredningen kommer här fram till att de föreslagna allmänt hållna reglerna i lagen kombinerat med föreskrifter utformade som analytikerreglerna i genomförande- direktivet är tillräckliga för att hantera denna intressekonflikt. Med tanke på genomförandedirektivets förbud mot ”goldplating” skulle det inte heller vara förenligt med MiFID att införa nationella avvi- kande regler på detta område.

I skyldigheten att iaktta kundernas intresse ligger en skyldighet att utföra kundernas order så att bästa möjliga resultat uppnås. I MiFID finns uttryckliga regler om bästa orderutförande och hantering av kundorder i övrigt. Reglerna innebär i korthet att kunders order ska utföras i den ordning de mottagits av institutet och på ett sätt så att bästa möjliga resultat, främst vad gäller priset, uppnås. För att åstadkomma bästa möjliga resultat ska instituten bedöma hur och på vilken marknadsplats ordern ska utföras. Ska affären avslutas utanför en marknadsplats mot det egna lagret eller mot en annan kunds order eller ska orden utföras på en reglerad marknad eller MTF och i så fall vilken? Instituten ska i en policy för bästa möjliga orderutförande ange hur dessa bedömningar och val görs och kunderna ska godkänna policyn.

Utredningen föreslår att regler motsvarande reglerna i MiFID tas in i den svenska lagen.

Sammanfattning

SOU 2006:50

Marknadsplatser (kap. 13)

I MiFID regleras två typer av marknadsplatser, reglerad marknad och MTF. I kapitel 13 behandlar utredningen bl.a. reglerna om för- hållandet mellan marknadsplatsen och dem som deltar i handeln och om marknadsplatsens förhållande till de instrument som handlas och emittenterna av sådana instrument.

Utredningen konstaterar att dagens regler om börsmedlemskap i stort sett motsvarar MIFID:s regler om deltagande i handeln på en reglerad marknad och endast några smärre tillägg och förtydligan- den föreslås. Utredningen föreslår dock att den numera miss- visande termen medlemmar på en börs byts ut mot deltagare. För deltagande i handeln på en MTF förslår utredningen att liknande regler införs. På en MTF ska det dock vara möjligt för fysiska personer att delta direkt i handeln, liksom i dag är fallet för delta- gande i handeln på en auktoriserad marknadsplats.

MiFID:s regler för upptagande av finansiella instrument till handel på en reglerad marknad motsvaras i svensk rätt av inregistre- ring vid en börs och notering vid en börs eller auktoriserad mark- nadsplats. Utredningen föreslår i denna del att notering ersätts med MiFID:s begrepp upptagande till handel. Minimikraven som en börs måste ställa upp för att instrument ska få tas upp till handel på en reglerad marknad följer sedan av reglerna i genomförandeför- ordningen. Utredningen överväger i detta kapitel också om begreppet inregistrering ska behållas. Reglerna om inregistrering har införts för att införliva det kodifierade listningsdirektivets krav och utredningen föreslår att dessa regler behålls. Med den av utred- ningen föreslagna ordningen ska dock samtliga instrument som handlas på en reglerad marknad vara upptagna till handel. Några av dessa instrument kan också vara inregistrerade. Det senare förut- sätter dock att börsen i fråga valt att ha en möjlighet till inregistre- ring.

Utredningen förslår också att finansiella instrument ska kunna tas upp till handel på en reglerad marknad utan att utgivaren ansökt eller samtyckt till detta. När det rör sig om överlåtbara värdepapper är en förutsättning för detta att värdepapperet redan är upptaget till handel på en annan reglerad marknad inom EES. Utgivaren vars värdepapper tagits upp till handel utan ansökan eller samtycke ska inte heller omfattas av de krav som gäller informationsgivning osv. som gäller den som ansökt om upptagande.

SOU 2006:50

Sammanfattning

En MTF kan, förutom att vara en alternativ handelsplats för instrument som är upptagna till handel på en reglerad marknad, också fungera som ett alternativ för mindre företag som inte kan uppfylla alla de krav som ställs på företag vars värdepapper är upp- tagna till handel på en reglerad marknad. Utredningen föreslår därför att endast ett allmänt hållet lämplighetskrav ställs upp för upptagande till handel på en MTF.

I kapitlet behandlas också principerna om fritt tillträde och neutralitet för deltagare och emittenter vid en reglerad marknad. Utredningen föreslår här att dessa principer, liksom tidigare, ska gälla fullt ut för deltagare i handeln och emittenter av inregistrerade värdepapper. Principen om fritt tillträde förslås dock inte gälla i förhållande till den som ansöker om upptagande till handel. När ett värdepapper väl är upptaget till handel ska dock utgivaren behand- las som alla andra utgivare – dvs. principen om neutralitet ska tillämpas.

Slutligen behandlas i detta kapitel reglerna om marknadsöver- vakning och handelsstopp. När det gäller marknadsövervakningen föreslår utredningen att denna ska skötas av börsen inom ramen för den oberoende funktion som beskrivs i avsnitt 8.3.2. Beträffande handelsstopp föreslår utredningen att dagens bestämmelser ändras så att det i enlighet med MiFID blir tydligt att det är Finans- inspektionens beslut om handelsstopp av ett instrument på en marknadsplats som ska leda till handelsstopp även på andra mark- nadsplatser.

Tillsyn och sanktioner (kap. 14)

Genom införlivandet av marknadsmissbruksdirektivet, prospekt- direktivet och öppenhetsdirektivet har Finansinspektionens kon- trollmöjligheter och sanktioner utvidgats på flera områden. Listan på kontrollmöjligheter och sanktioner i MiFID är ungefär den- samma som i nämnda direktiv. Utredningen konstaterar att Finansinspektionen redan har flertalet av de kontrollmöjligheter en behörig myndighet ska ha enligt MiFID. För att hålla samman de regler som införlivar MiFID föreslår dock utredningen att bestäm- melserna om inspektionens tillsynsbefogenheter beträffande värde- pappersinstitut och reglerade marknader samlas i lagen om värde- pappersmarknaden.

Sammanfattning

SOU 2006:50

Rätten att företa platsundersökningar har i tidigare lagstiftnings- ärenden ansetts följa av de tillståndspliktiga företagens skyldighet att lämna de upplysningar inspektionen behöver. En uttrycklig lag- regel avseende platsundersökningar har dock i samband med genomförandet av prospektdirektivet införts beträffande börser och auktoriserade marknadsplatser. Utredningen föreslår därför att regeln om platsundersökningar i lagen om värdepappersmarknaden också ska gälla värdepappersinstitut.

I MiFID anges att den behöriga myndigheten åtminstone ska ha rätt att tillfälligt återkalla ett tillstånd. Utredningen konstaterar i denna del att direktivet i och för sig kan tolkas så att rätten att definitivt återkalla tillståndet uppfyller direktivets krav på att åtminstone kunna återkalla tillståndet. Utredningen anser dock att ett tillfälligt återkallande av tillståndet kan vara en lämplig sank- tionsmöjlighet, t.ex. i de fall då ett värdepappersinstitut missköter en av de verksamheter institutet har tillstånd till så allvarligt att det i och för sig är motiverat men en återkallelse men att det samtidigt går att konstatera att bristerna kommer att åtgärdas. Utredningen föreslår därför att Finansinspektionen ges rätta att tillfälligt åter- kalla tillstånd för värdepappersinstitut och börser.

I kapitlet behandlas också de nya sanktionsmöjligheterna, t.ex. straffavgifter, som i Sverige har införts på bankområdet. För att samordna reglerna på värdepappersområdet med reglerna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och åstadkomma konkurrens- neutralitet förslår utredningen att samma sanktionssystem som för banker, inklusive straffavgifter och förseningsavgifter, införs i lagen om värdepappersmarknaden.

Samarbete mellan behöriga myndigheter (kap. 15)

MiFID:s regler om gränsöverskridande verksamhet och filialetable- ringar bygger som nämnts på principen att ett tillstånd i ett land inom EES ska vara tillräckligt för att ett företag ska kunna driva sin verksamhet även i andra länder inom EES, det s.k. Europapasset. Företaget står enligt huvudregeln under tillsyn av den behöriga myndigheten i det land där företaget fått tillstånd. Detta gäller också om ett företag bedriver gränsöverskridande verksamhet. För filialer har dock värdmedlemsstaten ansvaret för övervakningen av filialens verksamhet i vissa avseenden – t.ex. beträffande de reglerna om skydd för investerare. För att Europapasset och den beskrivna

SOU 2006:50

Sammanfattning

delade tillsynen ska fungera krävs ett samarbete mellan de behöriga myndigheterna och att myndigheterna utbyter information. I MIFID finns en rad regler om hur samarbetet och informations- utbytet ska gå till. Utredningen föreslår att dessa delar av direktivet införlivas genom en allmänt hållen bestämmelse om att Finans- inspektionen ska samarbeta och utbyta information med andra behöriga myndigheter inom EES i den utsträckning som följer av MiFID.

Utredningen föreslår också att bestämmelserna om Finans- inspektionens tillsynsbefogenheter utformas så att inspektionen direkt kan ingripa mot filialer genom rättelseföreläggande när det gäller efterlevnaden av kundskyddsreglerna, transaktionsrapporte- ringen och de genomlysningsregler som gäller värdepappersinstitut. Finansinspektionen ska i sådana fall underrätta den behöriga myn- digheten i företagets hemmedlemsstat om företaget inte följer före- läggandet.

När det gäller gränsöverskridande verksamhet och de delar av filialverksamheten som inspektionen inte har tillsynsansvaret för förslår utredningen att inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland om verksamheten strider mot de regler som antagits med stöd av MiFID. Om företaget trots detta fortsätter handla på ett sätt som tydligt skadar investerarnas intres- sen eller leder till att marknaderna inte fungerar korrekt får inspektionen förbjuda företaget att genomföra transaktioner i Sverige. Motsvarande förfarande ska också, enligt utredningens förslag, tillämpas på reglerade marknader och MTF:er utanför Sverige om svenska företag deltar i handeln.

Konsekvenser (kap. 17)

Införlivandet av MiFID i svensk rätt kommer att innebära en rad förändringar i det befintliga regelverket. Även om det i flertalet fall inte är fråga om några genomgripande förändringar innebär det stora antalet ändringar ökade kostnader för Finansinspektionen, värdepappersinstituten och börserna. Några av de föreslagna för- ändringarna – t.ex. kravet på transaktionsrapportering – är dock mer genomgripande och i avsnittet görs en uppskattning av de kostnader dessa krav kan komma att medföra. Kostnaderna kan dock ännu inte bedömas med någon närmare precision, bl.a. efter- som de är beroende av vilka föreskrifter Finansinspektionen kom-

Summary

In April 2004, the European Parliament and the Council adopted a Directive on markets in financial instruments (MiFID). MiFID replaces the Investment Services Directive (ISD) from 1993. The Member States are required by MiFID to incorporate common rules regarding investment firms and regulated markets – i.e. the operation that is conducted in Sweden by stock exchanges and authorised market places. MiFID, which is an extraordinarily extensive and complicated directive, has been prepared within the framework of the ‘Lamfalussy Process’ (see further details of what this entails in Chapter 6). As a step in this process, the Com- mission will adopt two legal instruments with supplementary provisions: a directive and a regulation. At the time this report is submitted, these two legal instruments are still only drafts. The Implementing Directive will be incorporated into Swedish law while the Implementing Regulation applies directly.

The main task of the Committee has been to analyse what changes need to be made to the current Swedish rules in order to implement MiFID. Furthermore, the mandate has also included, among other things, a review of Finansinspektionen’s (the Swedish Financial Supervisory Authority – FI) sanction powers, the responsibility that Finansinspektionen should have for the deter- mination of the listing requirements on regulated markets and the handling of conflicts of interest within investment firms and stock exchanges.

Following an introduction, where the preconditions for the work of the Committee and the conduct of the work are described (Chapter 1), the Committee briefly describes the applicable condi- tions in the securities market area (Chapter 2), following which a brief presentation is provided of MiFID (Chapter 3). Following this there is a chapter on financial trade in Sweden (Chapter 4) and one regarding the fundamental bases for financial control (Chapter 5).

Summary

SOU 2006:50

The sections of the report dealing with proposals comprise Chapters 6 to 18. The Committee describes below the most im- portant proposals contained in the various chapters of the report.

Certain principles for new regulation (Chapter 6)

In this chapter, the Committee considers various issues of prin- ciple. The Committee concludes that MiFID in many respects entails a ‘full harmonisation’ – i.e. the Member States may neither introduce more stringent nor less extensive rules than those prescribed by the Directive and the implementing measures. This applies to the areas that are covered by the Implementing Regula- tion but also, according to the main rule, the areas that are covered by the Implementing Directive. The Implementing Directive contains an express prohibition of national rules that impose further provisions beyond the common system of rules (referred to as goldplating). According to Article 4 of the Implementing Direc- tive, the Member States may not introduce any such rules, except in certain exceptional cases.

The Committee proposes in this chapter that MiFID is imple- mented by a new act replacing both the Securities Business Act and the Securities Exchange and Clearing Operations Act. The Com- mittee also proposes that the Implementing Directive should largely be incorporated through regulations. It is also proposed that those parts of the Implementing Regulation where the Mem- ber States have been granted powers to introduce supplementary rules be implemented through regulations. The terminology in the new act should follow the terminology contained in MiFID in order to facilitate the application of the Implementing Regulation and the wording of the regulations incorporating the Implementing Directive. Terminological uniformity will also facilitate the ambi- tion of achieving similar regulation within the EEA.

In this chapter, it is also proposed that Finansinspektionen should be a competent authority according to Article 48.1 of MiFID, i.e. the authority that is responsible for enforcement of the provisions adopted pursuant to the Directive.

SOU 2006:50

Summary

Scope (Chapter 7)

MiFID contains a number of new definitions and terms. Examples of this are ‘financial instruments’, ‘investment services’, ‘ancillary services’ and ‘regulated markets’. The scope of the Directive is determined by the definitions of what are deemed to be financial instruments, what investment services are subject to a licence obligation and what constitutes a regulated market. The Com- mittee proposes in these respects that the Swedish definitions are adapted both substantively and as regards terminology to the definitions contained in MiFID.

As regards the term ‘financial instruments’, the proposal of the Committee means that a new definition of this term will be intro- duced and that definitions of ‘transferable securities’, ‘fund units’, ‘money-market instruments’ and certain ‘derivative instruments’ will be included in the Swedish Act.

The area subject to a licence obligation for the investment firms contained in MiFID – the investment services – closely corres- ponds with what constitutes a securities undertaking subject to a licence obligation according to the Securities Business Act. Similarly, the ancillary services referred to in MiFID correspond to the ancillary operations referred to in the Swedish Act. However, none of the individual operations described in the Swedish Act correspond completely with the closest corresponding services as defined by MiFID. The Committee therefore proposes that the description of the services subject to a licence obligation is adjusted in relation to the current Swedish statutory provisions, so that each service corresponds both substantively and terminologically to a service according to MiFID.

This chapter also deals with the new investment services invest- ment advice and MTF. These services are new investment services in relation to ISD but have been possible to be conducted in Swe- den and other Member States pursuant to a licence for other investment and ancillary services. The term MTF means a ‘Multi- lateral Trading Facility’ that is conducted by a investment firm or a stock exchange and combines several buy and sell interests in financial instruments from a third party – within the system and in accordance with non-arbitrary rules – but which is not subject to regulation as extensive as that in a regulated market.

The term regulated market in its turn corresponds most closely to a stock exchange operation. The term is of importance both for

Summary

SOU 2006:50

the application of MiFID and for the application of a number of other Directives. It is when an instrument is admitted to trading on a regulated market that, for example, the requirements for a prospectus according to the Prospectus Directive, the issuer’s obli- gations to provide information according to the Transparency Directive and the requirements for public offers according to the Take-over Directive become applicable. The Committee proposes in this chapter that market places that are currently stock exchanges and authorised market places according to the Act are defined as regulated markets. The Committee also proposes that a distinction is made so that the term ‘regulated market’ refers to the actual market place and the party who operates the market place is called a stock exchange. According to the Committee’s proposal, it should be possible for a stock exchange to operate several regulated markets. It should also be possible for a stock exchange to operate a regulated market in such a way that the trading system itself is within a legal person other than the stock exchange. However, all obligations according to MiFID are imposed on the party operating the market, i.e. the stock exchange.

This chapter also deals with the classification of clients as professional and retail clients and other equal counterparties, which is new to Swedish law. The client protection rules contained in MiFID apply to both professional and retail clients. However, when the firm provides services to retail clients, the demands imposed on the investment firms are greater and more detailed. However, the rules on exchange of information, best execution, etc. do not apply at all in relation to equal counterparties. The Committee proposes in this situation that definitions, corresponding to the MiFID definitions of the various client cate- gories, be included in the Act.

Finally, certain exemptions from the provisions of MiFID are dealt with in the same chapter.

Licences for Swedish undertakings (Chapter 8)

In this chapter, the Committee concludes that Swedish legislation broadly corresponds to MiFID as regards requirements for man- agement, ownership and capital. In these parts, the Committee only proposes a few minor adjustments, for example regarding capital requirements in relation to the new services investment

SOU 2006:50

Summary

advice and MTF, that the minimum number of members of the board should be three instead of five and that investment firms that are also credit institutes should not be subject to the mandatory liability insurance requirements.

Among MiFID’s provisions on the requirements regarding the organisation of investment firms, there are rules that the firms should document services and transactions so that the competent authority will be able to verify that the firms have fulfilled their obligations under the Directive. In this respect, detailed docu- mentation requirements are contained in the implementing meas- ures only as regards certain services. At the same, it is stated in the Implementing Directive that the competent authority should prepare a list of the documentation to be kept by an investment firm. The Committee has interpreted this to mean that the Member States can specify the documentation requirements nationally regarding the services, for example investment advice and portfolio management, where the implementing measures do not contain detailed provisions. The Committee therefore proposes that the Government, or the authority appointed by the Government, is authorised to issue regulations regarding docu- mentation requirements.

As regards the organisation requirements for a party operating a regulated market, MiFID, among other things, imposes the requirement that such a party must identify and deal with conflicts of interest. Conflicts of interest can arise between the commercial interests of the stock exchange on the one hand and the super- visory function of the stock exchange on the other. There have been discussions about whether supervision should be attended to by someone other than the stock exchange – e.g. Finansin- spektionen. However, according to MiFID, it is an obligation of the Member States to ensure that a party operating a regulated market has efficient supervision of both the trade as such and issuers and participants. Anyone operating a market place also has a personal interest in ensuring efficient market supervision, regard- less of the public regulation. In purely practical terms, it is also the stock exchange that has the greatest opportunity to supervise, in an efficient manner, trade on a regulated market that the stock exchange itself controls and operates. To impose the primary responsibility for market supervision on Finansinspektionen would consequently entail a duplication and comprise a less efficient means of dealing with this task. The Committee therefore proposes

Summary

SOU 2006:50

that market supervision and supervision of issuers and participants, in accordance with MiFID, should be attended to by the party operating a regulated market, i.e. the stock exchange.

In order to ensure that conflicts of interest that may arise with such a solution can be dealt with, the Committee proposes that a stock exchange should establish a function that is independent from the business operation to deal with supervision. This inde- pendent function should have sufficient resources and powers for the task in hand. Supervision by Finansinspektionen in this respect is thus oriented towards verifying that the market supervision is attended to efficiently and sufficiently independently.

This chapter also deals with the ‘tied agent’ phenomenon, which is new to Swedish law. According to MiFID, a tied agent can per- form certain identified investment services at the risk of an invest- ment firm without a licence. The preconditions for this are that the agent only acts for one investment firm, that the firm is responsible for the agent’s actions and that the agent is registered in a public register. The Committee proposes introducing the possibility of engaging tied agents in Sweden and that registration is effected at the Swedish Companies Registration Office, as it is for affiliated insurance arrangers.

Cross-border operations (Chapter 9)

MiFID’s rules on the ‘European Passport’, the investment firms’ right to, with reference to a permit in its home country, provide services and establish branches in other Member States, basically correspond with those contained in ISD. Consequently, in principle no material amendments are proposed.

Regulated markets do not have a direct equivalent to the Euro- pean Passport. However, MiFID contains some provisions on the possibility of implementing measures in other Member States in order to facilitate participation in trade from there. In accordance with MiFID, the Committee proposes that Swedish stock exchanges should report to Finansinspektionen if they implement such measures in other Member States and that the agency should forward this information to the competent authority in the Mem- ber State involved.

SOU 2006:50

Summary

Transparency (Chapter 10)

MiFID’s provisions on prices and post-trade information (trans- parency) relate to trade through an investment firm, trade on an MTF as well as trade on a regulated market. One aim of the Direc- tive in this respect is to create competitive neutrality. However, this ambition has only been clearly expressed as regards informa- tion about trade relating to shares admitted to trading on a regu- lated market. It is intended that information regarding prices and transactions should be publicised regardless of where such shares are traded – on a regulated market, on an MTF or directly under the auspices of an investment firm, for example against its own stock or through a combination of two clients’ orders.

The requirements for information regarding quotes and prices on a regulated market already exist in Sweden and the material amendment proposed by the Committee in this area is that the requirement for trading information regarding instruments other than shares is formulated in less detail in the Act compared with that today. The Committee also proposes that the requirements for information on trade on an MTF are formulated in a corresponding way.

There is no express requirement for information about quotes for the investment firm’s transactions outside a regulated market or an MTF – except in certain cases as regards their liquid shares, see below. However, an investment firm shall publicise limit orders that cannot be effected immediately unless the client has otherwise instructed. Such publication can be effected by the order being entered into the trading system on a regulated market. The investment firms must also publicise information retroactively about closing prices, volumes, etc. as regards transactions with shares admitted to trading on a regulated market. The Committee proposes that new provisions corresponding to these requirements are included in the Swedish Act.

The chapter on transparency also deals with the debated rules on the obligation of the investment firms to publicise firm quotes – and effect retail clients’ orders in relation to these quotes. These only apply to shares included for trade on a regulated market that are deemed to be liquid according to the computation models con- tained in the Implementing Regulation. The requirement to publi- cise quotes and complete transactions against the quotes applies to those investment firms that effect clients’ orders on an organised,

Summary

SOU 2006:50

frequent and systematic basis through making completing trans- actions against their own stock outside a regulated market or MTF, ‘systematic internalisers’. The Committee proposes that these rules are introduced into the Swedish Act.

Reporting transactions (Chapter 11)

The ISD already contains a requirement for investment firms to report all completed transactions to the competent authority – regardless of whether they have been effected on a regulated mar- ket or outside. This provision has, at least in Sweden, Norway and Denmark, been incorporated by a reporting obligation to the mar- ket place where the security in question is listed. As the market place is normally subject to the supervision of the competent authority, this authority has in any event indirect access to the information.

MiFID contains a similar requirement for reporting transactions regarding shares that have been accepted for trade on a regulated market to the competent authority. However, the requirement in MiFID is combined first with a requirement for the rapid exchange of information between the competent authorities, and second with a requirement that the investment firms should be able to report their transactions in four different ways: themselves; through a regulated market; through a third party; or through an order matching or reporting system. A national requirement to report to a regulated market would consequently violate MiFID. The Committee therefore proposes that the obligation to report transactions is formulated with four possible reporting routes, as in MiFID.

MiFID’s rules on transaction reporting are minimum require- ments within certain limits. The Member States can also require the reporting of transactions regarding instruments other than shares admitted to trading on a regulated market. The Member States can also require that the reports should contain more information, for example about the end-user identity, than the minimum informa- tion that is required according to the Implementing Regulation. In this respect, the Committee proposes that the Act imposes requirements on reporting corresponding to the minimum requirements under MiFID. The question of whether the reports should contain more information, for example the identity of the

SOU 2006:50

Summary

end-user – something which Finansinspektionen would like – has been extremely controversial within the Committee. Such an increased reporting obligation has advantages from the monitoring perspective but is exceptionally expensive for the firms; it may be estimated to cost several hundred million kronor. The factual base currently available is not sufficient to be able to make a decision on this matter. The Committee proposes that Finansinspektionen, in dialogue with the firms, continues the work of the Committee requiring this item. The Government, or the authority appointed by the Government, should be empowered to issue regulations, first concerning whether the reporting should also cover other instruments, for example financial instruments that are admitted to trading on an MTF and derivative instruments for which the underlying asset constitutes an instrument that is admitted to trading on a regulated market or MTF, and second regarding what further information the reports should contain about each trans- action. It is expected that, before such authorisation is granted, Finansinspektionen will present the result of its future investiga- tions to the Government.

Protection for investors (Chapter 12)

MiFID contains a number of rules aimed at protecting investors. Besides the general obligation to protect the clients’ interests, this chapter deals with the provisions on the exchange of information between the undertaking and clients, the requirements for assess- ments of suitability, handling conflicts of interest and provisions on how clients’ securities orders should be managed to achieve the best possible result.

Several of the provisions of MiFID on the protection of investors, for example the rules on observing the clients’ interests, the obligation to provide certain information, and the requirements on best execution, resemble to a large extent the provisions con- tained in the Act on Factors and Commercial Agents, which governs the private law relationship between the client and the agent. In this chapter, the Committee deals with the relationship of MiFID’s rules with the Act on Factors and Commercial Agents on the basis of the amendments to the Act proposed in the Com- mittee presented by the Commission on Financial Instruments Committee in the report ‘Commission on Financial Instruments –

Summary

SOU 2006:50

and a new Commission Act’ (Fondkommission – och en ny kom- missionslag – SOU 2005:120). The Committee has concluded that no further amendments are required as a result of MiFID other than those proposed in the report submitted by the Committee.

MiFID’s requirements to observe clients’ interests and provide information about services, the undertaking and the risks associ- ated with certain services and investment alternatives have corresponding rules as such according to the Swedish system. However, the Committee concludes that the rules under MiFID are more detailed than the current Swedish rules. This also applies to client protection rules, and the Committee therefore proposes that the current ‘proper conduct of business section’ contained in Chapter 1, Section 7 of the Securities Business Act is replaced by a ‘proper conduct of business chapter’ formulated in accordance with MiFID’s rules, both materially and terminologically. The chapter opens with a general provision about the investment firms having to observe their clients’ interests and thereafter comply with the provisions about what information the firm should provide and gather, reporting to clients about the services performed, etc. It is proposed that the provisions of the Act apply regardless of whether or not the client is a professional. More detailed require- ments will ensue from the regulations associated with the various provisions contained within the Act. These detailed regulations – which will be worded in accordance with the Implementing Direc- tive – impose in their turn greater and more detailed requirements on the undertaking if the client is retail than if the client is profes- sional.

The client protection rules contain a requirement that the investment firms should assess whether or not a certain service or a particular instrument is appropriate for a client. The obligation of a investment firm depends upon which investment service the undertaking performs.

If investment advice or portfolio management is involved, the firm should consequently obtain details of the client’s financial situation, experience and knowledge, etc., and on the basis of this information propose services and instruments that are appropriate to the client. If the firm performs other services, for example effects orders, the requirement on the assessment of suitability is less extensive. The firm should then assess whether the service or instrument is suitable for the client in relation to the client’s

SOU 2006:50

Summary

knowledge and experience. If the service or instrument is not suit- able, the undertaking should advise the client not to proceed.

Both kinds of assessments closely resemble those required according to the Financial Advisory Services Act. However, this Act is restricted to consumers and certain measures are imposed that differ from MiFID and the implementing measures contained in the Act and the regulations issued under the Act. The Commit- tee therefore proposes that the commercial law provisions of the Financial Advisory Services Act (Sections 4 and 5 of the Financial Advisory Services Act) should not apply to investment firms. It is proposed that these provisions replace the provisions contained in the Securities Market Act. This also has the consequence that the current regulations in the area as regards the investment firms must be replaced by regulations that are compatible with the imple- menting measures and be issued under the Securities Market Act.

As regards the assessment of suitability that must be conducted in connection with services other than investment advice and portfolio management, there are exemptions from this obligation if the service only comprises the pure execution of orders on the client’s initiative and the undertaking makes it clear to the client that no assessment will be made of whether the service/instrument is suitable for the client. A further precondition is that the order relates to uncomplicated instruments, for example shares admitted to trading on a regulated market. The Committee proposes that a rule is introduced into the Swedish Act providing for an exemption for pure order execution.

Furthermore, the Committee proposes that the requirements contained in MiFID on written documentation about what the client and the investment firm have agreed as regards the parties’ rights and obligations should be formulated as in MiFID. As regards reporting to clients, the Committee proposes that the cur- rent requirements on contract notes and depository statements be replaced by a generally formulated requirement for reporting. The detailed rules about what reporting can be made and the content should, according to the Committee’s proposal, comply with implementing provisions, formulated in accordance with the Implementing Directive.

A further aspect of client protection is the handling of conflicts of interest. Conflicts of interest can, for instance, prevail between various client groups. Clients of the firm’s corporate finance department can, for example, have an interest in the firm’s brokers

Summary

SOU 2006:50

and advisors advising their clients to accept offers or to subscribe for new issues that are being dealt with by the corporate finance department, regardless of whether this is to the advantage of the clients. There can also be conflicts of interest between the firm itself and the client. When the investment firm makes deals on its own behalf, the firm is interested in purchasing at a low price and selling at a higher price – but the clients will hardly be interested in selling cheaply and buying at a high price in relation to the firm’s own stock. In this respect, in accordance with MiFID, the Com- mittee proposes that the investment firms should identify and deal with conflicts of interest so that the clients’ interests are not nega- tively affected. The generally framed provisions of the Act regard- ing this should be supplemented with implementing provisions that, like the Implementing Directive, stipulate minimum require- ments for keeping the various operations separate from each other.

The firm’ analysis operations are one of the areas where the problem of conflicts of interest becomes clear. The readers of analyses and investment recommendations should be entitled to assume that the analyst has proceeded from the perspective of the investors and not formulated the analysis either on the basis of the firm’s own interests and possible holding in the analysed under- takings or on the basis of other clients’ interests, for example clients of the corporate finance operation. As regards analysis operations, there are special rules contained in the Implementing Directive, based, among other things, on principles that were adopted by the International Organization of Securities Commis- sions (IOSCO). The Committee concluded here that the proposed generally-framed rules contained in the Act combined with the regulations formulated as analysts’ rules in the Implementing Directive are sufficient to deal with this conflict of interest. Nor would it be compatible with MiFID to introduce nationally deviating rules within this area taking into consideration the prohi- bition contained in the Implementing Directive on ‘goldplating’.

One component of the obligation to observe the clients’ inter- ests is an obligation to execute the clients’ orders so that the best possible result is achieved. MiFID contains explicit rules on best execution and the handling of client orders generally. These rules basically mean that the clients’ orders should be executed in the order in which they have been received by the firm and in such a way that the best possible result, primarily regarding the price, is achieved. In order to achieve the best possible result, the firms

SOU 2006:50

Summary

should assess how and on which market place the order should be executed. Should the deal be concluded outside a market place against its own stock or against another client’s order or should the order be executed on a regulated market or MTF, and in that case which? The firm should stipulate how these assessments and choices are made in a policy for best policy order execution and the clients should accept this policy.

The Committee proposes that rules corresponding to the rules contained in MiFID should be included in the Swedish Act.

Market places (Chapter 13)

MiFID regulates two kinds of market places: regulated markets and MTFs. In Chapter 13, the Committee deals, among other things, with rules concerning the relationship between the market place and those who participate in trade and concerning the market place’s relationship to the instruments that are traded and the issu- ers of such instruments.

The Committee concludes that the current rules on stock exchange membership correspond to a large extent with MiFID’s rules on participation in trade on a regulated market and only some minor supplements and clarifications are proposed. However, the Committee proposes that the current misleading term member of a stock exchange is replaced by the word participant. For partici- pation in trade on an MTF, the Committee proposes that similar rules are introduced. However, on an MTF it should be possible for natural persons to participate directly in the trade, as is the case today for participation in trading on an authorised market place.

MiFID’s rules for admitting financial instruments to trading on a regulated market have corresponding rules in Swedish law regarding registration on a stock exchange and listing on an exchange or authorised market place. The Committee proposes in this respect that the listing is replaced with MiFID’s term ‘admit- ted to trading’. The minimum requirements that a stock exchange must impose for an instrument to be admitted to trading on a regulated market then follow the rules contained in the Imple- menting Regulation. The Committee also deliberates in this chap- ter whether the term ‘registration’ should be retained. The rules on ‘registration’ have been introduced to incorporate the codified Listing Directive requirements and the Committee proposes that

Summary

SOU 2006:50

these rules are retained. However, with the system proposed by the Committee, all instruments that are traded on a regulated market- place should be admitted to trading. Some of these instruments may also be registered. However, for the latter it is a precondition that the stock exchange in question has chosen to have a possibility of registration.

The Committee also proposes that it should be possible for financial instruments to be admitted to trading on a regulated market without the issuer having applied or consented to this. When this relates to transferable securities, one precondition for this is that the security has already been admitted to trading on another regulated market within the EEA. However, the issuer whose securities are admitted to trading without an application or consent should not be covered by the requirements applicable to the provision of information, etc., that apply to those who applied to be admitted.

Besides being an alternative marketplace for an instrument that is admitted to trading on a regulated market, an MTF may also function as an alternative for small undertakings that cannot satisfy all the requirements imposed on an undertaking whose securities are admitted to trading on a regulated market. The Committee therefore proposes that only a generally-framed requirement of suitability should be imposed for admittance to trading on an MTF.

This chapter also deals with the principles of free access and neutrality for participants and issuers in a regulated market. The Committee proposes here that these principles, as previously, shall apply to their full extent for participants in trading and issuers of registered securities. However, it is proposed that the principle of free access should not apply in relation to a party who applies to be admitted to trading. However, when a security is actually admitted to trading, the issuer shall be dealt with as all other issuers – i.e. the principle of neutrality shall apply.

Finally, the rules on market supervision and suspension of trading are dealt with in this chapter. As regards market super- vision, the Committee proposes that this shall be attended to by the stock exchange within the framework of its independent func- tion as described in Section 8.3.2. As regards suspension of trading, the Committee proposes that the current provisions are amended so that, in accordance with MiFID, it becomes clear that it is Finansinspektionen’s decision on suspension of trading of an

SOU 2006:50

Summary

instrument on a market place that will result in suspension of trading even on other market places.

Supervision and sanctions (Chapter 14)

Through the incorporation of the Market Abuse Directive, the Prospectus Directive and the Transparency Directive, Finansin- spektionen’s control powers and sanctions have been extended in several areas. The list of control powers and sanctions contained in MiFID is approximately the same as in the said directives. The Committee has observed that Finansinspektionen already has several of the control powers that a competent authority should have according to MiFID. However, in order to keep the rules that incorporate MiFID together, the Committee proposes that the provisions on the agency’s supervisory powers regarding invest- ment firms and regulated markets be brought together in the Secu- rities Market Act.

The right to implement on-site inspections has in previous legislative matters been deemed to result from the obligation of those undertakings subject to a licence obligation to provide the information required by the agency. However, in conjunction with the implementation of the Prospectus Directive, an express statu- tory provision regarding on-site inspections has been introduced regarding stock exchanges and authorised market places. The Committee therefore proposes that the rule on on-site inspections contained in the Securities Market Act should also apply to investment firms.

It is stated in MiFID that the competent authority must be entitled to at least temporarily revoke a licence. The Committee concludes in this connection that the Directive as such can be interpreted so that the right to definitively revoke the licence satis- fies the Directive’s requirements to at least be able to revoke the licence. However, the Committee considers that a temporary revo- cation of the licence may be an appropriate sanction power, for example in those cases where a investment firm mismanages one of the operations for which the firm has a licence so seriously that a revocation as such is justified, but at the same time it is possible to conclude that the deficiencies will be rectified. The Committee therefore proposes that Finansinspektionen is given the right to

Summary SOU 2006:50

temporarily revoke licences for investment firms and stock exchanges.

New sanction powers are also dealt with in this chapter, for example the administrative penalties that have been introduced in the banking sector in Sweden. In order to coordinate the rules in the area of securities with the rules contained in the Banking and Financial Business Act and bring about competitive neutrality, the Committee proposes that the same sanction system as for banks, including administrative penalties and charges for delay, be intro- duced into the Securities Market Act.

Cooperation between competent authorities (Chapter 15)

MiFID’s rules on cross-border operations and establishment of branches are based as mentioned on the principle that a licence in one country within the EEA should also be sufficient for an undertaking to be able to conduct its operation in other countries in the EEA, the ‘European Passport’. According to the main rule, the undertaking is subject to supervision by the competent author- ity in the country in which the undertaking was granted a licence. This also applies if an undertaking conducts cross-border opera- tions. However, for branches, the host Member State is responsible for the supervision of the branch’s operation in some respects – for example, regarding the rules on protection of investors. In order for the European Passport and the shared supervision described to be able to function, cooperation is required between the competent authorities and the authorities must exchange information. MiFID contains a number of rules about how the cooperation and exchange of information shall be effected. The Committee proposes that these parts of the Directive are incorporated through a generally framed provision that Finansinspektionen should cooperate and exchange information with other competent authorities within the EEA to the extent provided by MiFID.

The Committee also proposes that the provisions of Finansin- spektionen’s supervisory authority be formulated so that the agency can intervene directly in relation to branches through recti- fication orders as regards enforcement of the client protection rules, transaction reporting and the transparency rules applicable to investment firms. In such cases, Finansinspektionen shall notify

SOU 2006:50

Summary

the competent authority in the undertaking’s home Member State if the undertaking does not comply with the order.

As regards cross-border operations and those parts of the branch operation for which the agency does not have the supervisory responsibility, the Committee proposes that the agency shall inform the competent authority in the undertaking’s home country if the operation violates the rules adopted pursuant to MiFID. If despite this the undertaking continues to trade in such a way that clearly damages the interests of investors or results in the markets not functioning properly, the agency may prohibit the undertaking from conducting transactions in Sweden. In accordance with the Committee’s proposal, a reciprocal procedure shall also be applied to regulated markets and MTFs outside Sweden if Swedish under- takings participate in the trading.

Consequences (Chapter 17)

The incorporation of MiFID into Swedish law will entail a number of changes to the existing set of rules. Even if in several cases these do not involve any overall changes, the large number of changes entails increased costs for Finansinspektionen, the investment firms and the stock exchanges. Some of the proposed changes – for example, the requirement for transaction reporting – are however rather extensive and in this section an estimate is made of the costs that these requirements may entail. However, the costs cannot yet be assessed with any great precision, among other things because they depend upon which regulations Finansinspektionen will make. The Committee also concludes that the new requirements for transparency and the increased opportunities for competition between various market places involve a risk of fragmentisation of trade on the one hand, but on the other hand may have positive effects over the somewhat longer term.

1 Inledning

1.1Uppdraget

Värdepappersmarknadsutredningens uppdrag enligt direktiven är att se över frågor som rör lagstiftningen för värdepappersinstitut, börser och auktoriserade marknadsplatser.1 Uppdraget kan delas in i fyra delar.

I den fösta delen, som får betecknas som utredningens huvud- uppgift, ingår att analysera vilka lagändringar som krävs för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europa- parlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID). Direktivet är ett led i arbetet med att skapa en integrerad marknad för finansiella tjänster inom EU. Direktivet syftar till att skapa förutsättningar för effektiva och väl fungerande marknader för finansiella instrument, till att öka konkurrensen på dessa marknader samt till att säkerställa ett gott investerarskydd. Utredningen ska särskilt överväga hur MiFID:s definition av överlåtbara värdepapper och finansiella instrument förhåller sig till begreppen fondpapper och finansiella instrument i handelslagen. Utredningen ska så långt möjligt beakta de genom- förandebestämmelser som kommissionen föreslår eller antar. Det bör alltså understrykas att utredningens arbete när det gäller huvuduppgiften inte har bedrivits förutsättningslöst utan inriktats på en implementering av det berörda direktivet och kommissionens

– synnerligen omfattande och detaljerade – genomförandebestäm- melser.

I den andra delen ingår att se över de sanktionsmöjligheter som Finansinspektionen har att tillgå vid överträdelser av regler på värdepappersmarknadsområdet och särskilt överväga behovet av att

1 Dir. 2004:90, 2004:172, 2005:46, 2005:149 och 2006:45. Direktiven finns intagna som bi- lagor till betänkandet.

Inledning

SOU 2006:50

samordna sanktionsmöjligheterna med dem som gäller på bank- området. Det kan nämligen i många fall anses motiverat med lik- artade regler för olika typer av finansiella företag. Utredningen ska även i övrigt överväga om regelverket för värdepappersinstitut behöver anpassas med anledning av de reformerade reglerna på bankområdet.

I den tredje delen ingår att överväga vilket ansvar som Finans- inspektionen bör ha för fastställande av noteringskraven på de reglerade marknaderna samt om det finns behov av en särskild reglering när en reglerad marknad eller annan marknadsplats tar upp ett finansiellt instrument till handel utan emittentens sam- tycke.

Slutligen ingår i den fjärde delen att överväga de förslag som Förtroendekommissionen har föreslagit i sitt betänkande Närings- livet och förtroendet (SOU 2004:47) om hanteringen av intresse- konflikter i värdepappersbolag och börsens roll när det gäller upp- rätthållandet av förtroendet för aktiemarknaden.

1.2Arbetets bedrivande

1.2.1Allmänt

En av utgångspunkterna för utredningen har varit att skapa en modern samlad lagstiftning på värdepappersmarknadsområdet som står redo att möta de framtida anpassningar av regelverket som kommer att bli nödvändiga, bl.a. genom det fortsatta arbete som pågår inom EU på värdepappersmarknadsområdet. En naturlig utgångspunkt har därvid varit att i samband med genomförandet av MiFID överväga om den reglering som i dag är spridd i flera olika lagar bör samlas i en ny värdepappersmarknadslag. Utredningen kom på ett tidigt stadium fram till att så borde ske.

De bestämmelser som i första hand är aktuella att flyttas över till den nya lagen är bestämmelserna i lagen om värdepappersrörelse (1991:980) och lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet (börs- och clearinglagen). Utredningen har även övervägt om vissa bestämmelser i lagen (1991:980) om handel med finansiella instru- ment (handelslagen), t.ex. definitionerna av finansiella instrument m.m. bör flyttas över till den nya lagen.

Utformningen av de nya bestämmelserna och motiveringen till dessa har ingående diskuterats med de sakkunniga. Detta har skett

SOU 2006:50

Inledning

fortlöpande och vid ett tiotal möten för ändamålet. I flera frågor har meningarna varit delade. Inom utredningen har dock överens- kommits att de sakkunniga som huvudregel inte ska avge några särskilda yttranden, flera av dem representerar organisationer som kan förväntas avge remissyttranden över betänkandet. Utredningen redogör i stället för de olika synpunkterna i de avsnitt där de tvistiga frågorna behandlas. Ett undantag från huvudregeln är dock frågan om transaktionsrapporteringen där Ülle-Reet Jakobson har lämnat ett särskilt yttrande.

Företrädare för utredningen har också deltagit vid ett antal möten med företrädare för motsvarande kommittéer i Danmark, Finland, Island och Norge.

I anledning av frågan om ett nytt transaktionsrapporterings- system har utredningen träffat företrädare för såväl Finansinspek- tionen som Fondhandlareföreningen. Utredningen har även träffat företrädare för den svenska elbranschen för att diskutera frågan om tillståndsplikt för handel med elderivat.

Utredningen har bl.a. besökt Stockholmsbörsen AB, Skandina- viska Enskilda Banken AB och Carnegie Investment Bank AB för att få en bild av hur handeln i olika finansiella instrument fungerar. Samtal har också ägt rum med andra aktörer såsom Nordic Growth Market NGM och Aktietorget.

Reglerna i MiFID berör i flera avseenden bestämmelser i kom- missionslagstiftningen. Utredningen har därvid vid ett par tillfällen haft möten med Fondkommissionsutredningen (Ju 2001:11). En av utredningens sakkunniga har även varit sekreterare i Fondkommis- sionsutredningen.

Den ursprungligen förordnade utredaren avled den 3 oktober 2005. Efterträdare till honom utsågs den 21 oktober 2005.

1.2.2Huvudbetänkande och slutbetänkande

Den främsta orsaken till att utredningstiden har förlängts vid några tillfällen är, förutom det uppskjutna ikraftträdandet av MiFID, tidsplanen för antagande av de genomförandeåtgärder som ska beslutas i enlighet med den lagstiftningsprocess som gäller på värdepappersområdet (Lamfalussy-processen).2 MiFID innehåller i hög utsträckning mandat för kommissionen att, efter diskussion och omröstning i europeiska värdepapperskommittén, anta sådana

2 Se om genomförandeåtgärderna och Lamfalussyprocessen i kapitel 6.

Inledning

SOU 2006:50

genomförandeåtgärder i syfte att förtydliga direktivets bestämmel- ser. Enligt kommissionens tidsplan skulle de formella förslagen till genomförandeåtgärder ha presenterats i september 2005 och euro- peiska värdepapperskommittén röstat om förslagen i december samma år. Kommissionen presenterade i stället sina förslag till genomförandeåtgärder i februari 2006 och omröstningen har fram- skjutits till juni 2006.

För att en riktig bedömning ska kunna göras av hur MiFID bör införlivas i svensk rätt bör de slutliga genomförandeåtgärder som europeiska värdepapperskommittén röstat igenom också beaktas. Bl.a. avgörs möjligheterna till nationella avvikelser dels av i vilken form genomförandeåtgärderna utfärdas (förordning eller direktiv), dels av utformningen av genomförandeåtgärderna i sak. Med hänsyn till den korta tid som återstår för införlivandet av MiFID, ska emellertid utredningen senast den 28 april 2006 i ett delbetän- kande redovisa sina bedömningar. Detta sker i föreliggande be- tänkande, som är utredningens huvudbetänkande. Därvid har ut- redningen utgått från förslag till genomförandeförordning och genomförandedirektiv av den 21 mars 2006.3 Förslagen kallas i det följande för genomförandeförordningen och genomförandedirektivet. I den mån ändringar i förslagen sker fram till och med omröst- ningen i europeiska värdepapperskommittén kommer de ändringar i utredningens bedömningar som detta föranleder att redovisas i utredningens slutbetänkande den 14 juli 2006.

Det bör alltså understrykas att, när det i det följande talas om genomförandeförordningen och genomförandedirektivet, det är de ännu inte slutbehandlade förslagen som åsyftas.

1.3Bakgrund

1.3.1Direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID)

MiFID antogs den 21 april 2004. Direktivet ersätter rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (ISD). Vidare görs ändringar i direktivet 85/611/EEG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper

3 Kommissionens förslag till genomförandeförordning, Working document ESC/9/2006-rev1, och förslaget till genomförandedirektiv, Working document ESC/8/2006-rev1.

SOU 2006:50

Inledning

(fondföretag), i direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värde- pappersföretag och kreditinstitut samt i direktivet 2000/12/EG om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut.

Bakgrunden till att kommissionen lade fram ett förslag till nytt direktiv på investeringstjänsteområdet var framför allt att 1993 års direktiv inte längre ansågs utgöra en effektiv ram för gränsöver- skridande investeringar inom EU. ISD ansågs vidare sakna tydliga grundläggande regler för hur konkurrensen mellan och konsolide- ringen av börser och andra handelsplatser skulle få gå till. En bakgrundsfaktor var också ökningen i antalet alternativ till konven- tionella finansierings- och sparformer som skett under senare år i form av en rad nya finansiella produkter och tjänster. Företag kan i ökande grad vända sig till aktiemarknader, riskkapitalbolag samt marknader för företagsobligationer för att få sina kapitalbehov tillgodosedda i stället för att använda sig av traditionella banklån. Hushåll kan placera sitt sparande i värdepapper, särskilt i värde- pappersfonder och pensionsfonder, i stället för på bankkonton. Vidare har de finansiella marknaderna kommit att spela en alltmer väsentlig roll i företagens riskhantering. De finansiella marknaderna har följaktligen blivit en allt viktigare del av det finansiella systemet.

1.3.2ISD

I samband med att ISD antogs 1993 blev reglerna om värde- pappersinstitut och handeln med finansiella instrument mer har- moniserade inom EU. Direktivet avsåg att förverkliga den inre marknaden på värdepappersområdet och innehåller minimiregler om kraven på verksamheten i värdepappersinstitut.

ISD innehåller bland annat en förteckning över de tjänster, s.k. investeringstjänster, som ska vara tillståndspliktiga i medlems- staterna och för vilka direktivets bestämmelser gäller. Med investe- ringstjänster avses bl.a. att verkställa kunders order om köp eller försäljning av finansiella instrument och att förvalta någon annans finansiella instrument.

ISD bygger på principen om hemlandsauktorisation, dvs. ett institut som har auktorisation i sitt hemland får med stöd av denna erbjuda sina tjänster i andra medlemsstater, genom etablering av filial eller genom gränsöverskridande verksamhet, utan att krav på ytterligare tillstånd får ställas. Med stöd av hemlandsauktorisa-

Inledning

SOU 2006:50

tionen kan ett institut också kräva att få tillträde till börser och andra reglerade marknader i andra medlemsstater samt till mark- naderna anslutna clearing- och avvecklingssystem.

Ansvaret för tillsynen över ett värdepappersinstituts verksamhet ligger i princip på myndigheterna i institutets hemland, även i fråga om verksamhet som bedrivs i andra länder. I direktivet finns sär- skilda regler om uppdelning av ansvar och samverkan mellan berörda tillsynsmyndigheter.

1.3.3Brister i ISD

Som redan har berörts har mot bakgrund av utvecklingen ett antal brister i ISD och den på detta direktiv grundade nationella lag- stiftningen uppmärksammats.

För det första ansågs inte direktivet medföra en tillräckligt hög grad av harmonisering för att möjliggöra ett effektivt ömsesidigt erkännande av värdepappersföretags tillstånd. Den ofta flerdubbla tillsynen av gränsöverskridande transaktioner ansågs hämma effek- tiviteten i det Europapass som infördes genom ISD.

För det andra ansågs ISD:s bestämmelser om skydd för inves- terarna vara omoderna och behövde uppdateras för att ta hänsyn till nya affärsalternativ och ny marknadspraxis och de risker som sammanhänger med dessa. Reglerna ansågs också behöva ses över för att tvinga de företag som handlar på investerarnas vägnar att aktivt dra nytta av nya handelsalternativ för att ge kunden bästa möjliga resultat. Därmed skulle konkurrensen mellan olika typer av transaktionskanaler gynna slutinvesteraren.

För det tredje omfattade ISD inte heller hela utbudet av investe- ringstjänster (t.ex. rådgivning, nya distributionskanaler) och finan- siella instrument (t.ex. råvaruderivat). En del av dessa tjänster ansågs kunna innebära betydande risker för investerarna eller marknadseffektiviteten, speciellt om de utgjorde företagets huvud- sakliga verksamhet.

För det fjärde ansågs ISD inte ge tillfredsställande behandling av de reglerings- och konkurrensfrågor som uppstod när börser i ökande omfattning började konkurrera med varandra och med nya handelsplattformar. När ISD antogs förekom konkurrens mellan börserna/handelssystemen endast i tämligen begränsad omfattning. Att reglera konkurrensen mellan olika metoder för orderutförande (börser, nya handelsplattformar, orderutförande av värdepappers-

SOU 2006:50

Inledning

företagen själva) sågs som en viktig utmaning. De få och under- utvecklade bestämmelser i ISD som gällde reglerade marknader ansågs inte ge en tillräcklig ram inom vilken marknader och system kunde konkurrera om likviditeten och inom vilken värdepappers- företag kunde utföra order utanför börserna i samband med att de tillhandahöll andra tjänster till kunderna.

Ett annat problem var att ISD gav medlemsstaterna valfrihet att föreskriva att order från privata investerare endast skulle få utföras på en reglerad marknad (”koncentrationsregeln”). Denna möjlighet hade utnyttjats av vissa medlemsstater, medan andra valt att inte göra det. Detta hade lett till att metoderna för orderutförande skiljde sig åt mer i de senare länderna. Dessa grundläggande skill- nader i regleringen av marknadsstrukturen hade i sin tur lett till skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om handelskonventioner, regler om hur handeln på marknaden ska bedrivas, utrymmet för konkurrens mellan olika plattformar för orderutförande samt marknadsaktörernas beteende. Enligt kommissionen kunde dessa skillnader utgöra ett hinder för gränsöverskridande transaktioner.

Vidare ansågs ISD:s bestämmelser om bl.a. samarbete mellan behöriga myndigheter vara otillräckligt utvecklade. De ansågs exempelvis inte vara tillräckligt tydliga när det gäller fördelningen av tillsynsansvaret mellan medlemsstaterna och ansågs heller inte lägga en bra grund för gränsöverskridande samarbete mellan till- synsmyndigheterna. Enligt kommissionen krävdes det att olagligt beteende beivrades och bestraffades med samma kraft i hela unionen för att en fullständigt integrerad inre marknad för finan- siella tjänster ska fungera. Ytterligare ett villkor för att en integre- rad och organiserad inre marknad skulle fungera ansågs vara att det fanns ett oreserverat och smidigt samarbete och informationsflöde mellan de nationella myndigheterna. Bestämmelserna i ISD om samarbete mellan tillsynsmyndigheterna utformades för en miljö där kopplingarna mellan olika nationella finansiella marknader inte var lika utvecklade. Enligt kommissionens mening fanns det därför behov av att modernisera dessa bestämmelser.

Slutligen ansågs bestämmelserna i ISD inte vara tillräckligt flexibla och moderna. De ansågs vara illa anpassade för angelägna regleringsfrågor som orsakats av förändringar i marknadsstruk- turen och affärs- och tillsynsmetoderna och behövde därför skrivas om. Omfattningen av reformarbetet ansågs dessutom visa att det är utsiktslöst att försöka reglera de finansiella marknaderna genom stela bestämmelser i en oföränderlig lagstiftning.

2Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

2.1Inledning

Regleringen på värdepappersmarknadsområdet är omfattande. För- utom genom lagar och förordningar regleras marknaden genom myndighetsföreskrifter, interna börsregler, allmänna avtalsvillkor och rekommendationer från branschorgan m.m. Regleringen är sedan början av 1990-talet starkt influerad av EG-rätten. På grund av det stora antalet nya bestämmelser som tillkommit inom EU under senare år har lagstiftningen vuxit och blivit allt mer svåröverskådlig.

Lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet (börs- och clearinglagen) innehåller bestämmelser om börser, börsmedlemmar (dvs. deltagarna i handeln vid en börs), auktoriserade marknads- platser, clearingorganisationer, handelsstopp och tillsyn. Den huvudsakliga regleringen för värdepappersinstitutens verksamhet finns i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. I denna lag finns bl.a. bestämmelser om vad som krävs för att tillstånd att driva värdepappersrörelse ska lämnas, vilka krav som instituten fort- löpande måste uppfylla samt hur och under vilka förutsättningar som tillsynsmyndigheten kan ingripa mot institutens verksamhet.

Lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (handelslagen) innehåller bl.a. bestämmelser om krav på att upp- rätta prospekt vid vissa emissioner och andra erbjudanden om köp och försäljning av finansiella instrument. Lagen innehåller även bestämmelser om anmälningsskyldighet för förvärv som innebär att ett innehav uppnår vissa nivåer (s.k. flaggningsskyldighet). Lagen innehåller även definitioner av begreppen finansiellt instrument och fondpapper som har betydelse för övrig lagstiftning som rör värdepappersmarknaden. Med finansiellt instrument avses fond- papper och annan rättighet eller förpliktelse som är avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Fondpapper definieras i sin tur som aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, fondandel och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis). Finansiellt instrument är således ett vidare begrepp än fondpapper. Exempel på finansiella instrument som inte utgör fondpapper erbjuder främst olika former av derivat. Dessa är i stället hänförliga till andra rättigheter och förpliktelser som är avsedda för handel på värdepappersmark- naden och som därför också omfattas av begreppet finansiellt instrument.

De ovan angivna lagarna innehåller de grundläggande bestäm- melserna. Finansinspektionen har efter bemyndigande i förord- ningen om handel och tjänster på värdepappersmarknaden respek- tive förordningen om börs- och clearingverksamhet meddelat ett stort antal föreskrifter på området. Därutöver har Finansinspek- tionen gett ut allmänna råd. Dessa råd är i och för sig inte bindande men torde kunna tillmätas betydelse bl.a. vid tillståndsprövning och i skadeståndssammanhang.

Förutom lagar, förordningar och föreskrifter finns som redan nämnts en omfattande självreglering på området. Börser ställer upp villkor och krav i sina noteringsavtal och avtal med börsmedlem- marna. Motsvarande gäller för auktoriserade marknadsplatser. Vidare har olika branschorgan, t.ex. Näringslivets börskommitté, Svenska Fondhandlarföreningen och Fondbolagens förening genom rekommendationer och riktlinjer skapat ett internt regel- verk som i vissa delar är osanktionerat men som vunnit allmän efterföljd på marknaden. Aktiemarknadsnämnden ska genom ut- talanden, rådgivning och information verka för god sed på aktie- marknaden.

MiFID påverkar framför allt den svenska lagregleringen avseende värdepappersrörelse och marknadsplatser i lagen om värdepappers- rörelse och börs- och clearinglagen. I följande avsnitt lämnas därför en kortfattad beskrivning av de viktigaste bestämmelserna i dessa två lagar. MiFID påverkar även lagen om kommission, vilket kommer att närmare behandlas i avsnitt 12.1.3.1

1 Se även Fondkommissionsutredningens betänkande Fondkommission och en ny kom- missionslag (SOU 2005:120).

SOU 2006:50

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

2.2Lagen om värdepappersrörelse

2.2.1Inledning

Lagen om värdepappersrörelse trädde i kraft den 1 augusti 1991 och ersatte då fondkommissionslagen (1979:748). Lagen i sin nu- varande form är i stora delar baserad på ISD.

I lagen definieras värdepappersinstitut som värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som fått tillstånd enligt lagen att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värde- pappersrörelse från filial här i landet. Med värdepappersbolag avses ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värde- pappersrörelse.

2.2.2Tillstånd

Enligt huvudregeln får värdepappersrörelse endast drivas efter tillstånd av Finansinspektionen. Med begreppet värdepappers- rörelse avses vissa huvudverksamheter rörande finansiella instru- ment, nämligen handel för egen räkning eller för annans räkning i eget namn, förmedling av kontakter mellan köpare och säljare, förvaltning åt någon annan samt garantirådgivning eller annan med- verkan vid emissioner.

Utländska företag som hör hemma inom EES och som i sitt hemland har tillstånd att bedriva värdepappersrörelse behöver inget tillstånd för verksamheten i Sverige (s.k. hemlandsauktorisation).2 Undantagna från tillståndsplikten är även i vissa fall bl.a. börser och auktoriserade marknadsplatser samt försäkringsmäklare. Lagen är endast tillämplig på rörelse som bedrivs yrkesmässigt. Med detta begrepp menas att det ska vara fråga om mer än enstaka uppdrag. En advokat som vid enstaka tillfällen i samband med ett klientupp- drag medverkar eller förmedlar en värdepappersaffär ska t.ex. inte anses bedriva tillståndspliktig värdepappersrörelse.

Tillstånd att driva värdepappersrörelse får meddelas kreditinsti- tut samt svenska aktiebolag och utländska företag som inte är kreditinstitut.3

2Principen om hemlandsauktorisation kommer från ISD, se avsnitt 1.3.2.

3Utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial här i landet inbegrips i begreppet kreditinstitut (se definitionen av kreditinstitut i 1 kap. 2 §).

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

Ett av kriterierna vid bedömningen av om ett svenskt aktiebolag ska beviljas tillstånd att driva värdepappersrörelse är att den planerade verksamheten ska kunna antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse och att de personer som kommer äga ett kvalificerat innehav i företaget inte kan antas komma att motverka en sund utveckling av verksamheten. Sund- hetsbegreppet återfinns även i annan lagstiftning på det finansiella området. I lagen om värdepappersrörelse har begreppet konkre- tiserats i sju punkter, vilka bl.a. innebär att ett företag ska handla på ett ärligt och rättvist sätt, att det ska handla med erforderlig skicklighet, omsorg och skyndsamhet samt se till att kunder erhåller tillräcklig information. Principerna är hämtade från arti- kel 11.1 i ISD men härrör ursprungligen från IOSCO:s grund- principer. Finansinspektionen har meddelat närmare föreskrifter som preciserar vad sundhetskravet innebär.4 Vidare ska ett värde- pappersbolags bolagsordning godkännas av Finansinspektionen i samband med att bolaget får tillstånd att driva värdepappersrörelse. Bolagsordningen får inte strida mot lagen om värdepappersrörelse eller någon annan författning. Styrelsen i ett värdepappersbolag ska bestå av minst fem ledamöter.

Bolagets styrelse och verkställande direktör har ett övergripande ansvar för verksamheten. För att ett tillstånd ska få beviljas krävs därför att det kan antas att dessa personer har tillräckliga insikter och erfarenheter samt i övrigt är lämpliga. Tillstånd får inte heller beviljas om det kan antas att någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekono- miska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget. I andra delar av lagen och i annan lagstiftning finns krav i olika hänseenden som ska följas, t.ex. kapitalkrav och krav på ansvarsförsäkring.

Ett kreditinstitut måste ha ett särskilt tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse för att få driva värdepappersrörelse även om institutet innehar tillstånd att bedriva rörelse enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Eftersom kreditinstitutet är föremål för prövning enligt den lagen kontrollerar Finansinspektionen enligt lagen om värdepappersrörelse endast att den planerade värde- pappersrörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund

4 Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2002:7) om uppföranderegler på värdepappers- marknaden. Se även Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 2002:5) om värdepappers- rörelse m.m.

SOU 2006:50

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

värdepappersrörelse och att kreditinstitutet tillhör ett investerar- skydd som uppfyller minst de krav som gäller inom EES.

Ett utländskt företag som hör hemma utanför EES har möjlighet att efter tillstånd från Finansinspektionen bedriva värdepappers- rörelse i Sverige från filial. Vid tillståndsprövningen ska Finans- inspektionen göra samma prövning av det utländska företaget som vid en prövning av ett kreditinstitut som vill bedriva värde- pappersrörelse samt därutöver kontrollera att företaget står under betryggande tillsyn av en behörig myndighet i hemlandet.

2.2.3Rörelseregler

Rörelsereglerna syftar bl.a. till att begränsa ett värdepappersbolags exponering för risker inom annan verksamhet än sådan som till- ståndet avser (vissa av bestämmelserna är även tillämpliga på utländska företag). Sålunda är möjligheterna för ett värdepappers- bolag att äga kvalificerade innehav i andra företag begränsade liksom dess möjligheter att äga egendom som inte behövs i värdepappersrörelsen. Vidare gäller begränsningar för bolagets möjligheter att bedriva annan verksamhet än den som tillståndet avser, s.k. sidoverksamhet. Finansinspektionen kan dock ge till- stånd till vissa former av sidoverksamhet, nämligen rådgivning, förvaring av värdepapper, mottagande av kunders likvida medel med redovisningsskyldighet eller på konto, kreditgivning med anknytning till värdepappersaffärer samt valutaväxling. Om det finns särskilda skäl kan inspektionen även ge tillstånd till annan sidoverksamhet om verksamheten kan antas komma att underlätta rörelsen.

Tillstånd att ta emot medel på konto får beviljas endast till- sammans med tillstånd för kreditgivning eftersom dessa två verk- samheter utgör den EG-rättsliga definitionen av kreditinstitut.

Ett värdepappersbolag får därutöver efter tillstånd av Finans- inspektionen driva valutahandel och om det finns särskilda skäl även annan verksamhet om det kan antas att denna verksamhet underlättar rörelsen.

Rörelsereglerna innehåller även bestämmelser om hanteringen av kunders likvida medel. Om likvida medel har tagits emot med redovisningsskyldighet gäller att medlen genast ska avskiljas och sättas in på räkning i kreditinstitut, dvs. bank eller kreditmarknads- företag. För det fall att värdepappersbolaget kommer på obestånd

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

kommer således dessa medel att vara skyddade från bolagets ford- ringsägare genom att kunderna har separationsrätt till medlen. Samma skydd gäller inte likvida medel som tas emot för att innehas på konto hos bolaget. För att få ta emot medel på konto krävs dock att ett skriftligt avtal upprättas mellan värdepappersbolaget och kunden. Ett värdepappersbolag som tar emot medel på konto ska ha en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig betalningsberedskap. För kreditgivning finns regler för en korrekt kreditprövning och om kreditjäv för vissa närståendesituationer.5

Vid köp, försäljning eller byte av finansiella instrument ska en avräkningsnota upprättas. Finansinspektionen har meddelat när- mare föreskrifter om vem som ska upprätta en avräkningsnota och vad den ska innehålla.6

2.2.4Kapitaltäckning m.m.

Värdepappersbolag ska ha ett visst kapital till skydd för insättare och uppdragsgivare. Med kapitalkrav avses dels krav på ett visst kapital för att få starta värdepappersrörelsen (startkapital), dels krav på ett visst kapital i förhållande till de risker för bl.a. kredit- förluster och kursförändringar som värdepappersrörelse är förenad med (kapitaltäckning).

Det startkapital ett värdepappersbolag ska ha när verksamheten påbörjas varierar beroende på vilken verksamhet bolaget kommer att driva.7 I normalfallet gäller ett krav på 125 000 euro. Kommer värdepappersbolaget att ägna sig åt handel för egen räkning eller garantigivning och annan medverkan vid emissioner uppgår kravet till 730 000 euro. Om det i värdepappersbolagets verksamhet kom- mer ingå att ta emot kunders medel på konto gäller i stället ett krav på 5 miljoner euro. Detta krav motsvarar det krav som ställs på ett bankaktiebolag och kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse.8 Om värdepappersbolaget endast ska

5Finansinspektionen har i föreskrifter (FFFS 2002:6) om verksamhetsplan för värdepappers- bolag m.fl. meddelat ytterligare föreskrifter rörande mottagare av medel på konto och kreditgivning. Se även Svenska Fondhandlareföreningens rekommendation i fråga om hållande av medel på konto och kreditgivning i värdepappersbolag (mars 1995).

6Se 11 kap. i Finansinspektionens föreskrifter om uppföranderegler på värdepappersmark- naden.

7Kraven är hämtade från rådets direktiv 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut.

8Kapitalkravet är nödvändigt då ett svenskt värdepappersföretag som tar emot medel på konto som angetts ovan även är att anse som ett kreditinstitut i EG-rättslig mening.

SOU 2006:50

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

syssla med medverkan vid transaktioner som avser andelar i investeringsfonder enligt lagen om investeringsfonder gäller ett krav på 50 000 euro.

Regler om kapitaltäckningskrav finns i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.9 I lagen finns bestämmelser som ålägger kredit- instituten och värdepappersbolagen ett kapitaltäckningskrav för kreditrisker och marknadsrisker som de utsätts för i sin verksam- het. Kapitaltäckningskravet för kreditrisker bestäms i förhållande till institutets och bolagets tillgångar och åtaganden. Enligt huvud- regeln ska ett kreditinstitut och ett värdepappersbolag ha en kapitalbas som motsvarar minst åtta procent av tillgångarna.

Vidare stadgas i lagen om värdepappersrörelse att ett värde- pappersbolag ska ha en ansvarsförsäkring för skadeståndsskyldig- het som bolaget kan komma att ådra sig vid utförandet av tjänster i sin rörelse. Finansinspektionen har meddelat närmare bestämmel- ser om sådan försäkring i sina föreskrifter om verksamhetsplan för värdepappersbolag m.fl. Enligt Finansinspektionens allmänna råd om värdepappersrörelse bör beloppen för möjlig ersättning per skada uppgå till minst en miljon kronor och per år till minst fem miljoner kronor om verksamheten omfattar kommissionshandel. Avser verksamheten någon av de övriga tjänsterna bör motsvarande belopp uppgå till minst två miljoner kronor respektive tio miljoner kronor.

2.2.5Tillsyn

Finansinspektionen utövar tillsyn över värdepappersinstituten. Även när det gäller tillsynen ingår som en väsentlig del att se till att instituten iakttar sundhetskravet. Tillsynen avser således delvis samma aspekter som ingår i tillståndsprövningen. Instituten ska lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär.10 Här i landet etablerade filialer till företag hemmahörande i annat EES-land står, enligt den s.k. principen om

9Finansdepartementet har nyligen lämnat ett förslag till en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar, se Finansdepartementets promemoria Fi 2005/6495 av den 22 december 2005.

10Därutöver har Finansinspektionen enligt 6 kap. 1 a § handelslagen rätt att anmoda dels ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, dels den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör.

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

hemlandstillsyn, i första hand under tillsyn av tillsynsmyndigheten i hemlandet.

I lagen finns bestämmelser om ägarprövning. Syftet med ägarprövning är att förhindra att inflytelserika ägare missbrukar sin ställning och sitt inflytande över värdepappersbolaget verksamhet så att grundläggande skyddsintressen äventyras, t.ex. att en kunds finansiella instrument används i spekulationssyfte.

Finansinspektionen får förordna en särskild revisor att tillsam- mans med övriga revisorer delta i revisionen av ett svenskt värde- pappersinstitut. Inspektionen kan vidare kalla till styrelsesamman- träde i ett sådant institut, vid vilket företrädare för inspektionen har rätt att närvara. Sådan närvarorätt föreligger generellt när svenska värdepappersinstitutet håller bolagsstämma.

Om ett svenskt värdepappersinstitut har fattat beslut som strider mot lagen om värdepappersrörelse eller någon annan författning som reglerar institutets verksamhet får Finansinspektionen för- bjuda verkställighet av beslutet. Detta kan ske genom föreläggan- den som får förenas med vite. Inspektionen kan även meddela varning eller återkalla tillståndet.

Finansinspektionen har även möjlighet att pröva lämpligheten av en delägare i ett värdepappersbolag vars innehav uppgår till, eller överstiger vissa i lagen angivna nivåer.

2.3Börs- och clearinglagen

2.3.1Inledning

I samband med att börs- och clearingslagen trädde i kraft den 1 januari 1993 upphävdes lagen om Stockholms fondbörs (1979:749). Den nya lagstiftningen innebar att det legala mono- polet på att organisera handel med fondpapper (främst aktier och obligationer) som Stockholms fondbörs hade avskaffades. Börslag- stiftningen utvidgades samtidigt till att inbegripa handel med alla slag av finansiella instrument. Därigenom kom bl.a. derivatinstru- ment såsom optioner och terminer att omfattas.

Enligt lagen kan ett företag som driver verksamhet i syfte att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument få auktorisation som börs eller marknadsplats. Någon skyldighet föreligger emellertid inte att söka auktorisation utan börsliknande verksamhet kan även bedrivas med stöd av tillståndsreglerna i lagen

SOU 2006:50

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

om värdepappersrörelse. Det företag som vill ha status som börs eller auktoriserad marknadsplats kan dock i stället välja att söka auktorisation enligt börs- och clearinglagen och är i så fall undan- taget från tillståndsplikt enligt lagen om värdepappersrörelse, dvs. det behövs endast auktorisation eller tillstånd enligt en av lagarna.

En auktoriserad marknadsplats kan beskrivas som en enklare form av börs då kraven är högre ställda för att ett företag ska få kalla sig börs. En viktig skillnad mellan börs och auktoriserad marknadsplats är att det för en auktoriserad marknadsplats saknas bestämmelser för krav på medlemmar – dvs. deltagare i handeln –, vilket innebär att det i princip ankommer på marknadsplatsen själv att bestämma vilka aktörer som får bli medlemmar. Vidare kan inregistrering av fondpapper endast ske vid en börs och reglerna i lagen om värdepappersrörelse om halvårsrapporter och i handels- lagen om prospektskyldighet gäller endast för aktiebolag vars fondpapper är upptagna till handel på en börs. Något lagkrav på att en auktoriserad marknadsplats ska ha en disciplinnämnd finns inte heller.

Bestämmelserna i lagen riktar sig mot den som bedriver verk- samheten, dvs. mot börsen och den auktoriserade marknadsplatsen. Genom bestämmelserna förpliktas börsen och den auktoriserade marknadsplatsen att se till att lagens krav är uppfyllda. De får sedan genom avtal med emittenterna och börsmedlemmarna respektive dem som handlar på marknadsplatsen se till att dessa uppfyller lagens krav.

2.3.2Auktorisation som börs m.m.

En börs ska driva sin verksamhet så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att verksamheten kan anses sund. Börsen ska därvid tillämpa principerna om fritt till- träde, neutralitet och god genomlysning. Med principen fritt till- träde avses att de aktörer som uppfyller lagens och börsens krav ska ha rätt att bli börsmedlemmar. I kravet på neutralitet ligger att börsen inte ska särbehandla några medlemmar och kravet på god genomlysning innebär att börsmedlemmarna ska få en snabb och korrekt information om handeln och att allmänheten får tillfälle att ta del av sådan information. Några motsvarande neutralitets- krav gäller inte uttryckligen beträffande börsens behandling av

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

emittenter, men det ligger i sakens natur att det även i detta sammanhang förutsätts likabehandling.

Auktorisation som börs får meddelas svenska aktiebolag eller svenska ekonomiska föreningar, om de uppfyller de i lagen angivna kraven.11 Förutom sundhetskravet finns bestämmelser motsvarande dem i lagen om värdepappersrörelse som ställer vissa krav på större ägare och företagets ledning samt om företagets bolagsordning eller stadgar. En börs ska ha ett aktiekapital (eller summan av medlemsinsatser och förlagsinsatser om det är fråga om en ekono- misk förening) som med hänsyn till verksamhetens art och omfatt- ning är tillräckligt stort. Vid bedömningen av om aktiekapitalet är tillräckligt stort ska hänsyn tas även till andra finansiella resurser som börsen har eller kan utnyttja. En börs ska ha en styrelse med minst fem ledamöter.

Auktorisation kan även ges till utländska företag att här i landet driva verksamhet som börs från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

En börs får som medlemmar ha Riksbanken och Riksgälds- kontoret samt juridiska personer som har en betryggande kapital- styrka, ändamålsenlig organisation av verksamheten, nödvändiga riskhanteringsrutiner, säkra tekniska system och i övrigt bedömas vara lämpliga att delta i handeln vid en börs.

En börsmedlem ska till börsen anmäla avslut som medlemmen utanför börsen har gjort för egen eller någon annans räkning i de finansiella instrument som noteras vid börsen. Rapporteringen ska ske i den ordning och omfattning som börsen bestämmer. Enligt Stockholmsbörsens regelverk (NOREX Member Rules) ska en medlem normalt rapportera sådana avslut inom 5 minuter.12 Har avslut skett efter börsens stängning ska rapportering normalt ske senast 15 minuter före börsens öppnande nästa börsdag.

Utöver den verksamhet som auktorisationen omfattar får en börs endast bedriva sådan verksamhet som har nära samband med den. Finansinspektionen kan dock medge undantag från denna regel. Vilken verksamhet som kan anses ha nära samband med börsverksamheten kan skifta beroende på hur den enskilde börsen

11Finansinspektionen har meddelat allmänna råd (FFFS 1996:16) om ansökan om att få auktorisation som börs eller marknadsplats eller tillstånd att bedriva clearingverksamhet enligt lagen om börs- och clearingverksamhet.

12NOREX bildades år 1997 och utgör numera ett samarbete mellan börserna i Helsingfors, Köpenhamn, Stockholm, Oslo, Talinn, Riga, Vilnius samt på Island. Syftet med alliansen är att skapa en samnordisk värdepappersmarknad. NOREX Member Rules är de ingående börsernas gemensamma regelverk.

SOU 2006:50

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

är organiserad. Som exempel kan nämnas clearingverksamhet samt tillhandahållande av tjänster rörande marknadsinformation och ut- bildning med anknytning till börshandeln.

En börs ska ha en fristående disciplinnämnd med uppgift att handlägga ärenden om medlemmars och emittenters överträdelser av de regler som gäller vid börsen. Finansinspektionen har med- delat närmare föreskrifter om disciplinnämnder.13 Nämnden ska endast pröva rena disciplinärenden. Ärenden av mer administrativ karaktär ligger utanför nämndens ansvarsområde.

En börs är skyldig att övervaka handeln och kursbildningen och se till att handeln sker i överensstämmelse med lagen samt med god sed på värdepappersmarknaden. Finansinspektionen har meddelat närmare föreskrifter hur sådan marknadsövervakning ska be- drivas.14

Kurser noteras med ledning av köpanbud, säljanbud och betal- kurser som förekommer vid eller rapporteras till börsen. En god genomlysning av handeln vid en börs är av väsentlig betydelse för marknaden och dess aktörer. Information om kurser och om- sättningsuppgifter beträffande varje finansiellt instrument som noteras vid börsen ska därför offentliggöras omedelbart, om inte Finansinspektionen med hänsyn till handelns effektivitet tillåter något annat. Sådan information ska vidare dagligen samman- ställas och offentliggöras i den ordning och omfattning som Finansinspektionen föreskriver. I Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1995:43) om inregistrering av fondpapper m.m. finns bl.a. bestämmelser om information om kurser och omsättnings- uppgifter.15

2.3.3Inregistrering av fondpapper och fondpapper som inte inregistreras

Ett fondpapper kan antingen inregistreras eller noteras vid en börs. Det ställs högre krav på fondpapper som ska inregistreras. På Stockholmsbörsen är de räntebärande värdepapperna och de aktier som finns på den s.k. A-listan inregistrerade medan det finns en särskilt lista för oregistrerade aktier, den s.k. O-listan är noterade.

13Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1998:16) om disciplinnämnd för börser.

14Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2001:15) om marknadsövervakning vid börser, auktoriserade marknadsplatser och värdepappersinstitut och Finansinspektionens före- skrifter (FFFS 2005:7) om ändring i dessa föreskrifter.

15Dessa föreskrifter har ändrats genom FFFS 2005:8.

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

Avtalet mellan börsen och emittenten kallas dock numera i båda fallen noteringsavtal.

Inregistrering av fondpapper vid en börs sker efter ansökan av den som har gett ut fondpapperna. En börs kan således inte självmant inregistrera ett fondpapper. Inregistrering får endast ske om det med hänsyn till marknadsförhållandena för de fondpapper som avses och omständigheterna i övrigt föreligger förutsättningar för en ändamålsenlig börshandel med fondpapperna. Lagens bestämmelser är tämligen allmänt hållna. Finansinspektionen har emellertid bemyndigats att meddela närmare föreskrifter om vill- koren för inregistrering.16 Ett aktiebolag vars aktier är inregistre- rade är skyldig att offentliggöra halvårsrapporter.

Notering vid en börs av fondpapper som inte är föremål för inregistrering sker efter ansökan av den som gett ut fondpapperna. Notering får endast ske om det med hänsyn till marknadsförhållan- dena för de fondpapper som avses och omständigheterna i övrigt föreligger förutsättningar för en ändamålsenlig börshandel med fondpapperna. Till skillnad från vad som gäller vid inregistrering har regeringen inte bemyndigats att meddela närmare föreskrifter utan det är upp till varje enskild börs att närmare ange vilka krav som ska vara uppfyllda för att fondpapperen ska noteras. Ut- givarens informationsskyldighet är dock detsamma som vid in- registrering av fondpapper.

2.3.4Auktorisation som marknadsplats m.m.

Prövningen för att få auktorisation som marknadsplats överens- stämmer i stort med den som gäller för börs. Kraven avseende fritt tillträde och neutralitet är dock något annorlunda formulerade mot bakgrund av att det vid en auktoriserad marknadsplats inte är

16 Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1995:43) om inregistrering av fondpapper m.m. Föreskrifterna har ändrats genom FFFS 2005:8. I föreskrifterna ställs bl.a. olika villkor upp för att ett fondpapper ska få inregistreras. Ett fondpapper ska t.ex. vara fritt överlåtbart och för aktier gäller att värdet av bolagets aktier ska uppgå till minst tio miljoner kr. Vidare finns bestämmelser om tillräcklig ägarspridning. Reglerna är minimiregler och inget hindrar en börs för att i sina noteringsavtal ställa upp högre krav. Stockholmsbörsen har t.ex. i sina noteringsavtal tillkommande noteringskrav som delvis varierar beroende på om aktierna ska inregistreras på A-listan eller noteras på O-listan. För notering på A-listan gäller högre krav än för O-listan. De svenska bestämmelserna om inregistrering av fondpapper innebär en anpassning till det numera kodifierade börsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direk- tiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som ska offentliggöras beträffande sådana värdepapper).

SOU 2006:50

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

obligatoriskt att de som deltar i handeln ska vara anslutna med- lemmar.

En auktoriserad marknadsplats, där det förekommer notering av fondpapper som är inregistrerade vid en börs, ska till börsen rapportera alla avslut i dessa fondpapper som sker vid marknads- platsen eller som anmäls dit. Hur denna rapportering ska gå till får överenskommas mellan börsen och marknadsplatsen.

Kurser på en auktoriserad marknadsplats ska på samma sätt som på en börs noteras med ledning av köpanbud, säljanbud och betal- kurser som förekommer vid eller anmäls till marknadsplatsen. Det ställs dock inte samma krav på att omedelbart offentliggöra kurser och omsättning. I stället ska denna information sammanställas dagligen och offentliggöras i den ordning och omfattning som Finansinspektionen föreskriver.

2.3.5Avbrytande av handel och avregistrering

En börs eller en auktoriserad marknadsplats är i vissa fall skyldig att avbryta handeln med ett finansiellt instrument. Syftet med ett handelsstopp är i första hand att eliminera eller förebygga en väsentlig snedvridning av kursbildningen på grund av att aktörerna på värdepappersmarknaden inte på lika villkor eller i tillräcklig omfattning har tillgång till relevanta upplysningar om utgivaren eller det finansiella instrumentet. Enligt förarbetena kan ett handelsstopp användas som påtryckningsmedel för att förmå en emittent att offentliggöra viktig information. Handelsstopp ska även kunna användas om t.ex. en börsmedlem bryter mot reglerna och därigenom framkallar en snedvridning av kursen.

Om handeln med ett finansiellt instrument vid en börs eller auktoriserad marknadsplats har avbrutits ska även handeln med samma instrument vid annan börs eller marknadsplats avbrytas. Det är börsen och den auktoriserade marknadsplatsen som primärt beslutar om handelsstopp men om marknadsplatsen underlåter att fatta ett sådant beslut får Finansinspektionen besluta om handelsstopp.

En börs har rätt att under vissa förutsättningar besluta om avregistrering av ett fondpapper. Detta är fallet om t.ex. utgivaren av fondpappret begär eller om han allvarligt åsidosatt sina för- pliktelser. Avregistrering kan dock inte ske om det är olämpligt från allmän synpunkt. Enligt förarbetena ska en helhetsbedömning

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

göras där samtliga för- och nackdelar vägs in. Bl.a. nämns att börsen ska beakta de olägenheter som drabbar innehavarna av de aktuella fondpapperna (prop. 1991/92:113 s. 189). På motsvarande sätt kan en börs enligt praxis besluta att avnotera ett fondpapper som är noterat men inte inregistrerat. Stockholmsbörsen har vid flera tillfällen beslutat att avregistrera eller avnotera aktier även när emittenten inte själv har gjort ansökan om detta. Skälen för detta har bl.a. varit att bolaget ställt in betalningarna, att bolagets verk- samhet varit av ringa omfattning och att kravet på aktiespridning inte var uppfyllt, att bolagets ledning och styrelse inte uppfyllde de krav som ställs på inregistrerade bolag samt att det förelegat brister beträffande bolagets ledning och informationslämnande.

2.3.6Clearingorganisation

Clearingorganisationernas verksamhet innebär i korthet att med- verka till avvecklingen av de affärer med finansiella instrument som genomförts på börsen. Med clearingverksamhet avses fortlöpande verksamhet som består i

•att på clearingmedlemmarnas vägnar göra avräkningar be- träffande deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,

•att genom inträdande som part eller som garant ta över ansvaret för förpliktelsernas fullgörande, eller

•på annat väsentligt sätt sörja för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument.

Yrkesmässig clearingverksamhet får endast bedrivas av Riksbanken eller av företag som fått tillstånd som clearingorganisation. En clearingorganisation ska bedriva sin verksamhet så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att verk- samheten kan anses sund. På samma sätt som för en börs finns krav på att en clearingorganisation ska tillämpa principerna om fritt tillträde och neutralitet. Även bestämmelserna om lednings- och ägarprövning samt sidoverksamhet motsvarar dem som gäller för en börs.

Beroende på hur clearingverksamheten är organiserad kan verk- samheten vara föremål för betydande risker som kräver mycket god finansiell styrka. En clearingorganisation ska därför genom eget

SOU 2006:50

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

kapital, garanti eller försäkring eller på annat liknande sätt ha en tillfredsställande beredskap att uppfylla ett sådant betalningsansvar som kan uppkomma för organisationen till följd av clearingverk- samheten. En clearingorganisation som inträder som part eller garanterar förpliktelser ska enligt huvudregeln se till att det vid clearingverksamheten ställs betryggande säkerhet för gjorda åtaganden och att sådan säkerhet vidmakthålls så länge åtagandet består.

Även för de som vill bli medlemmar i en clearingorganisation ställs krav på en betryggande kapitalstyrka. De ska vidare ha ända- målsenlig organisation av verksamheten, nödvändiga riskhante- ringsrutiner, säkra tekniska system och i övrigt vara lämpliga att delta i clearingverksamheten hos organisationen.17

2.3.7Tillsyn

Företag med auktorisation eller tillstånd står under tillsyn av Finansinspektionen. Företagen ska lämna inspektionen de upp- lysningar om sin verksamhet som inspektionen begär. De ovan nämnda tillsynsbefogenheter för Finansinspektionen enligt han- delslagen gäller även gentemot börser, auktoriserade marknads- platser och clearingorganisationer (se avsnitt 2.2.5).

På samma sätt som i lagen om värdepappersrörelse finns bestäm- melser om ägarprövning samt bestämmelser som ger Finansinspek- tionens rätt att förordna en särskild revisor, att kalla till styrelse- sammanträde och att ingripa mot beslut som strider mot lagen.

Finansinspektionen har möjlighet att återkalla en auktorisation eller ett tillstånd. Ett beslut om återkallelse gäller inte omedelbart om inte Finansinspektionen särskilt förordnat om detta i sitt beslut. Om det är tillräckligt får Finansinspektionen i vissa fall i stället meddela varning.

Finansinspektionen har vidare fått möjlighet att i vissa fall före- lägga vite i samband med att inspektionen meddelar förelägganden eller förbud.

17 Finansinspektionen har i sina allmänna råd (FFFS 1996:16) om ansökan om att få auk- torisation som börs eller marknadsplats eller tillstånd att bedriva clearingverksamhet enligt lagen om börs och clearingverksamhet lämnat råd om vilka krav en clearingorganisation bör ställa på sina medlemmar.

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

2.4Regler om uppförande på värdepappersmarknaden

2.4.1Inledning

Som ovan angetts har Finansinspektion meddelat ett stort antal föreskrifter och allmänna råd på värdepappersområdet. Flera av dessa har nämnts i tidigare avsnitt. För förhållandet mellan värde- pappersinstitut och kund är framförallt Finansinspektionens före- skrifter (FFFS 2002:7) om uppföranderegler på värdepappersmark- naden av intresse. Vissa av bestämmelserna i dessa föreskrifter har berörts tidigare. Med hänsyn till att MiFID innehåller ett stort antal kundskyddsregler finns det dock anledning att i korthet redogöra för ytterligare några bestämmelser i dessa föreskrifter. Detta görs i avsnitt 2.4.2.

Svenska Fondhandlareföreningen är en samarbetsorganisation för företag som bedriver värdepappershandel. För närvarande (mars 2006) har föreningen 30 medlemmar. Föreningen ska tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen och verkar på olika sätt för en effektiv kapitalmarknad. Föreningen har fastställt regler och rekommendationer för vissa aspekter på värdepappershandeln. I avsnitt 2.4.3 kommer kortfattat vissa delar av dessa regelverk att kommenteras.

2.4.2Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2002:7) om uppföranderegler på värdepappersmarknaden

Ett värdepappersföretag18 ska utfärda instruktioner för hur intresse- konflikter som uppstår ska hanteras i samband med utförande av egna affärer, uppdrag åt emittenter och andra kunder. Om värde- pappersföretaget bedriver s.k. corporate financeverksamhet ska denna verksamhet vara åtskild från övrig verksamhet på ett sådant sätt att informationen inte otillbörligen kan utnyttjas i någon annan del av verksamheten.19

Ett värdepappersföretag ska dokumentera uppgifter om en kunds identitet samt, i den utsträckning det behövs för att tillvarata kundens intresse, uppgift om kundens situation, erfarenhet av värdepappersmarknaden och syftet med de tjänster kunden efter-

18Begreppet värdepappersföretag är i föreskrifterna ett samlingsnamn för bl.a. värdepappers- bolag, värdepappersinstitut och utländska företag. I 1 kap. i föreskrifterna framgår vilka be- stämmelser som gäller för vilka företag.

19Svenska fondhandlareföreningen har fastställt principer och riktlinjer för corporate finance- verksamhet.

SOU 2006:50

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

frågar. Innan ett värdepappersföretag träffar avtal med en kund om diskretionär förvaltning ska institutet, i den utsträckning det behövs för att tillvarata kundens intressen, inhämta uppgifter om kundens riskprofil, placeringshorisont samt placeringsrestriktioner. Dessa uppgifter ska dokumenteras.

Ett värdepappersföretag ska lämna bl.a. följande information till sina kunder (informationen ska vara anpassad efter kundens behov av information).

•Information om företagets namn, vilka tillstånd företaget har, förekomsten av eventuella intressekonflikter mellan kunden och företaget, om kunderna omfattas av insättningsgarantin eller investerarskyddet, hur klagomål från kunden hanteras och om företaget står under Finansinspektionens tillsyn.

•Innan ett värdepappersföretag utför en värdepapperstjänst för en kunds räkning för första gången ska företaget lämna infor- mation om riskerna med de finansiella instrument och värde- papperstjänster som företaget tillhandahåller kunden.

•Om ett värdepappersföretag lämnar investeringsrådgivning till en kund ska detta dokumenteras i anslutning till rådgivnings- tillfället.

•Innan ett värdepappersföretag utför en värdepapperstjänst för en kunds räkning ska institutet lämna kunden information om gällande priser och avgifter.

Telefonsamtal vid ett mäklarbord ska spelas in.

Enligt lagen om värdepappersrörelse ska en avräkningsnota upprättas vid köp, försäljning eller byte av finansiella instrument. Enligt Finansinspektionens föreskrifter ska avräkningsnotan, om båda parterna är värdepappersföretag, upprättas av säljaren. Är endast en av parterna ett värdepappersföretag ska avräkningsnotan upprättas av värdepappersföretaget. Om avslut har skett i kommis- sion ska en särskild avräkningsnota upprättas mellan värdepappers- företaget och den för vars räkning företaget handlat. Avräknings- notan ska upprättas på avslutsdagen eller, om detta inte är tids- mässigt möjligt, senast påföljande bankdag. Därutöver föreskrivs bl.a. detaljerat vad en avräkningsnota ska innehålla. T.ex. ska det anges på vilken börs eller auktoriserad marknadsplats avslutet skett samt om avslutet har gjorts i kommission eller för egen räkning eller om institutet medverkat vid avslutet utan att själv vara part i detta.

Gällande bestämmelser på värdepappersmarknadsområdet

SOU 2006:50

2.4.3Svenska Fondhandlareföreningens riktlinjer m.m.

Allmänna villkor m.m. för handel med finansiella instrument (från 2003-11-17)

Dessa villkor används som baksidetext till avräkningsnotor och orderunderlag. I dokumentet anges bl.a. att värdepappersinstitut får, om inte annat har överenskommits, bestämma på vilken börs eller annan marknadsplats och i vilken handelsvaluta kundens upp- drag ska utföras. Avslut som genomförs i Sverige ska enligt huvudregeln ske på den börs eller auktoriserade marknadsplats där det finansiella instrumentet noterats. Kundens order gäller, om inte annat har överenskommits, den dag ordern tas emot och längst till dess institutet den dagen avslutar handeln med det slag av finan- siellt instrument ordern avser. Dokumentet innehåller i övrigt vissa frågor kring avvecklingen av genomförd affär, bl.a. vad kunden har att iaktta för att tillhandahålla de pengar respektive finansiella instrument som institutet behöver få tillgång till för att kunna medverka i avvecklingen efter utfört köp- respektive säljuppdrag.

Riktlinjer vid handläggningen av affärsuppdrag avseende aktier och aktierelaterade finansiella instrument20

I inledningen till riktlinjerna anges att dessa syftar till att oklarenheter om kundernas affärsuppdrag undviks, att kundernas intressen så långt som möjligt tillgodoses och att förtroendet för värdepappershandeln upprätthålls. Riktlinjerna ska ses som ett komplement till lagar och föreskrifter på värdepappersområdet. Delvis utgör riktlinjerna en upprepning av vad som framgår av andra regelverk, t.ex. Finansinspektionens föreskrifter.

Ett affärsuppdrag ska enligt riktlinjerna handläggas av värde- pappersinstitutet på ett professionellt, omsorgsfullt och skyndsamt sätt och i enlighet med kundens instruktioner.

Affärsuppdrag som mottagits med kursvillkoret ”marknadspris” bör fullgöras så snart detta är möjligt. Sker avslutet mot mark- nadsplats gäller bästa anbudspriset (köp-/säljkurs) vid tidpunkten för avslutet. Affärsuppdrag som utförs av institutet vid sidan om den aktuella marknadsplatsen när denna är öppen ska enligt huvud- regeln genomföras till ett pris inom gällande spread. Om den

20 Från 2003.

3 MiFID i korthet

3.1Inledning

Liksom ISD innehåller MiFID bestämmelser om reglering och tillsyn av värdepappersföretag och om rätt för dessa företag att med stöd av sitt hemlandstillstånd bedriva gränsöverskridande verksam- het i andra medlemsstater. Direktivet innebär dock en ökad harmonisering av reglerna för företagen och är betydligt mer omfattande och detaljerat än ISD. Harmoniseringen har i direktivet emellertid ingen enhetlig karaktär. Direktivet har i vissa avseenden karaktär av minimiharmonisering, dvs. med utrymme att på natio- nell nivå anta strängare reglering. Dit hör exempelvis direktivets genomlysningsregler, som medlemsstater i princip kan vidga tillämpningsområdet för. I andra avseenden liknar direktivet mer s.k. fullharmonisering, dvs. utan sådana möjligheter. Till den senare kategorin hör exempelvis bestämmelserna om när värdepappers- företag ska tvingas och inte tvingas begära upplysningar om sina kunders kunskaper och erfarenheter av en viss produkt eller tjänst. På den punkten ger skrivningarna i direktivet föga handlingsfrihet att i nationell reglering anta restriktivare bestämmelser. På många områden framgår graden av harmonisering inte av direktivet, utan har lämnats för klarläggande i genomförandebestämmelser på nivå två.

Genom direktivet harmoniseras bland annat reglerna för regle- rade marknader, dvs. i Sverige börser och auktoriserade marknads- platser. Direktivet innehåller bl.a. regler om auktorisation och krav på viss organisation. Vidare finns bestämmelser om vilka krav som ska gälla för att ett finansiellt instrument ska tas upp till handel på en reglerad marknad, och regler om vilka som ska ha tillträde till reglerade marknader. Direktivet innehåller även vissa begränsade bestämmelser om clearing och avveckling av transaktioner i finan- siella instrument, bl.a. om vilka möjligheter en aktör har att välja system.

MiFID i korthet

SOU 2006:50

3.2Nya områden

MiFID har ett vidare tillämpningsområde än ISD, och inför har- moniserad reglering av en rad investeringstjänster och finansiella instrument. Bland annat klassificeras investeringsrådgivning, som tidigare betraktats som en sidotjänst, nu som en investeringstjänst. Därigenom måste ett företag som ägnar sig åt investeringsråd- givning först söka auktorisation som värdepappersföretag och ställs därmed under en rad krav om exempelvis uppförande, hantering av intressekonflikter och kapitaltäckning. Företag som enbart ägnar sig åt investeringsrådgivning eller enbart utför order för kunders räkning åläggs något mildare kapitalkrav än värdepappersföretag eller åläggs krav att inneha en professionell skadeförsäkring.

Vidare betraktas erbjudande av investerings- eller finansanalys hädanefter som en sidotjänst. Det medför att direktivets bestäm- melser blir tillämpliga om en sådan tjänst tillhandahålls tillsammans med en investeringstjänst. När ett värdepappersföretag ger gene- rella rekommendationer i form av finansiella analyser, eller ger andra typer av investeringsråd, måste det följa direktivets regler om hantering av intressekonflikter.

Tillämpningsområdet vidgas även genom att direktivets defini- tion av finansiella instrument utsträcks till att omfatta bl.a. råvaru- derivat och kreditderivat. Företag vars huvudsakliga verksamhet består i att handla med råvaruderivat eller råvaror för egen räkning tillåts utföra sådan handel utan att ställas under direktivets regler. Ett specifikt exempel utgörs av kraftbolag som handlar med el- derivat.

3.3MTF

En annan ny investeringstjänst är drift av en s.k. multilateral handelsplattform (MTF)1. En MTF är ett handelssystem inom vilket deltagare sinsemellan kan handla med aktier eller andra finan- siella instrument, men som inte i sig ingår som handelssystem på en reglerad marknad. Denna verksamhet blir således tillståndspliktig enligt MiFID. Hittills har dessa handelssystem reglerats antingen som värdepappersföretag eller som reglerade marknader i de olika medlemsstaterna. För att skapa mer likartade konkurrensbetingel- ser för de olika marknadsplatserna blir även dessa handelssystem

1 Multilateral Trading Facility.

SOU 2006:50

MiFID i korthet

föremål för harmoniserad reglering. Reglerna för sådana MTF:er kommer i många avseenden motsvara reglerna för reglerade mark- nader. Skälet till detta är att MTF:er och reglerade marknader anses ha många gemensamma beröringspunkter och likartade funktioner. En MTF ska enligt direktivet ha transparenta och objektiva regler för deltagande och åläggs samma organisatoriska krav som ett värdepappersföretag. Genom MiFID öppnas det upp för värde- pappersföretag i EU att etablera MTF:er för handel med finansiella instrument.

Ett viktigt syfte med direktivet är att skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika sätt att verkställa order i finansiella instru- ment. Direktivet ger därför, till skillnad mot ISD, inte utrymme för medlemsstaterna att i nationell lagstiftning ha en koncentrations- regel, dvs. en regel som kräver att transaktioner genomförs på en reglerad marknad. Direktivet medför således att det i samtliga medlemsstater blir tillåtet för företagen att verkställa kundorder antingen på en reglerad marknad eller MTF, eller genom att ordern t.ex. utförs mot eget lager. Detta är dock förknippat med förstärkta krav på genomlysning.

3.4Ökad genomlysning

Genom direktivet införs regler om ökad genomlysning i syfte att förbättra marknadsdeltagarnas möjligheter att jämföra de priser som erbjuds av olika marknadsplatser/marknadsaktörer och där- med utjämna konkurrensförutsättningarna mellan de olika aktörer- na. Bland annat införs kraven om genomlysning. Dessa krav berör enbart handeln med aktier.

Genomlysning före handel (”pre-trade transparency”) innebär i direktivets mening offentliggörande av priser och volymer som antagits för handel, dvs. det ska föreligga ett fast bud från den som erbjuder handeln. Genomlysning efter handel (”post-trade transparency”) innebär i direktivets mening offentliggörande av priser och volymer i den faktiskt genomförda transaktionen.

Dessa genomlysningskrav är tillämpliga på reglerade marknader, MTF:er och på så kallade systematiska internhandlare, dvs. värde- pappersföretag som utför kundorder mot egna handelspositioner på ett organiserat, regelbundet och systematiskt sätt (exempelvis genom att ha system som är direktkopplade till handel mot det

MiFID i korthet

SOU 2006:50

egna handelslagret). Illikvida aktier och mycket stora transaktioner undantas från kravet om genomlysning före handel.

3.5Investerarskydd

I direktivet uppställs ett antal regler som syftar till att skydda investerarna och se till att marknaden har en väl fungerande prisbildning. Bland annat finns regler om hur värdepappersföretag ska uppföra sig gentemot sina kunder och om hur de ska verkställa och i övrigt hantera kundernas order.

Värdepappersföretagen åläggs att informera sina kunder om en rad förhållanden rörande företaget och dess tjänster liksom om avgifter och kostnader i samband med värdepapperstransaktioner. När det gäller att utföra en order i okomplicerade finansiella instru- ment, t.ex. aktier och obligationer, behöver värdepappersföretaget inte informera sig om kundens situation, s.k. execution only. I övriga fall åläggs dock värdepappersföretaget att skaffa sig infor- mation om kundens erfarenhet av olika investeringar, kundens finansiella ställning och investeringsmål för att finna lämpliga investeringsprodukter för denne och ge råd i enlighet med dessa. I direktivet införs också en regel som innebär att värdepappersföre- tag måste vidta alla rimliga åtgärder för att säkerställa ”bästa möjliga utförande”, dvs. bästa möjliga resultat för kunden i en värdepapperstransaktion. Bedömningen av bästa möjliga utförande måste ta hänsyn till en rad faktorer som pris, kostnader, snabbhet i utförandet, storleken på transaktionen och andra relevanta fakto- rer. Värdepappersföretag åläggs vidare att införa interna riktlinjer för hur bästa genomförande ska säkerställas.

Enligt MiFID är värdepappersföretag skyldiga att identifiera konflikter som kan uppstå mellan värdepappersföretagets intressen i dess olika aktiviteter och kundens intressen. Vidare krävs att värdepappersföretag åläggs att hantera sådana intressekonflikter så att de inte kan få en negativ inverkan på kundens intressen. I fall då en intressekonflikt inte förväntas kunna hanteras på ett rimligt sätt måste kunden informeras om detta av värdepappersföretaget.

SOU 2006:50

MiFID i korthet

3.6Tillsyn

I direktivet finns vidare bestämmelser om tillsyn och om de behöriga myndigheter som ska utöva tillsynen. Det finns inte något krav på att det enbart får finnas en behörig myndighet som ska utöva tillsyn över det som direktivet reglerar. Dock ska varje medlemsstat utse en behörig myndighet som ska agera som kontaktpunkt vid kontakter med behöriga myndigheter i andra medlemsstater. Om det finns flera behöriga myndigheter i en medlemsstat ska myndigheternas ansvarsområden vara klart av- gränsade och myndigheterna ska samarbeta med varandra.

I direktivet finns en minimikatalog med befogenheter som en behörig myndighet ska ha. Av direktivet följer även att medlems- staterna, utan att det påverkar deras system för civilrättsligt ansvar eller deras rätt att utdöma straffrättsliga påföljder, ska se till att administrativa åtgärder kan vidtas eller administrativa sanktioner kan beslutas mot de ansvariga, när bestämmelser som antagits enligt direktivet inte har följts. Vidare finns i direktivet bestäm- melser om samarbete och informationsutbyte mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater.

3.7Kommittéförfarande

Slutligen införs ett kommittéförfarande i enlighet med den reso- lution om en effektivare reglering av värdepappersmarknaden i EU som Europeiska rådet antog vid toppmötet i Stockholm i mars 2001 och Europaparlamentets resolution om genomförande av lagstiftningen om finansiella tjänster i februari 2002. Den nya lagstiftningsmodellen, Lamfalussymodellen, bygger på de rekom- mendationer som visemannakommittén2 om regleringen av de europeiska värdepappersmarknaderna gav i sin slutrapport i feb- ruari 2001.

Lagstiftningsmodellen innebär kortfattat att proceduren indelas i fyra olika nivåer. På nivå ett antas direktiv eller förordningar i form av övergripande principer. Dessa rambestämmelser ska där- efter kompletteras på nivå två med genomförandeåtgärder som kommissionen antar i enlighet med direktivets bestämmelser. Genomförandeåtgärderna kan syfta till att beakta utvecklingen på de finansiella marknaderna eller till att åstadkomma en enhetlig

2 The Committee of Wise Men on the Regulation of European Securities Markets.

4 Den finansiella handeln i Sverige

4.1Inledning

I det här kapitlet beskrivs handeln med finansiella instrument i Sverige.1 Bland annat redogörs för hur handeln på de olika finan- siella marknaderna för närvarande är organiserad, de huvudsakliga aktörerna samt grundläggande begrepp och statistik. Finansmark- naderna är visserligen inte något statiskt och oföränderligt. Tvärt- om är det enligt utredningens mening få näringsområden som under senare år haft en lika dynamisk och omvälvande utveckling, en utveckling som förefaller fortsätta. En överblick av aktuella förhållanden på finansmarknaderna behövs dock för att sätta in MiFID i ett svenskt perspektiv och som underlag för utredningens bedömningar.

Eftersom en stor del av de bestämmelser som anges i MiFID i första hand är inriktade mot aktiehandeln, inleds avsnitten med en beskrivning av denna (avsnitt 4.2). Därpå följer en redogörelse för räntemarknaden (avsnitt 4.3), som i sin tur delas in i olika del- marknader: obligationsmarknaden och penningmarknaden. Detta följs av ett avsnitt om valutamarknaden (avsnitt 4.4). Kapitlet av- slutas med en redogörelse för värdepappersinstituten (avsnitt 4.5).

Innan beskrivningen av de olika delmarknaderna görs, kan det vara till hjälp att betrakta fem stiliserade modeller för värde- pappershandel. De beskriver inte alla tänkbara varianter, men kan vara värdefulla att ha i bakhuvudet vid den fortsatta beskrivningen.

1 Kapitlet bygger till stor del på den statistik och de beskrivningar som återfinns i den årliga riksbankspublikationen Den svenska finansmarknaden.

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

4.1.1Handel via medlemmar på en börs eller liknande marknadsplats

På många värdepappersmarknader utförs handeln genom att kunden först kontaktar en intermediär – en mäklare – som i sin tur vidarebefordrar ordern till en marknadsplats. Vanligen är det ett krav att intermediären i sin tur är medlem på marknadsplatsen. För att bli medlem ställs speciella krav som bl.a. innebär en bedömning av medlemmens lämplighet, inte minst i fråga om att kunna garan- tera att kundernas affärer fullföljs ordentligt med betalning och leverans. Detta har betydelse för att marknadsplatsen och de som handlar där ska kunna lita på att handeln genomförs på ett om- sorgsfullt sätt. Medlemskap är typiskt sett ett krav för handel på de flesta aktiebörser.

Mäklaren/medlemmen är visserligen formellt en motpart i affären, men denne agerar i praktiken som förmedlare av köp- och säljintressen till en marknadsplats.

4.1.2Exekvering av kundorder mot det egna lagret

I stället för att vidarebefordra kundens order till en marknadsplats kan mäklaren/värdepappersinstitutet ibland genomföra ordern mot det egna lagret av värdepapper. I detta fall träder således värde- pappersinstitutet själv in som motpart i affären.

4.1.3Matchning av kunders köp- och säljintressen i det egna systemet

Om värdepappersinstitutet har två motstående kundorder som motsvarar varandra kan institutet i stället välja att matcha dessa i det egna systemet. I detta fall behöver värdepappersinstitutet i princip inte träda in som motpart i affären. I praktiken sker detta dock.

4.1.4Interbankhandel

I viss värdepappershandel är det vanligt att värdepappersinstitut handlar direkt med varandra utan att använda en marknadsplats. Handeln sker ofta genom att värdepappersinstituten ringer runt till

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

varandra och hör efter vilka köp- och säljintressen som finns. Denna form av handel kan ske antingen på kunders uppdrag eller för egen räkning. Detta är den dominerande handelsformen på exempelvis räntemarknaden (se vidare avsnittet om räntemark- naden). Även denna handel sker typiskt sett genom att ett värde- pappersinstitut går in som motpart och utför affären mot eget lager.

4.1.5Interbankhandel som förmedlas via broker

Ibland kan dock affärerna på den professionella räntemarknaden förmedlas av en särskild mellanhand – en broker. Skälet till detta är framför allt att parterna vill kunna uppnå anonymitet i handeln. Detta förekommer exempelvis på en del av räntemarknaden.

Varianter och blandformer av de ovan skisserade handels- modellerna förekommer givetvis. Det behöver heller inte vara klart på förhand vilken modell som i slutändan blir tillämplig. Man kan tänka sig att en kund har ett köp- eller säljintresse i en mycket stor post. Kunden vänder sig till en mäklare, som i sin tur kanske först sonderar intresset bland egna kunder, i andra hand ringer runt till andra mäklare. Enligt vilken modell affären slutligen genomförs beror således på omständigheterna.

Under 2004 var den andel av den totala rapporterade aktie- omsättningen som utfördes utanför börsens automatiska order- system ca 24 procent – eller ca 800 miljarder kronor.

4.2Aktiemarknaden

Aktier är benämningen på ägarnas andelar i ett bolag(aktiebolag), och den kapitalinsats som ägarna bidragit med i utbyte mot aktier bildar bolagets aktiekapital. En aktie är i grunden en rätt till bolagets tillgångar och resultat efter det att bolagets fordringsägare, i första hand bolagets långivare, fått sitt. Eftersom värdet på denna rätt är beroende av bolagets lönsamhet, är aktiekapital att betrakta som riskkapital. Aktieägarna har dock begränsat ansvar för bolagets verksamhet i den meningen att de inte kan förlora mer än vad de satsat i bolaget. En del av bolagets vinster brukar komma aktie- ägarna till del direkt i samband med aktieutdelningen, som i Sverige vanligen sker en gång per år, medan resten av resultatet tillförs

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

bolagets egna kapital. Aktieinnehav ger också bestämmanderätt över bolaget; varje aktie ger upphov till ett visst röstvärde på bolagets stämma.2

Bolag som expanderar och som har behov av tillskott av finan- siering kan antingen låna pengar av ett kreditinstitut, ge ut obliga- tioner på räntemarknaderna eller emittera nya aktier. De risker som är förknippade med att låna ut till expanderande affärsverksamhet gör att företagens kapitalbehov sällan helt kan tillgodoses av enbart ränte- och kreditmarknaderna, åtminstone inte till rimliga kost- nader. En del av dessa bolags finansieringsbehov kan därför behöva tillgodoses genom att de ger ut nya aktier som de säljer till risk- villiga investerare.

För att förmedlingen av riskkapital mellan företag och en bredare skara investerare ska ske så effektivt som möjligt är det ofta fördelaktigt att vända sig till en organiserad marknadsplats för aktier (se kapitel 5 Principer för en finansiell reglering för en ut- förligare genomgång av aktiemarknadens roll).

Den övervägande delen av handeln i svenska aktier sker fort- farande över Stockholmsbörsen. Vid sidan av handeln på Stock- holmsbörsen organiseras aktiehandel även lokalt hos värdepappers- institut och på några mindre marknadsplatser.

4.2.1Aktiehandeln på Stockholmsbörsen

I några följande avsnitt görs en genomgång över handelsstruktur, omsättning, börsmedlemmar, emittenter och placerare på Stock- holmsbörsen.

Börsmedlemmarna

All handel på Stockholmsbörsen sker genom börsens medlemmar och såväl stora som små investerare måste gå via någon av dessa medlemmar för att få köpa eller sälja aktier. Börsmedlemmarna består dels av svenska värdepappersinstitut, dvs. värdepappersbolag och kreditinstitut med Finansinspektionens tillstånd att bedriva värdepappersrörelse, dels av s.k. fjärrmedlemmar, dvs. utländska företag som bedriver börshandel i Sverige. Stockholmsbörsen har

2 Vanligen gäller principen en aktie/en röst, men avvikelser med differentierade röstvärden förekommer. Exempelvis kan det i ett aktiebolag finnas A-aktier som ger 10 röster per aktie och B-aktier som endast ger en röst per aktie.

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

ett sjuttiotal medlemmar i handeln, varav ett fyrtiotal är fjärr- medlemmar.

Börsmedlemmarna har ca 600 auktoriserade mäklare med till- träde till marknadsplatsen knutna till sig.

Tabell 4.1 De 25 mest aktiva medlemmarna på Stockholmsbörsen 2004*

	Börsmedlem	Omsättning
		Miljarder kronor
1	Enskilda Securities AB	681
2	Carnegie Investment Bank AB	581
3	Fischer Partners Fondkommission AB	518
4	Svenska Handelsbanken AB	472
5	Morgan Stanley & Co. International Ltd.	392
6	Hagströmer & Qviberg Fondkommission AB	384
7	Kaupthing Bank Sverige AB	278
8	Nordea Bank AB (publ)	249
9	FöreningsSparbanken AB	241
10	NeoNet Securities AB	236
11	Deutsche Bank AG	233
12	Goldman Sachs International	227
13	Alfred Berg Fondkommission AB	206
14	UBS Limited	195
15	ABG Sundal Collier AB	177
16	E*Trade Sverige AB	169
17	Credit Suisse First Boston (Europe) Ltd	166
18	Citigroup Global Markets Limited	157
19	Öhman J:or Fondkommission AB, E.	153
20	Nordnet Securities Bank AB	117
21	Danske Bank A/S	115
22	Avanza Fondkommission AB	111
23	Lehman Brothers International	101
24	Merrill Lynch International	84
25	Dresdner Kleinwort Wasserstein Sec. Ltd.	68
	Summa 1 25	6 311
	Totalt, samtliga 68 börsmedlemmar	6 781

Källa: Stockholmsbörsen AB

*) Gäller avistahandeln i aktier på A-, O- och Xterna listan. Omsättningssiffrorna är dubbelräk- nade, eftersom båda sidorna av en transaktion alltid involverar en börsmedlem.

Handelsstruktur

En stor del av aktiehandeln i Sverige är automatiserad i be- märkelsen att order matchas i Stockholmsbörsens elektroniska handelssystem SAXESS. Systemet består av en centraldator med

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

anslutna arbetsstationer placerade hos medlemmarna. Mäklaren kan kontinuerligt följa vad som händer på marknaden, t.ex. vilka avslut som görs och vilka order som de andra börsmedlemmarna lägger in.

Efter det att en köpare eller säljare gett en köp- eller säljorder till sitt värdepappersinstitut vidarebefordras ordern till en mäklare och läggs in i en orderbok i handelssystemet. Många av börsmedlem- marna tillhandahåller i dag tjänster för orderläggning via Internet, vilket ofta kan innebära lägre explicita transaktionskostnader (t.ex. courtage) än handel som går via värdepappersbolag och banker.

Ordern kan antingen läggas in i systemet som en s.k. limitorder med högsta köpkurs eller lägsta säljkurs angiven eller som en s.k. marknadsorder där mäklaren får uppdraget att handla till bästa till- gängliga kurs. I orderboken sorteras limitorderna efter pris och tidpunkt. Den högsta köp- och lägsta säljkursen hamnar högst upp i orderboken. Om priset är detsamma för flera order sorteras de in efter den tidpunkt de registrerades i systemet. Hur länge ordern ligger i systemet beror på om det i orderboken finns motsvarande order att göra avslut mot. När en marknadsorder når det automa- tiska handelssystemet expedieras den i princip i tidsordning direkt mot inlagda limitorder. Innan dess har den dock hanterats av en mäklare, som bedömer när olika delar av den ska läggas in. Man kan något tillspetsat säga att limitorder tillför likviditet medan mark- nadsorder konsumerar likviditet i handeln.

En avvikelse från tidsordningen gäller när en och samma medlem lagt in både en köporder och en säljorder för samma värdepapper i systemet. I detta fall matchas dessa order först, utan avseende på var i turordningen dessa order befinner sig. Detta gäller såväl limitorder som marknadsorder. Det finns också en rad handels- regler, exempelvis för att hantera order som kan verka störande för handeln, som innebär att de inte nödvändigtvis exekveras. Vidare finns det rutiner som innebär att genomförda avslut som skett i strid med börsens regler kan makuleras.

Efter ett avslut skickas informationen till VPC, där affären av- vecklas. Det innebär att aktierna avregistreras från säljarens avstäm- ningskonto och registreras på köparens (om kunden har en depå hos en mäklare registreras transaktionen i stället på depåhållarens förvaltarkonto i VPC). Samtidigt sker betalning via köparens och säljarens banker. Först när detta är gjort är affären slutgiltigt genomförd (vanligen tre dagar efter avslut).

Även om limitorder och marknadsorder är de enda typer av order som förekommer i börsens handelssystem finns det varianter

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

av hur dessa exekveras. Det är exempelvis inte ovanligt att en kund vill att en större order portioneras ut i systemet i mindre poster, framför allt för att undvika alltför kraftiga förändringar i prisbilden. Det finns då en möjlighet för kundens mäklare att i börsens handelssystem lägga s.k. isbergsorder, där endast en del av den totala orderstorleken (”toppen av isberget”) är synlig för andra aktörer. När en delpost är exekverad läggs automatiskt nästa del- post ut i systemet, och så vidare tills hela ordern är utförd.

Även i ledet mellan kund och mäklare kan det givetvis före- komma andra typer av order än rena limitorder eller marknads- order. En inte alldeles ovanlig ordetyp är s.k. VWAP-order (Volume Weighted Average Price). I en VWAP-order sker pris- sättningen gentemot kunden som ett viktat genomsnitt av priserna i samtliga transaktioner under dagen i det aktuella värdepappret.

Emittenter på Stockholmsbörsen

Vid utgången av 2004 var 277 bolag inregistrerade eller noterade på Stockholmsbörsen.3 De bolag som vill bli noterade på börsen måste förbinda sig att förse marknaden med information om beslut och händelser som kan ha kurspåverkande effekt. Skälet är att alla som handlar ska ha tillgång till samma information. Kraven på de bolag som söker börsnotering varierar något beroende på vilken av listor- na de söker sig till.

Börsbolagen noteras antingen på A-listan eller på O-listan. På A- listan ställs bl.a. krav på dokumenterad vinstintjäning och historik vilket inte gäller för O-listan.4 Dessutom ska ett bolag på A-listan ha minst 2 000 aktieägare som vardera äger aktier motsvarande minst en handelspost, som är det antal aktier som motsvarar ca 20 000 kronor, medan ett bolag på O-listan ska ha minst 500 aktieägare som vardera äger aktier motsvarande minst en handels- post, men som här motsvarar ca 10 000 kronor. Beslut om notering

3I detta avsnitt används begreppet ”noterad” generiskt för både inregistrerade och noterade börsbolag.

4För att noteras på O-listan måste emellertid ett bolag som inte har dokumenterad vinst- intjäningsförmåga i prospektet visa att bolaget har tillräckliga finansiella resurser för att kunna bedriva planerad verksamhet minst under den närmaste tolvmånadersperioden efter första noteringsdag. Vidare ställs på bolag som saknar finansiell historik särskilda krav på den icke-finansiella informationen i prospektet för att investerarna sak kunna göra en väl- grundad bedömning av bolaget och dess verksamhet. Detta gäller särskilt om när bolaget räknar med att gå med vinst samt hur bolaget avser att finansiera sin verksamhet fram till dess.

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

fattas av Stockholmsbörsens bolagskommitté. Vid utgången av 2004 befanns knappt 20 procent av börsbolagen på A-listan och resten på O-listan.

A-listan är indelad i segmenten Mest omsatta och Övriga, medan O-listan delats in i Attract 40 och Övriga. Avgörande för vilket segment ett bolag hamnar i är omfattningen på handeln och bolagets marknadsvärde.

Tillförseln av nytt kapital på börsen kan ske antingen genom nyemissioner, dvs. att befintliga börsbolag ökar aktiekapitalet genom att ge ut nya aktier, eller genom att nya bolag introduceras på börsen. Under 2004 gjordes 27 nyemissioner i befintliga börs- bolag till ett sammanlagt värde av ca 7,5 miljarder kronor. Inget riskkapital tillfördes under året via nyintroduktioner.

Placerare på aktiemarknaden

Aktieägandet i Sverige är spritt och omfattande. Det samlade börs- värdet uppgick vid utgången av 2004 till ca 2 700 miljarder kronor. Av detta avsåg 15 procent de svenska hushållens direkta aktie- innehav. De finansiella företagens andel av aktieägandet uppgick vid utgången av 2004 till knappt 29 procent, varav 11 procent- enheter utgjordes av fonder. De icke-finansiella företagens andel var knappt 9 procent. Den offentliga sektorns innehav utgjorde drygt 9 procent av den samlade aktieförmögenheten, varav AP- fondernas innehav utgjorde knappt fyra procentenheter. Drygt en tredjedel av det samlade börsvärdet innehades vid utgången av 2004 av utländska placerare. Icke vinstdrivande organisationers aktie- innehav uppgick till knappt 5 procent av det totala börsvärdet.

Omsättning och marknadsvärde på Stockholmsbörsen

Omsättningen i aktiehandeln på Stockholmsbörsen uppgick till ca 3 390 miljarder kronor under 2004, en ökning med nästan 1 000 miljarder jämfört med föregående år. Den genomsnittliga omsätt- ningen per börsdag uppgick därmed till ca 13,5 miljarder kronor. Runt 27 procent av omsättningen på aktiemarknaden under 2004 skedde i Ericssonaktier.

SOU 2006:50 Den finansiella handeln i Sverige


Tabell 4.2	Nyckeltal för aktiehandeln på Stockholmsbörsen 2004

Marknadsvärde 31/12 2004		2 699 miljarder kronor
Omsättning, 2004		3 391 miljarder kronor
Genomsnittlig dagsomsättning		13, 5 miljarder kronor
Årsomsättning, antal aktier		83 miljarder
Antal avslut under året		10	,5 miljoner
Genomsnittligt belopp per avslut		323	645 kronor
Genomsnittligt antal avslut per dag			41 907
Stockens omsättningshastighet			1,24

Källa: Stockholmsbörsen.
Diagram 4.1 Aktieomsättning och marknadsvärde på Stockholmsbörsen
	1994–2004, miljarder kronor
5 000
4 000
3 000
2 000
1 000
0
1994	1995	1996	1997	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004
		Aktieomsättning				Marknadsvärde
Källa: Stockholmsbörsen.

Integrationstendenser i börshandeln

Aktiehandeln inom Norden och Baltikum har alltmer kommit att integreras. I dag tillämpas en rad gemensamma regler för börs- handeln i Danmark, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Norge och Sverige, inom ramen för det s.k. NOREX-samarbetet. Numera tillämpas även samma aktiehandelssystem – SAXESS – på börserna i Helsingfors, Köpenhamn, Oslo, Reykjavik, Riga, Stock- holm, Tallinn och Vilnius.

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

Stockholmsbörsen drivs av OMX Exchanges, som är ett hel- ägt dotterbolag till OMX AB.5 OMX ägdes vid slutet av 2003 till 62,2 procent av svenska institutioner. Andelen finskt ägande var 8,2 procent. Den totala andelen utländskt ägande var 26,9 procent. Börsverksamheten drivs organisatoriskt i huvudsak inom affärs- området OMX Nordic Market Places och kommuniceras externt under det gemensamma namnet ”Den Nordiska Börsen”.

OMX äger och driver, förutom Stockholmsbörsen, även börser- na i Helsingfors, Köpenhamn, Tallinn, Riga och Vilnius samt värdepapperscentralerna i Estland och Lettland. Den finländska värdepapperscentralen, APK, ägs i dag till 100 procent av VPC AB, som i sin tur ägs till ca 20 procent av OMX AB.

Genom att skapa en integrerad aktiemarknad hoppas man uppnå skalfördelar och synergier samt förbättra likviditeten i aktie- handeln. En effekt av integrationen är att börsmedlemmar och investerare i ökad omfattning får tillgång till nordiska och baltiska värdepapper via en anslutningspunkt till det gemensamma handels- systemet. Harmoniserade regler, öppettider m.m. anses också vara faktorer som gynnar handeln.

Den 30 december 2004 var totalt 509 bolag noterade på de av OMX ägda börserna. Totalt fanns 122 medlemmar, varav 48 var medlemmar på mer än en börs. Den sammanlagda aktieomsätt- ningen på de börser som under 2004 ingick i OMX Exchanges uppgick under året till i genomsnitt 20 miljarder kronor per dag (varav Stockholmsbörsen stod för ca två tredjedelar). Det totala marknadsvärdet för alla noterade bolag på OMX Exchanges upp- gick vid slutet av 2004 till ca 4 225 miljarder kronor (varav värdet av bolagen på Stockholmbörsen utgjorde ca 64 procent).

4.2.2Övriga börser

Utöver Stockholmsbörsen har också Nordic Growth Market (NGM) Finansinspektionens tillstånd att driva börs i Sverige. NGM har specialiserat sig på mindre tillväxtbolag och erbjuder notering och aktiehandel på listorna NGM Official och NGM Equity samt derivathandel på listan Nordic Derivatives Exchange (NDX). På NGM Equity finns ett femtiotal aktier noterade. Under 2004 var omsättningen i handeln ca 1,4 miljarder kronor.

5 Tidigare OM Hex AB. Namnbytet skedde den 31 augusti 2004.

100

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

4.2.3Auktoriserade marknadsplatser

I svensk lagstiftning finns även begreppet auktoriserad marknads- plats. En auktoriserad marknadsplats fungerar i allt väsentligt som en börs, men har inte samma krav på styrelsens sammansättnng och inrättande av disciplinnämnd som en börs och har något mindre långtgående krav i fråga om kursnotering, information och rapport- ering. För närvarande är det endast AktieTorget AB som driver verksamhet som auktoriserad marknadsplats i Sverige. AktieTorget AB ägs helt av AktieTorget Holding AB, som i sin tur ägs av Stiftelsen Lokal Aktiehandel samt ett antal fysiska personer. På AktieTorget handlas framför allt s.k. tillväxtaktier i mindre bolag. I mars 2005 fanns 33 bolag noterade på AktieTorget. Under 2004 uppgick omsättningen i handeln på AktieTorget till ca 700 miljoner kronor.

4.2.4Organiserad handel utanför marknadsplatserna

Det sker även inofficiell handel i mindre bolags aktier, som inte är noterade på börs eller auktoriserad marknadsplats. Sådan handel benämns ibland listhandel och organiseras av företag med tillstånd att driva värdepappersrörelse. Den handel som sker på Nya Mark- naden är ett exempel på detta. De bolag som handlas på Nya Marknaden är inte noterade på Stockholmsbörsen, men handeln sker, liksom AktieTorgets, via Stockholmsbörsens handelssystem SAXESS. Information om kurser, volymer och orderdjup offentlig- görs i realtid genom samma kanaler som för börsaktier. Däremot ansvarar inte Stockholmsbörsen för övervakningen av bolagen på Nya Marknaden. Varje bolag har istället en ”sponsor” som utgörs av någon av Stockholmsbörsens medlemmar, som enligt avtal med Stockholmsbörsen ansvarar för att bolaget uppfyller kraven för att handlas på Nya Marknaden och följer vissa informationskrav. Sponsorerna måste i sin tur ingå avtal med de bolag som de ansvarar för på Nya Marknaden. I dessa avtal specificeras kraven för att handlas på Nya Marknaden, bl.a. i fråga om aktiespridning, marknadsvärde och informationsgivning.

101

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

Ett annat exempel på listhandel i onoterade aktier är den handel som sker på Göteborgs OTC-lista6.

På Stockholmsbörsen finns även en kurslista för handel med aktier i utländska bolag som inte är noterade på Stockholmsbörsen, den s.k. Xterna listan. Handeln på Xterna listan sker i börsens handelssystem och regelverket för börsens medlemmar tillämpas. Men bolag på Xterna listan tecknar inte något noteringsavtal med Stockholmsbörsen på det sätt som gäller för bolag på börsens A- och O-lista. För att ett bolag ska bli upptaget på Xterna listan krävs bl.a. att en eller flera marknadsgaranter har åtagit sig att svara för en marknad i bolagets aktier. Marknadsgaranterna måste teckna avtal med börsen om innehållet i åtagandet. Bolagets aktier måste avvecklas och kontoföras i VPC i enlighet med VPC:s regelverk och flertalet bolagshändelser som kan inträffa kommer att hanteras av VPC.

För närvarande handlas endast ett bolag (Pfizer Inc.) på Xterna listan.

4.2.5Handeln med aktierelaterade derivat

Stockholmsbörsen tillhandahåller integrerad handel och clearing av standardiserade optioner och terminer baserade på svenska och vissa utländska aktier. Handeln bedrivs i en gemensam orderbok, i vilken även medlemmar på Oslo Börs respektive EDX London kan delta. Vidare tillhandahåller börsen en OTC-clearing med bl.a. aktiederivatkontrakt som inte är upptagna till handel.

En aktieoption är ett kontrakt där innehavaren har rätten, men inte skyldigheten, att köpa eller sälja en aktie vid en given tidpunkt i framtiden till ett förutbestämt pris. Utfärdaren av optionen har i sin tur skyldigheten men inte rätten att genomföra affären. En aktietermin är ett kontrakt där köpare och säljare förbundit sig att vid en given framtida tidpunkt till ett i förväg fastställt pris köpa respektive sälja en viss aktie.

Förutom derivatkontrakt kopplade till enskilda aktier, handlas på Stockholmsbörsen optioner och terminer som är kopplade till börsens egna aktieindex, s.k. OMX-optioner och OMX-terminer.

6 Göteborgs OTC-lista startades 1995 av Thenberg & Kinde Fondkommission AB med syfte att hjälpa företag som önskade öka sitt riskkapital eller sprida ägandet. Under åren har ett tjugotal företag varit noterade på Göteborgs OTC-lista och därefter gått vidare till andra listor eller blivit uppköpta. I dag omfattar listan sju företag.

102

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

Antalet standardiserade derivatkontrakt relaterade till svenska aktier och OMX-index som omsattes på Stockholmsbörsen under 2004 var total ca 87 miljoner. Största delen (två tredjedelar) avsåg aktieoptioner, 18 procent avsåg OMX-terminer, 10 procent OMX- optioner och 5 procent utgjordes av aktieterminer. Handeln be- drivs i kontrakt om 100 aktier vardera.

Förutom denna handel med standardiserade aktie- och aktie- indexderivat sker på Stockholmsbörsen även handel med s.k. warranter. Ordet warrant används i dag på den svenska finans- marknaden för en ganska vildvuxen flora av värdepapper. Warranter liknar i flesta avseenden köpoptioner, dvs. de ger innehavaren rättigheten, men inte skyldigheten, att köpa en underliggande tillgång till ett bestämt pris innan eller vid en bestämd tidpunkt. Warranter kan ges ut med ett stort spektrum av underliggande till- gångar, som inhemska aktier, utländska aktier, inhemska aktie- index, utländska aktieindex, aktiekorgar, valuta, råvaror etc. Ut- märkande för warranter är att de i regel har betydligt längre tids- horisont än vanliga optioner – ibland flera år. De utfärdas också av någon annan – oftast en bank eller ett värdepappersbolag – än den som emitterat den underliggande tillgången, vilket skiljer warranten från exempelvis en teckningsoption. Vidare är warranten överlåt- bar. Därmed skiljer den sig från de icke överlåtbara kontrakt som upprättas för standardiserade optioner på Stockholmsbörsen (som agerar central motpart i dessa affärer). Motpartsrisken torde där- med vara högre för warranter än för standardoptioner.

Under 2004 uppgick omsättningen i warranter på Stockholms- börsen till ca 9 miljarder kronor. Dessa var fördelade på ca 315 000 avslut. I slutet av året var 1 491 warranter noterade på Stockholms- börsen.

Warranter handlas i Sverige även på Nordic Derivatives Exchange (NDX), som drivs av börsen Nordic Growth Market (NGM).

4.3Räntemarknaden

4.3.1Inledning

Marknaden i räntebärande instrument avviker på många sätt från marknaden i aktier såväl vad avser aktörer som motiv och handels- sätt. Till skillnad mot aktiemarknaden handlas på räntemarknaden

103

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

med instrument med en i förväg fastställd avkastning – en ränta. Räntehandeln baseras i hög grad på jämförelser med en räntekurva för riskfri placering i statspapper, vilken sätter en norm för räntan på olika löptider. Detta kan jämföras med aktiehandeln där varje bolag i princip erbjuder unika förutsättningar, varför en aktieplace- rare kan komma att göra omplaceringar mellan bolag i samma bransch.

Räntemarknaden brukar ofta delas in i en obligationsmarknad och en penningmarknad. På obligationsmarknaden handlas värde- papper – obligationer – med löptider i regel från ett år och uppåt, medan handeln på penningmarknaden omfattar t.ex. statsskuld- växlar och certifikat, vanligen med löptider om upp till ett år.

Även om aktörerna i stort är desamma (framför allt staten, bostadsinstitut och banker) och utgivningsförfarande samt han- delsstruktur är likartade på obligations- och penningmarknaderna, med undantag för det allra kortaste löptidssegmentet, så skiljer sig syftet med handeln på de olika delmarknaderna något. Förenklat kan man säga att obligationsmarknadens huvudsakliga uppgift är att förmedla långsiktigt sparande till aktörer som har behov av kapital. På penningmarknaden är likviditetshantering en fram- trädande uppgift vid sidan om kort finansiering. På penningmark- nadens kortaste avsnitt – med löptider från en dag upp till en vecka

– sker bl.a. daglig utjämning av under- och överskott på mark- nadsaktörernas transaktionskonton. En mycket stor del av omsätt- ningen på räntemarknaden sker i detta kortaste segment och kon- traktslösningarna är ofta speciella.

Som komplement till de grundläggande instrumenten på ränte- marknaden handlas även derivatinstrument med räntebärande instrument som underliggande tillgång. Dessa derivatinstrument hjälper bl.a. räntemarknadens aktörer att sprida och hantera risker. Med hjälp av derivatinstrumenten kan också aktörerna förändra sina nettopositioner och skapa i stort sett vilka löptider de vill i sina ränteportföljer. På så sätt är investerarna i praktiken inte så be- roende av om värdepapperet ursprungligen emitterats med en kort eller lång löptid. Att förklara uppdelningen av räntemarknaden i en obligationsmarknad och en penningmarknad utifrån placerarnas skilda syften i form av likviditetsbehov eller långa placeringshori- sonter ska därför ses som en pedagogisk förenkling. I verkligheten kan aktörernas syften på de olika delmarknaderna avvika från denna beskrivning.

104

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

4.3.2Obligationsmarknaden

Räntebärande värdepapper ges ut på obligationsmarknaden där handeln i regel omfattar löptider från ett år och längre. En obli- gation är ett löpande skuldebrev, vanligtvis bestående av en serie delbetalningar (kuponger) och en slutbetalning. Obligationer ges ut av exempelvis staten, bostadsinstitut, kommuner eller företag och kan enkelt överlåtas mellan innehavare. På obligationsmark- naden sammanförs de aktörer som förvaltar långsiktigt sparande med dem som är i behov av lånekapital.

Obligationsmarknaden kan delas in i en primärmarknad, där nya obligationer ges ut (emitteras), och en sekundärmarknad, där obligationerna köps och säljs vidare. En försäljning på primär- marknaden ger ett betalningsflöde direkt till utfärdaren av obliga- tionen. Utfärdaren av obligationen är således låntagare på mark- naden.

De dominerande låntagarna på obligationsmarknaden är staten och bostadsinstituten. Utgivning av obligationer hör ofta samman med ett finansieringsbehov som sträcker sig över lång tid. Place- rarna på obligationsmarknaden har ofta också ett intresse av ett mer långsiktigt innehav. Den som köpt en obligation vid emis- sionstillfället kan även välja att sälja den vidare på sekundärmark- naden. Om sekundärmarknaden fungerar väl skapas god likviditet i handeln, vilket leder till att obligationerna blir mer attraktiva för placerarna. Detta leder i sin tur till minskade upplåningskostnader för emittenterna på primärmarknaden.

Emittenter på obligationsmarknaden

Den största emittenten på obligationsmarknaden är staten. Statens upplåning på obligationsmarknaden via Riksgäldskontoret finan- sierar underskotten i statsbudgeten. Statsobligationer svarade i slutet av 2004 för knappt hälften av den utestående stocken på obligationsmarknaden, vilket motsvarade ca 770 miljarder kronor. Detta innebar en ökning med 40 miljarder kronor jämfört med ut- gången av föregående år.

Den näst största gruppen av emittenter är bostadsinstituten. Bostadsinstituten emitterar obligationer främst för att finansiera utlåning till allmänhetens köp av fastigheter. Bostadsinstitutens samlade upplåning hade vid slutet av 2004 ökat med tre miljarder

105

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

kronor till 552 miljarder kronor jämfört med utgången av före- gående år. Detta kan jämföras med en ökning om ca 60 miljarder kronor mellan slutet av 2002 och slutet av 2003. Bostadsinstitutens upplåning svarade för drygt en tredjedel av den totala utestående stocken på obligationsmarknaden.

Även de icke-finansiella företagen kan genom utgivning av obligationslån skaffa sig kapital. De icke-finansiella företagens upp- låning på den svenska obligationsmarknaden svarade vid utgången av 2004 för ca 110 miljarder kronor, vilket var en minskning om knappt tio miljarder kronor jämfört med föregående år. Många företag, främst större börsbolag, vänder sig till internationella företagsobligationsmarknader i euro eller amerikanska dollar för att få tillgång till kapital. I regel används derivatinstrument, främst valutamarknadssvappar, för att omvandla lånet i utländsk valuta till svenska kronor (se vidare avsnitt 4.3.4, Derivatinstrument på valutamarknaden).

Endast ett litet antal kommuner och landsting (åtta kommuner och två landsting) hade vid utgången av 2004 utestående börs- noterade obligationslån i eget namn. Av dessa tio hade Stockholms läns landsting den i särklass största utestående stocken. Bland kommunerna hade Sundsvalls kommun och Södertälje kommun störst utestående stockar. Utöver dessa hade ytterligare 125 kom- muner och tre landsting utestående obligationslån i samverkan med Kommuninvest, som är ett kreditmarknadsföretag. Kommunernas upplåning uppgick vid slutet av året till ca 13 miljarder kronor, vilket var en smärre minskning jämfört med utgången av före- gående år.

Även banker och ”övriga kreditmarknadsföretag” ökade sin upp- låning via obligationsmarknaden under 2004. För bankernas del innebar detta en ökning på drygt 50 procent till 70 miljarder kro- nor. Upplåningen för övriga kreditmarknadsföretag motsvarade drygt 60 miljarder kronor.

Placerare på den svenska obligationsmarknaden

Bland placerarna på obligationsmarknaden hade kategorin ”ut- landet” och försäkringsbolagen de största innehaven i slutet av 2004. Vid utgången av 2004 hade försäkringsbolagen ökat sitt inne- hav på obligationsmarknaden med ca 60 miljarder kronor i jäm- förelse med föregående år till drygt 600 miljarder kronor, vilket

106

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

motsvarade drygt två femtedelar av totalt utestående belopp. Även utlandet ökade sitt innehav på obligationsmarknaden i slutet av 2004 i jämförelse med föregående år, vilket innebar en ökning med ungefär 70 miljarder kronor till drygt 530 miljarder kronor. Detta motsvarade en tredjedel av det totala utestående beloppet.

Bankernas innehav på obligationsmarknaden minskade med en tredjedel till drygt 130 miljarder kronor vid utgången av 2004 jämfört med innehaven föregående år. Kategorin ”företag och övriga” minskade sitt innehav på obligationsmarknaden till närmare 200 miljarder kronor vid utgången av 2004.

AP-fondernas innehav av svenska obligationer har minskat be- tydligt över åren, men hade vid utgången av 2004 ökat något jämfört med föregående år. AP-fondernas innehav på obligations- marknaden motsvarade drygt 130 miljarder kronor.

Emissionsförfarande

På primärmarknaden emitteras statsobligationer som försäljs genom auktioner, där Riksgäldskontorets auktoriserade återför- säljare deltar. Återförsäljare är ett antal banker och värdepappers- bolag som Riksgäldskontoret ingått avtal med. I dagsläget används sex eller sju återförsäljare, beroende på vilken form av värdepapper som ska auktioneras ut.

Enligt återförsäljningsavtalen åtar sig återförsäljarna att vara marknadsgaranter (”market makers”). Att vara marknadsgarant innebär ett åtagande om att lämna bud i alla emissioner och att till kunder ställa priser på värdepapper som staten gett ut. Även bostadsinstituten ger ut sina obligationer genom auktoriserade återförsäljare, som består av banker och värdepappersbolag. På primärmarknaden för bostadsobligationer sker dock inget auk- tionsförfarande utan försäljningen till återförsäljarna sker löpande efter bostadsinstitutens lånebehov, så kallad on tap-försäljning.

Företag har ofta avtal med en eller flera banker om låneprogram inom vilka företagen emitterar obligationer till vissa i förväg be- stämda villkor. Som tidigare nämnts emitterar företag även värde- papper utomlands och omvandlar sedan lånen till svenska kronor med hjälp av derivatinstrument. Eftersom omvandlingen till svenska kronor inte beaktas i statistikberäkningen, ger statistiken i praktiken en underskattning av företagens upplåning i svenska kronor.

107

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

Vid sidan av de företagsemissioner som riktar sig till en större krets placerare finns en marknad för riktade emissioner (”private placements”). Med dessa avses oftast obligationslån som i sin hel- het placeras hos en eller ett fåtal investerare. Villkoren är föremål för förhandlingar och utformningen av emissionen anpassas i stor utsträckning till investerarens önskemål. Det har blivit allt van- ligare att företag väljer denna form av obligationsupplåning.

Handelsstruktur

En aktiv sekundärmarknad, dvs. en andrahandsmarknad, i obliga- tioner finns huvudsakligen för stats- och bostadsobligationer, medan företagsobligationer normalt hålls till förfall av placerarna. Statsobligationerna är, som en följd av att de ges ut i stora volymer och har en låg kreditrisk, de värdepapper som har den största omsättningen på obligationsmarknaden.

Marknaden för statsobligationer är till stor del fortfarande en telefonmarknad, även om det förekommer en viss utveckling mot en mer terminalbaserad marknad. I maj 2001 introducerades näm- ligen en elektronisk plattform för interbankhandel i statsobliga- tioner. För närvarande sker handeln på denna med tre så kallade benchmarkobligationer, vilka är de mest omsatta statsobligationer- na med löptider om två, fem respektive tio år. Denna handel sker i Stockholmsbörsens elektroniska system SAXESS. För närvarande är den elektroniska handeln i benchmarkobligationer tillgänglig endast för marknadsgaranter. Det beror på att interbankmarknaden har alltför få aktörer för att garantera likviditet i en rent order- driven marknad. Likviditeten, i meningen av hur stora volymer som kan avslutas utan att prisbilden förändras, har under det senaste året ökat på denna elektroniska ränteplattform. Än så länge sker dock endast en mindre del av all omsättning på obligationsmark- naden i SAXESS. De flesta affärerna görs dock som sagt alltjämt upp på telefon.

Jämfört med aktiehandeln sker betydligt färre avslut på ränte- marknaden, men vanligtvis till avsevärt högre belopp. Eftersom antalet affärer är relativt litet används i stor utsträckning marknads- garanter, som ställer köp- och säljkurser både i handeln sinsemellan och i handeln med kunder. Handeln mellan marknadsgaranterna brukar kallas ”interbankhandel”, medan övrig handel brukar kallas ”kundhandel”. All kundhandel, även sådan där varken slutlig

108

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

köpare eller säljare är en marknadsgarant, sker via en marknads- garant som motpart. Att marknadsgaranten går in som motpart och alltså utför affären mot eget lager hänger samman med att de få- taliga avsluten inte möjliggör orderdriven handel. Eftersom mark- nadsgaranterna hela tiden ställer tvåvägspriser mot varandra blir prisskillnaderna dem emellan obetydliga.

Som stöd för interbankhandeln finns särskilda mäklarhus. I den institutionella räntehandeln är dessa s.k. brokers väletablerade inter- nationella företag. De har enbart institutionella aktörer som kunder och tar inga egna positioner. Interbankaktörerna kan välja att annonsera sina intressen via en broker för att slippa visa dem för sina konkurrenter.

En interbankaktör vet inte vem som finns ”på andra sidan” av en affär, bara att det är en sedan tidigare godkänd motpart. En majoritet av marknadsgaranterna i statsobligationer uppträder ock- så som marknadsgaranter i bostadsobligationer. Eftersom handeln i företagsobligationer inte är så omfattande i Sverige är det ovanligt att både köp- och säljpriser noteras för dessa.

Omsättning på obligationsmarknaden

Omsättningen på obligationsmarknaden ökade något under 2004 i jämförelse med föregående år till i genomsnitt drygt 32 miljarder kronor per dag. Denna ökning kan hänföras till en ökning i den genomsnittliga omsättningen i statsobligationer från 19 miljarder kronor per dag under 2003 till drygt 22 miljarder kronor per dag under 2004. Den genomsnittliga omsättningen i bostadsobliga- tioner uppgick till drygt nio miljarder kronor per dag under 2004 och var därmed oförändrad från föregående år. Av den totala om- sättningen i statsobligationer under hela 2004 skedde över 97 pro- cent på sekundärmarknaden. Endast ca 150 miljarder kronor (mindre än tre procent) avsåg primärmarknaden, dvs. i form av nyemissioner.

Vid sidan av den institutionella obligationshandeln sker även viss obligationshandel i mindre skala på SOX, som är en del av Stock- holmsbörsen. Här handlas exempelvis privatobligationer utgivna av bostadsinstitut och som främst är riktade till privatpersoner och andra mindre placerare. Omsättningen på SOX uppgick totalt till drygt 4,2 miljarder kronor under 2004. Detta innebar dels en

109

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

ökning med en tredjedel från föregående år, dels att de senare årens trend med gradvis minskande omsättning bröts.

Diagram 4.2 Genomsnittlig omsättning per dag på obligationsmarknaden, 1998 2004, miljarder kronor

40
30
20
10
0
1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004

	Stats-		Bostads-
	obligationer		obligationer

Källa: Riksbanken.

4.3.3Penningmarknaden

Penningmarknaden är ett samlingsbegrepp för marknader för räntebärande tillgångar som emitteras med löptider i regel upp till ett år.

En viktig uppgift för penningmarknaden är att underlätta likviditetshanteringen i ekonomin. Exempelvis behöver banker ha en beredskap för möjliga in- och utbetalningar i framtiden. Banker- na placerar tillgångar efter sina bedömningar om kommande betal- ningar, dvs. så att placeringarna enkelt kan omvandlas till likvida medel när betalningarna ska göras.

Tillvägagångssättet vid utgivning av och handel i värdepapper på penningmarknaden är i stort sett detsamma som på obligations- marknaden. Marknaden för penningmarknadspapper utgör knappt en fjärdedel av det totala värdet av utestående värdepapper på räntemarknaden.

110

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

Emittenter på penningmarknaden

Statens upplåning på penningmarknaden sker via statsskuldväxlar medan övriga institut lånar genom att ge ut certifikat, t.ex. bank- certifikat och bostadscertifikat. En statsskuldväxel är ett löpande skuldebrev som representerar en kortfristig fordran på staten och som kan omsättas på penningmarknaden. Ett certifikat är ett skuldebrev av samma typ som en statsskuldväxel, men emittenten är exempelvis en bank eller ett företag.

De av Riksgäldskontoret utgivna statsskuldväxlarna har en domi- nerande ställning på penningmarknaden. Mängden utestående statsskuldväxlar minskade marginellt med tre miljarder kronor under 2004 och uppgick vid slutet av året till knappt 270 miljarder kronor, vilket svarade för drygt hälften av den utestående stocken av kortfristiga värdepapper. Riksgäldskontorets utgivning av stats- skuldväxlar görs bl.a. för att underlätta hantering av svängningar i statens kortfristiga lånebehov. Riksgäldskontoret har även löpande försäljning av statsskuldväxlar, så kallad on tap-försäljning. On tap- växlar används för kortfristig likviditetshantering (upp till sex veckor), där växelns löptid kan skräddarsys genom att emissions- tidpunkt och förfallodatum kan väljas efter Riksgäldskontorets behov.

Även bostadsinstituten minskade sin upplåning på penningmark- naden under 2004 med en tiondel till ca 90 miljarder kronor jäm- fört med föregående år. Bostadsinstitutens avsikt med kort upp- låning är i första hand att nå överensstämmelse med utlåningen till kunder och på så sätt hantera sina ränterisker.

Bankerna och de icke-finansiella företagen ökade sin upplåning under 2004. Bankernas upplåning ökade under 2004 med 2 miljar- der kronor till knappt 50 miljarder kronor i slutet av året. Upp- låningen för icke-finansiella företag ökade i sin tur med en femtedel till ca 60 miljarder kronor under motsvarande period.

För gruppen ”övriga kreditmarknadsföretag” minskade upp- låningen med mer än 50 procent under 2004 till knappt 10 miljarder kronor i slutet av året efter att ha legat relativt konstant under flera år. Kommunernas upplåning uppgick vid utgången av 2004 till drygt 5 miljarder kronor, vilket var i nivå med senare års upplåning.

Den totala utestående stocken av värdepapper på penningmark- naden var ca 480 miljarder kronor vid slutet av 2004, vilket innebar en marginell minskning jämfört med slutet av föregående år.

111

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

Placerare på den svenska penningmarknaden

De placerare som har de största innehaven på penningmarknaden är dels kategorin ”företag och övriga”, dels banker. Vid utgången av 2004 förfogade dessa kategorier över ca 30 procent vardera av den utestående stocken av kortfristiga räntepapper. Företag och övriga minskade sina innehav marginellt till ca 140 miljarder kronor medan bankernas placeringar ökade med en tiondel till omkring 150 miljarder kronor jämfört med slutet av föregående år. Försäk- ringsbolagen minskade sina innehav på penningmarknaden under 2004 med drygt 10 miljarder kronor till knappt 120 miljarder kro- nor i slutet av året.

Försäkringsbolagen stod fortfarande för drygt en fjärdedel av den totala utestående stocken värdepapper på penningmarknaden.

Kategorin ”utlandet” minskade sitt innehav med tre miljarder kronor till ca 80 miljarder kronor i slutet av 2004, men innehaven motsvarade fortfarande en sjättedel av den totala utestående stocken av värdepapper på penningmarknaden jämfört med 2003.

Vid utgången av 2004 var AP-fondernas penningmarknads- placeringar i stort sett oförändrade jämfört med föregående år. Innehaven uppgick till blygsamma 2 miljarder kronor (0,4 procent av den totala utestående stocken).

Omsättning på penningmarknaden

Under 2004 omsattes i genomsnitt omkring 12 miljarder kronor per dag i svenska statsskuldväxlar, vilket innebar en ökning om knappt en tiondel jämfört med föregående år. Omsättningen i bostadscertifikat minskade däremot med nästan en tiondel jämfört med föregående år till i genomsnitt drygt 3 miljarder kronor per dag under 2004.

Av den totala omsättningen i statsskuldväxlar under hela 2004 omsattes drygt 2 300 miljarder kronor på sekundärmarknaden och bara 455 miljarder kronor (ca 15 procent) på primärmarknaden, det vill säga i form av nyemissioner, varav en stor del sannolikt ut- gjorde ersättningar för förfallna växlar.

Totalt sett ökade omsättningen på penningmarknaden något under 2004 jämfört med 2003.

112

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

Diagram 4.3 Genomsnittlig omsättning per dag på penningmarknaden, 1998–2004, miljarder kronor

16
12
8
4
0
1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004
		Statsskuldväxlar		Bostadscertifikat

Källa: Riksbanken.

Penningmarknadens kortaste del

När löptiderna på penningmarknaden går ner mot en vecka och kortare blir vanliga värdepapper mindre praktiska. Istället används andra kontraktslösningar, som depositkontrakt, repor och valuta- marknadssvappar. Med dessa standardiserade kontraktslösningar behöver aktörerna endast komma överens om löptiden, belopp och räntan på in- eller utlåningen.

Bankerna har transaktionskonton i Riksbankens centrala betal- ningssystem RIX, som återspeglar deras dagliga in- och utbetal- ningar till varandra. Penningmarknadens kortaste del är av särskild betydelse för att utjämna bankernas dagliga under- och överskott på dessa transaktionskonton. Sådana under- och överskott uppstår när bankernas framtida in- och utbetalningar inte matchar varandra tidsmässigt och när oförutsedda betalningar uppkommer under dagen. Det är framför allt kunders affärstransaktioner och portfölj- förvaltares eller andra finansiella aktörers omflyttningar i sina valuta- och värdepappersportföljer som ger upphov till oförutsedda betalningar.

Genom att Riksbanken erbjuder de banker som deltar i RIX att låna eller placera över natten till fördefinierade räntor, kommer dessa räntor alltid att vara ett alternativ till upplåning och place-

113

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

ringar i finansiella kontrakt med löptider upp till en vecka. Utgångspunkten för prissättningen på denna delmarknad är således dessa in- och utlåningsräntor samt övriga villkor i Riksbankens räntestyrningssystem. Därmed bestämmer Riksbanken i praktiken förutsättningarna för penningmarknadens kortaste löptidssegment.

Depositkontrakt

Depositkontrakt är standardiserade in- och utlåningsavtal utan krav på underliggande säkerheter och med i förväg bestämda räntor och löptider. De utgör inte finansiella instrument i MiFID:s mening (se avsnitt 7.1). Liksom för exempelvis obligationer och certifikat sätts lånetaket för deposits av bankernas motpartslimiter. Placeringar i depositkontrakt påverkar bankernas balansräkningar och kapital- täckningskrav beroende på kreditrisken hos den aktör som behöver krediten. Marknadsaktörer använder vanligen inte depositkontakt vid in- och utlåning längre än en vecka på grund av att motparts- limiterna och kapitaltäckningskraven gör kontraktsformen relativt sett dyrare än andra finansiella kontrakt på längre löptider.

Storbankerna uppskattar att ca 90 procent av omsättningen i depositkontrakt avser löptider upp till två dagar. Merparten av depositinlåningen i kronor med löptiden en svensk bankdag sker mellan svenska kreditinstitut. Under perioden december 2001 – augusti 2004 hade kreditinstituten kring månadsskiften en genom- snittlig utestående inlåningsvolym i deposits om ca 130 miljarder kronor.

Repor (”repurchase agreements”)

En repa är ett avtal där den ena parten förbinder sig att sälja ett värdepapper till en motpart i utbyte mot likvida medel. Samtidigt sker det en överenskommelse om att värdepapperet ska köpas tillbaka till ett bestämt pris vid en given tidpunkt i framtiden. Repotransaktionen består således av två delar, dels en försäljning (avista), dels ett avtal om återköp vid en framtida tidpunkt (termin). Det företag som vill skaffa sig likviditet via repor måste i motsats till när deposits utnyttjas ha en egen värdepappersstock som kan belånas. Det innebär också att den finansiella risken för den aktör som lånar ut i en repotransaktion är väsentligt lägre än i

114

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

ett depositkontrakt. Den utgörs endast av risken att marknads- värdet på det repade värdepappret ska falla.

Repoinstrumenten fungerar i stort sett som lån mot säkerhet över repans löptid. Omvänt kan repor fungera som värdepapperslån mot säkerhet i likvida medel. Kombinationer repotransaktioner är också vanligt förekommande.

Omsättningen i repor med underliggande stats- och bostads- papper är mycket stor. Bland Riksbankens primära penning- politiska motparter uppgick omsättningen till i genomsnitt drygt 123 miljarder kronor per dag under 2004. Detta kan jämföras med den totala omsättningen i statsskuldväxlar och bostadscertifikat som uppgick till ca 15 miljarder kronor per dag under 2004, alltså endast en dryg åttondel av omsättningen i repor. Omsättningen i repor var oförändrad under 2004 i jämförelse med föregående år. Uppskattningsvis omkring 90 procent av repoomsättningen avser löptider upp till en vecka.

SCB:s finansmarknadsstatistik visar att svenska kreditinsti- tuts utestående volymer i repoinlåningen stadigt legat kring 80 mil- jarder kronor kring månadsskiften under perioden december 2001

– augusti 2004.

En annan typ av instrument som används för att utjämna dagliga under- och överskott är s.k. valutamarknadssvappar (fx swaps). Dessa beskrivs mer ingående i valutamarknadsavsnittet. Omsätt- ningen i valutamarknadssvappar med löptider över natten (O/N) och med löptider fram till nästnästa morgon (T/N) hos Riks- bankens primära motparter på valutamarknaden ökade med knappt en tiondel i jämförelse med föregående år till ca 80 miljarder kronor per dag under 2004.

115

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

Diagram 4.4 Genomsnittlig omsättning per dag i repor, miljarder kronor

140
120
100
80
60
40
20
0
1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004

Källa: Riksbanken.

4.3.4Derivatinstrument på räntemarknaden

På räntemarknaden finns derivatinstrument i olika kontrakts- former: ränteterminer, räntesvappar och ränteoptioner.

En termin är ett kontrakt där parterna förbundit sig att vid en given framtida tidpunkt köpa respektive sälja en finansiell tillgång till ett i förväg fastställt pris (ränta). De mest använda derivat- instrumenten på den svenska räntemarknaden benämns Inter- national Money Market Forward Rate Agreements (IMM-FRA). Dessa räntederivat är standardiserade ränteterminer med deposit- kontrakt som underliggande instrument och med bestämda för- fallodagar, så kallade IMM-dagar. Statistiken över omsättningen i IMM-FRA är bristfällig och omfattar enbart den handel som sker över Stockholmsbörsen. Omsättningen i IMM-FRA på Stock- holmsbörsen var i genomsnitt 18 miljarder kronor per dag under 2004, vilket innebar en ökning med drygt 6 procent från före- gående år. Uppskattningsvis utgör dock detta mindre än hälften av den verkliga omsättningen i IMM-FRA.

Övriga terminskontrakt på den svenska räntemarknaden utgörs av obligationsterminer och statsskuldväxelterminer. Dessa termins- kontrakt innebär bindande avtal om köp eller försäljning av stats- eller bostadsobligationer respektive statsskuldväxlar på ett förut-

116

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

bestämt datum i framtiden. Marknaden för obligations- och statsskuldväxelterminer är, i relation till den uppskattade omsätt- ningen i IMM-FRA, inte särskilt stor. Den genomsnittliga omsätt- ningen i obligationsterminer med underliggande statsobligation var ca 7 miljarder kronor per dag under 2004, vilket utgjorde en mindre ökning från föregående år. Omsättningen i obligationsterminer med bostadsobligationer som underliggande instrument var i genomsnitt knappt 2 miljarder per dag under 2004, vilket innebar en smärre minskning från föregående år. Omsättningen i stats- skuldväxelterminer har stadigt minskat under de senaste åren och var under 2004 i genomsnitt ca 600 miljoner kronor per dag. Ned- gången i omsättningen över åren i statsskuldväxelterminerna kan troligen förklaras av att IMM-FRA gradvis tagit en större mark- nadsandel.

En annan viktig typ av derivatinstrument på räntemarknaden är svappar. En räntesvapp innebär en överenskommelse mellan två aktörer om att under en bestämd tidsperiod utbyta ränteflöden. Exempelvis kan en aktör välja att betala en fast ränta i utbyte mot en rörlig ränta. Ett svappinstrument fungerar i praktiken som en portfölj med terminskontrakt. Räntesvappar med lång löptid som används i Sverige benämns internationellt IRS (Interest Rate Swap) och innebär byten av ränteflöden under flera år. Räntesvappar med kortare löptid har benämningen STINA (Stockholm TomNext Interbank Average). Ett STINA-kontrakt innebär en överenskom- melse om att, under en löptid om högst ett år, erlägga eller erhålla skillnaden mellan en fast avtalad ränta och en över perioden rörlig dagslåneränta. Tyvärr finns ingen löpande statistik över omsätt- ningen i räntesvappar tillgänglig. Men enligt den senaste i raden av undersökningar, som vart tredje år genomförs av BIS (Bank for International Settlements), låg den genomsnittliga omsättningen i svenska räntesvappar på knappt 20 miljarder kronor per dag under 2004.

En option på räntemarknaden utgörs av ett kontrakt där inne- havaren har rätten, men inte skyldigheten, att köpa eller sälja ett räntepapper vid en given tidpunkt i framtiden till ett förutbestämt pris. Utfärdaren av optionen har å sin sida skyldigheten men inte rätten att genomföra affären. I Sverige handlas så kallade stats- obligationsoptioner, där den underliggande finansiella tillgången utgörs av en statsobligation.

Omsättningen i statsobligationsoptioner har genom åren min- skat och uppgick under 2004 till i genomsnitt endast ca 125 mil-

117

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

joner kronor per dag, vilket är tämligen blygsamt i relation till om- sättningen i de övriga räntederivaten.

Handelsstruktur

Derivatinstrument kan handlas antingen direkt mellan en köpare och en säljare, det vill säga OTC-handel, eller via organiserade börser. På en börs är handeln i derivatinstrument standardiserad med kända förfallodagar och kontraktsstorlekar. Derivatinstrument som handlas OTC kan antingen vara standardiserade eller skräddarsydda utifrån köparens eller säljarens behov. Likviditeten är generellt sett bättre i de börshandlade derivaten. I Sverige handlas enbart OTC-derivat på räntemarknaden och är oftast av det standardiserade slaget. Clearingen av en del av dessa OTC- derivat görs av Stockholmsbörsen som därmed går in som motpart gentemot köpare och säljare. Den aktiva handeln i derivatinstru- menten sker på en marknad där ett antal marknadsgaranter fast- ställer priser per telefon eller elektroniskt.

4.4Valutamarknaden

4.4.1Handel med valutor

En annan betydelsefull finansiell marknad är valutamarknaden. Valuta är dock inte ett finansiellt instrument i MiFID:s mening (se avsnitt 7.1). Handeln med svenska kronor i utbyte mot utländsk valuta och omvänt sker bl.a. för att anskaffa likvida medel för köp av varor och tjänster från skilda länder och för att matcha framtida in- och utbetalningar i utländsk valuta.

Det som normalt brukar kallas valutamarknaden är en grossist- marknad, som kännetecknas av ett stort antal aktörer, låga trans- aktionskostnader och snabb spridning av prisinformation. På valutamarknaden sker handel i valuta genom marknadsgaranter, som vid förfrågan ställer köp- och säljpriser i valuta per telefon eller via elektroniska system. Tendensen går mot en alltmer order- driven handel genom olika elektroniska plattformar och system. På avistamarknaden sker 85 procent av interbankhandeln i elektro- niska system. Merparten av interbankhandeln i kronor avista sker i system som Reuter Dealing 3000, medan de stora valutaparen (EUR/USD, USD/YEN, EUR/YEN och USD/CHF) handlas i

118

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

Electronic Broking System (EBS ). Något mindre än 25 procent av kundhandeln i kronor avista sker i elektroniska system. De större bankerna har också ofta egenutvecklade elektroniska plattformar i valutahandeln mot kunder, men använder även så kallade multi- bankplattformar där flera banker är medlemmar. Bankernas egna plattformar omfattar ofta alla tillgångsslag, medan multibank- plattformarna inriktar sig på ett enstaka tillgångsslag (exempelvis valuta).

Likt räntederivaten handlas valutaderivaten i svenska kronor enbart OTC. På avistamarknaden i svenska kronor sker betalning och leverans normalt två bankdagar efter affärsavslutet. På derivat- marknaden sker betalning och leverans vid en på förhand uppgjord leveranstidpunkt någon gång i framtiden.

Av handeln på valutamarknaden består ca två tredjedelar av interbankhandel. Denna handel uppkommer oftast till följd av kundaffärer, där bankerna vill neutralisera sina kundpositioner. Om exempelvis ett svenskt företag behöver euro för att genomföra en betalning i dag, kommer företaget att vända sig till sin bank för att köpa euro mot kronor avista. Banken erbjuder företaget att köpa euro till ett i dag bestämt pris. Samtidigt kommer banken för att neutralisera denna position att köpa euro mot kronor avista hos en annan bank. Denna affär mellan två banker kan i sin tur ge upphov till ytterligare affärer med fler banker involverade.

Det största antalet transaktioner i valuta berör relativt små belopp och genomförs normalt inte på denna grossistmarknad. I stället sker transaktionerna genom att bankerna utnyttjar de trans- aktionskonton i utländsk valuta som de har i utländska banker, s.k. korrespondentbanker. Med hjälp av dessa konton i utländska banker kan bankerna balansera inkommande och utgående betal- ningar i olika valutor mellan sig utan att behöva växla valuta på valutamarknaden. Banken har dessutom ofta en kredit på sitt konto i utländsk valuta. Om en bankkund exempelvis i dag önskar växla kronor till dollar för att göra en betalning till en kund i USA kan den svenska banken ge i uppdrag till den amerikanska banken (korrespondentbanken), vari den svenska bankens konto i dollar finns, att genomföra betalningen för den svenska kundens räkning. Den svenska bankens interna växelkurs (kronor mot dollar) be- stämmer i sin tur storleken på det belopp i kronor som kunden behöver betala för dollarna. Om den svenska banken samtidigt förväntar sig en inbetalning på sitt dollarkonto i den amerikanska banken i samband med någon annan kundaffär, kan den svenska

119

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

banken delvis eller helt neutralisera valutaaffärerna utanför valuta- marknaden. Även större företag kan hantera valutor utanför valuta- marknaden. Företag med verksamhet i olika länder kan neutralisera inkomster och utgifter i olika valutor internt. Exempelvis kan för- säljning i euro utjämnas mot inköp av varor i euro. På så sätt kan företag bl.a. minska behovet av valutasäkring.

När det gäller transaktioner i större belopp och när bankerna behöver minska eller öka mängden utländsk valuta på sina konton i utländsk bank vänder sig bankerna dock normalt till den institu- tionella valutamarknaden. Därmed kan den största omsättningen i belopp räknat förväntas ske på valutamarknaden.

Prissättningen av valuta bestäms i hög grad på interbankmark- naden, där köp- och säljkurser fortlöpande noteras för olika valutor mot den svenska kronan. De priser som svenska kunder möter är därmed oftast en följd av prissättningen på denna marknad. Diffe- rensen (spreaden) mellan köp- och säljkurs påverkas av volatiliteten och omsättningen i respektive valutapar. Eftersom omsättningen i den svenska kronan är relativt låg jämfört med många andra valutor är differensen i köp- och säljkurs mellan svenska kronor och främ- mande valutor i regel större än mellan de dominerande valutaparen på valutamarknaden.

Handel i valuta sker oftast via någon av de största valutorna. För den svenska kronans del innebär detta att marknadspriset avista på kronor i termer av andra valutor ställs via euro. Det här innebär att prissättningen av kronor mot exempelvis brittiska pund först sker genom kronans pris gentemot euro och därefter via priset på euron gentemot det brittiska pundet. Detta kallas vanligen för ”cross- handel”. Crosshandeln är praktisk eftersom bankerna utan denna skulle behöva prissätta kronor mot alla tänkbara valutor. På väl fungerande marknader har det ingen betydelse vilken valuta pris- sättningen sker igenom, om transaktionskostnaderna är låga. Det omvända skulle annars innebära arbitragemöjligheter, dvs. riskfria vinstmöjligheter, där aktörerna skulle kunna sälja kronor dyrt mot en valuta och köpa tillbaka kronor billigt via någon annan valuta. I motsats till avistahandeln sker terminshandeln i svenska kronor mot andra valutor inte mot euro utan med amerikanska dollar som central valuta.

120

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

4.4.2Derivatinstrument på valutamarknaden

Derivatinstrumenten har bl.a. till uppgift att sprida och hantera risker och beroende på vilket syfte aktörerna har skiftar valet av derivatinstrument. Derivatinstrument på valutamarknaden utgörs av valutamarknadssvappar (fx swaps), valutasvappar (currency swaps), valutaterminer samt valutaoptioner.

Till de vanligaste kontrakten på valutamarknaden hör valuta- marknadssvappar (fx swaps). Dessa är inga renodlade derivatinstru- ment, utan kan snarare ses som en motsvarighet till penningmark- nadens repor (se avsnitt 4.3.3 under rubriken Penningmarknadens kortaste del).

En valutamarknadssvapp innebär en överenskommelse om att köpa en valuta i dag och att sälja tillbaks samma valuta vid ett bestämt tillfälle i framtiden. Svapptransaktionen är således en kom- bination av en avistatransaktion och en terminstransaktion. Svapp- kontrakten används bl.a. för likviditetshantering; med hjälp av valutamarknadssvappar kan marknadsaktörer utjämna sina dagliga under och överskott på sina transaktionskonton. Det företag som exempelvis har ett underskott i sina kronbetalningar kan skaffa sig kronor genom att låna utländsk valuta på avistamarknaden, och därefter växla valutan mot kronor. För att undvika valutakursrisk säljer företaget samtidigt valutan mot kronor på terminsmark- naden. Om företaget har ett överskott i kronor som behöver place- ras, görs affärerna i motsatt riktning. Valutamarknadssvapparna kan delas in efter löptid: korta svappar med löptider upp till två dagar (short fx swaps) och längre svappar (fx swaps) med löptider över två dagar och upp till (normalt) ett år. Valutamarknadssvappar är centrala instrument för bankerna vid prissättning av ränteskillnader i respektive valutapar. En annan typ av kontrakt som också är en kombination av transaktioner är s.k. valutasvappar (currency swaps). En valutasvapp är valutamarknadens motsvarighet till räntesvappar. Valutasvappen innebär byten av ränteflöden i två valutor, exempelvis svensk ränta mot euroränta samt, i före- kommande fall, utbyte av kapitalbelopp (i början och i slutet av perioden). Valutasvappen har normalt en löptid på över ett år.

På valutamarknaden handlas även renodlade derivatinstrument, som terminer och optioner. Termins- och optionsaffärerna på valutamarknaden är uppbyggda på samma sätt som på räntemark- naden, med skillnaden att den underliggande tillgången här repre- senteras av ett valutapar.

121

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

Valutaterminer används bl.a. av företag för att säkra sig mot valutaexponering i hanteringen av betalningar till och från utlandet. En valutatermin innebär en förbindelse att köpa/sälja valutan vid en bestämd dag i framtiden oavsett kursutvecklingen på valutan. Valutaoptioner syftar också till att minimera valutarisken i framtida transaktioner, men köparen av en valutaoption kan dock välja om denne vill utnyttja optionen eller växla valutan till aktuell mark- nadskurs på förfallodagen.

4.4.3Omsättning

Omsättningen i den svenska kronan är, med tanke på dess ringa utbredning i förhållande till de dominerande valutorna, god. Om- sättningen i svenska kronor har också ökat under senare år, sam- tidigt som omsättningen på de globala valutamarknaderna bedöms ha ökat. Kronan är den åttonde största valutan på de globala valutamarknaderna, men den är marginell i jämförelse med fram- förvarande valutaslag.

Omsättningen i svenska kronor på valutamarknaden uppgick till i genomsnitt ca 210 miljarder kronor per dag under 2004, vilket i princip var oförändrat från föregående år. Totalt omsattes valuta- marknadssvappar för ca 140 miljarder kronor, valutaterminer för knappt 14 miljarder kronor, samt valutaoptioner, som minskade med 75 procent, för ca 8 miljarder kronor. Detta kan jämföras med omsättningen i den renodlade avistahandeln, som uppgick till i genomsnitt ca 50 miljarder kronor per dag under 2004. Avista- handeln i kronor ökade därmed med knappt en tredjedel jämfört med föregående år.

Det finns ingen komplett statistik över omsättningen i valuta- svappar för 2004, men enligt den tidigare nämnda BIS-enkäten upp- gick den genomsnittliga omsättningen till ca 0,4 miljarder kronor per dag under 2004.

122

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

Diagram 4.5 Genomsnittlig omsättning i svenska kronor per dag på valutamarknaden, 1998–2004, miljarder kronor

250
200
150
100
50
0
1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004
	Avista	Termin	Option	Fx swap	Short swap

Källa: Riksbanken.

4.5Värdepappersinstituten

4.5.1Inledning

För att få driva värdepappersrörelse krävs Finansinspektionens tillstånd. Enligt lagen om värdepappersrörelse får tillstånd ges för:

1.handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,

2.förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner av- seende sådana instrument,

3.handel med finansiella instrument för egen räkning,

4.förvaltning av någon annans finansiella instrument,

123

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

5.garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fond- papper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets.7

Värdepappersinstitut är samlingsbegreppet för de värdepappers- bolag och svenska kreditinstitut, dvs. banker och kreditmarknads- företag, som har Finansinspektionens tillstånd att driva värde- pappersrörelse samt utländska företag som driver värdepappers- rörelse från filial här i landet. I januari 2005 hade ca 200 svenska företag Finansinspektionens tillstånd att bedriva värdepappers- rörelse. Drygt hälften av dessa var värdepappersbolag, medan de övriga huvudsakligen var bankaktiebolag och sparbanker.

Möjligheten för kreditmarknadsföretag att ansöka om tillstånd för att driva värdepappersrörelse öppnades i samband med införan- det av lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. I januari 2005 hade emellertid inget kreditmarknadsföretag utnyttjat denna möjlighet.

Även införandet av lagen (2004:46) om investeringsfonder inne- bar en viss utvidgning av möjligheten att bedriva värdepappers- rörelse. Genom lagen fick fondbolag möjlighet att söka tillstånd att förvalta någon annans finansiella instrument. Fondbolagen hade ditintills inte haft denna möjlighet att vid sidan av fondförvaltning bedriva s.k. diskretionär förvaltning. I januari 2005 var det endast Robur Fonder AB som utnyttjat denna möjlighet.

4.5.2Svenska värdepappersbolag

Av de 102 värdepappersbolag som var registrerade i januari 2005 var ett tiotal s.k. fullsortimentbolag, dvs. med tillstånd för samtliga ovan angivna investeringstjänster. Dessa bolag är i regel också medlemmar på Stockholmsbörsen. I gruppen av fullsortimentbolag märks kända värdepappersbolag som Alfred Berg, Enskilda Securities, E. Öhman J:or, Erik Penser, Fischer Partners och Hagströmer & Qviberg m.fl.

De övriga värdepappersbolagen, som inte innehar samtliga till- stånd, är ofta tämligen specialiserade på någon eller några verksam- heter för vilka det räcker med endast ett eller ett par tillstånd. I den

7 Det är inte ovanligt att tillstånd för denna femte verksamhet delas upp i två delar. Det före- kommer alltså att tillstånd ges för ”annan medverkan vid emissioner…” men inte för ”garantigivning…”.

124

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

här gruppen finns exempelvis ett stort antal mindre kapital- förvaltningsbolag, men även andra specialiteter förekommer. I gruppen av värdepappersbolag som inte innehar samtliga tillstånd är ett knappt tiotal medlemmar på Stockholmsbörsen.

Bland värdepappersbolagen återfinns även 16 kraft- och råvaru- bolag. Dessa innehar visserligen ofta ett flertal tillstånd, men de skiljer sig från de övriga bolagen genom att vända sig till pro- fessionella kunder och inte agera på detaljistmarknaden. De flesta av dem torde omfattas av undantaget i artikel 2.1 i MiFID.

4.5.3Svenska kreditinstitut

Utöver värdepappersbolagen driver även många banker omfattande värdepappersverksamhet. Av de totalt 29 bankaktiebolag som var inregistrerade i Sverige i januari 2005 hade 26 tillstånd att driva värdepappersrörelse. Tolv av dessa var börsmedlemmar, varav åtta innehade ett fullt sortiment av värdepappersrörelsetillstånd. Här återfinns exempelvis de fyra storbankerna FöreningsSparbanken, Handelsbanken, Nordea och SEB.

Här återfinns även en kategori företag som i grunden endast driver värdepappersrörelse, men som av olika skäl ansökt om och fått banktillstånd. De värdepappersbolag som inte haft någon bank i koncernen har ofta upplevt detta som en begränsning och kon- kurrensnackdel gentemot banker och har därför valt att söka bank- tillstånd. I denna kategori återfinns t.ex. Carnegie Investment Bank, EFG Investment Bank, Kaupthing Bank Sverige och Nordnet Securities Bank. För närvarande överväger ytterligare ett antal värdepappersbolag med fullsortimenttillstånd att ansöka om bank- tillstånd. Därutöver har svenska värdepappersbolag en möjlighet att ansöka om att med vissa begränsningar få ta emot inlåning på konto, vilket är ett svenskt särdrag.

Förutom ovan nämnda värdepappersbolag och bankaktiebolag hade i januari 2005 ett knappt sjuttiotal sparbanker något eller några värdepappersrörelsetillstånd. Vanligen rör det som om till- stånd att förmedla värdepappersaffärer, dvs. att ta emot en kunds order lokalt och ringa in den till någon anknuten fullsortiment- bank. Bland de företag som till associationsformen är sparbanker, är Sparbanken Finn ensam om att inneha ett fullt sortiment av värdepappersrörelsetillstånd och är dessutom medlem på Stock- holmsbörsen.

125

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

4.5.4Utländska värdepappersföretag och banker med verksamhet i Sverige

En hel del utländska företag bedriver gränsöverskridande värde- pappersverksamhet i Sverige med stöd av tillstånd givna av hem- landets myndigheter och efter notifiering till Finansinspektionen. I januari 2005 var inte mindre än 1 066 utländska värdepappers- företag notifierade för gränsöverskridande handel i Sverige. Ett tiotal av dessa är fjärrmedlemmar på Stockholmsbörsen. Bland dessa företag märks bl.a. några av de större, internationella värde- pappersföretagen, som JP Morgan Securities, Lehman Brothers International (Europe) UK, Merrill Lynch International och Morgan Stanley & Co International. I gruppen finns även ett antal nordiska värdepappersföretag, som tillika är fjärrmedlemmar på Stockholms- börsen. Dit hör exempelvis Christiania Securities (Norge) samt FIM Securities och Opstock (Finland). Att få ett samlat grepp om omfattningen på den verksamhet som bedrivs av de över tusen övriga gränsöverskridande utländska värdepappersföretagen före- faller i det närmaste omöjligt.

Antalet utländska banker som var registrerade för gränsöver- skridande verksamhet i Sverige var 249 i januari 2005. Hur många av dessa som ägnar sig åt värdepappersverksamhet i Sverige i någon större omfattning är också svårt att få ett grepp om. Ett tiotal av dessa banker är dock tillika fjärrmedlemmar på Stockholmsbörsen. Av dessa känns några igen som större europeiska banker (eller deras Londonbaserade enheter – filialer, dotterbolag eller moder- bolag). Hit hör exempelvis ABN AMRO Bank NV London Branch, Commerzbank AG, Credit Suisse First Boston (Europe) Ltd, Deutsche Bank AG samt HSBC Bank Plc. Därutöver återfinns även ett antal nordiska banker, som bedriver handel på Stockholms- börsen med utgångspunkt från fjärrmedlemskap från sina hem- länder. Hit hör Danske Bank och Jyske Bank (Danmark), eQ Bank och Evli Bank (Finland) samt Íslandsbanki (Island).

Det finns även utländska företag som bedriver värdepappers- rörelse från filial i Sverige. I januari 2005 hade 13 utländska värde- pappersbolag svensk filial. Några av dessa företag deltar i handeln på Stockholmsbörsen, men då inte i första hand via den svenska filialen, utan med utgångspunkt från de fjärrmedlemskap på börsen som företagen har i sina Londonbaserade verksamheter. Till denna kategori hör Citigroup Global Markets Ltd UK, Goldman Sachs International och Lehman Brothers International (Europe).

126

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

Det fanns i januari 2005 19 utländska banker med filial i Sverige. Av dessa är det några som är renodlade banker som inte bedriver någon värdepappersrörelse i Sverige eller som gör det endast i be- gränsad omfattning. Men det finns även sådana som har en täm- ligen omfattande värdepappershandel. I likhet med värdepappers- företagen sker dessa bankers handel vanligen med utgångspunkt från fjärrmedlemskap från koncernens hemlands- eller London- baserade enheter. Till denna senare kategori hör Danske Bank, Deutsche Bank, Evli Bank och UBS Limited.

4.6Den finansiella elmarknaden

4.6.1Inledning

Sedan elmarknaden avreglerades i Sverige 1996 har marknaden för fysisk el kommit att kompletteras med en finansiell elmarknad. Den finansiella elmarknaden omfattar handel med elderivat, dvs. derivatinstrument som har el som underliggande tillgång, och s.k. elcertifikat. Elderivat är ett verktyg för de företag som köper och säljer el att prissäkra sina kontrakt och på så sätt minska sina risker. Derivathandeln möjliggör också spekulation i förändringar i el- priser. Elcertifikat är ett energi- och miljöpolitiskt verktyg som införts i Sverige genom lag för att främja produktionen av förny- bara energikällor. Såväl den finansiella som den fysiska elmark- naden är i hög grad integrerad mellan de nordiska länderna (utom Island).

4.6.2Handeln på Nord Pool

Handeln med elderivat och elcertifikat sker på den nordiska mark- nadsplatsen Nord Pool, som även fungerar som marknadsplats för fysisk el i Norden. Handeln med fysisk el sker på spotmarknaden och handeln med finansiella instrument med el som underliggande vara sker på den finansiella elmarknaden. På Nord Pool handlas även s.k. utsläppsrätter, som är ett miljöpolitiskt instrument för att minska de totala utsläppen av växthusgaser.

Nord Pool är belägen i Oslo och har tillstånd som fullvärdig börs enligt norsk börslagstiftning. Nord Pool ägs till hälften var av Affärsverket Svenska Kraftnät och Statnett SF i Norge och har,

127

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

förutom i Oslo, även kontor i Stockholm och Odense, samt repre- senteras i Finland av EL-EX i Helsingfors.

Utgångspunkten för den finansiella elmarknaden är den fysiska elmarknaden. Kraftpriset sätts per timme på Nord Pools spotmark- nad. Producenter och konsumenter lägger in sälj- och köpbud för kommande dygn och priset sätts där utbuds- och efterfråge- kurvorna möter varandra. Därmed får man ett s.k. systempris vilket fungerar som referenspris för den övriga elmarknaden. Sedan 2006 prissätts de kontrakt som handlas på Nord Pool i euro.

Aktörerna

Aktörerna på Nord Pool är kraftproducenter, distributörer, industriföretag, mäklare och handlare. I dag (april 2006) har Nord Pool 337 medlemmar, varav ett 40-tal utanför de nordiska länderna. En förutsättning för börsmedlemskap på Nord Pool är att man är accepterad av Nord Pool Clearing som clearingmedlem.

Alla svenska företag med Finansinspektionens tillstånd att bedriva värdepappersrörelse har i princip rätt att agera på den finansiella elmarknaden, dvs. för närvarande omkring ett hundratal bolag. I dag finns det emellertid inget svenskt bolag som kon- tinuerligt eller i mer betydande utsträckning är aktivt på den finansiella elmarknaden som inte också har en mer direkt anknyt- ning till den fysiska elmarknaden. Marknaden domineras helt av aktörer med nära koppling till företag som producerar eller handlar med el och som endast eller huvudsakligen handlar med el-rela- terade finansiella instrument. De svenska bolag som är aktiva på den finansiella elmarknaden är för närvarande ett femtontal till antalet.

Det finns heller inga privatpersoner som handlar med elderivat på motsvarande sätt som i den derivathandel som sker med aktier som underliggande tillgång. Den finansiella elmarknaden är således en marknad där endast professionella aktörer agerar.

Typer av finansiella instrument

På Nord Pools finansiella marknad kan aktörer handla i stan- dardiserade finansiella kontrakt med en löptid upp till fyra år. Den totala omsättningen på marknaden uppgick år 2004 till 1 964 TWh.

128

SOU 2006:50

Den finansiella handeln i Sverige

Elderivat

De elderivat som handlas på Nord Pool är terminer och optioner. Ett terminskontrakt i el innebär ett åtagande att köpa eller sälja el

till ett bestämt pris vid en viss framtida tidpunkt och värdet på terminskontrakten speglar marknadens förväntningar på framtida prisutveckling på avistamarknaden för el. Terminskontrakt kan vara standardiserade ”futures” eller skräddarsydda OTC-kontrakt, ”for- wards”. På Nord Pool handlas futures med löptider på normalt ett par månader och forwards med löptider upp till fyra år. Nord Pool erbjuder även en särskild typ av forwardkontrakt, s.k. Contracts for Differences, som gör det möjligt för aktörer att säkra sig mot prisskillnader på el som uppstår mellan olika områden i Norden till följd av begränsningar i överföringskapaciteten mellan olika om- råden. När överföringskapaciteten inte räcker till för att upprätt- hålla systempriset i hela området kommer olika marknadspriser att gälla inom olika prisområden. Nord Pools terminsmarknad uppgick under 2004 till 590 TWh. Genom eloptioner kan aktörerna säkra sig mot både pris- och volymrisker. De optioner som handlas på Nord Pool är ”europeiska” optioner, dvs. de kan lösas först på lösen- dagen. På Nord Pool är optionens underliggande tillgång ett for- wardkontrakt.

Avvecklingen av samtliga affärer i elderivat på Nord Pool sker utan fysisk leverans av el.

Även om affärer med eldrivat kan göras för att spekulera i pris- förändringar är agerandet på eldrivatmarknaden i första hand ett sätt för företag som handlar med el att säkra de priser man kon- trakterat med sina kunder mot de ibland kraftiga fluktuationer som präglar elpriserna. Derivatmarknaden påverkar därigenom det elpris som hushåll och företag betalar.

Elcertifikat

Handel med elcertifikat har funnits i Sverige sedan 2003. El- certifikat är inte ett derivatinstrument i konventionell mening utan ett energi- och miljöpolitiskt verktyg som införts genom lag för att främja produktionen av förnybara energikällor.8 För närvarande är det övergripande politiska målet att produktionen av förnybar el ska stiga med 10 TWh fram till 2010. För leverantörerna och

8 Lagen (2003:113) om elcertifikat.

129

Den finansiella handeln i Sverige

SOU 2006:50

användarna av el har det därför införts en kvotplikt, dvs. en skyl- dighet att inneha elcertifikat i förhållande till den egna försälj- ningen eller förbrukningen av el. Handeln med elcertifikat organi- seras sedan våren 2004 av Nord Pool. I dag deltar arton medlemmar i denna handel.

Att elcertifikat kommit att omfattas av legaldefinitionen för finansiella instrument bottnar i att det rör sig om en icke-fysisk tillgång eller rättighet som kan prissättas samt köpas och säljas på en marknad. Priset på elcertifikat påverkas förutom av hydro- logiska faktorer i hög grad även av politiska beslut om tilldelning, annullering m.m.

Utsläppsrätter

Som nämnts handlas även utsläppsrätter på Nord Pool. Utsläpps- rätter har utvecklats som ett miljöpolitiskt verktyg och upphovet till konstruktionen finns i ett EG-direktiv som antogs mot bak- grund av det s.k. Kyotoprotokollet. Tanken med utsläppsrätter är att på marknadsmässiga grunder skapa incitament för att minska de totala utsläppen av växthusgaser och fördela de utsläpp som kvar- står på ett så rationellt sätt som möjligt. Företag med höga kost- nader för att minska utsläppen kan köpa utsläppsrätter från företag med lägre kostnader för att minska utsläpp. Grunden för handeln läggs genom att staten sätter ett tak för hur stora de totala ut- släppen får vara under en viss period. Lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter har varit ikraft sedan den 1 januari 2005.

Utsläppshandeln omfattar än så länge ett begränsat antal industrigrenar, särskilt energianläggningar och vissa tunga industri- branscher.

Priset på utsläppsrätter påverkas bland annat av utomhustempe- raturen och variationer i bränslepriset. Därutöver har priset på- verkats av den generositet vid utdelning av rätterna som präglat vissa politiska beslut inom EU-länderna. Marknaden för utsläpps- rätter på senare tid har fått en påtaglig effekt, i uppåtgående riktning, på elpriserna. Mellan januari och till mitten av april 2005 har priset på utsläppsrätter ökat från 6 till 17 euro. Den del av elproduktionen som baseras på fossila bränslen har genom syste- met fått ökade kostnader för sina koldioxidutsläpp, vilket i sin tur pressar upp marknadspriset på el.

130

5 Principer för finansiell reglering

5.1Inledning

Lagstiftning är en oundgänglig del av den infrastruktur som är nödvändig för att en modern ekonomi ska fungera. Utan grund- läggande regler om köp och avtal är det svårt att genomföra ekonomiska transaktioner på ett effektivt sätt. De standardiserade företagsformer som erbjuds av associationsrätten spelar också en viktig roll för att minska etableringskostnaderna för nya företag och informationskostnaderna för företagens kunder, leverantörer och finansiärer. Det finns också ett grundläggande skydd för kon- sumenter samt regler och mekanismer för hur tvister som uppstår i samband med ekonomisk verksamhet ska lösas. Denna grund- läggande legala infrastruktur är något som alla har nytta av och som kan sägas vara minst lika betydelsefull för ekonomins förmåga att fungera effektivt som den fysiska infrastrukturen i form av exempelvis vägar, elnät och telenät. För de flesta företagsverksam- heter krävs inga särskilda regler utöver detta generella regelverk.

Med den finansiella sektorns företag förhåller det sig emellertid annorlunda. För dessa finns det dessutom ett stort antal speciella regler, som bland annat styr av vem och på vilka villkor som olika typer av finansiella verksamheter får bedrivas och hur tillsynen av verksamheterna ska ske. Särregleringen av finansiella företag har så lång tradition att det nästan verkar överflödigt att fråga sig varför det är så. Handlingsfriheten att på nationell nivå utforma finansiell lagstiftning och reglering är dessutom numera betydligt kring- skuren genom de omfattande och detaljerade direktiv på området som antagits i EU och som Sverige har åtagit sig att följa. MiFID är bara ett av många exempel på detta. Trots detta kan det vara värdefullt att reflektera över varför den finansiella sektorn är så speciell att den kräver särreglering utöver exempelvis den generella civilrätten, bolagsrätten och konsumenträtten. Att försöka preci- sera grunden för och syftet med det finansiella regelverket är

133

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

angeläget inte minst för att ge underlag för tolkningar och avväg- ningar i samband med tillämpningen av det gemensamma regel- verket. Dessutom ger det förutsättningar för att kunna skapa välgrundande uppfattningar om hur gemensamma regelverk bör utvecklas och förbättras i framtiden.

I det här avsnittet görs ett försök att utifrån ett principiellt perspektiv klarlägga motiven för och problemen med reglering av den finansiella sektorn, särkilt de delar som berör värdepappers- marknaderna och de tjänster som har ett nära samband med handeln på dessa marknader. För att kunna göra detta är det först viktigt att förstå vilka grundläggande funktioner som fylls av den finansiella sektorn.

5.2Det finansiella systemets funktioner

Det finansiella systemet brukar sägas fylla tre grundläggande huvuduppgifter i ekonomin: kapitalförmedling, riskhantering och betalningsförmedling.

5.2.1Kapitalförmedling – omvandling av sparande till finansiering

Behovet av kapitalförmedling kommer av två förhållanden: dels att hushåll behöver jämna ut sin konsumtion över livets olika faser, dels att företag behöver finansiering. Hushåll kan exempelvis behöva låna till investeringar i bostäder och utbildning i unga år och spara till pension och konsumtion på äldre dagar. Samtidigt finns det företagsprojekt som behöver finansiering för att kunna förverkligas och komma samhället till godo med ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Genom att knyta samman dem som av olika skäl vill spara, dvs. inte konsumera hela sin aktuella inkomst, med dem som behöver resurser för investeringar av olika slag eller för konsumtion, kan stora effektivitetsvinster uppnås.

I sin mest basala form kan kapitalförmedling exemplifieras av en bank. I stället för att varje sparare enskilt måste leta upp ett investeringsprojekt att bedöma och övervaka, eller att varje enskild företagare måste leta upp, övertyga och förhandla ersättning med potentiella investerare i sitt projekt, kan båda uppnå fördelar av att få hjälp av en specialiserad mellanhand, en bank. Sparare, som vill

134

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

jämna ut sin konsumtion över livscykeln, kan sätta in medel på ett konto i banken och ta ut dem (plus ränta) vid ett senare tillfälle. Samtidigt kan banken låna ut pengar till företag och hushåll med investeringsbehov. Banken är i det här fallet specialist på att vär- dera, övervaka och hantera kreditrisker i de hushåll och företag som den lånar ut till. Man kan säga att banken i det här fallet både möjliggör utnyttjandet av stordriftsfördelar och löser ett problem med asymmetrisk information. Det sistnämnda tar sig uttryck i att det räcker för låntagaren/företagaren att övertyga banken om sin egen eller projektets kreditvärdighet; han behöver inte övertyga varje enskild sparare om denna. På motsvarande sätt behöver inte spararna bedöma varje låntagares kreditvärdighet, det räcker med att vara övertygad om bankens solvens. Den finansiella sektorn – i detta enkla fall i form av en bank – bidrar därmed till att kapitalet styrs till de projekt som är mest produktivt, dvs. en effektivare resursanvändning i ekonomin.

Det kan emellertid finnas ännu effektivare sätt att förmedla kapital än genom en bank. I vissa fall finns förutsättningar att av finansieringstjänster skapa standardiserade finansiella kontrakt – värdepapper – som kan köpas och säljas på en andrahandsmarknad. Genom standardiseringen kan ytterligare effektivitetsvinster vinnas.

Klassiska exempel på framgångsrik ”värdepapperisering” av finansiella tjänster är aktier, obligationer och penningmarknadens instrument. Utgivarna – emittenterna – av obligationer och andra räntebärande instrument kan förenklat sägas motsvara bankernas låntagare. Dessa kan få billigare finansiering av sina projekt än vad de skulle få genom att exempelvis låna i bank, givet att marknadens efterfrågan på deras värdepapper är stor. De risker som är för- knippade med att låna ut till expanderande affärsverksamhet gör att företagens kapitalbehov sällan helt kan tillgodoses enbart genom bank- eller obligationslån, i vart fall inte till rimliga kostnader. Åtminstone en del av dessa företags finansieringsbehov kan behöva tillgodoses genom aktiemarknaden. Aktier ger till skillnad mot obligationer och penningmarknadsinstrument inte en fast förränt- ning utan representerar andelar i ett företag och avkastningen beror på företagets framtida vinster. Eftersom dessa vinster kan variera avsevärt över tiden, tar de som placerar i aktier normalt en högre risk än de som placerar i t.ex. stats- eller bostadsobligationer. Samtidigt kan avkastningen bli betydligt högre.

135

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

Förekomsten av en aktiv andrahandsmarknad i värdepapper innebär att den som har kapitalbehov kan vända sig till en bredare grupp av investerare. Standardiseringen innebär att informations- och transaktionskostnader kan hållas nere. En organiserad handel med tydliga regler och en hög grad av standardisering ger förutsättningar för en bra prisbildning på den finansiella tjänsten. När många aktörer följer, analyserar och handlar i de instrument som saluförs på marknaden så blir priserna på dessa mer rätt- visande. Detta innebär i sin tur att det blir lättare för investeraren att bedöma värdet på den finansiella tjänsten och därmed fatta mer välgrundade investeringsbeslut. Eftersom den löpande handeln gör det enklare att sälja ut ett innehav minskar även placerarnas risk att bli sittande med en tillgång som plötsligt faller i värde.

En aktiv andrahandsmarknad förbättrar även primärmarknadens funktion. I avsaknad av en andrahandsmarknad vill investeraren ha kompensation för de sämre möjligheterna att avyttra tillgången snabbt och till ett rimligt pris. Kompensationen består i ett lägre emissionspris. För företaget som är i kapitalbehov innebär detta att kapitalkostnaden ökar om det inte finns en aktiv andrahandsmark- nad för de värdepapper det ger ut.

En kanske mer subtil effekt av en aktiv andrahandsmarknad i aktier är att den möjliggör uppkomsten av en effektiv marknad för företagskontroll. Om ett företag inte sköts på ett effektivt sätt och det finns utomstående som kan sköta det bättre, ger aktiemark- naden dem en möjlighet att köpa sig kontrollen över företaget. Den som anser sig kunna sköta företaget bättre än den nuvarande ledningen, torde också vara villig att betala mer för företaget än existerande aktieägare; han kan således erbjuda en premie utöver rådande marknadsnotering. Andrahandsmarknader bidrar därmed till att underlätta övertaganden och andra omstruktureringar, som leder till en effektivare resursanvändning i ekonomin.

En viktig biprodukt av en aktiv andrahandsmarknad för värde- papper är att de priser som bildas på en sådan blir bärare av information som annars inte skulle vara tillgänglig. Den informa- tion som finns i marknadspriser på värdepapper har tydliga drag av kollektiv nyttighet, dvs. att priserna innehåller information som är till nytta även för andra än för dem som är direkt inblandade i transaktionen. Bland annat underlättar de jämförelser mellan tänk- bara investeringar, de underlättar för företag att bedöma sina kapitalkostnader, de gör det möjligt att snabbt utvärdera hur väl emittenter av olika värdepapper sköter sina verksamheter.

136

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

All den information som bärs av marknadspriserna på värde- papper har således ett betydande värde för att rationella beslut ska kunna tas i ekonomin, även i fråga om realekonomiska investe- ringar. Detta har i sin tur stor betydelse för tillväxten i ekonomin.

Alla finansiella tjänster lämpar sig emellertid inte lika väl för att göras om till standardiserade kontrakt som kan handlas på en marknad. Exempelvis kräver lån till privatpersoner och småföretag ofta en betydande insyn i låntagarens ekonomiska förhållanden och en löpande övervakning som gör att sådana kontrakt inte lätt kan standardiseras. Även om det på senare år blivit allt vanligare att banker värdepapperiserar delar av sina låneportföljer, spelar de en viktig roll för att lösa problem med asymmetrisk information av detta slag. Det är också därför som finansiella marknader inte helt kan ersätta banker och andra intermediärer. I stället kompletterar intermediärer och organiserade marknader varandra.

Handeln på värdepappersmarknaden har dessutom gett upphov till efterfrågan på en rad relaterade tjänster som vanligtvis till- handahålls av mer eller mindre specialiserade intermediärer, t.ex. värdepappersbolag, som kan erbjuda exempelvis rådgivningstjänster och mäklartjänster samt fondbolag, som hjälper hushållen att för- valta sitt sparande.

Mäklartjänsterna på värdepappersmarknaderna kan vara av lite olika art. En viktig uppgift är att hjälpa till vid och garantera emis- sioner av nya värdepapper på marknaden. Sådant bistånd vid emis- sioner spelar en stor roll för att investerare ska våga investera i nyutgivna värdepapper. Denna verksamhet bidrar alltså till att minska problem med asymmetrisk information. En annan viktig uppgift utförs av marknadsgaranter, s.k. market makers, dvs. mäk- lare som erbjuder sig att hela tiden ställa priser i något finansiellt instrument, så att detta hela tiden kan köpas och säljas till bestämda kurser. Denna funktion är mycket betydelsefull för att säker- ställa likviditeten på värdepappersmarknaden. Bland övriga mäklar- tjänster brukar man skilja på brokerverksamhet, som består av att enbart föra samman köpare och säljare, och dealerverksamhet, dvs. handel för egen räkning. När en mäklare bedriver handel för kunders räkning i eget namn, kallas detta för kommissionsverksam- het. Genom att genomföra analyser av företag och marknader och genom att bedriva handel, både för egen räkning och för kunders räkning, bidrar mäklarna till prisbildningen på värdepappersmark- naderna.

137

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

Även rådgivningstjänster har kommit att spela en allt viktigare roll i takt med att finansiella tjänster blivit mer komplicerade. Det kan i dag vara mycket informationskrävande att sköta ekonomin på bästa sätt, varför många hushåll och småföretag efterfrågar råd- givning i finansiella frågor. Rådgivarna måste inte bara vara väl insatta i värdepappersmarknaderna och det regelsystem som styr dessa, de måste också vara informerade om sina kunders finansiella situation. Man kan säga att de därmed bidrar till effektivare kapital- allokering och bidrar till att avhjälpa problem med asymmetriskt fördelad information.

5.2.2Riskhantering

Förutom behovet att kanalisera sparande till investeringar har företag och hushåll även behov av att gardera sig mot olika slags risker. När det gäller riskhantering tänker vi kanske först på för- säkringsbolagens verksamheter. Privatpersoner kan exempelvis behöva försäkra sig mot villabrand eller stöld. Detta kan de göra med hjälp av sakförsäkringsbolagens produkter. De kan också behöva säkra sin försörjning om de skulle råka bli äldre än genomsnittet, alternativt trygga sina efterlevandes ekonomi om de skulle dö i förtid. Detta gör de t.ex. genom att teckna liv- och pensionsförsäkringar hos livbolagen. Försäkringsbolagen är finan- siella intermediärer som är specialiserade på att bedöma och hantera försäkringsrisker.

Men den finansiella sektorn bidrar till riskhanteringen i ekono- min även i en vidare mening än att bara tillhandahålla traditionella försäkringstjänster. De finansiella marknaderna erbjuder en rad möjligheter att sprida risker, att diversifiera risker och att omför- dela risker mellan individer med olika tillgång till kapital och med olika riskpreferenser.

Riskspridning

En viktig anledning till förekomsten av exempelvis en aktie- marknad, är att den gör det lättare att dela risken för en investering mellan fler personer. Ju fler personer som går samman och bidrar till att finansiera projektet, desto mindre risk behöver var och en av finansiärerna bära. Aktiebolagsformen möjliggör riskspridning så

138

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

att en person kan genomföra en affärsidé med begränsad egen insats.

Riskdiversifiering

Den risk som möts av en investerare i ett värdepapper kan dels vara specifik för företaget som emitterat värdepappret, dels systematisk, dvs. gemensam för hela marknaden eller den bransch som företaget verkar i. Den företagsspecifika risken består i att företaget oväntat ska börja gå med förlust utan att samma sak inträffar i andra före- tag. Denna företagsspecifika risk kan undvikas genom diver- sifiering. Risken finns kvar på företagsnivå, men en enskild place- rare kan komma undan den genom att köpa värdepapper i ett antal olika företag. Placeraren kan därmed uppnå samma förväntade av- kastning på investeringen som en lika stor investering i ett enda företags värdepapper, men till avsevärt reducerad risk. Förutsatt att det finns likvida och välfungerande värdepappersmarknader, är kostnaden för denna diversifiering närmast försumbar.

Riskomfördelning

Den systematiska delen av risken, dvs. den variation i företagets avkastningar som beror på att hela marknaden rör sig, går inte att eliminera med riskspridning. De finansiella marknaderna erbjuder då möjligheten att mot betalning överföra risken på någon annan, som av något skäl har bättre förutsättningar att bära den. Derivat- instrument av olika slag, som optioner, terminer och svappar, spelar en viktig roll för möjligheten att omfördela risker. Exem- pelvis kan ett skogsföretag eliminera den valutarisk det löper på sina förväntade försäljningsintäkter genom att ingå ett termins- kontrakt som fastställer i dag till vilken kurs de kommande intäk- terna i utländsk valuta ska kunna växlas till kronor. Väl fungerande derivatmarknader är alltså en viktig förutsättning för att riskomför- delning ska kunna ske på ett effektivt sätt. Den samhällsekono- miska vinsten av effektiv riskomfördelning är inte att den totala risken i ekonomin blir mindre, men att riskerna fördelas på ett sätt som gör det möjligt att uppnå bättre allokerade investeringar och därmed högre produktivitet och ekonomisk tillväxt.

139

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

5.2.3Betalningsförmedling

Vid sidan av att förmedla kapital och hantera risker skapar de finansiella företagen förutsättningar för en effektivare förmedling av betalningar i ekonomin. Betalkort, kreditkort och kontoöver- föringar är numera vanliga, vilket gör att varor och tjänster kan utbytas på ett smidigt och ekonomiskt effektivt sätt. Genom att ta emot medel på konto avsedda för framtida transaktioner spelar banker en viktig roll för att dessa betalningsmedel ska kunna an- vändas. Ett annat sätt att tillhandahålla effektiva betalningstjänster är att bevilja kredit och betalningsanstånd vid utförande av betal- ningstransaktioner. En mängd transaktioner kan därmed effektue- ras utan att betalningsmedel i form av kontanter behöver komma till användning. Bankernas kontosystem utgör därför en viktig del av betalningsväsendet. En förutsättning för ett effektivt betalnings- väsende är att det finns väl fungerande rutiner för clearing och avveckling av betalningstjänster. Det finns en stark koppling mellan värdepappersmarknaderna och betalningsväsendet, eftersom de stora betalningsflöden som genereras i handeln i olika finansiella instrument, svarar för en betydande del av det samlade flödet i det kommunikationsnät och de fordringsrättsliga kedjor mellan banker, clearingorganisationer och centralbanker som betalnings- väsendet utgör. Alla de marknadsplatser, clearingorganisationer, institut, betalningsinstrument och tekniska och administrativa system som används för betalningar och värdepappersöverföringar brukar sägas utgöra den finansiella infrastrukturen. En effektiv och stabil finansiell infrastruktur är en förutsättning för att ekonomiska transaktioner ska kunna ske smidigt och därmed för att ekonomin som helhet ska fungera på ett effektivt sätt.

5.3Motiv för reglering

5.3.1Inledning

Ett övergripande samhällsekonomiskt intresse är att uppnå en effektiv allokering av resurser i ekonomin, dvs. styra resurser till de projekt och användningsområden där de är mest produktiva och gör störst nytta. De samhällsekonomiskt mest effektiva lösningar- na framträder i regel på välfungerande marknader som präglas av god konkurrens och som verkar under ett minimum av statliga regleringar och ingripanden. Att behov av statliga ingripanden trots

140

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

detta uppstår beror på att en marknad av olika skäl kan präglas av mer eller mindre allvarliga imperfektioner eller misslyckanden, som gör att den inte förmår att allokera kapitalet på ett samhällsekono- miskt effektivt sätt. Utan att ett sådant marknadsmisslyckande identifierats saknas tydliga motiv för särreglering.

Det huvudsakliga marknadsmisslyckande som brukar motivera särreglering av den finansiella sektorn är förekomsten externa effekter. Negativa externa effekter föreligger när beslut fattade av enskilda aktörer medför kostnader för andra, utan att den som fattar beslutet har motiv att ta hänsyn till dessa. Det klassiska exemplet på marknadsmisslyckande till följd av negativa externa effekter är när en fabrik, samtidigt som den producerar varor, även producerar luftföroreningar som drabbar omgivningen. Det upp- står med andra ord en samhällsekonomisk kostnad, som fabrikan- ten i det här fallet inte tagit hänsyn till, vilket motiverar samhället att gripa in med reglering av utsläppen.

En annan brist som brukar anföras som argument för särskilda regleringar och andra offentliga ingrepp i samband med finansiella tjänster är förekomsten av informationsproblem. Informations- problem hänger i hög grad samman med att olika aktörer på de finansiella marknaderna har olika tillgång till information, vilket brukar betecknas som att informationen är asymmetriskt fördelad. Konsumenter av finansiella tjänster har exempelvis ofta ett be- tydande informationsunderläge gentemot dem som tillhandahåller de finansiella tjänsterna. Finansiella produkter är ofta komplexa och kan innehålla risker som är svåra att förstå.

Det är dock viktigt att framhålla att enbart förekomsten av informationsasymmetrier inte är ett tillräckligt villkor för reglering. Att det finns skillnader i information är i själva verket en viktig drivkraft bakom finansiell handel. Värdepappersmarknaderna spelar en viktig roll genom att suga upp information från många olika aktörer och att omvandla denna till så rättvisande marknadspriser som möjligt. Informationen i denna destillerade form är ytterst värdefull för förmågan att fatta rationella ekonomiska beslut och är därför viktig för resursallokeringen i ekonomin. Många mer specialiserade finansiella verksamheter syftar i grunden just till att hantera informationsasymmetrier. Ovan har nämnts bankernas och emissionsgaranternas roll när det gäller att överbrygga det infor- mationsgap som finns mellan låntagaren/emittenten och spara- ren/investeraren. Det går alltså inte att hävda att asymmetrisk information generellt motiverar reglering. Man måste se närmare på

141

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

informationsproblemens karaktär och de brister i marknadens funktion som gör att den inte förmår överbrygga dessa.

Kombinationen av externa effekter och informationsproblem i den finansiella sektorn brukar främst motivera reglering utifrån tre samhällsintressen: systemskyddsintresset, konsumentskyddsintresset och effektivitetsintresset.

5.3.2Systemskyddsintresset

Det tydligaste motivet bakom reglering av den finansiella sektorn i allmänhet är systemskyddsintresset. Detta hänger samman med att vissa verksamheter i den finansiella sektorn är förknippade med betydande systemrisk. Systemrisk är risken för att det ska uppstå en allvarligare störning i någon del av finansiella systemet som med ett eventuellt självförstärkande krisförlopp fortplantar sig till övriga delar av systemet så att någon av dess grundläggande funk- tioner hotas. En sådan systemkris, som leder till ett sammanbrott av någon det finansiella systemets vitala funktioner, kan vara ytterst kostsam för samhället och ha betydande och långvariga återverkningar i resten av ekonomin. Farhågor för sådana system- kriser är mycket speciella för den finansiella sektorn och har få direkta motsvarigheter inom andra samhällsområden. Detta hänger samman med två förhållanden: dels att vissa funktioner i det finansiella systemet är särskilt känsliga för störningar och har inne- boende tendenser till smittoeffekter, dvs. att störningar som uppstår i ett institut lätt fortplantar sig till andra institut, dels att smittoeffekterna skapar kostnader för samhället som är för stora för att bäras av en enskild aktör, det föreligger med andra ord negativa externa effekter.

De mest bekymmersamma – och mest välanalyserade – system- riskerna hittar vi i banksektorn, och berör framför allt de största bankernas roll i betalningssystemet. Det klassiska exemplet på systemrisk föreligger när finansiella problem i en bank leder till en uttagsanstormning (”bank run”) som i sin tur underminerar för- troendet för hela banksystemet. På ett dominoliknande sätt kan alltså problem (eller enbart misstanken om problem) som ur- sprungligen berör endast en bank leda till att hela banksystemet kollapsar, varvid framför allt betalningsförmedlingsfunktionen, men även till viss del kapitalförmedlingsfunktionen i ekonomin riskerar kollaps. Se exempelvis Banklagskommitténs betänkande

142

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

(SOU 1998:160) för en utförligare redogörelse för systemriskerna i banksektorn.

De systemrisker som är förknippade med värdepappershandeln är sannolikt något mindre allvarliga än de som berör banksektorn, men ökar i betydelse i takt med att värdepappersmarknadernas betydelse ökar. Systemriskerna på värdepappersmarknaderna härrör dels från dessa marknaders betydelse för clearing- och avvecklings- funktionerna, dels från bankernas behov av likviditet på värde- pappersmarknaderna. Det finns alltså en indirekt koppling mellan systemriskerna i värdepappershandeln och de systemrisker som berördes ovan i förhållande till banksektorn.

Värdepappershandeln är förknippad med en speciell form av externa effekter, nämligen nätverkseffekter (ibland även kallade ”nätverksexternaliteter”). I takt med att fler handlare får tillgång till en viss marknad eller ett visst handelssystem, ökar nyttan för alla som deltar på marknaden eller i handelssystemet. Aktörer som handlar i systemet kommer inte i sina egna företagsekonomiska kalkyler att ta i beaktande den nytta av ökad likviditet som påförs övriga aktörer i systemet. Det finns med andra ord positiva externa effekter förknippade med likviditet. En följd av detta är att ett gott orderflöde i ett system lockar till sig ytterligare orderflöden; likviditet attraherar likviditet.

Myntet har dock en baksida. Om likviditeten av någon anledning sjunker i någon del av marknaden, finns risken att likviditeten mycket snabbt dras undan från marknaden som helhet. Det finns alltså en betydande risk att marknaden torkar ut på ett mycket drastiskt sätt om det uppstår en kris i någon del av marknaden. Detta var i stort vad som hände vid börskraschen 1987. När lik- viditeten behövs som bäst, finns alltså risk att den blir som svårast att finna.

Banker blir allt mer beroende av värdepappersmarknaderna, både för sin finansiering och för sin riskhantering. Den andel av de svenska bankernas utlåning som måstes finansieras via marknads- upplåning ligger sedan mitten av 1990-talet kring ca 50 procent, jämfört med ca 30 procent under 1970-talet.1 Detta ökade mark- nadsberoende innebär att störningar som leder till likviditets- problem på värdepappersmarknaderna kan få allt allvarligare kon-

1 Förändringen inleddes i början av 1980-talet då avregleringen av finansmarknaden ledde till att utlåningen, framförallt till hushållssektorn, började växa betydligt snabbare än inlåningen. En ytterligare förklaring till inlåningens långsammare tillväxt var att konkurrensen om hus- hållens sparande från andra sparformer ökade under denna period, i takt med att aktie- och fondsparandet slog igenom på bred front.

143

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

sekvenser för bankernas förmåga att refinansiera sig. Hur allvarlig en likviditetskris på värdepappersmarknaderna är för en enskild bank beror i stor utsträckning på vilka finansieringsalternativ den har. Om finansieringsmöjligheterna utanför värdepappersmark- naden är få, ökar sårbarheten. Känsligheten ökar också i takt med att bankerna blir allt aktivare i sina värdepappersrelaterade verk- samheter. En försäljning av tillgångar för att täcka ett akut finan- sieringsbehov kan dels ha drastiskt negativa effekter på värdet av andra tillgångar, dels försvåras av en allmän likviditetskris. En likviditetskris kan alltså påverka banksystemet som helhet antingen genom att drabba alla banker på bred front, eller genom att smitta sprids från en bank till en annan. Risken för smittoeffekter för- stärks också genom det ökade ömsesidiga beroendet mellan olika värdepappersmarknader. Bankernas ökade beroende av likviditet på värdepappersmarknaderna i kombination med de externa effekter som gör att likviditeten snabbt kan försvinna utgör en systemrisk som inte bör nonchaleras.

En annan källa till systemrisker i värdepappershandeln är kopp- lingen till clearing och avveckling av finansiella transaktioner. Om exempelvis en säljare av ett värdepapper av någon anledning inte kan leverera enligt avtal, kan detta leda till leveransproblem även i andra transaktioner. När leveransproblemen drabbar alla säljarens motparter kan det alltså uppstå dominoeffekter som hotar stabilite- ten i avvecklingssystemet som helhet. De nettningsförfaranden som brukar användas i de flesta avvecklingssystem innebär att behovet av säkerheter (panter) minskar och därmed också kost- naderna för transaktionerna. Samtidigt innebär nettningen att många transaktioner blir beroende av varandra för att kunna genomföras, varför problem med att leverera ett värdepapper kan fortplantas i systemet på ett potentiellt förödande sätt. Värde- pappersavvecklingen är i hög grad integrerad med betalnings- systemet och den övervägande delen av det dagliga flödet i be- talningssystemet härrör från värdepappersmarknaderna. Därför kan störningar i värdepappersavvecklingen påverka stabiliteten i betal- ningssystemet som helhet.

Clearing- och avvecklingsorganisationer är också i ökande grad integrerade med de organiserade värdepappersmarknaderna. Lik- som värdepappershandeln kännetecknas clearing och avveckling av betydande skalfördelar och har många egenskaper som påminner om naturliga monopol. På nationell nivå finns ofta en betydande koncentration av dessa verksamheter. Integrationen och det bättre

144

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

utnyttjandet av skalfördelar effektiviserar funktionaliteten i risk- hantering och betalningsväsende. Samtidigt leder koncentrationen till större känslighet för operativa störningar och ökat beroende av allt färre systemleverantörer. Det ökade behovet av att kontrollera de operativa riskerna kräver i sin tur stora kostnader, vilket snarast förstärker koncentrationstendenserna. Risken för spridningseffek- ter om någon part i avvecklingssystemet får problem samt risken för operativa störningar är alltså källor till systemrisker. En enskild aktör är inte villig att ensam ta på sig de samhälleliga kostnader som följer av dessa risker. Det finns således negativa externa effekter.

Policyimplikationerna av systemriskerna i värdepappershandeln kan vara av lite olika art. När det gäller de systemrisker som är förknippade med marknadslikviditet förefaller exempelvis direkt lagstiftning vara ett mindre användbart medel. Likviditeten i mark- naden kan knappast ökas med tvångsmedel. Införandet av bench- markobligationer på vissa marknader är exempel på statliga ingrepp som syftar till att höja likviditeten. Syftet med detta är dock snarare att förbättra marknadseffektiviteten än att minska systemriskerna. Möjligen ger de systemrisker som är förknippade med marknads- likviditet argument för att, analogt med centralbankers lender-of- last-resort-funktion i banksystemet, införa en market-maker-of- last-resort-funktion för att förhindra en total kollaps när värde- pappersmarknaden utsätts för stora påfrestningar. En sådan diskus- sion faller dock långt utanför utredningens uppdrag.

De systemrisker som härrör från värdepappershandelns roll i clearing och avveckling kan som sagt vara betydande. Dessa härrör i sin tur dels från de kedjeeffekter som kan uppstå i samband med avvecklingsproblem, dels från de operativa risker som finns i de alltmer koncentrerade och integrerade systemen. Systemriskerna motiverar i första hand reglering och tillsyn som inriktas på stabiliteten hos de företag som verkar i dessa avvecklings- och betalningssystem (”prudential regulation and supervision”). Sådan stabilitetsreglering och -tillsyn handlar framför allt om att se till att dessa företag har organisation, kapitalstyrka och system för riskhantering som gör dem motståndskraftiga mot problem av dessa slag. Det finns också andra sätt att minska riskerna i betal- nings- och avvecklingssystemen. I betalningssystemet tillhanda- håller exempelvis Riksbanken faciliteter för tillfälliga krediter. Man kan hypotetiskt föreställa sig att det skapas liknande arrangemang i värdepappersledet för särskilda värdepapperslån.

145

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

5.3.3Konsumentskyddsintresset

Vid sidan av systemskyddsmotivet brukar ofta konsumentskydds- intresset anges som ett viktigt motiv för särreglering av den finansiella sektorn. Behovet av särskilt konsumentskydd på det finansiella området brukar härledas ur huvudsakligen två för- hållanden, dels att finansiella tjänster spelar en så betydande roll i individuella hushålls ekonomi, dels förekomsten av olika informa- tionsproblem. Som redan framhållits har konsumenter ofta ett betydande informationsunderläge gentemot dem som tillhanda- håller de finansiella tjänsterna. Vidare är finansiella produkter ofta komplexa och kan innehålla risker som är svåra att förstå.

Skyddet av kunderna på de finansiella marknaderna har också viss relevans för systemrisker och effektivitet. Om investerare inte känner sig trygga i förvissningen om ett rimligt kundskydd, finns det risk att de flyr marknaderna, vilket kan få negativa återverk- ningar för såväl stabiliteten som effektiviteten in i det finansiella systemet.

I diskussionen av behovet av konsumentskydd på det finansiella området kan man ibland få intrycket att det räcker med att infor- mation är asymmetriskt fördelad mellan tillhandahållaren av den finansiella tjänsten och kunden för att detta i sig ska motivera någon form av reglering. Som redan angetts spelar finansiella före- tag emellertid ofta en viktig roll för att hantera just förekomsten av asymmetrisk information. För att bedöma behovet av konsument- skydd, måste man se närmare på de specifika informations- problemens karaktär och också undersöka de eventuella bristerna i marknadens förmåga att hantera dessa informationsproblem. Rena marknadsmisslyckanden som motiverar konsumentskydd kan ofta vara svåra att påvisa.

Att finansiella tjänster, inte minst de tjänster som tillhandahålls via värdepappersmarknaderna, har kommit att spela en allt mer betydande roll i individuella hushålls ekonomi, hänger bland annat samman med den demografiska utvecklingen och behovet av kompletterande privat pensionssparande, men också av ett ökat utbud av sparformer som tjänar som alternativ till traditionellt banksparande. Sett på längre sikt är den mest spektakulära demo- grafiska trenden att vi lever allt längre. 1950 var 10 procent av befolkningen 65 år eller äldre. I dag är den andelen 17 procent och 2035 kommer det att vara 23 procent, enligt SCB:s prognoser. Sparandet i ekonomin behöver anpassas för att klara försörjningen

146

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

av den växande andelen pensionärer. De kollektiva socialförsäk- ringssystemen genomgår för närvarande en utveckling som under- stryker behovet av privat kompletteringssparande. Det finns en viss osäkerhet om vilka förväntningar och behov som välfärdstaten ska och kan uppfylla. Den ursprungliga delegeringen av sparandet från individen till samhället har även på andra sätt delegerats tillbaka till individen. Exempelvis har det inom ramen för delar av pensions- systemet introducerats individuella val som gör individen ansvarig för sparandets förvaltning. Det här gäller såväl tjänstepensioner som det statliga pensionssystemet.

Dessa förändringar stimulerar efterfrågan på sparande och kana- liserar också delar av det tidigare kollektiva sparandet till sparande- marknaden, framför allt till ett växande utbud av olika former av fond- och pensionssparande. Utvecklingen har hittills inneburit ett stort inflöde av kapital till värdepappersmarknaderna. Hushållen har därmed blivit allt mer beroende av utvecklingen på dessa marknader. I takt med att utvecklingen på värdepappersmark- naderna försämrats något på senare år, har också effektiviteten och integriteten hos många av de intermediärer som tillhandahåller viktiga finansiella tjänster, som tillgångsförvaltning, rådgivning och mäklartjänster, kommit allt mer i fokus.

För konsumenternas del är det grundläggande problemet med det ökade beroendet av värdepappersrelaterade sparformer framför allt att de medel som sätts in i dessa sparformer inte blir tillgängliga förrän kanske mycket långt in i framtiden, då det är för sent att byta sparstrategi. Utan reglering skulle spararen kunna förlora hela det sparade beloppet om förvaltaren gick i konkurs. Om samhället dessutom förväntas garantera att dess medborgare uppnår en viss minimilevnadsstandard, finns det risk för att förvaltarna av spar- medlen blir mer riskbenägna, dvs. mindre försiktiga med spararnas medel än vad som vore optimalt. Samhällets skyddsnät kan alltså bidra till att det uppstår en s.k. moral hazard-problematik. Detta stärker motiven för reglering och övervakning av tillgångsförvaltar- na. Här kan det vara på sin plats att framhålla att den långsiktiga förvaltningen av sparmedel är tämligen väsensskild från den ofta kortsiktiga värdepappershandel som berörs av MiFID. Den senare är inte förknippad med samma moral hazard-problem och ger inte heller upphov till skyddsmotiv av samma art som det långsiktiga sparandet. Detta utesluter emellertid inte att det kan uppstå problem inom andra finansiella tjänstegrenar som motiverar kon- sumentskydd av något slag.

147

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

I MiFID, liksom ofta i andra sammanhang då kundskyddet på värdepappersmarknaderna kommer på tal, aktualiseras begreppet ”bästa utförande” (”best execution”). Bästa utförande är tänkt att vara ett mått på hur väl investerarnas handelsorder utförs. Begreppet är särskilt relevant vid utvärdering av hur väl exempelvis en mäklare, som agerar på sina kunders uppdrag, presterar i verk- ställandet av sina kunders order. Priset är vanligen den viktigaste komponenten i bedömningen av ”bästa utförande”. Det kan dock finnas många andra aspekter av en handelstransaktion som är väl så viktiga för en kund, exempelvis snabbheten i utförandet, möjlig- heten till prisförbättringar, sannolikheten för att transaktionen genomförs överhuvud taget, möjligheten att bibehålla sin anonymi- tet, alternativkostnader, affärens påverkan på hela prisbilden, möjligheten att genomföra affären till minsta möjliga avgifter osv.

Frågan om ”bästa utförande” är problematisk av flera skäl. För det första kan olika investerare ha olika preferenser i fråga om utförande. En enskild definition som omfattar allas preferenser är därför knappast möjlig. För det andra, eftersom de som handlar ofta utvärderar utförandet i förhållande till en rad olika kriterier, varav en del kan vara ömsesidigt uteslutande, krävs någon form av rangordning av dessa kriterier. En metod för detta kan vara svår att få fram. För det tredje kan det finnas betydande svårigheter att över huvud taget mäta många aspekter av bästa utförande. För det fjärde, för att bedöma bästa utförande krävs inte bara mått på lämpliga aspekter av utförandet av den aktuella transaktionen, det krävs dessutom jämförelser med alla alternativa möjligheter att utföra samma transaktion som rimligen fanns tillgängliga vid den aktuella tidpunkten. Detta är heller ingen enkel sak att få fram.

En annan fråga som kommit att aktualiseras i samband med diskussioner om konsumentskydd på det finansiella området är förekomsten av intressekonflikter. Förutom den klassiska principal-agent-problematiken, dvs. svårigheten för beställaren av den finansiella tjänsten att övervaka och bedöma prestationerna hos den som tillhandahåller tjänsten, kan det också finnas under- liggande intressekonflikter som de finansiella företagens kunder kan vara ovetande om. Intressekonflikterna är framför allt en kon- sekvens av att vissa finansiella intermediärer är verksamma på många olika områden. Att vara verksam på flera områden innebär ofta fördelar ur marknadsföringssynpunkt och effektivitetssyn- punkt, då skalfördelarna kan vara betydande, men kan samtidigt ge

148

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

upphov till frestelser att otillbörligt exploatera kundernas informa- tionsunderläge.

När det gäller intressekonflikter av detta slag kan det vara värde- fullt att göra en distinktion mellan konflikter i ”grossistledet”, med i huvudsak professionella aktörer, och konflikter i ”detaljistledet”, där många icke-professionella kunder som hushåll och småföretag befinner sig. Distinktionen har sin betydelse för behovet av kund- skydd dels på grund av de skillnader som finns vad gäller infor- mations- och transaktionskostnader, dels på grund av de olikheter i sårbarhet för konfliktexploatering som finns mellan de båda kategorierna. De intressekonflikter som är förknippade med finan- siella detaljisttjänster är sannolikt allvarligare än intressekonflikter på de finansiella grossistmarknaderna.

Ett tydligt exempel på intressekonflikt som kan drabba icke- professionella kunder uppstår när ett institut agerar rådgivare samtidigt som det saluför diverse egna finansiella produkter. Fres- telsen att i rådgivningen främja de egna produkterna kan därvid vara påtaglig. En variant av detta är om det förekommer försälj- ningsprovisioner eller liknande som skapar incitament att mark- nadsföra andra företags produkter, trots att de är högt prissatta och trots att det finns för kunden mer fördelaktiga produkter. De incitamentsstrukturer som ligger bakom bankernas försäljnings- och marknadsföringsprocesser är sällan transparanta för kunden. Ett annat exempel på intressekonflikt är om ett finansiellt företag frestas att försumma eller senarelägga en kunds köp- eller sälj- instruktioner om detta skulle ge företaget fördelar i handeln i det egna värdepapperslagret.

På den finansiella sektorns grossistmarknader verkar i första hand professionella aktörer, dvs. företag och sofistikerade institu- tionella investerare. Informations- och konkurrensförhållanden på grossistmarknaderna är i regel sådana att de intressekonflikter som uppstår på dessa marknader ofta är av mindre allvarlig art. Alla deltagare är införstådda med spelets regler. Trots detta kan all- varligare typer av intressekonflikter uppstå. Ett finansiellt företag kan exempelvis ha ett intresse i en transaktion i vilken företaget också agerar som rådgivare, långivare eller garant av nyemissioner och börsintroduktioner (s.k. underwriter) för en kund. Detta kan hypotetiskt skapa incitament att gynna det egna vinstintresset framför klientens intressen i affären. Värdepappersföretag som är involverade i börsintroduktioner kan också frestas att tilldela teckningsrätter till personer i kundföretag som de underförstått vill

149

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

ha uppdrag av. Detta innebär i vissa fall en otillbörlig överföring av förmögenhet från investerarna och i andra fall en orättvisa i förhållande till presumtiva investerare.

Finansiella företag kan även exploatera institutionella kunder eller företagskunder genom att genomföra handel i eget lager innan kundens transaktionsorder utförs. På så sätt kan marknadspriset påverkas till nackdel för kunden.

Ett finansiellt företag kan ha också affärsförhållanden med två eller flera klienter som själva står i konflikt med varandra. Exempel- vis kan ett företag ombes att representera obligationsinnehavarna i ett krisdrabbat företag och samtidigt erbjudas att representera potentiella uppköpare av företaget.

Det kan också uppstå intressekonflikter mellan grossist- och detaljistverksamheter. Dessa konflikter karakteriseras av lite annor- lunda informationsasymmetrier. En klassisk intressekonflikt finns mellan ett finansiellt företags roll som anskaffare av kapital på de finansiella marknaderna åt sina grossistkunder och dess roll att tillhandahålla lämpliga investeringar åt sina detaljistkunder. Efter- som huvuddelen av ett företags intäkter ofta kommer från kapital- anskaffningsverksamheten kan intressekonflikten leda till ett missgynnande av detaljistkunderna.

Det finns även en rad inneboende konflikter i analytikerrollen. Analytiker som arbetar för finansiella företag med många verk- samheter kan ha på sig flera olika hattar och blir lätt föremål för ett antal intressekonflikter. I sådana företag kan analytikern få i upp- drag att a) tillhandahålla objektiv information till investerare, både direkt och via detaljistmäklare och företagets försäljningsorganisa- tion; b) bistå i utgivnings- och distributionsprocessen för värde- papper i anskaffningen av kapital till klienter; c) bistå med analys- stöd i rådgivningsverksamhet med koppling till corporate finance- aktiviteter; d) ge stöd i diverse lednings- och äganderättsfrågor i företaget. Dessa olika roller kan vara helt oförenliga med varandra och kan ge upphov till betydande principal-agent-problem på flera nivåer.

Förekomsten av intressekonflikter har ofta motiverat lagstift- ning. Intressekonflikter var exempelvis ett av motiven bakom den stränga åtskillnad mellan affärsbankverksamhet och investment- bankverksamhet som infördes i USA på 1930-talet (1933 års Glass- Steagal Act) och som gällde fram till relativt nyligen. Denna åtskillnad av verksamheter har emellertid sannolikt inneburit

150

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

mycket stora effektivitetsförluster och hämmat utvecklingen av den amerikanska banksektorn i decennier.

Ett ofta mer tilltalande medel för att förbättra konsument- skyddet är att förbättra genomlysningen – transparensen – i handeln med värdepapper och i relaterade tjänster. God genom- lysning gynnar i allmänhet detaljistkunderna. Transparens i över- mått kan dock vara mindre förmånligt för professionella aktörer, som inte alltid vill avslöja sina transaktioner eller positioner. Givet de professionella aktörernas betydelse för värdepappersmarknader- nas funktion kan ett överdrivet konsumentskydd verka skadligt på effektiviteten. Några olika aspekter på genomlysning diskuteras i avsnitt 3.4.

5.3.4Effektivitetsintresset

Som tidigare berörts spelar de finansiella marknaderna en viktig roll för att uppnå en effektiv allokering av kapital och risk i ekonomin. Det innebär att kapitalet kommer till sin mest produktiva använd- ning och att finansiella risker kommer att bäras av dem som är villiga att göra det till den lägsta ersättningen. Att regleringen utformas så att de finansiella marknaderna bidrar till denna allokeringseffektivitet på bästa sätt är alltså ett viktigt mål i sig. Egentligen framstår effektivitet i vid mening som ett överordnat mål. Ett finansiellt system som är instabilt och där konsumenter dessutom regelmässigt förleds ingå oförmånliga avtal kan knappast sägas fullgöra sina grundläggande uppgifter – att förmedla kapital, hantera och omfördela risker samt förmedla betalningar – på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. I det här delavsnittet diskuteras dock effektiviteten på de finansiella marknaderna utifrån ett lite snävare perspektiv. Aspekter på effektivitet i denna lite snävare mening är exempelvis informationseffektivitet, likviditet, system- effektivitet och dynamisk effektivitet.

Effektiva priser – informationseffektivitet

Effektiva priser uppnås om marknaderna är informationseffektiva. Informationseffektiva marknader innebär att priserna reflekterar all tillgänglig relevant information om värdepapprets fundamentala värde. Det innebär att priserna hela tiden blir bärare av information

151

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

som alla kan lita på. Därmed underlättas investerarnas möjligheter att göra förnuftiga placeringar, och kapitalallokeringen kan bli effektivare. Typiskt sett anländer de som handlar på en marknad med ofullständig information om fundamenta. De har också olika motiv för att handla; en del kanske bara behöver likvida medel, en del har kanske gjort omfattande analyser som gör att de tror sig ha ett informationsförsprång, en del kan ha helt andra motiv. I själva verket är det en förutsättning för att handel över huvud taget ska äga rum att det finns olika slags aktörer med olika information och olika motiv för att handla. Hur snabbt ny information omsätts i marknadspriser är ett mått på marknadens informationseffektivitet.

Likviditet

En viktig aspekt av effektiviteten på värdepappersmarknaderna är dess likviditet. Likviditet är ett begrepp som inte låter sig beskrivas alldeles enkelt. I dess mest basala betydelse har det att göra med hur snabbt, billigt och enkelt en tillgång kan omsättas med minimal effekt på priset, dvs. hur lätt det är att kliva ur en position utan att förlora alltför mycket på affären. Likviditet kan dock betraktas utifrån en rad olika dimensioner:

Omedelbarhet (immediacy) avser hur snabbt en marknadsaktör kan effektuera ett handelsbeslut och hitta en motpart. Valutamark- naden, som i princip är öppen dygnet runt alla dagar om året, kännetecknas av en mycket hög grad av omedelbarhet. En auk- tionsmarknad, där handel äger rum kanske bara en gång varannan vecka, har i jämförelse en mycket låg grad av omedelbarhet.

Marknadens bredd mäter kostnaden för att först köpa minsta tillåtna kvantitet och sedan direkt sälja samma post. I princip är detta skillnaden mellan köp- och säljkursen. Ibland inkluderas även andra transaktionskostnader i form av courtage och andra avgifter.

Djupet på en marknad beskriver hur mycket en aktör kan köpa eller sälja utan att förändra priset. Ofta görs en distinktion mellan orderdjup och marknadsdjup. Orderdjup avser volymen på en order med samma pris (eller ibland volymen på en mäklares pris- notering), medan marknadsdjup avser den totala volymen av alla order med samma pris.

Återhämtningsförmåga (resilience) beskriver hur snabbt mark- naden återhämtar sig efter en temporär likviditetschock. För att underlätta förståelsen av begreppet kan man ta hjälp av två olika

152

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

begrepp, ”informerade handlare” och ”oinformerade handlare”, som brukar användas i teoretiska studier av marknadslikviditet. Informerade handlare är marknadsdeltagare som har kunskap om det framtida värdet av ett värdepapper, medan oinformerade hand- lare är aktörer som saknar särskild kunskap om värdepapprets framtida värde. En informerad handlare förväntas lägga order endast om han kan antas ha överlägsen information i den aktuella affären. Oinformerade aktörer handlar exempelvis av likviditets- skäl. Utförande av order från oinformerade handlare innebär en lägre risk för en intermediär som också handlar i eget lager än utförande av en order från en informerad aktör. Detta beror på att priset på värdepappret sannolikt kommer att röra sig i en riktning som gynnar den informerade aktören. När en informerad aktör handlar, kan alltså intermediären förväntas förlora på affären. När någon köper en tillgång vet säljaren inte alltid om köparen är av det informerade slaget, dvs. har ny information om tillgången, eller inte. Om volymen inte är helt försumbar kan därför själva köpet leda till att säljaren höjer priset. Resultatet blir att det observerade priset stiger. Om det visade sig vara en oinformerad aktör som köpte tillgången är det fundamentala värdet i grunden oförändrat, varför priset så småningom borde återgå till den ursprungliga jämvikten. Återhämtningsförmågan är ett mått på hur snabbt denna återgång sker.

En marknad som kännetecknas av en hög grad av omedelbarhet, liten bredd, stort djup samt hög återhämtningsförmåga brukar betraktas som likvid. En marknad som är likvid med avseende på dessa egenskaper är i regel eftersträvansvärd, eftersom priserna på en sådan marknad kan förväntas ha ett stort informationsvärde.

De olika dimensionerna av likviditet som beskrivits ovan kan emellertid ofta stå i konflikt med varandra. Exempelvis kan en marknad som utformas som ett periodiskt auktionsförfarande vara fördelaktigt i fråga om bredd, djup och återhämtningsförmåga, men samtidigt ofördelaktigt genom att ge en mycket låg grad av omedel- barhet. På motsvarande sätt kan en marknad som utformas som ett kontinuerligt handelssystem visserligen ge upphov till god omedel- barhet, men samtidigt vara ofördelaktigt i fråga om bredd, djup och återhämtningsförmåga.

Oavsett hur man väljer att karakterisera likviditeten på en marknad, kan det konstateras att orderflöden ofta attraherar andra orderflöden; likviditet attraherar likviditet. Om en marknadsplats har hög likviditet i en tillgång är det troligt att många vill handla

153

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

där eftersom man då har bäst förutsättningar att få handla till de mest rättvisande priserna. Om en marknadsplats har en likvid handel i en tillgång, drar den ofta till sig handel även i andra till- gångar, eftersom andra företag vill att även deras instrument ska handlas på en marknadsplats där många aktörer redan finns. Han- deln med finansiella instrument kännetecknas av s.k. nätverksexter- naliteter som upphov till betydande naturliga koncentrationsten- denser.

Systemeffektivitet

En helt annan aspekt av effektivitet rör s.k. systemeffektivitet. Den hänger i stor utsträckning samman med möjligheterna att utnyttja skalfördelar. Detta kan exempelvis ske genom s.k. vertikal inte- gration av alla leden i en värdepapperstransaktion från initieringen av handeln till dess betalning och leverans äger rum, dvs. tid- punkten då hela transaktionen slutgiltigt avvecklas. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort en ökad automatisering av leden i denna värdekedja. Genom automatisering kan transaktionskost- naderna på värdepappersmarknaderna sänkas. Denna vertikala integration förutsätter ett samarbete och ibland rent av ett sam- gående av de olika leden av den finansiella infrastrukturen.

Parallellt med utvecklingen mot vertikal integration har interna- tionaliseringen av kapitalmarknaderna och harmoniseringen av lagar och regler inom EU lett till ett ökat tryck på att konsolidera verksamheterna även över nationsgränserna. I många fall har det tidigare funnits legala barriärer mot en internationell konsolidering. När nu barriärerna successivt tas bort ökar konkurrenstrycket på de existerande nationella infrastrukturföretagen. Samtidigt för- stärks incitamenten till samarbete och sammanslagning exempelvis mellan börser i olika länder och mellan clearing- och avvecklings- organisationer i olika länder. Det finns med andra ord tendenser även till horisontell integration. Denna horisontella integration är också ett sätt att nå större effektivitet genom att utnyttja skal- fördelar.

154

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

Dynamisk effektivitet

Som vi funnit ovan skapar önskemålen om likviditet i handeln och systemeffektivitet tendenser till centralisering och konsolidering av handeln med finansiella instrument. Det hänger samman med de nätverkseffekter och de skalfördelar som är förknippade med värdepappershandel. Dessa koncentrationstendenser kan emellertid uppstå på bekostnad av effektivitet i mer dynamisk mening. Med ökad konsolidering och centralisering ökar risken för monopol- tendenser. Dessa inbegriper bland annat inträdeshinder för nya aktörer och konkurrerande handelssystem. Det kan på sikt också leda till monopolprissättning. Därmed är det inte säkert att de rationaliseringsvinster som uppnås med exempelvis vertikal och horisontell integration kommer slutkunderna till del. För att uppnå dynamisk effektivitet är det viktigt att det förekommer konkurrens om olika sätt att tillhandahålla handel med finansiella instrument. Det är också viktigt att den reglering som styr dessa verksamheter inte blir så rigid och detaljerad att den hämmar utvecklingen på området. Regelverket bör vara så flexibelt att det kan ta hänsyn till innovationer på området; det är viktigt att lämnar rum för nya sätt att organisera handeln med finansiella instrument, nya finansiella produkter och nya aktörer på marknaden.

5.4Behovet av ett harmoniserat regelverk

5.4.1Vinster av ökad integration

De europeiska finansmarknaderna har länge kännetecknats av betydande nationella skillnader. Det har i varje enskilt land i stor utsträckning utvecklats speciella regler, institutioner och praxis för finansiell verksamhet. Att det uppkommit nationella särarter i ut- vecklingen av finansiell handel och i utbudet av finansiella tjänster är naturligt och speglar närmast den ekonomiska utveckling och de speciella behov som uppstått i respektive land.

Även om denna ordning fram till nyligen i stort sett har fungerat väl – sett ur ett nationellt perspektiv – har nackdelarna med finans- marknadernas olikartade utformning kommit att framträda allt tydligare i takt med att Europas ekonomier i övrigt blivit mer integrerade. Skillnader i reglering, konventioner och tillsyns- ansatser har inneburit betydande hinder för ett effektivt gräns- överskridande utbud av finansiella tjänster. Därmed har det också

155

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

blivit uppenbart att Europas ekonomier riskerar att gå miste om en rad potentiella effektivitetsvinster, som skulle kunna vara till fördel för tillväxten i regionen.

I princip skulle en mer integrerad marknad för finansiella tjänster bland annat ge bättre förutsättningar för konkurrens över gränser- na och bättre möjligheter att utnyttja skalfördelar och synergier. Ökad konkurrens torde i sin tur leda till bredare urval av investe- rings- och finansieringstjänster och effektivare prissättning av dessa tjänster. Därmed skulle exempelvis expanderande små och medel- stora företag förväntas få bättre tillgång till riskkapital och lägre finansieringskostnader, på samma sätt som en mer utvecklad och integrerad marknad för företagsobligationer lett till lägre kapital- kostnader för större företag. Även konsumenter gynnas av lägre lånekostnader och tillgång till ett bredare sortiment av finansiella tjänster. Dessutom skulle såväl företag som hushåll ges bättre möjligheter till riskspridning. Bättre utnyttjande av skalfördelar torde också ge billigare och säkrare sätt att genomföra betalningar för varor och tjänster.

Alla dessa effektivitetsvinster kan förväntas accelerera tillväxten och bidra till ökad sysselsättning i Europa. Exakt hur stora väl- färdsvinsterna skulle vara av en mer integrerad europeisk finans- sektor är givetvis svårt att beräkna. Försök att uppskatta effekterna av ökad finansiell integration på realekonomin har emellertid gjorts i några uppmärksammade studier.

Guiso, Jappelli, Padua och Pagano publicerade i juni 2004 en studie av relationen mellan finansiell integration och tillväxt. Stu- dien visade bland annat att europeiska tillverkningsföretag skulle kunna öka tillväxten med 0,6 0,7 procentenheter om året om de hade samma tillgång till finansieringstjänster som sina amerikanska motsvarigheter.2

En studie av konsultföretaget London Economics från slutet av 2002 fokuserade på effektivitetsvinsterna av djupare och mer likvida värdepappersmarknader i EU15-länderna. En slutsats var att ökad integration kunde förväntas leda till en långsiktig ökning i real BNP-nivå med omkring 1,1 procentenheter och 0,5 procentenhet högre sysselsättning i EU15.3

2Guiso Luigi, Tullio Jappelli, Mario Padula och Marco Pagano, ”Financial Market Inte- gration and Economic growth in the EU”, Centre for Economic Policy Research, CEPR Discussion Paper Series No. 4395, June 2004.

3Quantification of the Macro-Economic Impact of Integration of EU Financial Markets: Final Report to The European Commission Directorate-General for the Internal Market, London Economics, November 2002.

156

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

Ökad integration kan också ha positiva effekter på stabiliteten i det finansiella systemet. Exempelvis kan mer integrerade finansiella marknader bidra till att chocker i det finansiella systemet absorbe- ras bättre. De kan också bidra till att de finansiella företagens möjligheter till hantering och diversifiering av risker förbättras. Å andra sidan kan ökad gränsöverskridande verksamhet leda till att finansiella problem lättare sprids mellan länder.

Det är också framför allt mot bakgrund av dessa potentiella effektivitetsvinster som MiFID ska ses. Allt sedan slutet av 1990- har finansiell integration varit ett prioriterat policyområde i EU. För att få fart på integrationsprocessen sjösattes i maj 1999 en ambitiös handlingsplan för finansiella tjänster (Financial Services Action Plan). Handlingsplanen gick ut på att under perioden 2000 2005 genomföra 42 åtgärder, varav direktivet om marknader för finansiella instrument var en, för att på så sätt öka har- moniseringen av regelverken och därmed förbättra förutsättningar- na för gränsöverskridande konkurrens.

5.4.2Problem i harmoniseringen

Harmonisering innebär med nödvändighet kompromisser. Kom- promissarbetet innebär en jämkning av en mängd olika nationella ståndpunkter, som dessvärre inte alltid är helt förenliga sins- emellan. De gemensamma direktiven liknar därför till viss del ofta lapptäcken av regler med olika ursprung och syften. Därmed är direktiven heller inte alltid helt lättolkade och motiven till vissa bestämmelser kan ibland vara svåra att förstå.

Ett annat resultat av kompromissandet är att direktiven ofta har en tendens att bli tämligen omfattande och detaljerade, eftersom det tycks vara lättare att nå kompromisser genom att lägga till paragrafer än att dra ifrån då en slutlig text ska göras upp. En alltför hög detaljeringsgrad riskerar att leda till reglering som inte är tillräckligt flexibel. Ett gemensamt regelverk som är utformat så att den cementerar strukturer snarare än ökar möjligheterna till förändring och anpassning riskerar att på sikt leda till minskad snarare än ökad effektivitet, dvs. motverka målet om effektivitet dynamisk i dynamisk mening.

Ett helt annat problem är att graden av harmonisering i prak- tiken kanske inte blir så hög som det var tänkt. Strävan att få med nationellt avpassade särlösningar förekommer på alla nivåer och i

157

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

alla led i processen. Även efter det att ett gemensamt direktiv har antagits kan det finnas tendenser till s.k. goldplating på nationell nivå, dvs. att lägga till en rad nationella bestämmelser ovanpå det gemensamma regel verket. Både goldplating och försummelser i genomförandet av de gemensamma reglerna bidrar ytterligare till att slutresultatet inte alltid blir den harmonisering som var avsedd från början. I sämsta fall kan det också leda till att nya inträdes- barriärer uppstår.

5.4.3Motstridiga mål

Redogörelserna ovan ger vid handen att utformningen av ett regelverk för värdepappersmarknaderna med nödvändighet måste innefatta ett stort antal avvägningar mellan delvis motstridiga mål. Sammanfattningsvis vill man idealt sett ha ett regelverk som på en och samma gång minimerar systemriskerna, ger ett adekvat kund- skydd, underlättar gränsöverskridande kapitalrörelser, möjliggör effektiv handel och avveckling av värdepapper över gränserna, möjliggör utnyttjande av skalfördelar, uppmuntrar innovationer, uppmuntrar till ökad konkurrens samt har förmåga att snabbt anpassa sig till förändringar. Att detta inte är någon enkel uppgift är uppenbart. Effekterna av enskilda regleringsåtgärder är i många fall svårbedömda och kan ibland inte utläsas förrän långt i efter- hand om ens någonsin.

En speciell målkonflikt som aktualiseras i samband med MiFID rör frågan om effektivitet i mera kortsiktig mening och effektivitet i mer dynamisk och långsiktig mening. Konkret handlar frågan i hög grad om vilka principer för genomlysning som ska gälla för värdepappershandel i allmänhet och vid systematisk internhandel i synnerhet. I följande avsnitt görs ett försök att på ett principiellt plan redogöra för denna målkonflikt.

5.5Fragmentering, internalisering och genomlysning

5.5.1Inledning

Som tidigare angetts har värdepappersmarknader en naturlig ten- dens till konsolidering. Trycket på detta kommer både från utbudssidan genom kravet att utnyttja skalfördelar och från efter- frågesidan genom förekomsten av de nätverksexternaliteter som är

158

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

förknippade med likviditet. På samma gång kan vi observera upp- komsten av nya och konkurrerande handelssystem, vilket leder till en fragmentering av marknaderna.

Fragmentering innebär ökad konkurrens, vilket kan bidra till effektiviteten i dynamisk mening, medan konsolidering kan bidra till minskade transaktionskostnader och eventuellt större likviditet. Överfört till MiFID-sammanhang kan man säga att systematiska internhandlare och MTF:er bidrar till fragmenteringen av värde- pappersmarknaderna och därmed till konkurrensen.

En av de kontroversiellare frågorna i MiFID rör oron för att kraven på genomlysning före handeln ska underminera möjligheten att fungera som systematisk internhandlare. Frågor för utredningen är således om detta är en välgrundad oro, och i så fall om detta föranleder några åtgärder i utformningen och tillämpningen av regelverket, i den mån det ges utrymme för detta. För att skapa en bättre bas för en sådan bedömning görs i resten av det här avsnittet ett försök att ge en översiktlig bild av specifika frågor som dis- kuterats kring fragmentering, internalisering och genomlysning och resultaten av en del av den forskning som gjorts på området.4

5.5.2Fragmentering

Fragmentering är det begrepp som används om utbudet av varor eller tjänster på en marknad är uppdelat mellan flera olika källor. Konkurrens förutsätter per definition mer än en utbudskälla. I fråga om värdepappersmarknaderna uppträder fragmentering när inte alla order som rör ett visst värdepapper interagerar i en och samma handelsmekanism. Det finns i dag en bred konsensus bland ekonomer om det fördelaktiga med konkurrens mellan börser och andra typer av marknadsdeltagare i handeln med ett visst värde- papper. Samtidigt kan det finnas betydande fördelar med konsoli- dering. Det som försvårar en kostnads- och intäktsanalys av frag- mentering är att konkurrens mellan order kan fungera bäst på en konsoliderad marknad där alla order kan interagera med varandra, medan konkurrens mellan olika marknader, som börser, handels- system och OTC-handel – och alla de fördelar som sådan kon- kurrens medför – implicerar fragmenterade marknader. De två

4 Avsnitten 5.5.2 5.5.4 bygger huvudsakligen på en sammanställning som gjorts av Ruben Lee (2002), ”Capital Markets that Benefit Investors: A Survey of the Evidence on Frag- mentation, Internalisation and Market Transparency”, Oxford Finance Group, 2002.

159

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

formerna av konkurrens förefaller alltså inte vara helt kompatibla med varandra.

Nedan redogörs för ett antal sinsemellan nära sammanhängande spörsmål som uppkommit i diskussionen om huruvida alla order i ett visst värdepapper bör konsolideras i ett enskilt handelssystem, eller om orderflöden ska tillåtas fragmenteras till konkurrerande system.

Konkurrens mellan börser och andra typer av handelssystem

Fördelen med konkurrens är att den bidrar till att hålla nere priser- na på de tjänster som börser och andra handelssystem erbjuder, som transaktioner, clearingtjänster, noteringstjänster etc. Den skapar också incitament till innovationer och rationaliseringar, exempelvis automatisering av handelssystemen och handel i olika slags tillgångar.

Säljare av värdepapper går dit där de tror sig kunna få högst pris och köpare går dit där de tror sig kunna få lägst pris. Det innebär att de sannolikt kommer att sammanstråla där skillnaden mellan köp- och säljkurs är som minst, dvs. där likviditeten är som störst. Orderflöden attraherar alltså orderflöden, vilket innebär att handel i ett visst instrument sannolikt kommer att koncentreras till en enskild handelsmekanism, eller åtminstone till ett fåtal konkurre- rande system. Om däremot handeln av någon anledning fragmen- teras mellan flera olika marknadsplatser, kan det befaras att sprid- ningen av orderflöden leder till minskad sannolikhet för utförande i varje system, vilket i sin tur kan leda till försämrad likviditet och eventuellt till ökad volatilitet, dvs. större kurssvängningar.5 Andra analyser av konkurrens mellan handelssystem kommer fram till att samexistens mellan olika handelssystem kan vara optimalt om handlare har olika behov och önskemål, och om varje handels- system uppfyller en viss investerarkategoris preferenser. Andra teorier kommer fram till att konkurrens inte alltid är förmånligt och att den kan leda till såväl sämre som bättre likviditet.

Ett antal empiriska studier av konkurrens mellan nationella marknadsplatser har gjorts, speciellt i spåren av införandet av ”The Big Bang” i London på 1980-talet.6 Detta var en period som

5Mendelson, Haim. ”Consolidation, Fragmentation and Market Performance”. Journal of Financial and Quantitative Analysis, vol. 22, no. 2 (6/1987).

6Se t.ex. Anderson & Tychon (1993), Demarchi & Foucault (1998), Di Noia (1998), Friedrichs & Tonks (2001), m.fl.

160

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

kännetecknades av intensiv omvandling och förnyelse av de olika börssystemen och som innebar stora förändringar i fråga om såväl marknadens struktur och tjänsteutbud som handelsteknik. Till de dynamiska effekterna av konkurrens hör marknadens förmåga att handla större volymer i rådande spreadar, att länka handeln mellan olika marknader samt att skapa nya marknadsplatser.

Många studier av effekterna mellan olika handelssystem har också utförts i USA.7 En stor del av dessa pekar på att ökad kon- kurrens mellan olika handelssystem bland annat leder till minskade spreadar mellan köp- och säljkurser.

Skilda preferenser hos olika handlare

Förekomsten av olika handelssystem med distinkta marknadsstruk- turer ger investerare ökade valmöjligheter. Olika typer av handels- system kan ha olika förtjänster. Transaktionskostnaderna för dem som efterfrågar omedelbarhet i utförandet av order kan exempelvis vara betydligt högre än för dem som har större tålamod i sina trans- aktioner.8 Stora kostnadsbesparingar kan också uppnås i auto- matiserade handelssystem jämfört med traditionella intermediär- intensiva marknader.9

Mångfalden av preferenser hos investerarna och förekomsten av flera marknadsplatser har även satt ljus på frågan om innebörden av begreppet ”bästa utförande”, som berördes i avsnittet om konsumentskyddsintresset (avsnitt 5.3.3). I nyare forskning hävdas att begreppet ”bästa pris” inte är väldefinierat i ett sammanhang där flera handelssystem samexisterar, och ett försök att införa regler om ”bästa utförande” som ett konsumentskyddsmedel kan under- minera konkurrensen mellan handelssystem, vilket i sin tur kan vara negativt för konsumenten.10

Konkurrens mellan handlare

Konkurrens mellan värdepappershandlare håller priset nere på de tjänster de erbjuder, ger incitament till produktutveckling och kan också bidra till att minska marknadsdominansen hos de aktörer

7Se t.ex. Cohen & Conroy (1990), Demsetz (1968), Tinic (1972), Mayhew (2002).

8Keim & Madhaven (1997).

9Se t.ex. Conrad, Johnson & Wahal (2001), Domowitz (2001).

10Blume (2002), Macey & O’Hara (1997).

161

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

som sätter priserna på marknaden, vilket leder till bättre förhållan- den i fråga om utförande av order.11

Prisprioritet

En egenskap i värdepappershandeln som ofta anses vara önskvärd är förmågan att upprätthålla prisprioritet. Prisprioritet innebär att de högsta köpbuden och de lägsta säljbuden utförs före alla andra order. Avsaknad av prisprioritet kan leda till en minskning i snabb- heten och precisionen varigenom information om ett företag inkorporeras i priset på dess aktier och en minskning av kvaliteten i prisbildningsprocessen på marknaden. Även om det kan vara svårare att uppnå prisprioritet på en marknad med flera konkurre- rande handelssystem än på en centraliserad marknad, har mark- nadsaktörerna själva incitament att försäkra sig om att de erhåller de bästa priserna, varför prisprioritet ändå kan uppnås.

Tidiga empiriska studier har pekat på att NYSE (New York Stock Exchange) erbjuder bättre priser än vad som erbjuds i konkurrerande handelssystem.12 Dessa resultat har använts för att hävda att order som utförs utanför NYSE inte uppnår ”bästa utförande” i fråga om bästa tillgängliga priser. Det finns ett relativt utbrett bruk att betala slutkunder för att lägga sina order, eller att betala mäklare för att utföra vissa order på en bestämd handelsplats. Denna företeelse brukar på engelska benämnas ”preferencing”. Ofta rör det sig om att på något sätt gallra ut order under en viss storlek. Eftersom dessa mindre order sannolikt kommer från huvudsakligen oinformerade aktörer, som handlar av likviditetsmotiv eller liknande, innebär dessa ”oinformerade order” en lägre risk för den intermediär som driver marknadsplatsen (och som också förutsätts handla i eget lager). Genom att styra sådana lågriskorder till en och samma marknadsplats, medan högriskorder från informerade aktörer styrs undan från denna, kommer inter- mediären som driver marknadsplatsen systematiskt att minska sina risker i de egna positionerna. De oinformerade aktörerna och mäklarna som styr dessa order till denna marknadsplats kompen- seras genom att betalas med kanske några cent per order. Spreadarna mellan köp- och säljkurser skulle, på grund av de lägre

11Se t.ex. Boehmer & Boehmer (2002).

12Se t.ex. Angel (1994), Bessembinder & Kaufman (1997), Blume & Goldstein (1992), (1997), Hasbrouck (1995) m.fl.

162

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

riskerna, också teoretiskt kunna hållas nere i denna del av handeln. Sådan preferencing, som styr undan order från oinformerade hand- lare med låg risk från den primära handelsplatsen, har kritiserats för att bara lämna kvar de mer högriskbetonade orderflödena från informerade aktörer. Detta har setts som en form av ”cream- skimming”, som riskerar att underminera prisbildningsprocessen (se också avsnitt 5.5.3 om internalisering).13

Sekundära prioriteter

Efter prisprioritet är en annan ofta önskvärd egenskap i värdepappershandeln förmågan att upprätthålla tidsprioritet, dvs. att av två identiska order utförs den först som också inkommit först. Tidsprioritet ger marknadsaktörer incitament att vara tidigt ute med att lägga limitorder i ett handelssystem. Genom att göra detta ökar nämligen sannolikheten för att deras order kommer att utföras. Tidsprioritet är svårt att uppnå i en värld av konkurrerande handelssystem. Det har ibland hävdats att avsaknaden av funge- rande tidsprioritet kan leda till vidgade spreadar mellan köp- och säljkurser och även minska sannolikheten för att lagda limitorder utförs. De möjligheter som utvecklingen av automatiseringen av handeln innebär kan emellertid medföra att behovet av tidsprio- riteringsregler blir mindre viktigt. Detta beror på att investeraren kan uppnå liknande resultat genom att kontinuerligt bevaka mark- naden och skicka i väg en marknadsorder direkt och med automatik då priset på det aktuella värdepappret närmar sig den limit han annars hade lagt ordern med. En sådan strategi har också andra fördelar. Att lägga en limitorder innebär nämligen en risk i form av att andra investerare samtidigt ges en möjlighet – en gratis option – att handla mot limitordern om priserna rör sig emot dem. Denna risk minimeras genom möjligheten att med samma resultat lägga marknadsorder i stället för limitorder.

13 Se t.ex. Harris (1995), Chordia & Subrahmanyam (1995), Lin, Sanger & Both (1995), Easley, Kiefer & O’Hara (1996), Battalio (1997).

163

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

Konsolidering av information

Konsolidering av information innebär att kursnoteringar och annan handelsinformation om handeln i ett visst värdepapper finns lättill- gänglig från en och samma källa.14 Det hävdas ibland att konsoli- dering av sådan information är lättare att uppnå på en konsoliderad marknad. Det finns dock flera exempel på privata lösningar som innebär konsolidering av information från flera olika marknader.

Genomlysning anses ofta spela en nyckelroll i konsolidering av marknader, genom att bidra till en prisutjämning mellan olika marknadsplatser. Detta underlättar för arbitragörer att handla när det uppstår tillfälliga felprisättningar på vissa marknadsplatser men inte på andra. Åsikten att full transparens krävs för att uppnå prisutjämning mellan handelssystem delas emellertid inte av alla.15

Vissa börstjänsters karaktär av ”kollektiv vara”

Vissa funktioner som organiserade marknadsplatser fyller har egenskaper som gör att de kan liknas vid något som i ekonomisk teori benämns ”kollektiva varor” eller ”public goods”, dvs. varor eller i det här fallet snarare tjänster, som kommer alla till nytta, men som en enskild aktör inte nödvändigtvis har tillräckliga incita- ment att ensam finansiera produktionen av. Till de allmänna nyttig- heter som produceras av börser hör exempelvis marknadsövervak- ning, självreglering och kvalitetsstämpling (”certifiering”) av värdepapper. De höga kostnader som är förenade med att pro- ducera dessa nyttigheter kan innebära att de inte kommer att tillhandhållas i samma utsträckning om det förekommer ett flertal olika system för handel i ett och samma värdepapper. Det kan också vara enklare att dela regleringskostnaderna på ett rättvist sätt mellan aktörerna i ett konsoliderat system. Det finns dock exempel på regleringar som framgångsrikt löst problemen med att säker- ställa både adekvat reglering av handeln på flera marknadsplatser och adekvat finansiering av regleringen.

14Harris (2002).

15Galetovic & Zurita (2002).

164

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

5.5.3Internalisering

Eftersom internalisering, dvs. matchning och utförande av order mot de egna handelspositionerna snarare än mot börsens order- böcker, är en form av fragmentering, kommer många av de spörs- mål som diskuterats ovan att upprepas här. Tidiga studier av internalisering pekade på framför allt två slags kostnader för internalisering. För det första har det hävdats att internalisering kan vara skadlig för prisbildningsprocessen, eftersom internalise- ringen innebär att inte alla order som berör ett visst värdepapper kan konkurrera med varandra i en och samma orderbok. Sådan fragmentering har befarats kunna leda till ökade spreadar mellan köp- och säljkurser samt större prisvolatilitet.16 För det andra, skulle internalisering kunna leda till att oinformerade order med låg risk styrs bort från den primära handelsplatsen så att enbart de informerade orderna med hög risk blir kvar. Detta skulle i sin tur kunna leda till att handlarna ansätter större spreadar på den primära handelsplatsen för att skydda sig mot att exploateras av investerare med bättre information. Om de avledda, oinformerade orderna med låg risk utförs till priser som är tagna från den primära mark- nadsplatsen, skulle även dessa kunna bli utförda till sämre priser än om de hade handlats på den primära marknadsplatsen.17

I senare forskning har framför allt två huvudsakliga fördelar med internalisering noterats. För det första kan internalisering innebära att den primära eller centrala marknadsplatsen utsätts för kon- kurrens av alternativa handelsplatser, varigenom prisbildningen på värdepappren förbättras. För det andra skulle det ge marknadsdel- tagarna större valmöjligheter ifråga om var de vill utföra sina order, jämfört med att enbart ha en enda marknadsplats att vända sig till. För vissa kategorier av investerare kan denna valfrihet ha ett stor värde. Exempelvis skulle möjligheten att utföra order via systema- tiska internhandlare kunna göra att (oinformerade) detaljistkunder kan erhålla bättre priser och lägre transaktionskostnader än om de var hänvisade till att utföra order via den centrala marknadsplatsen. Om handlarna konkurrerar om detaljistorder kommer de att ansätta mindre spreadar för dessa oinformerade lågriskorder än vad som skulle bli fallet på en konsoliderad marknad. Detta förutsätter

16Cohen, Maier, Schwartz & Whitcomb (1982).

17Easley, Kiefer & O’Hara (1996).

165

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

dock att handlarna inte behöver skydda sig mot att bli exploaterade av bättre informerade investerare.18

I avsnittet om fragmentering framgår att en stor del av det tidiga empiriska arbetet om internalisering (i stort sett enbart från USA) kommit fram till att den primära marknadsplatsen (i det här fallet NYSE) i regel erbjuder bättre priser än de priser som är tillgängliga på alternativa handelsplatser. Ett antal senare studier av interna- lisering har närmare undersökt effekterna av bruket av ”preferen- cing”, som berörts tidigare. Dessa studier betonar dock snarast fördelarna med internalisering och ifrågasätter både huruvida priserna faktiskt är bättre på NYSE och om utförandet generellt är bättre där. I dessa studier har man inte kunnat påvisa några skadliga effekter av internalisering och ”preferencing”, vare sig på utföran- det av marknadsorder eller på utförandet av limitorder. Resultaten indikerar snarare positiva effekter. Ett exempel är att marknads- order som utförs via ”preferencing” på regionala börser tenderar att handlas till mer förmånliga villkor i förhållande till NYSE än mark- nadsorder som lagts på regionala börser utan ”preferencing”. Ett annat exempel är att limitorder har större sannolikhet att bli utförda på regionala börser än på NYSE. Konsolidering leder alltså inte nödvändigtvis till högre effektivitet ens i det kortare per- spektivet.19

Resultaten av undersökningar om internalisering leder till kostnadskonkurrens eller till det ”adverse selection-problem” som berördes ovan (dvs. att handlaren ansätter större spreadar för att skydda sig mot att förlora pengar då han handlar med bättre in- formerade investerare) är motstridiga. Nyare studier av hur inter- nalisering fungerar tar hänsyn till både de priser som investerare möter och de avgifter de måste betala för att få sina order utförda. Slutsatserna om effekterna av internalisering är komplicerade. Ett resultat är att betalning för orderflöden kan leda till både en förbättring i kvaliteten i utförandet, vilket är konsistent med kostnadskonkurrens, och en ökning i andelen informerade aktörer på den primära marknadsplatsen, vilket är konsistent med ”cream- skimming”.

18Harris (2002).

19Se t.ex. Battalio, Greene & Jennings (1997), Battalio, Jennings & Selway (2000), Peterson & Sirri (2002).

166

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

Det finns visst empiriskt stöd för att internalisering kan leda till bättre utförande än på den primära handelsplatsen framför allt om hänsyn tas till andra faktorer än enbart priset.20

En speciell form av internalisering brukar med en amerikansk term benämnas ”the upstairs market”. På denna marknad söker mäklare motparter utanför börsen framför allt till stora institu- tionella order. Fördelen med en sådan upstairs-marknad är att mäklarna här kan utföra stora transaktioner utan att fullt ut exponera denna handel för resten av marknaden, ”downstairs”.21

Empiriska studier från en rad olika sammanhang visar på fördelar med upstairs trading. På NYSE verkar denna handel framför allt tillämpas av investerare som trovärdigt kan signalera att trans- aktionerna är motiverade av likviditetsskäl och inte av tillgång till bättre information. Denna marknad möjliggör således handel som annars inte skulle äga rum ”downstairs”.22 I Australien förfaller handel utanför börsen framför allt gynna de handlare som har möjlighet att växla mellan olika handelsplatser, varigenom deras handelskostnader kan minska.23 I Kanada tillhandahåller upstairs- marknaden på Torontobörsen ett instrument för att skilja ut order från investerare med bättre information, och att genomföra lik- viditetsmotiverade order till lägre kostnader än på den ordinarie börsen.24

5.5.4Genomlysning

Effekterna av genomlysning på värdepappersmarknaderna och aktörerna på dessa marknader är komplexa och motstridiga.

Nästan alla studier på området visar att bättre genomlysning leder till ökad snabbhet och precision varigenom ny information om ett företag inkorporeras i aktiepriset. Genomlysning bidrar till att handlare kan välja det system som ger de bästa prisnoteringarna. Härigenom möjliggörs arbitrage mellan olika system. Dessutom säkerställs en fungerande prisprioritet, och prisbildningsprocessen förbättras. Detta anses ofta dessutom leda till förbättrat ”bästa utförande”.

20Battalio, Hatch & Jennings (2000).

21Se t.ex. Burdett & O’Hara (1987), Seppi (1990).

22Madhavan & Cheng (1997).

23Madhavan & Swan (2001).

24Smith, Turnbull & White (2001).

167

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

Det finns emellertid ett växande antal studier som hävdar att ökad transparens också kan ha ett antal negativa återverkningar på marknadens funktionssätt. Alla investerare är inte villiga att exponera sina order offentligt, eftersom detta kan innebära stora risker för dem. Ökad transparens kan minska deras villighet att delta på marknaden och har i olika sammanhang visat sig leda till försämringar i marknadslikviditeten.

Handlare som är mer välinformerade än andra kommer sannolikt att föredra handelssystem med mindre genomlysning före handeln (pre-trade transparency), så att de kan behålla sina intentioner hemliga. Oinformerade aktörer kommer å andra sidan att föredra mer genomlysning. Ingen enskild transparensregim kommer således att vara den bästa för alla.

Ökad transparens skulle också kunna leda till större spreadar mellan köp- och säljkurser, eftersom marknadsgaranter får svagare incitament att betala för att fånga den information som handel med en informerad aktör ger. Å andra sidan skulle spreadarna kunna minska på grund av att information om transaktionerna når alla marknadsdeltagare, eller för att handlarna blir medvetna om var- andras positioner och därmed kommer att konkurrera hårdare.

Genomlysning skulle å ena sidan kunna ha en stabiliserande inverkan på spekulation genom att absorbera obalanser mellan orderflödena i köp- och säljorder och därmed minska volatiliteten. Å andra sidan kan den leda till en förstärkning av marknads- deltagarnas strategiska beteende gentemot varandra, med stigande volatilitet som en högst tänkbar följd.

Graden av genomlysning på en marknad påverkar hur handels- systemen konkurrerar med varandra. Många hävdar att handels- systemen bör inneha äganderätten till den information som skapas i dessa system. Samma personer hävdar också att de under de flesta omständigheter har fullgoda incitament att avgöra vilken grad av transparens som är den mest lämpliga för deras handelssystem.

5.5.5Preliminära slutsatser

Att dra entydiga slutsatser i fråga om fragmentering, internalisering och transparens är inte lätt. Mycket tyder på att effektiviteten åtminstone i det korta perspektivet gynnas på en konsoliderad marknad där alla order kan interagera med varandra. Däremot tycks effektiviteten i dynamisk mening gynnas av konkurrens mellan

168

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

olika marknader, vilket implicerar fragmentering. En del forskning pekar på att fragmentering i vissa avseenden kan vara förmånligt även i det kortare perspektivet. Givet betydelsen av att det finns många olika slags aktörer med olika preferenser och olika motiv för att handla, bör regelverket sannolikt inte utformas så att det mot- verkar samexistens av konkurrerande system. De svårigheter som är förknippade med att skapa en uppsättning genomlysningsregler som är optimal för alla som handlar på värdepappersmarknaderna talar för att det bör lämnas stort utrymme för marknaderna själva att utforma dessa regler.

5.6Referenser

Anderson, Ronald W. & Pierre Tychon. Competition among European Financial Markets: The Case of Cross-Listed Belgian Equities. IRES Discussion Paper No. 9314 (4/1993), Revue de la Banque (1993).

Angel, Jim. Who Gets Price Improvement on the NYSE? Working paper, Georgetown University (1994).

Battalio, Robert H. Third Market Broker-Dealers: Cost Competitors or Cream Skimmers? Journal of Finance, Vol. 52, No. 1, s. 241 52 (2/1997).

Battalio, Robert H., Jason Greene & Robert Jennings. Do Competing Specialists and Preferencing Dealers affect Market Quality? Review of Financial Studies, Vol. 10, No. 4, s. 969 993 (10/1997).

Battalio, Robert H., Brian Hatch & Robert Jennings. Dimensions of Best Execution for Market Orders: Assessing Differences between the NYSE and the Nasdaq Third Market. Georgia State Uni- versity, University of Cincinnati, Kelley School of Business Indiana University (3/2000).

Battalio, Robert H., Robert Jennings, & James P. Selway III. The Relationship between Marketmaking Revenue, Payment for Order Flow, and Trading Costs for Market Orders. Georgia State University, University of Cincinnati, Kelley School of Business Indiana University, Goldman Sachs (2/2000).

Bessembinder, Hendrik & Herbert M. Kaufman. A Cross-Exchange Comparison of Execution Costs and Information Flow for the NYSE-Listed Stocks. Journal of Financial Economics, Vol. 46, No. 3, s. 293 319 (12/1997).

169

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

Biais, Bruno. Price Formation and Equilibrium Liquidity in Fragmented and Centralised Markets. Journal of Finance, Vol. 48, s. 157 185 (1993).

Blume, Marshall E. The Structure of the US Equity Markets.

Working Paper 6-02, Rodney White Center for Financial Research, Wharton, University of Pennsylvania (2002).

Blume, Marshall E. & Michael A. Goldstein. Differences in Execution Prices among the NYSE, the Regionals, and the NASD.

Working Paper 4-92, Rodney White Center for Financial Research, Wharton, University of Pennsylvania (1992).

Blume, Marshall E. & Michael A. Goldstein. On the Integration of the US Equity Markets. Rodney L. White Center for Financial Research Working Paper No. 1-95 (1995).

Blume, Marshall E. & Michael A. Goldstein. Quotes, Order Flow, and Price Discovery. Journal of Finance, Vol. 52, No. 1, s. 221 244 (3/1997).

Boehmer, Beatrice & Ekkehart Boehmer. Trading your Neighbor’s ETFs: Competition or Fragmentation? Terry College of Business, University of Georgia & NYSE (11/6/2002).

Burdett, Kenneth & Maureen O’Hara. Building Blocks: An Introduction to Block Trading. Journal of Banking and Finance, Vol. 11, s. 193 212 (1987).

Chordia, Tarun & Avanidhar Subrahmanyam. Market Making, the Tick Size, and Payment-for-Order Flow: Theory and Evidence.

Journal of Business, Vol. 68, No. 4, s. 543 575 (10/1995). Cohen, Kalman, Steven F. J. Maier, Robert A. Schwartz, & David

K. Whitcomb. An Analysis of the Economic Justification for Consolidation in a Secondary Security Market. Journal of Banking and Finance Vol. 6, No. 1, s. 117 136 (3/1982).

Conrad, Jennifer, Kevin Johnson, & Sunil Wahal. Alternative Trading Systems. Working Paper, Kenan-Flagler Business School, University of North Carolina at Chapel Hill, Aronson Partners, Goizueta Business School, Emory University (5/2001).

Demarchi, Marianne & Thierry Foucault. Equity Trading Systems in Europe: A Survey of Recent Changes. Working Paper, SBF- Bourse de Paris, HEC and CEPR (2/1998).

Demsetz, H. The Cost of Transacting. Quarterly Journal of Economics, Vol. 82, s. 33 53 (1968).

170

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

Di Noia, Carmine. Competition and Integration among Stock Exchanges in Europe: Network Effects, Implicit Mergers and Remote Access. Wharton, Financial Institutions Center, 98-03 (4/1/1998).

Domowitz, Ian. Liquidity, Transaction Costs, and Reintermediation in Electronic Markets. Working Paper (4/2001).

Drudi, Francesco & Massimo Massa. Price Manipulation in Parallel Markets with Different Transparency. European Central Bank and INSEAD, Department of Finance (1/2002).

Easley, David, Nicholas M. Kiefer & Maureen O’Hara. Cream- Skimming or Profit Sharing? The Curious Role of Purchased Order Flow. Journal of Finance, Vol. 51, No. 3, s. 811 833 (7/1996).

Easley David, Nicholas M. Kiefer, Maureen O’Hara & J.B. Paperman. Liquidity, Information and Infrequently Traded Stocks. Journal of Finance, Vol. 51, No. 4, 1405 1436 (9/1996).

Easley David & Maureen O’Hara. Price, Trade Size and Information in Securities’ Markets. Journal of Financial Economics, Vol. 19, s. 69 90 (1987).

European Asset Management Association. Best Execution: Executing Transactions on Securities Markets on Behalf of Investors. Collection of Essays (6/2002).

Financial Services Authority (FSA). Best Execution. Discussion Paper (6/2001).

Friederich, Sylvain & Ian Tonks. Competition between European Equity Markets: Evidence from Dually-Traded French Stocks.

Working Paper, FMG, London School of Economics & Université de Paris I, Financial Markets Group, LSE & University of Bristol (3/7/2001).

Galetovic, Alexander & Felipe Zurita. Liquidity and the Simple IO of Stock Exchanges. Working Paper, Centro de Economía Aplicada (CEA), Universidad de Chile, & Instituto de Economía, Ponticia Universidad Católica de Chile (3/2002).

Grossman, Sanford J. The Informational Role of Upstairs and Downstairs Trading. Journal of Business, Vol. 65, s. 509 528 (1992).

Harris, Lawrence E. Consolidation, Fragmentation, Segmentation and Regulation. Financial Markets, Institutions and Instru- ments, Vol. 2, No. 5, s. 1 28 (12/1993). Omtryckt i Robert A. Schwartz, (red.). Global Equity Markets: Technological,

171

Principer för finansiell reglering

SOU 2006:50

Competitive and Regulatory Challenges. Irwin Professional Publishing Chicago, IL (1995).

Harris, Lawrence E. The Economics of Best Execution. Working Paper, University of Southern California (9/3/1996).

Harris, Lawrence E. Trading and Exchanges: Market Microstructure for Practitioners. Oxford University Press, New York (10/2002).

Hasbrouck Joel. Trade and Quote Transparency: Principles and Prospects for the Year 2000 (1995). Omtryckt i Robert A. Schwartz (red.). Global Equity Markets: Technological, Competitive, And Regulatory Challenges. Irwin Professional Publishing Chicago, IL (1995).

Keim, Donald B. & Ananth Madhavan. Transactions Costs and Investment Style: An Inter-Exchange Analysis of Institutional Equity Trades. Journal of Financial Economics, Vol. 46, No. 3, s. 265 292 (12/1997).

Lin, S., G. Sanger & G. Booth. Trade Size and Components of the Bid-Ask Spread. Review of Financial Studies, Vol. 8, No. 4, s. 1153 1183 (10/1995).

Macey, Jonathan R. and Maureen O’Hara. The Law and Economics of Best Execution. Journal of Financial Intermediation, Vol. 6, No. 3, s. 188 223 (7/1997).

Macey, Jonathan R. and Maureen O’Hara. Regulating Exchanges and Alternative Trading Systems:A Law and Economics Perspective. Journal of Legal Studies, Vol. 28, s. 17 54 (1/1999).

Madhavan, Ananth. Consolidation, Fragmentation, and the Disclosure of Trading Information. Review of Financial Studies, Vol. 8, No. 3, s. 579 603 (1995).

Madhavan, Ananth & Minder Cheng. In Search of Liquidity: Block Trades in the Upstairs and Downstairs Markets. Review of Financial Studies, Vol. 10, No. 1, s. 175 203 (1/1997).

Madhavan, Ananth, David Porter & Daniel Weaver. Should Securities Markets be Transparent?

Marshall School of Business, USC at LA, College of Business and Economics, University of Wisconsin, Zicklin School of Business, Baruch College (15/10/2001).

Mayhew, Stewart. Competition, Market Structure, and Bid-Ask Spreads in Stock Option Markets. Journal of Finance, Vol. 57, No. 2, s. 931 958 (4/2002).

172

SOU 2006:50

Principer för finansiell reglering

Mendelson, Haim. Consolidation, Fragmentation, and Market Performance. Journal of Financial and Quantitative Analysis, Vol. 22, No. 2, s. 189 208 (6/1987).

Mulherin J.H. Market Transparency: Pros, Cons and Property Rights.

Journal of Applied Corporate Finance, Vol. 5, No. 4 (Winter 1993).

Naik, Narayan Y., Anthony Neuberger & S. Viswanathan. Trade Disclosure Regulation in Markets with Negotiated Trades. Review of Financial Studies, Vol. 12, No. 4, s. 873 900 (7/1999).

Peterson, Mark A. & Erik R. Sirri. Order Preferencing and Market Quality on U.S. Equity Exchanges. Working Paper, Southern Illinois University & Babson College (2002).

Securities and Exchange Commission. Regulation of Exchanges and Alternative Trading Systems. Release No. 34-40760; File No. S7- 12-98 (8/12/1998).

Seppi, Duane J. Equilibrium Block Trading and Asymmetric Information. Journal of Finance, Vol. 45, No. 1, s. 73 94 (3/1990).

Smith, Brian F., D. Alasdair S. Turnbull & Robert W. White.

Upstairs Market for Principal and Agency Trades: Analysis of Adverse Information and Price Effects. Journal of Finance, Vol. 56, No. 5, s. 1723 1746 (10/2001).

Stoll, Hans R. Market Fragmentation. Financial Analysts Journal, Vol. 57, No. 4, s. 16 20 (7/8-2001).

Tinic, Seha M. The Economics of Liquidity Services. Quarterly Journal of Economics, Vol. 86, No.1, s. 79 93 (2/1972).

173

6 Några allmänna utgångspunkter

6.1Handlingsplanen för finansiella tjänster och Lamfalussymodellen

Utvecklingen av lagstiftningen på värdepappersmarknadsområdet har sedan slutet av 1990-talet varit föremål för intensifierade harmoniseringsåtgärder inom EU. Mot bakgrund av de betydande välfärdsvinster som kunnat förväntas av ökad integration av de finansiella marknaderna ansågs det finansiella regelverket behöva harmoniseras. Ett grundläggande problem var att medlemsstaternas regelverk var så olika, att gränsöverskridande utbud av finansiella tjänster inom EU försvårades. Regelverken var dessutom i många avseenden omoderna och behövde uppdateras för att spegla för- ändringarna i den finansiella sektorn. För att få fart på integra- tionsprocessen presenterade kommissionen därför i maj 1999 en handlingsplan för finansiella tjänster (Financial Services Action Plan).1 Handlingsplanen gick ut på att under perioden 2000 2005 genomföra fyrtiotvå åtgärder, varav de flesta i form av nya direktiv. Europeiska rådet och Europaparlamentet har gett sitt stöd åt hand- lingsplanen. Av de fyrtiotvå åtgärderna har i dag fyrtio genomförts på gemenskapsnivå. En av åtgärderna var antagandet av direktivet om marknader för finansiella instrument, som ersätter det tidigare investeringstjänstedirektivet.

Ett annat problem var att lagstiftningsprocessen inom EU ansågs vara för långsam och stelbent för att hantera de snabba för- ändringarna i den finansiella sektorn. För att avhjälpa detta bildades ungefär ett år efter det att handlingsplanen för finansiella tjänster beslutats en kommitté av ”vise män”, ledda av belgaren Alexandre Lamfalussy. Kommitténs uppgift var att föreslå åtgärder för att förbättra mekanismerna för anpassning av det europeiska regel- verket till den snabba förändringstakten i den finansiella sektorn.

1 Europeiska kommissionens meddelande Att genomföra handlingsramen för finansmark- naderna: En handlingsplan, KOM (1999) 232.

175

Några allmänna utgångspunkter

SOU 2006:50

Visemannakommittén presenterade ett antal rekommendationer som syftade till att effektivisera lagstiftningsprocessen.2 Rekom- mendationerna antogs av Europeiska rådet på dess möte i Stock- holm i mars 2001 och har därefter godkänts av Europaparlamentet. Den nya modellen, som kommit att kallas Lamfalussyprocessen, innebär i korthet att regelgivningen delas upp på fyra olika nivåer, där övergripande principiella bestämmelser tas på den översta nivån i hierarkin, medan regler av mer teknisk natur och bestämmelser som har att göra med det nationella genomförandet utarbetas och beslutas på lägre nivåer.

På nivå ett fastställs allmänna principer enligt det normala lagstiftningsförfarandet inom EG-rätten, dvs. genom direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. I dessa rättsakter delegeras åt kommissionen att utfärda genomförandebestämmelser i vissa hänseenden.

På nivå två antar kommissionen genomförandebestämmelser för att fylla ut eller anpassa de allmänna principer som beslutats på nivå ett. Dessa bestämmelser kan vara i form av såväl förordningar som direktiv. Kommissionen biträds i detta arbete av en ny kommitté, Europeiska värdepapperskommittén (European Securities Com- mittee, ESC), bestående av företrädare för medlemsstaterna, som även skall fungera som en föreskrivande kommitté enligt artikel 5 i 1999 års ”kommittologibeslut”.

Nivå tre omfattar ett utökat samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter för värdepappersmarknaderna. Samarbetet syftar bl.a. till att de bestämmelser som beslutats på nivåerna ett och två genomförs i lagstiftningen i de olika medlemsstaterna på ett konsekvent och likvärdigt sätt. För att organisera detta samarbete har ytterligare en kommitté inrättats av kommissionen, Europeiska värdepapperstillsynskommittén (Committee of European Securities Regulators, CESR). CESR har bl.a. till uppgift att vägleda kommis- sionen särskilt i fråga om utarbetande av utkast till genomförande- åtgärder på värdepappersområdet. I denna kommitté återfinns företrädare för medlemsstaternas tillsynsmyndigheter på värde- pappersområdet.

Slutligen skall kommissionen på nivå fyra ta ett ökat ansvar för att säkerställa att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlems- staterna.

2 Committee of Wise Men, Final Report of the Committee of Wise Men on the Regulation of European Securities Markets, Bryssel, 15 februari 2001.

176

SOU 2006:50

Några allmänna utgångspunkter

Modellen har hittills använts i anslutning till fyra direktiv på värdepappersområdet. Lamfalussymodellen har även genom en överenskommelse med Europaparlamentet utvidgats till bank-, försäkrings- och fondområdena. I modellen ingår en strävan efter en bättre genomlyst process och breda konsultationer med berörda parter.

6.2Genomförandebestämmelser till MiFID

MiFID har arbetats fram med Lamfalussymodellen som utgångs- punkt. Därmed har det också på ett tidigt stadium stått klart att direktivet skulle komma att kompletteras med genomförande- bestämmelser på nivå två. Lamfalussymodellen som den tillämpats i förevarande fall har medfört vissa svårigheter både för denna utredning och för de andra nationella utredningar som haft till uppgift att lägga fram förslag om hur MiFID ska genomföras i nationell rätt, eftersom arbetet med genomförandebestämmelserna varit mödosamt och utgången i många avseenden oviss.

Den 20 januari 2004, dvs. redan innan MiFID officiellt antagits, ingav kommissionen en preliminär begäran till Europeiska värde- papperstillsynskommittén (CESR) om tekniska råd avseende genomförandebestämmelser på en rad avsnitt i direktivet, (det s.k. första mandatet).3 Den 25 juni 2004 kompletterade kommissionen denna preliminära begäran med en formell begäran om ytterligare tekniska råd från CESR, (det s.k. andra mandatet).

CESR överlämnade i slutet av januari 2005 en första uppsättning tekniska råd till kommissionen som svar på det första mandatet.4 I början av maj 2005 överlämnades en andra uppsättning tekniska råd i respons på det andra mandatet samt på ett antal kvarvarande frågor från det första mandatet för vilka svarstiden hade förlängts.5

Kommissionen och Europeiska värdepapperskommittén (ESC) har med utgångspunkt från CESR:s tekniska råd i ett antal arbets- dokument arbetat fram utkast till genomförandebestämmelser, som sedan har reviderats i olika omgångar.

3The Provisional Mandate to CESR for Technical Advice on Possible Implementing Measures concerning the Future Directive on Financial Instruments Markets” (”first set of mandates”), Bryssel, 20 januari 2004.

4CESR’s technical advice to the European Commission on the first set of mandates under the Directive on Markets in Financial Instruments (MiFID).

5CESR’s Technical Advice on Possible Implementing Measures of the Directive 2004/39/C on Markets in Financial Instruments –1st Set of Mandates where the deadlinje was extended and 2nd Set of Mandates.

177

Några allmänna utgångspunkter

SOU 2006:50

Några slutliga genomförandebestämmelser har ännu inte antagits. Kommissionen har dock lämnat förslag till två rättsakter, ett direktiv och en förordning.6 Efter omröstning i ESC och eventuella synpunkter från parlamentet beräknas dessa kunna antas av kommissionen under hösten 2006. Som nämnts i kapitel 1 kallas förslagen i detta betänkande för genomförandedirektivet respektive genomförandeförordningen. Att genomförandeåtgärderna ännu inte är antagna innebär en betydande osäkerhet beträffande de av utredningens förslag som direkt anknyter till genomförande- åtgärderna. I den mån ändringar i förslagen sker fram till och med omröstningen i europeiska värdepapperskommittén kommer de ändringar i utredningens bedömningar som detta föranleder att redovisas i utredningens slutbetänkande den 14 juli 2006.

Utgångspunkten för genomförandeåtgärderna har från kommis- sionens sida varit att åstadkomma enhetliga lösningar för att undvika att medlemsstaterna i sina nationella regelverk lägger på ytterligare bestämmelser som de facto fungerar som konkurrens- hinder (s.k. goldplating). För att åstadkomma detta har kommis- sionen valt att så långt det har varit möjligt använda förordnings- formen.7 Förordningen blir direkt tillämplig i medlemsstaterna och några nationella regler på de områden som täcks av förordningen behövs inte (och får inte heller införas).

När det inte har ansetts möjligt eller lämpligt med regler i förordningsform har kommissionen valt att utforma reglerna i form av ett direktiv. Detta innebär att medlemsstaterna måste införliva direktivet genom nationella regler, med risk för nationella avvikelser. Genomförandedirektivet har dock utformats så att med- lemsstaterna i princip endast får införa sådana nationella regler som är nödvändiga för att införliva direktivets bestämmelser. Enligt artikel 4 i genomförandedirektivet får medlemsstaterna införa ytterligare krav på de områden som täcks av det direktivet endast i exceptionella fall när dessa krav är objektivt motiverade och står i proportion till de särskilda risker som inte beaktats fullt ut i genomförandedirektivet avseende skyddet för investerare eller marknadens integritet. Därutöver krävs att de särskilda hot som ska åtgärdas antingen är av stor betydelse för den aktuella med-

6Kommissionens förslag till genomförandeförordning, Working document ESC/9/2006-rev1, och förslaget till genomförandedirektiv, Working document ESC/8/2006-rev1.

7Se kommissionens ”background notes” till förslagen 2006-02-06 på kommissionens hemsida. http://europa.eu.int/comm/internal market/securities/isd/mifid2 en.htm

178

SOU 2006:50

Några allmänna utgångspunkter

lemsstatens marknadsstruktur eller har uppstått eller uppenbarats efter det att direktivet blev tillämpligt.

6.3Behöriga myndigheter

Förslag: Finansinspektionen och Bolagsverket utses till be- höriga myndigheter i MiFID:s mening.

Artikel 48 i MiFID föreskriver att varje medlemsstat skall utse de behöriga myndigheter som skall fullgöra var och en av de uppgifter som föreskrivs i de olika bestämmelserna i MiFID. Varje med- lemsstat skall därefter informera kommissionen och de övriga med- lemsstaterna om identiteten på de behöriga myndigheterna. De behöriga myndigheter som utses skall vara offentliga myndigheter.

Finansinspektionen är den myndighet i Sverige som i dag auktoriserar och har tillsyn över företag som bedriver värde- pappersrörelse och marknadsplatser för finansiella instrument. Finansinspektionen har också ett internationellt kontaktnät med andra tillsynsmyndigheter vilket är av stor betydelse för att till- synsmyndigheterna skall kunna samarbeta och bistå varandra med det informationsutbyte som föreskrivs i artikel 49. Mot den bak- grunden ter det sig naturligt att Finansinspektionen i huvudsak blir den behöriga myndigheten enligt MiFID.

Utredningen har i avsnitt 8.2 föreslagit att värdepappersinsti- tuten ansvarar för att de anknutna ombuden registreras hos Bolagsverket (jfr artikel 23.3 i MiFID). Detta medför att även Bolagsverket i denna del kommer att bli behörig myndighet i MiFID:s mening.

6.4Möjligheter att delegera vissa uppgifter till annan än den behöriga myndigheten

Bedömning: De möjligheter som MiFID ger att tillåta dele- gation av uppgifter till annat organ än sådant som utsetts till behörig myndighet bör inte utnyttjas.

Direktivet ger i några specifika fall möjligheter att delegera vissa uppgifter, främst av administrativ, förberedande eller sidoordnad karaktär, till andra organ än de myndigheter som utsetts till be-

179

Några allmänna utgångspunkter

SOU 2006:50

höriga myndigheter. Eventuell delegering av uppgifter får emeller- tid inte innefatta offentlig myndighetsutövning eller befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar.

Enligt utredningens bedömning skulle det från svensk synpunkt ha varit en betydande fördel om utrymmet för delegation hade varit större. Bl.a. skulle det i så fall ha funnits möjlighet att delegera vissa uppgifter rörande övervakning och sanktioner från Finansinspek- tionen till börs eller annan marknadsplats, vilket skulle har lett till klarare ansvarsförhållanden och mindre risk för dubbelarbete. På de speciella områden där delegation är tillåten är däremot behovet av delegation av uppgifter från Finansinspektionen litet. De möjlig- heter som direktivet ger till sådan delegation bör därför inte utnyttjas.

6.5En ny lag

Förslag: De nya bestämmelserna som följer av MiFID genom- förs huvudsakligen i en ny lag som ersätter lagen om värde- pappersrörelse och börs- och clearinglagen. Huvuddelen av genomförandedirektivets bestämmelser genomförs genom före- skrifter. Detsamma gäller för de delar av genomförandeförord- ningen där medlemsstaterna har rätt att införa kompletterande regler.

Utredningen föreslår att huvuddelen av bestämmelserna i MiFID genomförs i lag. Genomförandeförordningen blir direkt gällande såsom lag i medlemsstaterna. Flertalet av förordningens bestäm- melser riktar sig direkt till företagen, se t.ex. reglerna om doku- mentation och kraven för att ta upp finansiella instrument till handel på en reglerad marknad. Dessa bestämmelser blir således omedelbart gällande för företagen och ska inte kompletteras av någon nationell reglering. I andra delar innehåller förordningen definitioner och definitionsliknade bestämmelser, t.ex. om utgångs- punkter för bedömningen av vilka aktier som är likvida. Inte heller dessa bestämmelser ska följas upp med någon nationell reglering. Men förordningens bestämmelser i dessa delar avgör hur be- stämmelser och begrepp i den svenska lagen ska tolkas. Slutligen ger genomförandeförordningen utrymme för nationell reglering i vissa frågor om dokumentation, transaktionsrapportering och upp-

180

SOU 2006:50

Några allmänna utgångspunkter

skjuten publicering av stora transaktioner. Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, med vissa förbehåll, ges föreskriftsrätt på dessa områden.8 Genomförande- direktivet bör, med några få undantag,9 genomföras i form av före- skrifter. Enligt utredningens mening är genomförandedirektivets mycket snäva förutsättningar för en avvikande nationell reglering för närvarande inte uppfyllda.10 Föreskrifterna får därför inte innebära några, i förhållande till genomförandedirektivet, nya eller utvidgade krav på de områden som täcks av direktivet. När det slutligen gäller områden som varken täcks av genomförandeför- ordningen eller genomförandedirektivet är utredningens utgångs- punkt att undvika nya regler som går längre än miniminivån i MiFID, se avsnitt 6.7 nedan. På några av dessa områden föreslår dock utredningen att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges föreskriftsrätt, se t.ex. om information om bud- priser och avslutskurser avseende vissa finansiella instrument i avsnitt 10.4.2 och om emittenters offentliggörande av information i avsnitt 13.2.

När utredningen i betänkandet går igenom de olika bestäm- melserna i MiFID respektive de två rättsakterna med genom- förandebestämmelser ställs dessa mot den nuvarande regleringen i framför allt lagen om värdepappersrörelse och börs- och clearing- lagen. Det är naturligt att de av MiFID påkallade bestämmelserna i så stor utsträckning som möjligt samlas i en och samma lag. Utredningen föreslår därför att en ny lag införs som ersätter lagen om värdepappersrörelse och börs- och clearinglagen. Lagen, som lämpligen bör betecknas lagen om värdepappersmarknaden, bör delas in i avdelningar för bl.a. värdepappersrörelse, reglerad mark- nad och clearingverksamhet för att på så sätt förenkla framtida anpassningar av regelverket som kommer att bli nödvändiga, bl.a. genom det fortsatta arbete som pågår inom EU på det finansiella området.

8Se reglerna om dokumentation avsnitt 8.1.3, transaktionsrapportering i avsnitt 11.3.2 och om uppskjutet offentliggörande i avsnitt 10.4.2.

9Se t.ex. avsnitt 7.2.4 där utredningen föreslår att genomförandedirektivets bestämmelser om godtagbara motparter tas in direkt i lagen.

10Se artikel 4 i genomförandedirektivet.

181

Några allmänna utgångspunkter

SOU 2006:50

6.6Terminologi

Förslag: De nya begrepp och termer som införs i samband med de nya bestämmelserna bör så nära som möjligt ansluta sig till de begrepp och termer som används i MiFID.

I MiFID införs en rad facktermer och begrepp, exempelvis MTF, godtagbara motparter och systematisk internhandlare, som tidigare inte förekommit i svensk lagstiftning. Utredningen har därmed ställts inför valet mellan att anpassa vissa begrepp och termer i enlighet med ett språkbruk som ligger närmare svensk lagstift- ningstradition eller att följa den terminologi som används i MiFID.

Eftersom MiFID kompletteras med bl.a. en direkt tillämplig genomförandeförordning, som innehåller hänvisningar till många av de begrepp som används i MiFID, och det skulle vara synner- ligen opraktiskt att i svensk lagstiftning avvika alltför mycket från dessa begrepp, har utredningen i flertalet fall valt att tämligen nära ansluta sig till MiFID:s terminologi, även om denna inte alltid kan anses idealisk ur svensk språklig synvinkel. Därvid har utredningen också beaktat att åtminstone flertalet andra medlemsländer före- faller att ha valt att så långt möjligt ansluta sig till MiFID:s ter- minologi.

6.7Förhållande mellan nationell reglering och gemenskapsregler

Förslag: De nya bestämmelserna bör inte utan starka skäl gå längre än MiFID:s minimibestämmelser.

Ett viktigt syfte bakom det nya gemensamma regelverket är att uppnå en harmonisering som underlättar gränsöverskridande verk- samhet inom EU. Ett mer harmoniserat finansiellt regelverk bidrar till effektiviteten i den finansiella sektorn både i den mån det undanröjer bestämmelser som annars skulle fungera som direkta eller indirekta hinder mot konkurrens över gränserna och i den mån det minskar gränsöverskridande instituts administrativa börda av att hantera flera sinsemellan olikartade regelverk för en och samma verksamhet när denna bedrivs i flera länder. En viktig förutsättning för att uppnå detta är emellertid att medlemsstaternas

182

7 Tillämpningsområde

7.1Finansiella instrument

7.1.1Inledning

Begreppet finansiellt instrument är av stor betydelse vid tillämp- ningen av olika regler på värdepappersområdet. Reglerna om mark- nadsmissbruk, värdepappersrörelse, börs- och clearing, prospekt osv. knyter alla an till begreppet. De flesta av regelverken utgår från den definition av begreppet som finns i 1 kap. 1 § handelslagen.1 I definitionen av begreppet finansiella instrument ingår begreppet fondpapper, som definieras i samma paragraf.

Vad som är ett finansiellt instrument är också avgörande för MiFID:s tillämpningsområde. Det är när vissa tjänster och verk- samheter avser sådana instrument som de kräver tillstånd. I MiFID finns en definition av begreppet i artikel 4.1.17. I artikel 4.1.18 finns även en definition av vilka finansiella instrument som är överlåtbara värdepapper. De nuvarande svenska definitionerna av finansiella instrument och fondpapper och MiFID:s definitioner stämmer inte helt överens. Behovet av en anpassning av den svenska definitionen till MiFID:s följer kanske inte i första hand av genomförandet av MiFID i sig utan snarare av att en mängd direktiv som ska genomföras, eller redan har genomförts, i Sverige utgår från MiFID:s definitioner av finansiella instrument och över- låtbara värdepapper.2 Även om definitionerna i den svenska lagen

1Se t.ex. 1 § 3 lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, 1 kap. 4 § 9 börs- och clearinglagen, 2 § 6 lagen (1999:158) om investerarskydd och 1 § 1lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instru- ment). I 1 kap. 1 § 6 lagen (2004:46) om investeringsfonder finns dock en egen definition av begreppet. Det beror på att den nuvarande svenska definitionen av finansiella instrument är något för vid i förhållande till de begränsningar som finns i det direktiv som lagen bygger på, se prop. 2002/03:150, s. 197 (i specialmotiveringen till definitionen anges dock att den i sak motsvarar definitionen i handelslagen, se a prop., s. 295).

2Marknadsmissbruksdirektivet (2003/6/EG), prospektdirektivet (2003/71/EG), öppenhets- direktivet (2004/109/EG) och direktivet om uppköpserbjudande (2004/25/EG).

185

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

respektive MiFID skiljer sig åt i flera avseenden är många av skill- naderna mer av språklig karaktär än skillnader i sak. För att försöka utröna vilka sakliga skillnader som finns inleds detta avsnitt med en beskrivning av definitionerna i sig. Därefter följer utredningens överväganden med en jämförelse av några olika moment i defini- tionerna och förslag till ändringar.

7.1.2De svenska definitionerna i förhållande till MiFID:s

Med finansiellt instrument avses enligt 1 kap. 1 § handelslagen fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse som är avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Fondpapper definieras i samma paragraf som aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, fond- andel och depåbevis.

Enligt MiFID är finansiella instrument

•överlåtbara värdepapper,

•penningmarknadsinstrument,

•andelar i företag för kollektiva investeringar (vilket för svensk del innebär fondandelar),

•derivatkontrakt som avser värdepapper, valutor, räntor, avkast- ningar, andra derivatinstrument, finansiella index eller finan- siella mått,

•derivatkontrakt som avser råvaror, som måste avvecklas kon- tant eller kan avvecklas kontant på en av parternas begäran (på grund av ett annat skäl än utebliven betalning eller någon annan händelse som leder till kontraktets upphörande),

•derivatkontrakt som avser råvaror som kan avvecklas fysiskt förutsatt att de handlas på en reglerad marknad eller en MTF,

•derivatkontrakt som avser råvaror, som kan avvecklas fysiskt men inte omfattas av föregående punkt och som inte är för kommersiella ändamål, som anses ha egenskaper som andra derivat till finansiella instrument, med utgångspunkt från bland annat om clearing och avveckling sker via erkända avvecklings- organisationer, eller om de är föremål för regelmässiga margi- nalsäkerhetskrav,

•derivatinstrument för överföring av kreditrisk,

186

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

•finansiella kontrakt avseende prisdifferenser,

•derivatkontrakt som avser klimatvariationer, fraktavgifter, ut- släppsrätter eller inflationstakten eller någon annan officiell ekonomisk statistik, som måste avvecklas kontant eller kan avvecklas kontant på en av parternas begäran (på grund av ett annat skäl än utebliven betalning eller någon annan händelse som leder till kontraktets upphörande), samt andra derivat- kontrakt som avser tillgångar, rättigheter, skyldigheter, index och mått (men som inte omfattas av föregående punkter), som anses ha egenskaper som andra derivat till finansiella instru- ment, med utgångspunkt från bland annat om det handlas på en reglerad marknad eller en MTF, om clearing och avveckling sker via erkända avvecklingsorganisationer, eller om de är före- mål för regelmässiga marginalsäkerhetskrav.

Även begreppen överlåtbara värdepapper och ”penningmarknads- instrument” definieras i MiFID. Överlåtbara värdepapper är enligt artikel 4.1.18 värdepapper (utom betalningsmedel) som kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden (are negotiable on the capital market). Som exempel på sådana anges därefter följande värdepapper :

a)aktier och andra värdepapper som motsvarar andelar i aktie- bolag, bolag med personligt ansvar eller andra enheter samt depåbevis för aktier,

b)obligationer eller andra skuldförbindelser, inklusive depåbevis för sådana värdepapper,

c)alla andra värdepapper som ger rätt att förvärva eller sälja sådana överlåtbara värdepapper eller som resulterar i en kontant- avveckling som beräknas utifrån noteringar för överlåtbara värdepapper, valutor, räntor eller avkastningar, råvaror, eller andra index eller mått.

Att märka är att penningmarknadsinstrument enligt artikel 4.1.19 ska ses som sådana kategorier av instrument som normalt omsätts på penningmarknaden. Som exempel anges här statsskuldväxlar, inlåningsbevis och företagscertifikat, med undantag av betalnings- medel.

187

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

7.1.3Överväganden och förslag

Förslag: Den svenska definitionen av begreppet finansiella instrument ändras så att den överensstämmer med MiFID. Definitioner av överlåtbara värdepapper, fondandelar, penning- marknadsinstrument och vissa derivatinstrument införs för att den svenska definitionen av finansiella instrument ska överens- stämma med MiFID.

Inledning

I Sverige har lagstiftaren avsiktligen avstått från att införa en speci- ficerad definition av finansiella instrument. Termen fondpapper är i sig begränsad till några utpekade värdepapper men slutledet av definitionen av finansiella instrument – ”annan rättighet eller för- pliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden” – lämnar öppet för att även framtida nyskapelser på området ska kunna inrymmas i begreppet finansiella instrument. Syftet med denna öppna definition har varit skapa utrymme och legala ramar för nytillkommande former av värdepappershandel. Genom att det all- männa behållit möjligheten att påverka utformningen av nya instru- ment har förutsättningar skapats för trygghet i handeln även med nya instrument.3

Även MiFID:s definition av finansiella instrument är till viss del öppen. Avsnitt C i bilaga I till direktivet innehåller visserligen en uppräkning av de olika instrument som ska betraktas som finan- siella instrument. Men åtminstone en av de uppräknade instru- menttyperna, överlåtbara värdepapper (punkten 1), är i sig defi- nierad på ett öppet sätt. Överlåtbara värdepapper är enligt artikel 4.1.18 sådana värdepapper ”som kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden”. Därefter ges i artikeln en rad exempel på sådana värdepapper. I ISD var definitionen uppbyggd på ett annat sätt – uppräkningen av olika värdepapper var inte exempel utan det var de uppräknade värdepapperen och inga andra som var ”överlåt- bara värdepapper”. Eftersom definitionen ändrats så att uppräk- ningen numera föregås av ”t.ex.” i den svenska versionen och ”such as” i den engelska, utgår utredningen från att det är fråga om en medveten övergång till en mer öppen definition.

3 Se prop. 1990/91:142, s. 91.

188

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

Vilka instrument som avses med definitionerna i punkterna 2–10 i avdelning C i bilaga 1 till MiFID framgår relativt tydligt av defi- nitionerna själva – dessa instrument behandlas i egna avsnitt nedan. Först behandlas vilka instrument som bör anses ingå i gruppen överlåtbara värdepapper.

Överlåtbara värdepapper

De begrepp som är centrala i MiFID:s definition av överlåtbara värdepapper är ”överlåtbara”, ”värdepapper”, ”handel” och ”kapital- marknaden”. Motsvarande begrepp återfinns även i den svenska definitionen av finansiella instrument och har varit föremål för förklaringar och tolkningar i både lagförarbeten och doktrin.4

Kravet på överlåtbarhet måste innebära att de rättigheter som är förknippade med innehavet av papperet ska kunna överföras till någon annan. Det innebär att derivatinstrument som handlas på det sättet att den som t.ex. har köpt en option endast kan gå ur sin position genom att ingå ett motsatt optionskontrakt med en central motpart inte är överlåtbara värdepapper. Rättigheter (och förpliktelser) enligt sådana derivatkontrakt kan inte överföras till en annan part. Det sagda innebär att de standardiserade derivat- instrument som handlas enligt Stockholmsbörsens derivatregelverk inte är överlåtbara värdepapper medan andra derivatinstrument, t.ex. warranter som är överlåtbara kan vara överlåtbara värdepapper om de övriga kraven på ett överlåtbart värdepapper är uppfyllda.5

Med begreppet värdepapper avses i svensk rätt – även om meningarna i doktrinen är något delade – s.k. presentations- eller legitimationspapper som karakteriseras av att den enligt papperet förpliktade inte får fullgöra sin prestation till någon annan än den som kan förete papperet.6 En annan sida av samma sak kan sägas vara att ett värdepapper ska vara negotiabelt, dvs. den som förvärvat det i god tro ska i princip inte kunna drabbas av sådan invändningar som hade kunnat riktas mot överlåtaren, något som brukar anses vara en förutsättning för att ett instrument ska lämpa sig för handel. Med nutida elektroniska värdepapper får begrepp som

4Se t.ex. prop. 1990/91:142, s. 85 ff., bilaga 4 ”Är utsläppsrätter finansiella instrument?” i betänkandet SOU 2004:62 och Beckman m. fl. Lagarna på värdepappersområdet, s. 99 ff.

5Samma bedömning har gjorts i förarbetena till prospektreglerna i handelslagen, se prop. 2004/05:158, s. 67.

6Se bilaga 4 ”Är utsläppsrätter finansiella instrument?” i betänkandet SOU 2004:62, s. 364 f. och där angiven litteratur.

189

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

besittning och företeende av papper översättas med registrering om registreringen enligt lag får samma rättsverkningar som innehav av ett löpande papper.7 Eftersom kravet på besittning/registrering har betydelse för förhållandet till tredje man kan sådana instrument som kontoförs elektroniskt enbart med stöd av en avtalsreglering inte anses vara överlåtbara värdepapper, om inte registreringssyste- met har utformats på det sättet att registreringar av överlåtelser får sakrättslig verkan enligt allmänna civilrättsliga principer.

När det i artikel 4.1.18 förutsätts att finansiella instrument ”are negotiable on the capital market” torde detta inte bara få ses som att instrumentet ska vara negotiabelt utan att det ska kunna vara föremål för handel. Detta innebär någonting annat och mera än enbart det förhållandet att värdepapperen kan överlåtas. Det svenska begreppet handel avser enligt förarbetena till den nu- varande definitionen allmän omsättning. Om förvärv av en rättig- het kräver tillstånd eller godkännande kan rättigheten inte anses vara föremål för handel. Kommanditbolagsandelar och tillstånd att sända lokalradio är båda rättigheter men det krävs tillstånd av någon annan än säljaren för att få förvärva dem. Även om dessa rättigheter i och för sig kan överlåtas kan de inte anses vara föremål för handel. Aktier i privata aktiebolag får inte spridas till allmän- heten. Sådana aktier får inte heller bli föremål för handel på en svensk eller utländsk börs eller någon annan organiserad marknads- plats.8 Denna begränsning i omsättningen av sådana aktier innebär dock inte i sig att aktier i privata bolag inte ska anses kunna vara föremål för allmän omsättning. Om dock bolaget har en hembuds- klausul, eller ett förköps- eller samtyckesförbehåll i bolagsord- ningen torde det normalt innebära att aktierna inte kan bli föremål för allmän omsättning.

Enligt utredningens uppfattning motsvarar MiFID:s begrepp ”kapitalmarknaden” det svenska begreppet ”värdepappersmarkna- den”. I svensk rätt avses med värdepappersmarknaden handel på börs eller annan organiserad marknadsplats eller genom någon som yrkesmässigt bedriver värdepappersrörelse enligt lagen om värde- pappersrörelse. Definitionen härrör från insiderlagstiftningen men har ansetts vara vägledande för annan reglering på värdepappers- området.9 Detta leder dock i viss mån till ett cirkelresonemang – om ett instrument handlas på värdepappersmarknaden kan det vara

7Se lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

81 kap. 7 och 8 §§ aktiebolagslagen (2005:551).

9Se prop. 1990/91:142, s. 85 ff. och 141 ff.

190

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

ett överlåtbart värdepapper och om det är ett sådant papper kan det handlas på värdepappersmarknaden. Men i kravet på handel på värdepappersmarknaden torde också kunna läsas in att det ska vara fråga om en sådan omsättning att, åtminstone i princip, var och en kan förvärva instrumentet som en finansiell placering. Oberoende av vilka andra rättigheter förvärvaren har fått genom sitt innehav av instrumentet – t.ex. en rätt att släppa ut koldioxid (utsläppsrätter) eller en rätt att rösta på bolagsstämman (aktier) – måste instru- mentet och handeln vara utformade så att en förvärvare också – åtminstone i teorin – kan omsätta rättigheten i reda pengar. Både kraven på att det ska vara fråga om ”värdepapper” och ”handel på värdepappersmarknaden” medför att t.ex. råvaror faller utanför begreppet överlåtbara värdepapper. Även om spotmarknaden för t.ex. el i flera avseenden kan likna handeln med värdepapper på en reglerad marknad är det elektrisk kraft i sig som handlas.

MiFID:s definition av överlåtbara värdepapper motsvarar således

– förutom överlåtbara derivatinstrument – i stora delar det svenska begreppet fondpapper. Bl.a. aktier och andra delägarrätter, depå- bevis och obligationer omfattas av begreppet överlåtbara värde- papper. Detta framgår även av de uppräknade exemplen i arti- kel 4.1.18.

Vissa av dagens fondpapper – fondandelar och penningmark- nadsinstrument som t.ex. statsskuldväxlar – har dock fått egna defi- nitioner i MiFID. Samtidigt kan dessa instrument uppfylla kraven på ”överlåtbara värdepapper”. Frågan är om de är delmängder av den övergripande kategorin överlåtbara värdepapper eller om det faktum att de fått egna definitioner innebär att de är undantagna från begreppet överlåtbara värdepapper. Vissa bestämmelser i MiFID och kommissionens genomförandeåtgärder synes utgå från att de instrument som fått egna definitioner inte ingår i begreppet överlåtbara värdepapper. Det frivilliga undantaget från direktivet i artikel 3 är t.ex. tillämpligt på sådana personer som inte utför andra investeringstjänster än mottagande och vidarebefordran av order avseende överlåtbara värdepapper och fondandelar. Vidare ställs olika – och oförenliga – krav för att överlåtbara värdepapper, respektive fondandelar, ska få tas upp till handel på en reglerad marknad.10 Å den andra sidan går det knappast att dra någon skarp gräns mellan t.ex. vissa penningmarknadsinstrument och överlåt- bara värdepapper. Enligt utredningens mening måste definitionerna

10 Se artiklarna 35 och 36 i genomförandeförordningen.

191

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

överlappa varandra i viss mån och ett visst instrument kan sam- tidigt vara både ett penningmarknadsinstrument eller en fondandel och ett överlåtbart värdepapper. I den mån regler för olika instru- mentkategorier, t.ex. reglerna om upptagande till handel, skiljer sig åt bör den specialreglering som uttryckligen tar sikte på penning- marknadsinstrument eller fondandelar tillämpas före den allmänna reglering som avser överlåtbara värdepapper.

Även några av de instrument som i dagens svenska definition är finansiella instrument därför att de är en ”annan rättighet eller för- pliktelse avsedd för värdepappersmarknaden” är överlåtbara värde- papper enligt MiFID. Så förhåller det sig t.ex. med warranter och andra derivatinstrument som kan överlåtas, se ovan.11 Även ut- släppsrätter och elcertifikat är med MiFID:s definition överlåtbara värdepapper. En utsläppsrätt enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter innebär en rätt att frigöra ett ton koldioxid i atmosfären. Tilldelningen av utsläppsrätter sker till den som driver viss verksamhet (t.ex. förbränningsanläggning, oljeraffinaderi m.m.) och har tillstånd att släppa ut koldioxid. Efter tilldelningen kan utsläppsrätten fritt omsättas på marknaden. Tillståndsgivningen sköts av länsstyrelserna och tilldelningen av Naturvårdsverket. En utsläppsrätt kan således beskrivas som ett myndighetstillstånd som kan överlåtas. Enligt förarbetena till lagen om handel med utsläpps- rätter ska utsläppsrätter anses vara finansiella instrument enligt den definition som i dag finns i 1 kap. 1 § handelslagen eftersom de är rättigheter som är avsedda för fri omsättning på värdepappersmark- naden.12 Vid bedömningen hänvisas till att också elcertifikat enligt lagen (2003:113) om elcertifikat är finansiella instrument. I för- arbetena till lagen om elcertifikat angavs att elcertifikat är finan- siella instrument eftersom de är bärare av en rättighet och är avsedda att fritt omsättas på en marknad. Både utsläppsrätter och elcertifikat är finansiella instrument för att de omfattas av den del av den svenska definitionen som lyder: ”…annan rättighet eller förpliktelse som är avsedd för handel på värdepappersmarknaden”. Eftersom instrumenten också är överlåtbara är de, i konsekvens med utredningens tolkning av definitionen, överlåtbara värde- papper i MiFID:s mening.

11En uppdelning av optioner i överlåtbara och icke överlåtbara instrument baserad enbart på hur handeln i instrumentet organiseras är dock knappast lämplig i alla sammanhang – när det gäller t.ex. kraven på riskinformation till icke-professionella kunder är frågan om en option är överlåtbar inte det avgörande. Kravet bör vara detsamma om kundens risk att förlora sina pengar är densamma vid en placering i en överlåtbar option som i en icke överlåtbar.

12Prop. 2004/05:18, s. 38 ff.

192

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

Begreppet fondpapper finns inte i MiFID och bör enligt utred- ningens mening inte ingå i definitionen av finansiella instrument i lagen om värdepappersmarknaden. En definition av överlåtbara värdepapper – utformad som i MiFID – bör istället införas. Ut- trycket fondpapper används visserligen på olika håll i både lagar och t.ex. enskilda institutioners placeringsbestämmelser och lik- nande. I t.ex. handelslagen och marknadsmissbrukslagen bör defi- nitionerna av finansiella instrument och fondpapper ersättas med hänvisningar till definitionen av finansiella instrument i den nya lagen om värdepappersmarknaden. I andra lagar, t.ex. lagen om investeringsfonder, finns en uttrycklig definition av begreppet fondpapper, som skiljer sig från handelslagens definition. I dessa fall utgör det inte något problem att begreppet försvinner ur handelslagen. I andra lagar och föreskrifter där begreppet före- kommer utan någon egen definition bör det ersättas med en beskrivning av de finansiella instrument som avses. När begreppet använts i t.ex. avtal, placeringsinstruktioner och fondbestämmelser bör begreppet till dess parterna bestämmer något annat anses ha den betydelse det hade före lagändringen.

Utredningen förutsätter att en ny definition av begreppet finan- siella instrument måste bli föremål för en direktivkonform tolk- ning. Till detta och en del andra frågor rörande definitionen åter- kommer utredningen i författningskommentaren.

Fondandelar och penningmarknadsinstrument

Termen ”andelar i företag för kollektiva investeringar” i den svenska versionen av MiFID kan ge intryck av att omfatta mer än investeringsfonder, t.ex. aktier i ett onoterat riskkapitalbolag. Både den svenska och engelska versionen (units in collective investment undertaking) knyter dock an till den terminologi som används i UCITS-direktivet (85/611/EEG) för att beskriva det som i Sverige benämns investeringsfonder. Termen är etablerad inom EG-rätten och man kan utgå från att betydelsen är densamma i MiFID dvs.: med andelar i företag för kollektiva investeringar avses andelar i investeringsfonder. Begreppet är dock inte begränsat till sådana fonder som omfattas av UCITS-direktivet – om detta varit meningen måste man utgå från att det skulle ha angetts i direktivtexten. Även sådana fonder som enligt lagen om investeringsfonder kallas specialfonder omfattas. I dessa fall förutsätts inte överlåtbarhet.

193

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

När det gäller penningmarknadsinstrument finns det en svensk legaldefinition i 1 kap. 1 § 18 i lagen om investeringsfonder. Den definitionen gäller dock investeringsfonder och utgår från artikel 1.9 i UCITS-direktivet som inte stämmer överens med MiFID:s definition av penningmarknadsinstrument i artikel 4.1.19. En förut- sättning för att en företeelse ska vara ett penningmarknadsinstru- ment enligt MiFID är att det är fråga om ett instrument. Det gör att s.k. deposits som handlas på penningmarknaden inte är sådana penningmarknadsinstrument som avses med direktivet. En deposit är inte något instrument – det går inte att ha en deposit registrerad på ett avstämningskonto hos VPC, en depå eller något annat system för kontoföring av finansiella instrument. Det är istället fråga om inlåning – närmare bankkonton än finansiella instrument.

För att åstadkomma en definition av finansiella instrument som överensstämmer med MiFID och samtidigt skilja ut fondandelar och penningmarknadsinstrument från begreppet överlåtbara värde- papper bör särskilda definitioner av både fondandelar och penning- marknadsinstrument införas i lagen. Som utredningen konstaterat ovan kommer definitionerna dock att överlappa varandra i viss mån. Fondandelar och penningmarknadsinstrument kan också samtidigt vara överlåtbara värdepapper.

Derivatinstrument

De derivatinstrument som inte är överlåtbara ryms inom defini- tionerna i punkterna 4–10 under avsnitt C i bilaga 1 till direktivet. Här återfinns dels derivat med värdepapper och andra finansiella tillgångar som underliggande tillgångar (punkterna 4, 8 och 9) men också derivatinstrument med helt andra underliggande tillgångar som råvaror, utsläppsrätter och klimatvariationer (punkterna 5, 6, 7 och 10). Enligt utredningens uppfattning går det att återanvända termen ”annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden” med en något modifierad betydelse för att fånga in samtliga dessa instrument i definitionen av finansiella instrument. Ordet kapitalmarknaden bör dock användas i stället för värdepappersmarknaden för att dels markera den ändrade betydel- sen och för att använda samma begrepp som i definitionen av överlåtbara värdepapper. I sak betyder dock begreppen detsamma.

Instrument som hör till kategorin derivatinstrument som har andra finansiella instrument som underliggande tillgångar och som

194

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

handlas på en reglerad marknad eller genom ett värdepappersinsti- tut omfattas av det svenska begreppet ”annan rättighet eller för- pliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden” i dess nuvarande betydelse. En viss osäkerhet har rått om även s.k. OTC- derivat omfattas. Sådana derivatkontrakt behöver inte vara stan- dardiserade på det sättet att ett antal utbytbara instrument sam- tidigt är föremål för handel. Enligt förarbetena till dagens definition är t.ex. terminskontrakt på statsskuldsväxlar där parterna bestämt kontraktsbeloppen efter förhandling och dessa således kan variera från det ena kontraktet till det andra inte finansiella instru- ment, även om kontrakten är standardiserade i alla andra avseenden än beträffande kontraktsbeloppet. I den mån ett värdepappers- institut medverkar vid ingåendet av derivatkontraktet – som mot- part eller genom att sammanföra kontraktsparterna – bör dock sådana kontrakt med en direktivskonform tolkning av begreppet ”annan rättighet…” anses vara finansiella instrument.

För att de derivatinstrument som har råvaror m.m. som under- liggande tillgång ställer MiFID krav på att instrumenten kan kontantavräknas eller att handel eller clearing motsvarar eller liknar den handel och clearing som sker för derivatinstrument med värdepapper som underliggande tillgång. Enligt utredningens mening kan även dessa krav inrymmas under begreppet ”rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden”. När instrumenten kan kontantavräknas eller handeln/avvecklingen i hög grad liknar handeln med derivat med finansiella instrument som underliggande tillgång kan man säga att instrumenten inte längre enbart är till för att säkra leveranser eller betalningar för råvaror m.m. utan de kan även användas som finansiella placeringar. Begreppet ”annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden” i denna nya betydelse ska tolkas direktiv- konformt och vid tveksamhet om en viss rättighet är ett finansiellt instrument eller inte ska tolkningen utgå från uppräkningen av derivatinstrument i MiFID samt från de förtydliganden som gjorts i artiklarna 38 och 39 i genomförandeförordningen.13

13 I artikel 38 i förordningen anges förutsättningarna för att sådana råvaruderivat som avses i punkten 7 under avsnitt C i bilaga 1 till MiFID ska anses ha egenskaper motsvarande finansiella derivatinstrument. De råvaruderivat som avses är sådana som kan avvecklas fysiskt men inte handlas på en reglerad marknad eller MTF. I artikel 39 anges förutsättningarna för att sådana derivatinstrument som avses i punkten 10 under avsnitt C i bilaga 1 till MiFID (t.ex. derivatinstrument med klimatvariationer som underliggande tillgång) ska anses ha egenskaper motsvarande finansiella derivatinstrument. Eftersom många av de företag som handlar med de instrument som avses i artiklarna 38 och 39 i genomförandeförordningen faller utanför direktivets tillämpningsområde på grund av undantagsreglerna i MiFID, se

195

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

7.2Olika kundkategorier

7.2.1Professionella och icke-professionella investerare

I MiFID finns en uppdelning av kunderna i professionella och icke- professionella kunder, se bilaga II till MiFID. Direktivets skydds- regler för investerare (t.ex. informationsutbyte, lämplighetsbedöm- ningar osv.) är olika högt ställda beroende på vilken kategori kunden tillhör. Skyddet är mer omfattande för icke-professionella än för professionella kunder. Skillnaderna framgår inte av huvud- direktivet men väl av kommissionens genomförandebestämmelser. Dessutom följer av artikel 24 i direktivet att några av de profes- sionella kunderna är jämbördiga motparter (eligeble counterparties i den engelska versionen) och då ska investerarskyddsreglerna i artiklarna 19 (informationsutbyte och lämplighetsbedömningar), 21 (bästa orderutförande) och 22.1 (orderhantering i övrigt) under vissa förutsättningar inte tillämpas alls.

Förutom för tillämpningen av skyddsreglerna har kategorise- ringen av kunderna också betydelse för tillämpningen av reglerna om systematiska internhandlare i artikel 27.

Kunder som är professionella med automatik

Professionella kunder är enligt MiFID

1. Enheter som är underkastade auktorisation och reglering för att få arbeta på de finansiella marknaderna:

a)Kreditinstitut.

b)Värdepappersföretag.

c)Andra auktoriserade eller reglerade finansinstitut.

d)Försäkringsföretag.

e)System för kollektiva investeringar och deras förvaltningsbolag.

f)Pensionsfonder och deras förvaltningsbolag.

g)Råvaruhandlare och råvaruderivathandlare.

h)Lokala företag (locals i den engelska versionen av direktivet, ett uttryck som syftar på sådana företag som omfattas av undan- taget i artikel 2.1 l, se avsnitt 9.4 nedan).

i)Andra institutionella placerare.

avsnitt 7.5, behöver dessa företag inte göra någon bedömning av huruvida de instrument de handlar med är finansiella instrument eller inte, se skäl 22 i ingressen till genomförande- förordningen.

196

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

2.Stora företag som på bolagsnivå uppfyller två av följande stor- lekskrav:

– Total balansomslutning: 20 000 000 euro

– Nettoomsättning: 40 000 000 euro

– Tillgångar (eget kapital): 2 000 000 euro

3.Nationella och regionala regeringar, offentliga organ för förvalt- ning av statsskulden, centralbanker, internationella och överstatliga institutioner som Världsbanken, IMF, ECB, EIB och liknande internationella organisationer.

4.Andra institutionella investerare vars huvudverksamhet är att investera i finansiella instrument, inklusive företag som ägnar sig åt värdepapperisering av tillgångar eller andra finansiella trans- aktioner.

En kund som hör till någon av ovanstående kategorier betraktas som professionell med automatik men värdepappersföretaget måste meddela kunden att företaget, på grundval av den information som företaget har tillgång till, betraktar kunden som professionell. Detta måste värdepappersföretaget informera om inför tillhanda- hållande av en tjänst. Det är tillräckligt om informationen lämnas en gång när företaget börjar tillhandahålla tjänsten. En profes- sionell kund kan begära att bli behandlad som icke-professionell generellt, vid utförandet av någon viss tjänst eller vid utförandet av någon viss tjänst avseende vissa särskilda instrument eller pro- dukter. För att kunden ska behandlas som icke-professionell krävs dock att värdepappersföretaget samtycker till det och detta ska framgå av avtalsvillkoren mellan kunden och värdepappersföre- taget. Ett värdepappersföretag ska informera kunden om att denne kan begära en ändring av avtalsvillkoren för att få den högre skyddsnivån.

Kunder som kan begära att bli behandlade som professionella kunder

En mellankategori av kunder kan själva begära att bli behandlade som professionella kunder. För att ett värdepappersföretag ska kunna behandla en av dessa kunder som professionell måste vissa kriterier vara uppfyllda och vissa förfaranden följas.

197

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

Enligt avsnitt II bilaga II till MiFID ska kategoriseringen som professionell kund grundas på en adekvat bedömning från värde- pappersföretagets sida av kundens expertis, erfarenhet och kun- skaper som ger tillräcklig grund för att anta att kunden med tanke på de planerade transaktionernas och tjänsternas karaktär är i stånd att fatta sina egna investeringsbeslut och förstå de ifrågavarande riskerna.

Vid denna bedömning bör minst två av följande kriterier vara uppfyllda:

•Kunden har på marknaden i fråga utfört i genomsnitt minst tio transaktioner av betydande storlek per kvartal under de före- gående fyra kvartalen.

•Värdet av kundens portfölj av finansiella instrument, definierad som kontantdepositioner och innehav av finansiella instrument, överstiger 500 000 euro.

•Kunden arbetar, eller har arbetat, minst ett år inom finans- sektorn i en befattning som kräver kunskap om transaktionerna eller tjänsterna i fråga.

För att kunder som uppfyller kriterierna ska få avstå sitt skydd som icke-professionella kunder måste följande förfarande följas

•Kunderna måste skriftligen meddela värdepappersföretaget att de önskar behandlas som professionella kunder, antingen all- mänt eller i fråga om en särskild investeringstjänst eller trans- aktion eller en viss typ av transaktion eller produkt.

•Värdepappersföretaget måste ge dem en tydlig skriftlig varning om vilken rätt till skydd och ersättning till investerare som de kan förlora.

•Kunderna måste i ett från avtalet skilt dokument skriftligen förklara att de är medvetna om följderna av att detta skydd förloras.

Icke-professionella kunder

Kunder som inte är professionella enligt något av alternativen ovan är icke-professionella kunder och för dem gäller bl.a. de mer långt- gående skyddsreglerna i genomförandebestämmelserna och be- stämmelsen i artikel 27 om att en systematisk internhandlare enligt

198

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

huvudregeln är skyldig att utföra en order till det pris som gällde då ordern mottogs (se avsnitt 10.2.3).

7.2.2Godtagbara motparter

Vissa professionella kunder är enligt artikel 24 i MiFID s.k. jäm- bördiga motparter. I den engelska versionen av direktivet kallas dessa eligible counterparties och i den svenska versionen godtagbara motparter. Begreppet godtagbara motparter leder dock enligt utredningens uppfattning tanken fel och i det följande används det mer adekvata begreppet jämbördiga motparter. Enligt artikel 24 ska investerarskyddsreglerna i artiklarna 19, 21 och 22.1 inte tillämpas alls när värdepappersföretagen gör transaktioner med jämbördiga motparter.

Det finns två kategorier av jämbördiga motparter. För det första ska enligt artikel 24.2 följande kunder anses som jämbördiga mot- parter:

•värdepappersföretag,

•kreditinstitut,

•försäkringsföretag,

•fondföretag och deras förvaltningsbolag,

•pensionsfonder och deras förvaltningsbolag,

•övriga finansiella institut som auktoriserats eller reglerats enligt gemenskapslagstiftningen eller en medlemsstats nationella lag- stiftning,

•företag som är undantagna enligt artikel 2.1 k och l,

•nationella regeringar och därmed sammanhängande organ, in- klusive offentliga organ som har hand om statsskuld,

•centralbanker och

•överstatliga organisationer.

Dessa enheter motsvarar professionella kunder enligt punkterna 1 och 3 i avsnitt I i bilaga II till MiFID. För dessa motparter ska skyddsreglerna inte tillämpas om de inte begär det, se artikel 24.2 andra stycket. En sådan begäran kan ske generellt eller för en enskild affär.

Därutöver får medlemsstaterna enligt artikel 24.3, som jäm- bördiga motparter erkänna andra företag (även i tredje land, arti- kel 24.4 andra stycket) som uppfyller i förväg bestämda pro- portionerliga krav. Dessa krav motsvarar enligt artikel 50.1 första

199

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

stycket i genomförandedirektivet kunder som är professionella enligt punkterna 1, 2 och 3 i avsnitt I i bilaga II till MiFID. Enligt utredningens uppfattning omfattas dock samtliga kunder som är professionella enligt punkterna 1 och 3 i avsnitt I i bilaga II till MiFID redan av uppräkningen i artikel 24.2. Den enda nya kategori som därutöver tillkommer genom artikel 50.1 första stycket är stora företag enligt punkten 2 i avsnitt I i bilaga II till MiFID. Dvs. företag som uppfyller två av följande kriterier;

•Total balansomslutning: 20 000 000 euro

•Nettoomsättning: 40 000 000 euro

•Tillgångar (eget kapital): 2 000 000 euro

Som jämbördiga motparter kan medlemsstaterna också erkänna sådana professionella kunder som kan vara ”frivilligt professio- nella” enligt avsnitt II i bilaga II till MiFID. I artikel 50.1 andra stycket i genomförandeförordningen anges att medlemsstaterna kan erkänna sådana ”undertakings” som anges i nämnda bilaga. I bilagan sägs dock inget om ”undertakings” vilket kan tolkas som att förutsättningarna för att klassificera en kund som jämbördig motpart är snävare än för att klassificera någon som professionell. Ordalydelsen kan dock inte tolkas som att endast juridiska per- soner skulle kunna vara jämbördiga motparter utan även fysiska personer kan vara jämbördiga motparter om kriterierna är upp- fyllda.

För att ett värdepappersföretag ska få behandla dessa motparter som jämbördiga krävs att värdepappersföretaget inhämtar ett ut- tryckligt godkännande från motparten.

7.2.3Sammanfattning

Skyddsbestämmelserna i artiklarna 19, 21 och 22.1 är tillämpliga både på professionella och icke-professionella kunder. Men kraven i genomförande bestämmelserna kommer att vara olika långtgående för de olika kundkategorierna.14

Artikel 24 innebär dock att vissa professionella kunder – de som också är jämbördiga motparter – under vissa förutsättningar undan- tas från skyddsreglerna helt och hållet. Förutsättningarna för detta är dock olika beroende på vem motparten är. För jämbördiga

14 Se artiklarna 19.10 c och 21.6 a.

200

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

motparter enligt artikel 24.2 – vissa tillståndspliktiga företag m.fl. – är utgångspunkten att skyddsreglerna inte gäller om inte motparten begär det. För jämbördiga motparter enligt artikel 24.3 – frivilligt professionella – är det tvärtom. Skyddsreglerna gäller om parterna inte uttryckligen kommer överens om att de inte ska gälla.

7.2.4Överväganden och förslag

Förslag: Definitionen av professionella kunder hänvisar till bilaga II i MiFID.

Vissa av kundskyddsreglerna ska inte tillämpas på sådana professionella investerare som antingen

a)inte begärt att skyddsreglerna ska tillämpas (professionella investerare enligt punkterna 1 eller 3 i avsnitt I i bilaga II till MiFID), eller

b)uttryckligen har accepterat att skyddsreglerna inte ska tilläm- pas (professionella investerare enligt punkten 2 i avsnitt II i bilaga II till MiFID).

Inledning

MiFID:s kundkategorier professionella och icke-professionella (samt jämbördiga motparter) skiljer sig från de svenska begreppen konsumenter och näringsidkare. Många näringsidkare kommer att betraktas som icke-professionella kunder, t.ex. små och medelstora företag som inte bedriver verksamhet inom den finansiella sektorn. Samtidigt kommer vissa konsumenter att frivilligt kunna begära att betraktas som professionella kunder. Detta utgör inte något problem i förhållande till de lagar som utredningen föreslår ska er- sättas med en ny lag om värdepappersmarknaden (lagen om värde- pappersrörelse och börs- och clearinglagen) men väl i förhållande till den nuvarande utformningen av lagen (2003:862) om finan- siell rådgivning till konsumenter (rådgivningslagen). Förhållandet mellan MiFID och rådgivningslagen behandlas i avsnitt 12.2.2. Fondkommissionsutredningen har föreslagit att vissa av kommis- sionslagens skyddsregler för kommittenter ska vara tvingande, dels till förmån för konsumenter, dels till förmån för andra än kon- sumenter till viss del. Problemet med undantaget från skydds-

201

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

reglerna för professionella kunder och jämbördiga motparter har dock tagits om hand i Fondkommissionsutredningens lagförslag.

Utformningen av definitionerna och reglerna

De olika nivåerna på skyddsbestämmelser för professionella och icke-professionella kunder kommer visserligen inte att framgå av den föreslagna lagen men väl av genomförandebestämmelserna – som till viss del är i förordningsform. Enligt utredningens uppfatt- ning bör definitionen av professionella kunder därför finnas i den svenska lagen så att de olika skyddsnivåerna i genomförande- bestämmelserna sedan ska kunna tillämpas på rätt kundkategorier. Dessutom föreslår utredningen att bestämmelserna om att avsluta kunders order mot fasta bud (artikel 27) ska genomföras genom bestämmelser i lagen. Eftersom denna skyldighet gäller order från icke-professionella investerare kräver en sådan lösning att defini- tionen finns i lagen.

Sättet att definiera professionella investerare i MiFID är väldigt ordrikt och definitionen innehåller förutom en uppräkning av olika typer av företag och kriterier också en beskrivning av olika för- faranden och åtgärder som ska vidtas. Definitionen passar därför dåligt i en traditionell svensk definitionsparagraf. Utredningen föreslår därför att en definition i lagen hänvisar direkt till bilaga II till MiFID.

Förutom jämbördiga motparter enligt artikel 24.2 kan som nämnts ovan medlemsstaterna enligt artikel 24.3 i direktivet även godkänna andra företag m.m. som jämbördiga motparter. Denna möjlighet kommer att utnyttjas i vart fall i de övriga nordiska länderna, se t.ex. det norska förslaget, NOU 2006:3 s. 87. För att de svenska företagen ska kunna konkurrera på lika villkor i EES bör möjligheten utnyttjas även i svensk rätt.

Bestämmelserna om jämbördiga motparter bör tas in i lagen, med hänvisningar till den relevanta delar av den nämnda bilagan, som anger hur de olika motpartskategorierna påkallar respektive avsäger sig, tillämpningen av skyddsreglerna.

202

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

Begreppet konsumenter i förhållande till begreppet professionella kunder

Som framgått ovan innebär kategoriseringen av kunder i profes- sionella och icke-professionella kunder en nyhet i svensk rätt. Eftersom begreppen inte överensstämmer med de svenska be- greppen konsumenter och näringsidkare skulle detta kunna leda till en del problem vid tillämpningen av de lagar och andra föreskrifter där de senare begreppen används.15 Varken konsumentköplagen (1990:932) eller konsumenttjänstlagen (1985:716) blir visserligen tillämpliga på det område som täcks av MiFID.16 Däremot är många andra lagar på konsumentskyddsområdet tillämpliga, t.ex. rådgivningslagen, distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Flera av de tillämpliga kon- sumentskyddslagarna bygger för övrigt på, eller har anpassats till, EG-direktiv. De problem som skulle kunna uppstå består främst i att vissa kunder som är professionella (eller till och med jäm- bördiga motparter) i MiFID:s mening även skulle kunna vara konsumenter enligt konsumentskyddslagstiftningen.17 Enligt ut- redningens uppfattning är det inte rimligt att en kund som enligt MiFID är professionell och därmed omfattas av begränsade skyddsregler, samtidigt ska omfattas av konsumentskyddsreglerna i t.ex. konsumentkreditlagen eller distans- och hemförsäljningslagen. Det kan inte heller uteslutas att en sådan tillämpning av kon- sumentskyddslagstiftningen i vissa fall skulle strida mot MiFID. Även om konsumentskyddslagstiftningen i fråga bygger på EG- direktiv bör MiFID:s regler, i egenskap av specialreglering, ha före- träde. Professionella kunders ianspråkstagande av värdepappers- institutens tjänster bör anses vara av yrkesmässig karaktär och därför bör kunderna inte betraktas som konsumenter vid en

15Som utredningen har uppfattat det innebär dessa nya kundkategorier även en nyhet inom EG-rätten. Där har det sedan länge funnits ett etablerat konsumentbegrepp som används även på det finansiella området, se t.ex. konsumentkreditdirektivet, 87/102/EG (se även kommissionens förslag till nytt konsumentkreditdirektiv COM (2002) 443 final), och direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster, 2002/65/EG. Det bör även noteras att konsumentbegreppet också används i artikel 53 i MiFID. Kategoriseringen professionella och icke-professionella kunder har inom EG-rätten, såvitt utredningen känner till, endast funnits i CESR:s rekommendationer för tolkningen av vissa artiklar i ISD.

16Se 1 § konsumentköplagen och 1 § konsumenttjänstlagen.

17Att vissa näringsidkare betraktas som icke-professionella i MiFID:s mening bör i sig inte innebära något problem vid tillämpningen av konusmentskyddsreglerna – en näringsidkare kan inte betraktas som konsument oavsett om han är professionell eller inte i MiFD:s mening.

203

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

tillämpning av konsumentskyddslagtsiftningen på de tjänster som omfattas av MiFID.18

7.3Värdepappersrörelse

7.3.1 Investeringstjänster

Reglerna i MiFID och svensk rätt

Den tillståndspliktiga verksamhet som värdepappersinstituten bedriver – värdepappersrörelsen – är i dag definierad som en eller flera verksamheter enligt 1 kap. 3 § första stycket lagen om värde- pappersrörelse. Verksamheterna är:

1.handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,

2.förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument,

3.handel med finansiella instrument för egen räkning,

4.förvaltning av någon annans finansiella instrument,

5.garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fond- papper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets.

Definitionerna av de olika verksamheterna härrör i några fall, t.ex. avseende kommissionsverksamheten, från beskrivningar i 1979 års fondkommissionslag. Bestämmelserna fick sin nuvarande utform- ning 1991 i lagen om värdepappersrörelse. Vid denna tidpunkt fanns det ett förslag till ISD från kommissionen som man tog hänsyn till vid utformningen av de svenska reglerna.19 När ISD några år senare skulle genomföras i Sverige ansågs definitionen av vad som utgjorde investeringstjänster enligt ISD i huvudsak överensstämma med det tillståndspliktiga området i lagen om värdepappersrörelse och någon ändring av reglerna från 1991 gjordes inte.20

18Se om konsumentbegreppet vid finansiella tjänster i Allmänna reklamationsnämndens avgöranden 2001-11-13 i ärende nr. 2001-3188 och 2001-08-14 i ärende nr. 2001-1724. Se även Swahn och Wendleby, Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter, en kommentar, s. 47 ff.

19COM (89) 629, se prop. 1990/91:142, s. 72.

20Se prop. 1994/95:50, s. 89.

204

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

Investeringstjänsterna i MiFID definieras i stort sett som i ISD men två nya verksamheter har tillkommit, investeringsrådgivning och drift av MTF. Investeringstjänsterna enligt MiFID är:

1.mottagande och vidarebefordran av order beträffande ett eller flera finansiella instrument,

2.utförande av order på kunders uppdrag,

3.handel för egen räkning,

4.portföljförvaltning,

5.investeringsrådgivning,

6.garantiverksamhet för finansiella instrument eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande,

7.placering av finansiella instrument utan fast åtagande och

8.drift av MTF.

Överväganden och förslag

Förslag: Katalogen över de verksamheter som utgör tillstånds- pliktig värdepappersrörelse ändras så att varje tillståndspliktig verksamhet överensstämmer med en investeringstjänst enligt MiFID.

Inledning

Även om det vid genomförandet av minimidirektivet ISD var till- räckligt att konstatera att de tillståndspliktiga områdena i direktivet och lagen överensstämde går det inte att resonera på samma sätt i dag. Sundhets- och uppförandereglerna i ISD, artiklarna 10 och 11, är allmänt hållna minimiregler som avser investeringstjänster i allmänhet. Motsvarande regler i MiFID, artiklarna 13 och 18–23, är i stället detaljerade och ställer specifika krav på vissa verksamheter. Det innebär att det inte längre räcker att konstatera att de till- ståndspliktiga områdena i huvudsak överensstämmer med varandra. För att kunna genomföra direktivet måste de olika verksamheterna anpassas så att de var och en för sig överensstämmer med investeringstjänsterna så som de definieras i MiFID.

205

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

Utföra order

Tjänsten ”utförande av order på kunders uppdrag” definieras i MiFID som ”att köpa eller sälja ett eller flera finansiella instrument för kunders räkning” eller i den engelska versionen ”acting to conclude agreements to buy or sell one or more financial instruments on behalf of clients”.21 Att köpa eller sälja för kunders räkning omfattar verksamheten ”handel med finansiella instrument i eget namn för annans räkning” i 1 kap. 3 § 1 lagen om värde- pappersrörelse. Tjänsten enligt MiFID, särskilt med utgångspunkt från den engelska versionen, omfattar dock fler förfaranden än som ryms i det svenska kommissionsbegreppet. Något krav på att trans- aktionen ska ske i eget namn för annans räkning finns inte i MiFID. Ett lämpligt kriterium för att avgöra om en tjänst ska anses vara ”utförande av order” är i stället om värdepappersföretaget handlägger transaktionen ända fram till avslutet.

Med en sådan utgångspunkt omfattas både utförande av order i kommission och utförande på annat sätt. Ett exempel på sådana transaktioner i kommission som omfattas är börsmedlemmarnas genomförande av kundorder avseende aktier på Stockholmsbörsen. När medlemmarna handlar för sina kunders räkning handlar de i eget namn. I börsens handelssystem, SAXESS, sker avsluten med- lemmarna emellan och part har ingen kännedom om för vems räkning motparten handlar.

När det gäller handeln med standardiserade derivatinstrument på Stockholmsbörsen är det mer tveksamt om handeln kan sägas ske i kommission. Handeln sker över handels- och clearingkonton som förs av Stockholmsbörsen. Kontona är unika för varje enskild slut- kund. Stockholmsbörsens hantering av derivathandeln går till så att Stockholmsbörsen går in som motpart i alla derivatkontrakt – den som köper eller utfärdar en option gör det således gentemot Stock- holmsbörsen. Enligt derivatregelverket har slutkunden förpliktelser direkt mot Stockholmsbörsen, som också har panträtt i derivat- kontrakten. Det värdepappersinstitut som kunden anlitat är inte part i det enskilda derivatkontraktet men har enligt medlemsavtalet ett visst ansvar för ”sina” kunders förpliktelser. Handeln överens- stämmer trots det inte med begreppet kommission i kommissions- lagen. Möjligen kan man dra en skiljelinje mellan själva handeln, avsluten, och clearingen, leverans av kontrakt och pengar och han- tering av motpartsrisken. Det är i det senare ledet som avvikelserna

21 Artikel 4.1.5 i MiFID.

206

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

från kommissionsbegreppet är mest påtagliga och kanske är själva handeln åtminstone kommission i vidsträckt bemärkelse.22 Även om verksamheten faller utanför det svenska kommissionsbegreppet är det fråga om verksamheten utförande av kunders order enligt MiFID.

Ett särskilt problemområde är när kunders order avslutas mot värdepappersföretagets eget lager. När ett värdepappersföretag gör ett s.k. självinträde i kommissionslagens mening är utgångspunkten att värdepappersföretaget har fått ett uppdrag av en kund att genomföra en transaktion och först efter det att uppdraget tagits emot beslutat sig för att genomföra affären mot det egna lagret. I dessa fall är kommissionslagen, med dess bestämmelser om t.ex. att iaktta kundens intressen, tillämplig, och det är uppenbart att det är fråga om att utföra kundens order.

En affär mellan en kund och ett värdepappersföretag som utförs mot företagets eget lager kan dock falla utanför kommissionslagens tillämpningsområde – kunden och företaget kan redan från början komma överens om att köpet eller försäljningen ska ske mot före- tagets eget lager. I detta fall är det kanske inte lika självklart att det skulle vara fråga om att utföra kundens order. Här bör dock beaktas att om ett värdepappersföretag skulle kunna anses utföra enbart verksamheten handel för egen räkning i förhållande till sina kunder skulle det innebära att de kundskyddsregler som är knutna till investeringstjänsten utföra kunders order (t.ex. skyldigheten att utföra order på bästa möjliga sätt, artiklarna 21 och 22 och lämp- lighetsbedömningen enligt artikel 19.5) inte vore tillämpliga. En sådan lösning är inte acceptabel, särskilt inte när det gäller icke- professionella kunder.

Utgångspunkten bör därför även i detta fall vara den som be- skrivits ovan – ett företag som hanterar kundens order fram till avslutstidpunkten utför kundens order även om avslutet genomförs mot det egna lagret och även om det inte är något kommissions- uppdrag. Ett värdepappersföretag kan således enligt utredningens mening i förhållande till en kund inte utföra enbart investerings- verksamheten handel för egen räkning, utan avslut av kunders order mot det egna lagret innebär en kombination av investerings- tjänsten ”utföra kunders order” och investeringsverksamheten ”handel för egen räkning”. Av samma skäl bör ett värdepappers-

22 Se Berggren, 32:a Nordiska Juristmötet, s. 342, dens. Nya finansiella instrument – normer och aktörer, JT 1996-97 s. 571, och Levin, Om fondkommissionärs handlande utan uppdrag, SvJT 1998, s. 477 f.

207

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

företag som genomför en kunds order genom avslut mot en annan kunds order anses tillhandahålla tjänsterna ”utföra order” och ”ta emot och vidarebefordra order”.23 Angående undantag från skydds- reglerna för professionella kunder, se avsnitt 7.2.

En annan fråga är hur man ska se på order avseende fondandelar. Ett värdepappersinstituts köp eller försäljning för en kunds räkning av fondandelar på en börs utgör, liksom vid uppdrag avseende aktier eller andra finansiella instrument, verksamheten utföra order. Handel med fondandelar över en börs i Sverige sker dock endast i mycket liten utsträckning med några få indexfonder. Normalt sker i stället ”köp” och inlösen av fondandelar direkt mot fonden. Ett ”köp” av en fondandel innebär att ”köparen” skjuter till medel till fonden och köparen blir därigenom fondandelsägare. Någon egent- lig försäljning av fondandelar förekommer i dessa fall inte utan fondandelsägaren löser in sin fondandel direkt mot fonden och får ut pengar som motsvarar värdet av fondandelen.

Det finns inget som hindrar att ett värdepappersinstitut köper eller löser in en fondandel i eget namn för en kunds räkning. En kund kan också ha sina fondandelar förvaltarregistrerade – dvs. fondandelarna registreras i andelsägarregistret som förvaltade, t.ex. av ett värdepappersinstitut, för kundens räkning.24 I dessa fall kommer det inte att förekomma någon direktkontakt mellan fond- bolaget och andelsägaren och fondbolaget kommer inte att veta vem förvaltarens kund är. När ett värdepappersinstitut i sådana fall köper eller säljer fondandelar för kundens räkning är det också fråga om att utföra kunders order.

Det bör inte göra någon skillnad om värdepappersinstitutet genomför kundens order direkt mot fondens andelsägarregister, vilket ofta sker om uppdraget avser fonder förvaltade av fondbolag i samma koncern som värdepappersinstitutet. Uppdraget sker visserligen inte i eget namn för annans räkning men med det synsätt som anlagts ovan – att den verksamhet som leder fram till ett avslut är ”utförande av order” – bör även ett sådant genom- förandet av en fondorder normalt höra dit och omfattas av samma skyddsregler som utförande av andra order.

Slutligen anser utredningen att verksamhet som går ut på att bistå kunder med att låna ut eller låna in värdepapper bör ingå i verksamheten utföra order på kunders uppdrag. I vart fall gäller detta om det är fråga om värdepapperslån i enlighet med de svenska

23Se skäl 20 i ingressen till MiFID.

24Se 4 kap. 12 § lagen om investeringsfonder.

208

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

standardavtalen där äganderätten till värdepapperen övergår från ”långivaren” till ”låntagaren”. Den som lånar ut sina värdepapper överlåter enligt villkoren äganderätten till värdepapperen mot betalning i from av låntagarens skyldighet dels att lämna tillbaka lika många värdepapper och att betala en ränteliknande ersättning. Ett värdepappersinstitut som förmedlar ett lån, eller själv agerar låntagare eller långivare gentemot en kund kan därför sägas utföra ett uppdrag avseende köp (inlåning) eller försäljning (utlåning) i enlighet med MiFID.s definition av tjänsten utföra order på kunders uppdrag i artikel 4.1.5.

Som framgått ovan är det långtifrån alltid som värdepappersinsti- tutens genomförande av kunders uppdrag innebär kommissions- uppdrag. Även om kommissionslagens bestämmelser skulle kunna sägas innebära skyddsregler i nivå med MiFID:s bestämmelser om t.ex. bästa orderutförande är kommissionslagen inte tillämplig på samtliga de uppdrag där reglerna om bästa orderutförande ska tillämpas enligt MiFID. Investeringstjänsten utföra order på kunders uppdrag bör därför införas som tillståndspliktig verksam- het i stället för 1 kap. 3 § första stycket 1 lagen om värdepappers- rörelse. Genomförandet av investerarskyddsreglerna, t.ex. bästa orderutförande, kan sedan knytas till verksamheten utföra order på kunders uppdrag.

Ta emot och vidarebefordra order

Verksamheten mottagande och vidarebefordran av order skiljer sig från verksamheten utföra order för kunders uppdrag huvudsakligen på det sättet att det avslutande momentet – själva köpet eller för- säljningen – genomförs av någon annan än den som tagit emot och vidarebefordrat ordern.25 Ett värdepappersinstitut som medverkar vid avslutet, t.ex. på börsen eller mot det egna lagret utför order på kunders uppdrag medan ett institut som inte medverkar vid avslutet tar emot och vidarebefordrar order. Det bör framhållas att defini- tionen inte ska läsas som att mottagande skulle vara en verksamhet och vidarebefordran en annan. Det är egentligen ”vidarebefordran” som är kärnan i verksamheten. Den som har tillstånd att genomföra kunders order behöver således inget särskilt tillstånd för att ”ta

25 Ett värdepappersföretag som förmedlar kunder till ett annat värdepappersföretag – dvs. företag 1 skickar vidare en kund till företag 2 – behöver inte tillstånd att ”ta emot och vidarebefordra order”.

209

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

emot” order. Att ta emot order ingår som en del i verksamheten genomföra order. Verksamheten täcker också sammanförande av två eller flera investerare för att få till stånd en transaktion mellan dessa,26 t.ex. genom att sammanföra köpare och säljare. Tjänsten har stora likheter med den svenska förmedlingsverksamheten enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse. Verksam- heten innebär att värdepappersinstitutet sammanför köpare och säljare utan att gå in som part eller kommissionär i affären. Hit hör en del av den verksamhet som bedrivs inom en corporate finance- avdelning, men också traditionell mäklarverksamhet. Verksamheten interbank broking på penningmarknaden – dvs. en bank anmäler sälj- eller köpintresse till en broker som sedan letar upp en motpart, varefter avslutet görs direkt mellan den ursprungliga banken och motparten – är ytterligare ett exempel.

Räntehandel som innebär att kunden köper eller säljer direkt mot det värdepappersinstitut som tar emot ordern kommer dock att vara verksamheterna ”utföra order” och ”egen handel”. Värde- pappersinstituten kan med stöd av tillståndet enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse även organisera handel i aktier och andra finansiella instrument och i samband med detta även utan tillstånd enligt börs- och clearinglagen bedriva clearingverksamhet.27 Om handeln organiseras så att andra än värdepappersinstitutet självt kan lägga order i handelssystemet kan det dock efter genomförandet av MiFID bli fråga om verksamheten drift av MTF, se nedan.

I dag krävs tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse för att förmedla värdepapperslån till kunder. Sådan verksamhet kan dock inte anses falla in under definitionen av att ta emot och vidarebefordra order enligt MiFID utan bör, som angetts ovan, omfattas av verksamheten utföra order.

Värdepappersinstituts medverkan vid köp och inlösen av andelar i investeringsfonder kommer efter genomförandet av MiFID i många fall innebära verksamheten utföra order. Om verksamheten endast består i att tillhandahålla av fondbolaget utformade blan- ketter till kunder och därefter skicka in dessa till fondbolaget kan det dock fortfarande vara fråga om att ta emot och vidarebefordra, snarare än att utföra order.28

26Se skäl 20 i MiFID.

271 kap. 1 § fjärde stycket lagen om börs och clearingverksamhet.

28Se Beckman m.fl. Lagarna på värdepappersområdet, s. 141 f.

210

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

För att nå överensstämmelse med MiFID bör definitionen på förmedlingsverksamhet enligt 1 kap. 3 § 2 lagen om värdepappers- rörelse bytas ut mot verksamheten ”ta emot och vidarebefordra order”.

Handel för egen räkning

Handel för egen räkning definieras i MiFID som handel i finan- siella instrument med utnyttjande av eget kapital och motsvarar verksamheten handel med finansiella instrument för egen räkning i 1 kap. 3 § första stycket 3 lagen om värdepappersrörelse.29

Med denna verksamhet avses i lagen om värdepappersrörelse institutens handel över det egna lagret. Som förut berörts kan institutet med hjälp av sitt handelslager genomföra en kundorder genom att sälja eller köpa för egen räkning. Om det är fråga om ett kommissionsuppdrag innebär en sådan affär i regel att institutet självinträder enligt 41 § kommissionslagen. Reglerna om att till- varata kundens intressen gäller även i dessa fall och priset får enligt 42 § kommissionslagen inte vara mindre fördelaktigt för kunden än det gängse priset vid tidpunkten för kommissionärens avsändande av meddelandet om självinträde (se vidare avsnitt 12.1.3).

Tillstånd till handel för egen räkning krävs också för det institut som är en s.k. market maker – dvs. någon som åtagit sig att köpa och sälja finansiella instrument för att upprätthålla likviditeten i instrumentet – samt för den som av andra skäl, t.ex. trading, hand- lar för egen räkning.30

Verksamheten egen handel torde som sagt avse detsamma i MiFID som i lagen om värdepappersrörelse och kräver därför ingen ändring i sak.

29Artikel 4.1.6 i MiFID.

30Enligt förarbetena avses med denna verksamhet att själva handeln är ett huvudmoment i företagets affärsidé. Normalt kommer inkomsterna från denna rörelse från skillnaderna mellan sälj- och köpkurser eller från avgifter och inte genom värdetillväxt i de finansiella instrumenten, se prop. 1990/91:142, s. 110. Ren förmögenhetsförvaltning för egen räkning, som bygger på värdeförändringar i de finansiella instrument som köps och säljs torde inte utgöra någon tillståndspliktig verksamhet och inte heller vara någon tillåten sidoverksamhet (se 3 kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ lagen om värdepappersrörelse).

211

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

Portföljförvaltning

Portföljförvaltning är enligt MiFID förvaltning av värdepapper på skönsmässig grund enligt uppdrag från enskilda kunder, om dessa portföljer innehåller ett eller flera finansiella instrument.31 Av genomförandebestämmelserna synes följa att förvaltningen normalt ska ske enligt en överenskommen placeringsstrategi.32 Verksam- heten innebär enbart det som i Sverige kallas diskretionär förvalt- ning. Kapitalförvaltning som kräver godkännande från kunden inför varje affär är således inte portföljförvaltning i MiFID:s mening.

Med verksamheten ”förvaltning av finansiella instrument som tillhör någon annan” enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 lagen om värdepappersrörelse33 avses både diskretionär förvaltning och sådan förvaltning där omplaceringar får göras endast efter hörande av kunden.34 Denna senare form av kapitalförvaltning är mycket svår att skilja från den situationen att värdepappersinstitutet lämnar råd och utför kundens order (en kombination av någon av verksam- heterna i 1 kap. 3 § första stycket 1 och 2 och sidoverksamheten ”lämna råd i finansiella frågor”). Frågan är om det är möjligt att skilja verksamheterna åt överhuvudtaget. För att utgöra förvaltning i den mening som avses i lagen om värdepappersrörelse ska dock initiativet till omplaceringen komma från institutet. Vidare har förvaltningsuppdraget en inriktning på viss varaktighet och brukar följa en i förväg bestämd strategi eller modell. Den svenska verk- samheten ”förvaltning av finansiella instrument som tillhör någon annan” innefattar således fler verksamheter än MiFID:s portfölj- förvaltning.

Mellan verksamheten diskretionär förvaltning å den ena sidan och icke diskretionär förvaltning och handel för kunders räkning i kombination med rådgivning å den andra sidan finns en intresse- konflikt. De omplaceringar som görs i den diskretionära förvalt-

31Artikel 4.1.9 i MiFID.

32Se kravet i artikel 36.4 i genomförandedirektivet på att lämplighetsbedömningen avseende portföljförvaltning bl.a. ska grundas på information om kundens placeringshorisont, riskprofil m.m. samt kravet i artikel 41.2 e i genomförandedirektivet på jämförelse mellan portföljens utveckling relativt ett eventuellt överenskommet benchmark.

33Tillståndspliktig kapitalförvaltning ska inte förväxlas med institutens förvaring av finansiella instrument i depå där depåhållaren normalt åtar sig att utföra ett antal ”förvalt- ningsåtgärder”. De åtgärder depåhållaren åtar sig i depåavtalet, t.ex. ta emot utdelningar, bevaka emissioner, sälja teckningsrätter m.m., kräver normalt olika tillstånd enligt 1 kap. 3 § och 3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse, se prop. 1990/91:142, s. 153.

34Prop. 1990/91:142, s. 153.

212

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

ningen kan i många fall vara kurspåverkande35 – särskilt om för- valtaren har många kunder som följer samma placeringsstrategi. Om rådgivningskunderna fick kännedom om kommande kurs- påverkande omplaceringar skulle de kunna försöka hinna före kunderna med diskretionärt förvaltade fonder (s.k. frontrunning). Även om en sådan intressekonflikt i viss mån kan hanteras genom interna regler om t.ex. handels- och rådgivningsförbud i vissa situa- tioner, uppstår ett problem i förhållande till rådgivningskunderna. Inför en omplacering har förvaltaren gjort bedömningen att det är lämpligt att sälja eller köpa ett visst värdepapper eller vikta om portföljens innehav på ett visst sätt. Rådgivningskunderna kan med visst fog förvänta sig få ta del av de överväganden som rådgivaren gjort, särskilt om de har betalat för rådgivningen, – och det är ju inte förvaltarens bedömning i sig utan de kommande transaktioner- na för de diskretionärt förvaltade portföljerna som är kurspåver- kande i sådan utsträckning att det kan vara fråga om insider- information. Ett internt handels- eller rådgivningsförbud skulle leda till att rådgivningskunderna fick en något sämre, eller i vart fall fördröjd, rådgivning jämfört med vad de borde kunna förvänta sig. Detta dilemma skulle lösas om den diskretionära förvaltningen hölls avskild från annan verksamhet.

Intressekonflikten är än mer påtaglig för ett fondbolag som enligt 1 kap. 4 § lagen om investeringsfonder fått tillstånd att för- valta någon annans finansiella instrument. Bestämmelsen bygger på förändringar år 2002 i UCITS-direktivet.36 Det direktivet ger med- lemsstaterna rätt att ge fondbolag tillstånd att även bedriva verk- samheten portföljförvaltning – med begreppet avses detsamma som i MiFID. I den mån ett fondbolag skulle bedriva enbart diskre- tionär förvaltning är de intressekonflikter som skulle kunna uppstå begränsade – det blir mest en fråga om att förvaltningen av en fond normalt skulle avse en större förmögenhetsmassa än en diskre- tionär förvaltning av en enskild kunds portfölj. Men om begreppet portföljförvaltning i detta sammanhang även skulle avse icke diskretionär förvaltning uppstår de intressekonflikter som be- skrivits ovan – vilket ställer helt andra krav på hantering av intressekonflikter. Vid genomförandet av ändringarna i UCITS- direktivet i Sverige har, med förebild i lagen om värdepappers- rörelse, dock portföljförvaltning definierats som den svenska verk- samheten ”förvaltning av annans finansiella instrument” vilket

35Prop. 1990/91:42, s 86 f.

36Direktiv 2001/107/EG.

213

Tillämpningsområde SOU 2006:50

innebär att även icke-diskretionär förvaltning har kommit att omfattas.37

Eftersom verksamheten ”förvaltning av någon annans finansiella instrument” enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 också innefattar icke- diskretionär förvaltning är verksamheten vidare än MiFID:s port- följförvaltning. I praktiken kommer icke-diskretionär kapitalför- valtning att bli tillståndspliktig bl. a som investeringsrådgivning enligt MiFID. Emellertid ställs olika krav på portföljförvaltning och investeringsrådgivning i genomförandedirektivet, bl.a. av- seende rapportering till kunderna och MiFID:s regler om intresse- konflikter kräver att verksamheten portföljförvaltning måste han- teras på ett särskilt sätt. Därför bör verksamheten ”förvaltning av någon annans finansiella instrument” bytas ut mot MiFID:s be- grepp portföljförvaltning.

Ändringen bör också göras i lagen om investeringsfonder. Fond- bolagen kan även få tillstånd till andra sidoverksamheter enligt 7 kap. 1 § lagen om investeringsfonder, bl.a. investeringsrådgivning. Att fondbolag kan få dessa tillstånd följer dock av UCITS-direk- tivet (7 kap. 1 § införlivar artikel 5.3 b i det direktivet38) och påverkas inte i sig av MiFID. Enligt den ändring i UCITS- direktivet som följer av artikel 66 i MiFID ska artiklarna 2.2, 12, 13 och 19 i MiFID, dvs. kapital och organisationskrav samt upp- föranderegler, tillämpas på fondbolagens portföljförvaltning och därmed sammanhängande sidotjänster. I UCITS-direktivet hän- visades tidigare till motsvarande bestämmelser i ISD. MiFID inne- bär ingen ändring när det gäller kapitalkravet men väl vad gäller organisationskraven och uppförandereglerna. En hänvisning till de bestämmelser i den svenska lagen som föreslås för att införliva artiklarna 13 och 19 i MiFID bör därför tas in i lagen om investe- ringsfonder.

Garantigivning m.m.

Verksamheterna garantigivning för finansiella instrument och ”pla- cering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande” respektive ”placering…utan fast åtagande” synes vara en redak- tionell uppdelning av punkten 4 i avsnitt A i bilagan till ISD. Place- ring av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande

37Prop. 2002/03:150, s. 146.

38Prop. 2002/03:150, s. 324 f.

214

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

innebär att värdepappersföretaget åtagit sig att köpa de instrument som placeringen avser, dvs. en form av garantigivning. Placering utan ett fast åtagande innebär att företaget åtar sig att försöka placera instrumenten i fråga hos investerare. Men företaget har inte åtagit sig att köpa överblivna instrument. Verksamheterna faller in under den svenska verksamheten ”garantigivning och annan med- verkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument riktade till en öppen krets” i 1 kap. 3 § första stycket 5 lagen om värdepappersrörelse. Dock torde den svenska verksamheten innefatta fler typer av medverkan vid emissioner och offentliga erbjudanden än just garantigivning och ”placering” (placing i den engelska versionen).

Den svenska verksamheten avser den medverkan som består i administration av publika emissioner och offentliga erbjudanden som vanligen bedrivs av institutens corporate finance-avdelningar. Även institutets biträde vid emittentens upprättande av olika prospekt omfattas. Garantigivning vid emission kan innebära att institutet gentemot utgivaren (emittenten) utlovar att emissionen kommer att tecknas fullt ut eller att institutet själv tecknar hela emissionen för vidare spridning. Övrig medverkan är t.ex. att vara emittenten behjälplig med utformande av villkor och prospekt eller att ta hand om den praktiska hanteringen av anmälningssedlar, de finansiella instrumenten och betalningen.

Den svenska definitionen torde innefatta fler typer av med- verkan vid emissioner m.m. än garantigivning och placering och det tillståndspliktiga området i den svenska lagen bör därför begränsas i enlighet med MiFID. Det innebär inte att värdepappersinstituten måste ändra sin corporate finance-verksamhet utan enbart att vissa delar av verksamheten bedrivs som investeringstjänster och andra delar som sidotjänster enligt artikel 4.1.3 och avsnitt B i bilaga 1 till MiFID. Därutöver bör den nuvarande svenska verksamheten, liksom i MiFID, delas upp i två separata verksamheter, en avseende garantigivning och placering enligt ett fast åtagande och en annan som avser placering utan ett fast åtagande. En sådan uppdelning skulle, förutom att motsvara MiFID, underlätta tillämpningen av reglerna om kapitalkrav. Kapitalkravet är högre för den som ägnar sig åt garantigivning eller placering med ett fast åtagande än för den som enbart ägnar sig åt placering utan ett fast åtagande.

215

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

Drift av MTF

En MTF är enligt definitionen i artikel 4.1.15 i MiFID:

ett multilateralt system som drivs av ett värdepappersföretag eller en marknadsplatsoperatör och som sammanför ett flertal köp- och sälj- intressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut i enlighet med bestämmelserna i avdelning II.

En första förutsättning är att systemet ska vara tillgängligt för flera

–det ska vara multilateralt och sammanföra ett flertal köp- och säljintressen. Sammanförandet av köp- och säljintressen ska dess- utom ske inom det multilaterala systemet så att detta sedan leder till avslut. Köpare och säljare ska således ”mötas” i systemet. Ett värdepappersinstitut kan lägga ihop köp- och säljuppdrag från flera kunder i sitt orderhanteringssystem och sedan skicka dessa vidare till en börs, dvs. ett annat system, där avslut sedan sker. Värde- pappersinstitutets agerande i det fallet omfattas inte av definitionen då det inte är fråga om ett sådant sammanförande inom systemet som leder till avslut. Även om värdepappersinstitutet skulle sammanföra kundernas köp- och säljorder så att de ledde till avslut utanför börsen, eller gjorde avslut mot det egna lagret, torde inte heller en sådan verksamhet falla in under definitionen så länge systemet bara är tillgängligt för värdepappersinstitutet självt. För att systemet ska kunna anses vara multilateralt måste de som deltar i handeln – liksom de som deltar i handeln på en reglerad marknad

–ha möjlighet att direkt kunna lägga order i systemet. Det behöver dock inte vara fråga om något tekniskt system. Liksom en reglerad marknad kan det vara fråga om ett system av regler och att handeln sker i systemet kan innebära att handeln sker i enlighet med mark- nadsplatsens regler. Det finns heller inget som hindrar att den som driver en MTF själv deltar i handeln på MTF:en. Tvärtom framgår det av artikel 14.3 att MiFID förutsätter att detta ska kunna ske.

Verksamhet enligt definitionen liknar sådan verksamhet som börser och auktoriserade marknadsplatser driver enligt 1 kap. 4 § 1 och 3 börs- och clearinglagen – ”verksamhet som syftar till att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument”, för börser gäller därutöver att handeln ska ske mellan medlemmar. En sådan verksamhet är också tillståndspliktig som ”förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner med finansiella instrument”

216

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse. Den som har auktorisation som börs eller marknadsplats är dock undantagen från den tillståndsplikten.39

I den mån ett värdepappersinstitut med stöd av 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse driver ett multilateralt system där köp- och säljintressen sammanförs skulle den verksam- heten utgöra ”drift av en MTF”. Sådan organiserad handel där Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2001:5) om marknadsöver- vakning vid börser, auktoriserade marknadsplatser och värde- pappersinstitut är tillämpliga torde åtminstone i vissa fall kunna utgöra en MTF. Enligt 2 kap. 1 § tredje stycket i föreskrifterna är de tillämpliga på sådan handel i vilken en vidare kundkrets har möjlighet att delta. Handeln ska dessutom ha en sådan omfattning och frekvens att en fortlöpande prissättning uppkommer i instru- mentet. Exempel på sådan verksamhet är handeln på Nya Mark- naden och annan s.k. listhandel, se avsnitt 7.4.40 För att verksam- heten ska utgöra en MTF krävs dock att det finns icke sköns- mässiga regler för vilka som får delta i handeln. Till skillnad från föreskrifternas krav på att en prissättning ska uppkomma i handeln skulle en MTF kunna fungera så att prissättningen sker med hjälp av kurserna på t.ex. en reglerad marknad – om handeln på MTF:en sker t.ex. i aktier som är upptagna till handel på den reglerade marknaden. Kraven på transparenta och icke skönsmässiga regler måste motsvara dem som gäller för en reglerad marknad så att kon- kurrensen mellan dessa typer av marknadsplatser kan ske på lika villkor. Ett värdepappersföretag bör t.ex. kunna kräva att den som vill delta i handeln har depå och konto hos värdepappersföretaget för att möjliggöra en enkel och effektiv avveckling av affärerna. Men företaget ska inte skönsmässigt kunna avgöra vem som i så fall får öppna depå och konto. All verksamhet som bedrivs med stöd av 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse innebär dock inte drift av en MTF. Traditionell mäklarverksamhet – att sammanföra en köpare och en säljare – faller utanför, liksom för- medling av värdepapperslån och värdepappersinstituts verksamhet avseende köp och inlösen av andelar i investeringsfonder.

391 kap. 3 a § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse.

40Just vad gäller Nya Marknaden kan man fråga sig om det är Stockholmsbörsen som skulle anses driva en MTF eller om Stockholmsbörsen driver verksamheten på uppdrag av spon- sorerna. Det är Stockholmsbörsen som driver det multilaterala systemet där sammanföran- det av köp- och säljintressen sker (SAXESS).

217

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

För att kunna genomföra direktivets bestämmelser om verksam- heten drift av MTF i svensk rätt bör verksamheten avskiljas från förmedlingsverksamhet enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse. Om den verksamheten byts ut mot verksam- heten ta emot och vidarebefordra order enligt utredningens förslag kan verksamheten drift av en MTF – definierad som i MiFID – göras till en egen tillståndspliktig verksamhet på vilken MiFID:s regler om handel och avslut, övervakning samt informationskrav blir tillämpliga(artiklarna 14, 26, 29, 30 och 35).

Investeringsrådgivning

Enligt artikel 4.1.4 i MiFID är investeringsrådgivning:

Tillhandahållande av personliga rekommendationer till en kund, på dennes begäran eller på värdepappersföretagets initiativ, i fråga om en eller flera transaktioner som avser finansiella instrument.

Det har diskuterats om kravet på att det ska vara fråga om en eller flera transaktioner innebär att den som enbart lämnar råd om en viss portföljfördelning (t.ex. hälften aktierelaterade och hälften ränterelaterade instrument) faller utanför definitionen.41 I artikel 52 i genomförandedirektivet anges att det är fråga om sådana per- sonliga rekommendationer som avses med investeringsrådgivning bl.a. om det är en rekommendation att köpa, sälja, teckna sig för, byta, lösa in eller behålla ett särskilt finansiellt instrument. I en tidigare version av bestämmelsen följde därefter satsen ”… eller en typ av finansiella instrument”. Denna del av definitionen togs efter kritik från flera medlemsstater bort. Detta kan enligt utredningens uppfattning inte tolkas på annat sätt än att investeringsrådgivning enligt MiFID inte omfattar generella råd om en viss fördelning mellan olika slags tillgångar.42 Med tanke på att det normalt är strategibeslut, som t.ex. fördelningen mellan olika tillgångsslag, som har störst betydelse för utfallet av investeringsverksamheten framstår det dock inte som ändamålsenligt att sådan rådgivning ska vara utesluten från det tillståndspliktiga området – särskilt inte om

41Se CESR’s Draft Technical advice on Possible Implementing Measures of the Directive 2004/39/EC on Markets in Financial Instruments, Aspects of the definition of Investment Advice and of the general Obligation to Act Fairly, Honestly and Professionally in the Best Interest of Clients, Best Execution, Market Transparency, Second consultation paper, March 2005, s. 9–12.

42Se skäl 72 i ingressen till genomförandedirektivet och avsnitt 8.1 i Background note till kommissionens förslag till genomförandedirektiv, 2006-02-06.

218

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

detta skulle innebära att värdepappersinstitut inte fick ägna sig åt denna typ av rådgivning. Från svensk synvinkel vore det dessutom olyckligt om en viss del av den rådgivning som bedrivs av värde- pappersinstitut och som är finansiell rådgivning enligt 1 § rådgiv- ningslagen, skulle falla utanför den nya lagen om värdepappers- marknaden. I praktiken torde dock den övervägande delen av den generella rådgivningen leda fram till mer konkreta råd om place- ringar i särskilda finansiella instrument och i sådana fall bör även de inledande generella diskussionerna anses vara en del av investe- ringsrådgivningen.43

Att investeringsrådgivning genom direktivet blir en tillstånds- pliktig kärnverksamhet innebär en viss utvidgning av tillämpnings- området, se dock nedan om undantaget i artikel 2.1 j. Investerings- rådgivning är enligt ISD en sidotjänst. Den svenska sidoverk- samheten ”lämna råd i finansiella frågor”, 3 kap. 4 § första stycket 1 lagen om värdepappersrörelse, omfattar närmast investeringsråd- givning i MiFID:s mening. Investeringsrådgivning enligt MiFID torde möjligen vara ett något snävare begrepp eftersom det kräver anknytning till specifika finansiella instrument. Merparten av denna verksamhet bedrivs i Sverige av värdepappersinstitut. Men det före- kommer också att företag, som inte har tillstånd enligt vare sig lagen om värdepappersrörelse eller lagen om bank- och finansie- ringsrörelse, eller på annat sätt står under Finansinspektionens till- syn, yrkesmässigt ägnar sig åt rådgivning avseende finansiella instrument (enligt 8 § lagen om finansiell rådgivning till konsu- menter står rådgivare som lämnar råd till konsumenter, om de inte står under Finansinspektionens tillsyn, under Konsumentverkets tillsyn). Enligt förarbetena till lagen om finansiell rådgivning till konsumenter torde dock lagen till allra största delen träffa verk- samheter som står under Finansinspektionens tillsyn.44

MiFID:s investeringsrådgivning bör läggas till som en ny till- ståndspliktig verksamhet. Verksamheten ska i sig inte omfatta någonting utöver definitionen i MiFID och genomförandebestäm- melserna. Den som enbart lämnar generella råd behöver således inget tillstånd enligt lagen om värdepappersmarknaden. Sådan rådgivning kan dock komma att omfattas av rådgivningslagens bestämmelser. Ett värdepappersinstitut med tillstånd att bedriva investeringsrådgivning bör dock utan särskilt tillstånd även få lämna generella råd, t.ex. om en lämplig tillgångsfördelning i en

43Se skäl 73 i ingressen till genomförandedirektivet.

44Prop. 2002/03:133, s. 39.

219

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

värdepappersportfölj. De uppföranderegler som rör investerings- rådgivning, t.ex. bestämmelserna om informationsutbyte och rapportering i artikel 19, ska då tillämpas även på denna verksam- het, se skäl 72 i ingressen till genomförandedirektivet. Angående samspelet i övrigt mellan rådgivningslagen och den nya bestäm- melsen i lagen om värdepappersmarknaden, se avsnitt 12.2.2 och 19.2.24.

I sammanhanget bör även de s.k. riskkapitalbolagens verksamhet beröras. Dessa företags verksamhet är ofta strukturerad så att själva investeringarna sker i en ”riskkapitalfond” Fonden är dock ingen investeringsfond enligt lagen om investeringsfonder utan kan vara ett aktie- eller kommanditbolag eller en utländsk juridisk person. De enskilda investerarna tillskjuter medel till ”fonden” för inves- teringarna och ett från fonden fristående aktiebolag, ”rådgivnings- bolaget”, lämnar fonden underlag för beslut om lämpliga inves- teringar. Det skulle då kunna hävdas att rådgivningsbolaget ägnar sig åt verksamheten investeringsrådgivning.

Ett rådgivningsbolag som lämnar råd bara till en eller något fåtal juridiska personer inom ramen för en etablerad struktur bör dock inte anses tillhandahålla en tillståndpliktig investeringstjänst enbart därför att strukturen inte är en koncern i traditionell mening. Råd- givningsbolagens rådgivningsverksamhet är i och för sig yrkes- mässig i andra hänseenden, skatterättsligt m.m. men bör inte anses yrkesmässig på det sätt som krävs enligt lagen om värdepappers- marknaden (jfr resonemanget i avsnitt 7.5 om undantaget från tillståndplikt för sådan egen handel som inte ingår i en verksamhet där det primära är att tillhandahålla en tjänst åt kunder).

Om rådgivningsbolaget tillhandahåller sina tjänster till andra företag utanför den egna sfären bör dock tillstånd krävas. Likaså bör verksamheten alltid anses tillståndspliktig om den riktar sig direkt till icke-professionella investerare. Genom att tillåta en viss flexibilitet för riskkapitalbolagens verksamhet är det också möjligt att undvika de handelshinder som skulle kunna uppstå om verk- samheten i andra EES-länder ansågs vara tillståndspliktig. Svenska riskkapitalbolag bör därför ha möjlighet att organisera sin verksam- het så att de kan få tillstånd.

220

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

7.3.2Sidotjänster

Reglerna i MiFID och svensk rätt

Medan de tillståndspliktiga verksamheter som beskrivits i före- gående avsnitt i princip inte får bedrivas av annan än den som har tillstånd från Finansinspektionen – dvs. värdepappersinstitut – för- håller det sig annorlunda med sidoverksamheterna enligt 3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse. Sådana verksamheter får i vissa fall bedrivas utan något särskilt tillstånd, t.ex. rådgivning, eller med stöd av andra tillstånd, t.ex. kreditgivning. En bank får ägna sig åt dessa verksamheter enligt sitt banktillstånd, medan ett värde- pappersbolag måste ha särskilt tillstånd. Gemensamt för sidoverk- samheterna är att de huvudsakligen utförs för att underlätta värde- pappersrörelsen. Sidoverksamheterna är:

1.Lämna råd i finansiella frågor,

2.ta emot värdepapper för förvaring,

3.ta emot medel med redovisningsskyldighet,

4.ta emot kunders medel på konto för att underlätta värde- pappersrörelsen,

5.lämna kunder kredit mot säkerhet för placeringar i finansiella instrument för att underlätta värdepappersrörelsen,

6.utföra valutaväxlingstransaktioner,

7.valutahandel, och

8.övrig verksamhet

Enligt artikel 6.1 i MiFID kan ett tillstånd att utföra investerings- tjänster också omfatta en eller flera av de sidotjänster som avses i avsnitt B i bilaga 1 till direktivet. Sidotjänsterna enligt MiFID är:

1.Förvaring och handhavande av finansiella instrument för kunders räkning, bland annat värdepappersförvaring och lik- nande tjänster, exempelvis handhavande av kontanta medel/finan- siella säkerheter,

2.lämnande av kredit eller lån till en investerare för att göra det möjligt för denne att genomföra en transaktion i ett eller flera finansiella instrument, när det företag som ger krediten eller lånet deltar i transaktionen,

3.rådgivning till företag om kapitalstruktur, företagsstrategi, och liknande frågor samt rådgivning och tjänster vid fusioner och företagsuppköp,

4.valutatjänster om dessa har samband med investeringstjänster,

221

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

5.investerings- och finansieringsanalys samt andra former av allmänna rekommendationer rörande handel med finansiella instrument,

6.tjänster i samband med garantigivning,

7.investeringstjänster och investeringsverksamhet samt sido- tjänster som avser den underliggande tillgången till derivat som anges i avsnitt C – punkterna 5, 6, 7 och 10 – när dessa har samband med tillhandahållandet av investerings- eller sido- tjänster.

Överväganden och förslag

Förslag: Katalogen över sidoverksamheter ändras så att varje verksamhet överensstämmer med en sidotjänst enligt MiFID. Den svenska sidotjänsten att ta emot medel på konto behålls liksom möjligheterna att få tillstånd till andra tjänster.

Inledning

Liksom för investeringstjänsterna gäller det s.k. Europapasset även sidotjänsterna. Dvs. ett tillstånd i hemlandet ger värdepappers- företaget rätt att bedriva de sidoverksamheter företaget har till- stånd till i andra medlemsstater utan krav på ytterligare tillstånd. Ett värdepappersföretag har dock inte rätt att med stöd av direk- tivet ägna sig åt enbart en sidoverksamhet i en annan medlemsstat. För att kunna åberopa Europapasset krävs det att företaget också ägnar sig åt någon investeringstjänst. Vissa regler och undantag i MiFID och i genomförandebestämmelserna om intressekonflikter, kundskydd osv. tar sikte även på sidotjänsterna så som de är definierade i direktivet. Liksom vad gäller investeringstjänsterna måste därför sidoverksamheterna i lagen om värdepappersrörelse ses över så att de överensstämmer med sidotjänsterna enligt MiFID.

222

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

Förvaring och handhavande av finansiella instrument för kunders räkning

Tjänsten avser enligt sin ordalydelse förvaring och handhavande av finansiella instrument för kunders räkning, bland annat värde- pappersförvaring och liknande tjänster, exempelvis handhavande av kontanta medel och finansiella säkerheter. Liksom ISD omfattar verksamheten förvaring av samtliga de instrument som omfattas av direktivet. Enligt uttalanden i doktrinen avser denna verksamhet fysisk förvaring av värdepapper och torde ha ringa betydelse för dagens värdepappersmarknad med dematerialiserade instrument.45 I förarbetena till lagen om värdepappersrörelse nämns emellertid att ett värdepappersbolag med stöd av förvaringstillståndet kan ägna sig åt verksamhet som motsvarar bankers notariatrörelse och beskrivningen i förarbetena av den verksamheten synes utgå från att den kan avse både VPC-registrerade fondpapper och fysiska värdepapper.46 Förarbetsuttalandet talar således för att t.ex. depå- verksamheten som den fungerar i dag omfattas av denna sidoverk- samhet. Med en sådan tolkning av den svenska sidoverksamheten förvaring av värdepapper motsvarar den del av den aktuella sido- tjänsten som rör förvaring av finansiella instrument. Om depåhan- teringen går utöver ren förvaring t.ex. om kunden uppdragit åt företaget att göra omplaceringar i kundens portfölj krävs dock tillstånd till investeringstjänsten portföljförvaltning. Likaså krävs tillstånd till investeringstjänsten utföra order om depåhållaren enligt avtalet med kunden genomför transaktioner för kundens räkning, t.ex. säljer erhållna teckningsrätter.47

Den del av sidotjänsten som avser handhavande av kontanta medel motsvaras av den svenska sidoverksamheten ”ta emot medel med redovisningsskyldighet”.

Någon ändring i sak av de båda svenska sidoverksamheterna behövs inte för att genomföra direktivet. De av direktivets regler som uttryckligen tar sikte på den aktuella sidotjänsten, t.ex. orga- nisationskraven i artikel 13.7 och 13.8 samt undantagsregeln i arti- kel 3, beskriver tjänsten som två verksamheter: förvaring av instrument och förvaring av medel. Detta talar för att behålla den nuvarande svenska uppdelningen av tjänsten i två verksamheter. Utredningens förslag nedan – att värdepappersbolag ska få fortsätta

45Beckman m.fl., Lagarna på värdepappersområdet, 2002, s. 177.

46Prop. 1990/91:142, s. 153.

47Se p. B 2.2 b) i standardavtalet Allmänna bestämmelser för depåavtal, bank, maj 2003, på Svenska Fondhandlareföreningens hemsida, www.fondhandlarna.se /dokbas.html.

223

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

ta emot medel på konto – är ytterligare skäl för att behålla den nuvarande svenska uppdelningen. Ett värdepappersbolag som tar emot medel på konto behöver inte samtidigt tillstånd för att ta emot medel för redovisningsskyldighet med de krav på organisa- tion som detta kan medföra (inget hindrar dock ett bolag från att ha tillstånd till båda sidotjänsterna). Ordalydelsen av förvarings- verksamheten avseende värdepapper bör dock ändras så att den avser finansiella instrument i stället för värdepapper. Det framgår då tydligare att verksamheten också avser dematerialiserade instru- ment.

Kreditgivning

Den kreditgivning som värdepappersbolag får syssla med måste vara avsedd att underlätta värdepappersrörelsen och krediterna måste ha en direkt anknytning till kundernas värdepappersaffärer. Kreditgivningstillståndet, enligt både den svenska lagen och ISD, gäller endast krediter för att möjliggöra transaktioner i finansiella instrument. MiFID innebär ingen ändring i dessa avseenden. Kravet i såväl ISD som MiFID, att det företag som ger krediten måste delta i den transaktion som finansieras med krediten, är dock åtminstone formellt mer inskränkande än det svenska ”för att underlätta värdepappersrörelsen”. Den svenska regeln bör därför justeras så att ordalydelsen mer motsvarar MiFID.

Den snäva definitionen av verksamheten kan komma att ställa till en del praktiska problem. Om en kund som fått kredit hos ett värdepappersbolag och därefter köpt aktier för pengarna vill byta värdepappersbolag, t.ex. genom att flytta över sina aktier och låta det nya företaget ”ta över” krediten, bör den nya krediten anses vara knuten till den transaktion som överförandet av aktierna från det ena företaget till det andra utgör. I den transaktionen har det nya företaget deltagit varför kreditgivningen bör anses omfattas av tillståndet. Det är dock inte tillåtet för ett värdepappersbolag att lämna kredit till ett bolag i samma koncern – om nu inte krediten används av det lånande bolaget till att köpa finansiella instrument genom det utlånande företaget.

224

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

Rådgivning till företag om kapitalstruktur, företagsuppköp m.m.

Tjänsten består enligt MiFID av rådgivning till företag om kapital- struktur, företagsstrategi och liknande frågor samt rådgivning och tjänster vid fusioner och företagsuppköp. Tjänsten motsvarar den del av den svenska sidoverksamheten rådgivning i finansiella frågor som avser råd i corporate finance-frågor. Den svenska sidoverksam- heten innefattar dock också investeringsrådgivning. I linje med utredningens förslag att investeringsrådgivning införs som en egen tillståndspliktig verksamhet bör den svenska sidoverksamheten ”rådgivning i finansiella frågor” tas bort. Istället bör en ny sido- verksamhet utformad som i MiFID införas i den svenska lagen.

Valutatjänster om dessa har samband med investeringstjänster

Motsvarigheten till denna tjänst finns redan i ISD. I de engelska versionerna av MiFID och ISD är ordalydelsen identisk ”foreign exchange services”. I den svenska översättningen av ISD används uttrycket ”valutatransaktioner” och i den svenska lagtexten an- vänds begreppet valutaväxlingstransaktioner. Begreppet valuta- transaktioner kan rent semantiskt verka omfatta mer än valuta- växlingstransaktioner men i praktiken kan en valutatransaktion inte vara något annat än en valutaväxlingstransaktion. Ett köp eller en försäljning av en valuta med betalning i en annan valuta är lika mycket en valutaväxlingstransaktion som en valutatransaktion. Någon ändring i svensk rätt behövs därför inte.

Valutahandel

Enligt 3 kap. 4 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse kan ett värdepappersföretag också få tillstånd till valutahandel. Det krävs inte att denna verksamhet är ett led i värdepappersrörelsen. Regeln infördes i samband med att kraven på tillstånd från Riks- banken för valutahandel togs bort.48 Bestämmelsen bör behållas oförändrad.

48 Prop. 1995/96:216. I samma prop. beskrevs skillnaden mellan valutaväxlingsverksamhet och valutahandel på s. 29 som att handeln på valutamarknaden (valutahandeln) avsåg stora belopp och skedde mellan banker och andra finansiella institut samt deras kunder. Valuta- växlingsverksamhet däremot var handel med resevaluta.

225

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

Investerings- och finansieringsanalys samt andra former av allmänna rekommendationer rörande handel med finansiella instrument

Denna sidotjänst finns inte i ISD och inte heller i den svenska lagen. Förutom investerings- och finansanalys omfattas också andra former av allmänna rekommendationer rörande handel med finansiella instrument. Till skillnad från investeringsrådgivning avser denna tjänst enligt skäl 27 i ingressen till genomförande- direktivet bl.a. sådana allmänna rekommendationer som definieras i genomförandedirektivet 2003/125/EG till marknadsmissbruks- direktivet – dvs. rekommendationer som är avsedda för distribu- tionskanaler eller allmänheten.

Tjänster i samband med garantigivning

Tjänsten finns redan i ISD – och ordalydelsen är densamma i de engelska versionerna av ISD och MiFID. Några ändringar i den svenska lagstiftningen föranleddes inte av att tjänsten fanns med som en sidotjänst redan enligt ISD. Den svenska tillståndspliktiga verksamhet som närmast motsvarar investeringstjänsten garantigiv- ning (underwriting) är verksamhet enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 lagen om värdepappersrörelse. Som konstaterats tidigare omfattar dock denna svenska verksamhet fler typer av medverkan vid emis- sioner m.m. än just garantigivning och placering. Med en sådan tolkning skulle andra tjänster i samband med garantigivning om- fattas redan av tillståndet enligt 1 kap. 3 § första stycket 5 lagen om värdepappersrörelse och i så fall kan det, vid det svenska genom- förandet av ISD, ha bedömts som onödigt att definiera verksam- heten som en sidoverksamhet.

I konsekvens med utredningens förslag att begränsa den till- ståndspliktiga corporate finance-verksamheten i enlighet med MiFID, se ovan, bör sidotjänsten ”tjänster i samband med garantigivning” införas i den svenska lagen. I praktiken kan värdepappersinstituten då fortsätta bedriva corporate finance-verksamheten som tidigare formellt dock med stöd av två tillstånd i stället för som tidigare med stöd av ett.

226

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

Investeringstjänster och investeringsverksamhet samt sidotjänster som avser de underliggande tillgångarna till vissa derivatinstrument

Denna sidotjänst finns inte i ISD och avser tjänster som motsvarar investeringstjänster, och sidotjänster, avseende den underliggande tillgången till de derivatinstrument som anges i punkterna 5, 6, 7 och 10 i avsnitt C i bilagan. Till skillnad från övriga tjänster enligt MiFID anknyter tjänsterna inte till finansiella instrument. De underliggande tillgångarna till dessa derivat kan alltså vara råvaror, utsläppsrätter m.m. En ytterligare förutsättning är dock att tjänst- erna tillhandahålls i samband med vanliga investeringstjänster. Om ett företag i samband med att det tillhandahåller investerings- tjänster avseende derivaten också tillhandahåller motsvarande tjänster avseende råvaran eller utsläppsrätten kan denna verksamhet definieras som en sidotjänst. Även denna tjänst bör införas som en egen sidoverksamhet i lagen.

Den svenska sidoverksamheten ”ta emot medel på konto”

För denna verksamhet krävs att bolaget har en viss kapitalstyrka, bl.a. därför att medel på konto – till skillnad från redovisnings- medel – inte är skyddade mot bolagets borgenärer vid en konkurs. För att bolaget ska kunna ta mot medel på konto måste bolaget enligt 3 kap. 4 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse också ha tillstånd till kreditgivning.49 Mottagande av medel på konto får endast ske i sådan omfattning som erfordras för att på ett praktiskt sätt underlätta handeln.50 När lagen om värdepappersrörelse skulle anpassas till ISD uppmärksammades att ISD inte gav utrymme för möjligheten att ta emot medel på konto. I ISD, liksom i MiFID, finns en bestämmelse om att medel som tas emot för kunders räkning måste hållas avskilda från företagets egna tillgångar.51 Detta gäller dock inte om värdepappersföretaget är ett kreditinstitut. Värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto defi- nierades vid genomförandet av ISD därför som ett kreditinstitut som omfattas av bestämmelserna i lagen (1994:2004) om kapital-

49Däremot behöver tillstånd till kreditgivning inte kombineras med tillstånd att ta emot medel på konto.

50Prop. 1990/91:142 s. 120 och prop. 1994/95:50, s. 98 f.

51Artikel 10 tredje strecksatsen i ISD och artikel 13.8 i MiFID .

227

Tillämpningsområde SOU 2006:50

täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- pappersbolag.52

Varken ISD eller MiFID utgör något hinder mot att i Sverige låta värdepappersbolag som också är kreditinstitut, ta emot medel på konto. Denna verksamhet kan dock inte omfattas av det s.k. Europapasset enligt MiFID. Nu liksom tidigare är det dock viktigt att värdepappersbolagen kan fortsätta ta emot medel på konto för att kunna bedriva värdepappersrörelsen effektivt.53 Någon ändring i dessa regler bör därför inte göras. Ett sådant bolag kan med stöd av sitt svenska tillstånd bedriva samma verksamhet i en annan med- lemsstat, dock endast i den utsträckning och under de villkor det är tillåtet i Sverige. Ur den andra medlemsstatens synvinkel är bolaget i detta avseende ett kreditinstitut med av sin hemlandsauktorisation inskränkta möjligheter till kontohållning och kreditgivning.54 Det är således inte med stöd av hemlandsauktorisationen som värde- pappersföretag utan som kreditinstitut företaget kan agera gräns- överskridande.

Andra sidoverksamheter

Ett värdepappersbolag får enligt 3 kap. 4 § fjärde stycket utöva annan verksamhet än dem som angetts tidigare i paragrafen om det finns särskilda skäl och verksamheten kan antas komma att underlätta rörelsen. Det krävs alltså inte bara särskilda skäl utan också att man ska kunna anta att verksamheten underlättar rörel- sen. Bakgrunden till denna – förhållandevis stränga – reglering torde vara att man inte ansett det lämpligt att ett värdepappers- bolag ska ikläda sig risker inom andra områden än sådana som kan bedömas vid tillsynen. Anledning saknas att i detta sammanhang frångå den nuvarande principen.

Tanken har varit att Finansinspektionen ska avgöra vilka verksamheter som bör tillåtas från fall till fall.55 Som exempel på verksamheter kan nämnas framställning av tryckalster, vara för- varingsinstitut enligt lagen om investeringsfonder, tillhandahålla bokföringstjänster åt stiftelser, idka handel med fysiska metaller, försäljning av licensrättigheter och fondadministration.56 För att en

52Prop. 1994/95:50, s. 97 ff. och s. 294.

53Prop. 1994/95:50, s. 98 f.

54Se prop. 1994/95:50, s. 100.

55Prop. 1990/91:142, s. 122.

56Beckman m.fl. Lagarna på värdepappersområdet, s. 179.

228

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

verksamhet ska anses vara en tillståndpliktig sidoverksamhet måste den dock vara av någon självständig betydelse. Städning, personal- funktioner m.m. är inte tillståndpliktiga sidoverksamheter utan nödvändiga förutsättningar för bolagets verksamhet.

Genom de ändringar som utredningen föreslagit avseende det tillståndpliktiga området, främst vad avser corporate finance-verk- samheten, kan det inte uteslutas att värdepappersföretagen kan komma att behöva komplettera sina verksamhetsbeskrivningar med ytterligare sidotjänster. Någon ändring i lagens krav för att få tillstånd till ytterligare verksamheter behövs dock inte. I den mån det är fråga om en verksamhet som tidigare omfattas av ett huvud- tillstånd eller ett tillstånd till en sidoverksamhet torde utgångs- punkten vara att lagens krav är uppfyllda. Verksamheter som faller in under denna kategori ”övriga verksamheter” omfattas, liksom tidigare, inte av det s.k. Europapasset.

7.4Reglerade marknader

7.4.1Inledning

Definitionen av reglerad marknad i MiFID

Börs- och marknadsplatsverksamhet har tidigare endast i vissa delar reglerats på EG-nivå. Det kodifierade listningsdirektivet (2001/34/EG), som till stora delar ersatts med det nya prospektdirektivet reglerade t.ex. krav på prospekt m.m. för värdepapper som skulle inregistre- ras på en börs. MiFID:s krav på auktorisation, ägar- och lednings- prövning, krav på organisation m.m. innebär i det avseendet en nyhet. För svenskt vidkommande finns dock liknande krav redan i börs- och clearinglagen.

Enligt artikel 4.1.14 är en reglerad marknad:

ett multilateralt system som drivs och/eller leds av en marknadsplats- operatör, vilket sammanför eller möjliggör sammanförandet av flera köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med dess icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut i finansiella instrument upptagna till handel enligt dess regler och/eller system, samt är auktoriserat och är löpande verksamt och drivs i enlighet med bestämmelserna i avdelning III (dvs. bestämmelserna om reglerade marknader i artiklarna 36–47).

Definitionen är snarlik definitionen av MTF i artikel 4.1.15. Den enda skillnaden av någon betydelse mellan definitionerna är att en

229

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

reglerad marknad är auktoriserad och drivs i enlighet med direktivets bestämmelser om reglerade marknader (artiklarna 36– 47). MiFID:s regler om auktorisation av reglerade marknader innebär inte en tillståndsplikt, som när det gäller investerings- tjänster, utan ställer i stället krav på förfarande, handels- och note- ringsregler m.m. när någon auktoriseras som reglerad marknad, dvs. en sorts kvalitetsstämpel. Endast den som lever upp till dessa kvalitetskrav får benämnas reglerad marknad. Detta innebär dock inte att det är fritt fram att driva en marknadsplats för finansiella instrument så länge man inte kallar den för en reglerad marknad. Marknadsplatsverksamhet är i första hand en tillståndspliktig investeringstjänst enligt MiFID, förutsatt att den omfattas av definitionen av en MTF, se ovan. Och även om verksamheten i något avseende skulle falla utanför definitionen av en MTF torde den i vart fall innebära att två eller fler investerare sammanförs så att en transaktion kommer till stånd, vilket enligt MiFID är den tillståndspliktiga investeringstjänsten ”ta emot och vidarebefordra order”.57

Artikel 36.1 i MiFID

Enligt artikel 36.1 i MiFID ska medlemsstaterna som reglerade marknader endast auktorisera sådana system som uppfyller kraven i artiklarna 36–47.

För varje marknadsplats ska det finas en marknadsoperatör. MiFID ger utrymme för två olika organisatoriska modeller: både att marknadsplatsen är sin egen operatör, dvs. att marknadsplatsen och operatören ryms inom en och samma juridiska person, och att operatören är en från marknadsplatsen fristående juridisk person. Sett ur operatörsföretagets synvinkel betyder det att marknads- platsen kan förläggas inom operatörsföretagets egna ramar eller i ett separat företag, troligen ett dotterföretag till operatörsföre- taget.

Om marknadsplatsoperatören och marknadsplatsen är olika personer ska medlemsstaterna fastställa hur direktivets förpliktelser ska fördelas. Om man väljer att lägga ansvaret för vissa förpliktelser på den reglerade marknaden förutsätter detta dock att marknaden är en egen juridisk person. Texten i de följande artiklarna måste enligt utredningens mening tolkas så att det står varje medlemsstat

57 Se skäl 20 i ingressen till MiFID.

230

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

fritt att välja om ansvaret för ett visst åliggande ska läggas på operatören eller marknaden – och att det oavsett om den aktuella artikeln talar om operatören eller marknadsplatsen (se dock arti- kel 36.3 första stycket).

Enligt artikel 36.1 tredje stycket ska den som driver marknads- platsen tillhandahålla den information som den behöriga myndig- heten behöver för att kunna avgöra att den reglerade marknaden uppfyller kraven för auktorisation.

7.4.2Svenska marknadsplatsverksamheter i förhållande till MiFID

MiFID:s regler om marknadsplatsverksamhet – dvs. en verksamhet som går ut på att sammanföra köpare och säljare – kan som beskrivits i inledningen delas in i flera nivåer. I första hand gäller detta verksamhet som drivs som reglerad marknad och MTF. Också andra investeringstjänster kan dock sägas vara marknads- platsverksamheter i vid mening. Både den som utför kunders order mot varandra (tar emot och vidarebefordrar order enligt skäl 20) och den som avslutar kundorder mot det egna lagret kan sägas sammanföra köpare och säljare.

En första fråga är hur dessa olika sätt att sammanföra köpare och säljare enligt MiFID förhåller sig till den nuvarande svenska regleringen. Som konstaterats tidigare torde mycket av den s.k. listhandeln som värdepappersinstitut bedriver utgöra drift av MTF enligt MiFID. Så torde t.ex. vara fallet med Nya Marknaden där handeln sker i ett multilateralt system (SAXESS) där köp- och säljintressen sammanförs inom systemet och leder till avslut i enlig- het med de regler som gäller för systemet. På samma sätt fungerar NGM:s Nordic OTC. Handeln på dessa marknader organiseras av värdepappersinstitut med stöd av tillstånd enligt 1 kap. 3 § första stycket 2 lagen om värdepappersrörelse men det är börserna, Stockholmsbörsen och NGM, som upplåter sina handelssystem för handeln. De värdepappersinstitut som legalt sett organiserar och ansvarar för handeln kallas ”sponsorer” och man kan få intrycket att dessa listor bara är ytterligare några av börsernas listor.58 Detta intryck är dock felaktigt och kraven på likviditet, vinstintjänings- förmåga, kapital och information till marknaden är mycket lågt

58 Nya Marknaden presenteras dock på en egen hemsida med en egen webbadress och inte på samma hemsida som Stockholmsbörsen.

231

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

ställda på bolag upptagna till handel på dessa listor jämfört med de egentliga börslistorna.

Om dock ett värdepappersinstitut organiserar handeln så att den t.ex. sker i ett system som inte är multilateralt faller verksamheten utanför begreppet MTF. I dessa fall utgör verksamheten som sagt i vart fall att ”ta emot och vidarebefordra order”.

När det sedan gäller de svenska företeelserna börs och auktori- serad marknadsplats kan man först konstatera att det svenska begreppet börs torde överensstämma med MiFID:s begrepp regle- rad marknad. På båda ställs krav på ägar- och ledningsprövning, krav på noterings- och handelsregler samt krav på kursinformation m.m. före och efter handeln. På en auktoriserad marknadsplats däremot är de svenska kraven i dessa hänseenden inte alls lika långtgående och i många fall finns det inga uttryckliga krav. Börs- och clearinglagen ställer t.ex. inga krav på vilka som ska få delta i handeln på en auktoriserad marknadsplats – annat än att den auktoriserade marknadsplatsens verksamhet ska uppfylla det all- mänt hållna sundhetskravet i 7 kap. 1 § börs- och clearinglagen. Enligt MiFID ska medlemsstaterna dock ställa sådana krav på en reglerad marknad.

Handeln på räntemarknaden sker i Sverige till stor del OTC, se avsnitt 4.3. Det innebär att handeln omfattas av antingen verk- samheten ta emot och vidarebefordra order, en kombination av att utföra order och egen handel enligt MiFID:s definitioner, eller på en MTF – om handeln är organiserad så att den faller in under definitionen av sådan verksamhet. Den del av handeln som sker på Stockholmsbörsen – t.ex. avseende obligationer och derivatinstru- ment – anses både i dag och när MiFID genomförs ske på en reglerad marknad. I den mån handeln i dessa instrument sker utanför börsen, vilket avser den större delen av omsättningen, är det således fråga om handeln utanför en reglerad marknad med finansiella instrument som är upptagna till handel på en reglerad marknad.

232

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

7.4.3Begreppet ”reglerad marknad” i förhållande till andra direktiv

Inledning

Genomförandet av bestämmelserna om vad som är en reglerad marknad och vad det innebär att finansiella instrument är upptagna till handel kommer att få konsekvenser för tillämpningen av de bestämmelser som antagits eller ska antas för att införliva pro- spektdirektivet, öppenhetsdirektivet och direktivet om uppköps- erbjudanden. Också marknadsmissbruksdirektivets tillämpnings- område är bestämt utifrån bestämningen upptagna till handel på en reglerad marknad. I Sverige är dock merparten av bestämmelserna i det direktivet – t.ex. förbuden mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan – även tillämpliga på värdepapper som är före- mål för handel på värdepappersmarknaden även om de inte är ”upptagna till handel” i MiFID:s mening. Därutöver gäller fort- farande noteringskraven i det kodifierade listningsdirektivet för vissa värdepapper. Tillämpningsområdena för dessa andra direktiv bestäms utifrån begreppen reglerad marknad, officiell notering och upptagande till handel på en reglerad marknad. Som utgångspunkt för att kunna hitta en lämplig metod att genomföra MiFID:s regler om reglerade marknader bör de några av nämnda direktiven kort beskrivas. Beskrivningen nedan gör inte anspråk på att vara full- ständig, den omfattar t.ex. varken marknadsmissbruksdirektivet eller de nya bolagsdirektiven.

Kodifierade listningsdirektivet

Det kodifierade listningsdirektivet har när det gäller prospektfrågor ändrats genom prospektdirektivet. Reglerna om utformningen av prospekt i prospektdirektivet ersatte listningsdirektivet men detta direktivs övriga krav för officiell notering gäller fortfarande.59 Det finns dock en viktig skillnad i tillämpningsområdena för de olika direktiven. Det gamla direktivet gäller värdepapper som upptagits till officiell notering (admitted to official listing). Det är ett snävare begrepp än att ett papper enligt prospektdirektivet har tagits upp till handel (admitted to trading). Skälen till utvidgningen av tillämp-

59 Några bestämmelser om emittenters offentliggörande av insiderinformation, artiklarna

68.1 och 81.1 har också ändrats genom marknadsmissbruksdirektivet.

233

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

ningsområdet för prospektdirektivet framgår av skäl 12 i ingressen till det direktivet:

För att investerarna ska ges ett fullgott skydd måste bestämmelserna även omfatta alla aktierelaterade och icke-aktierelaterade värdepapper som erbjuds allmänheten eller är upptagna till handel på reglerade marknader enligt definitionen i rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet och inte endast sådana som är officiellt noterade på börser. Den breda definition av värdepapper som används i detta direktiv och som omfattar långa optioner (warrants) samt täckta långa optioner (cove- red warrants) och företagscertifikat är tillämplig endast för detta direktiv och påverkar inte på något sätt de olika definitioner av finan- siella instrument som används i nationell lagstiftning avseende andra frågor, t.ex. beskattning. Vissa av de värdepapper som definieras i detta direktiv ger innehavaren rätt att förvärva överlåtbara värdepapper eller att erhålla ett kontantbelopp som ska fastställas med hänsyn till andra instrument, framför allt överlåtbara värdepapper, valutor, räntesatser eller ränteavkastning, råvaror eller andra index eller mått. Depåbevis och konvertibla skuldebrev, t.ex. värdepapper som är konvertibla när investeraren så önskar, omfattas av detta direktivs definition av icke- aktierelaterade värdepapper.

Det gamla direktivets krav på ett börsvärde om minst en miljon euro (artikel 43.1), spridningskravet (artikel 48), kravet på halvårs- rapporter (artikel 70) m.m. gäller således endast värdepapper som ”upptagits till officiell notering” medan prospektreglerna i pro- spektdirektivet gäller värdepapper som ”upptagits till handel på en reglerad marknad”. Det gamla direktivets krav gäller värdepapper men ställer lite olika krav beroende på om det är fråga om aktier eller skuldebrev.

En fråga som inställer sig beträffande det kodifierade listnings- direktivet är om medlemsstaterna är skyldiga att ha nationella regler som möjliggör ”officiell notering” i enlighet med direktivet. Det är visserligen ett direktiv som enligt artikel 113 riktar sig till medlemsstaterna men någon uttrycklig bestämmelse som artikel 70 i MiFID om att medlemsstaterna senast en viss dag ska anta de lagar och författningar som krävs för att följa direktivet, finns inte. Enligt artikel 5 i det kodifierade listningsdirektivet ska medlems- staterna se till att värdepapper inte upptas till officiell notering om inte villkoren i direktivet är uppfyllda. Detta kan man tolka så att om en medlemsstat valt att införa begreppet officiell notering måste den staten också införa noteringsregler m.m. i enlighet med direktivet. Det är dock inte säkert att man därmed motsatsvis kan

234

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

dra slutsatsen att en medlemsstat som valt att inte ha någon officiell notering inte heller behöver ställa upp krav i enlighet med direktivet. En sådan tolkning förefaller dock CESR ha gjort när man i det första utkastet till förslag till genomförandeåtgärder avseende artikel 40 i MiFID, noteringskraven, påpekade att det kodifierade listningsdirektivet tillåter medlemsstaterna att ställa upp särskilda krav för instrument som är ”officiellt noterade”. CESR skrev:

It should also be noted that the Consolidated Listing Directive remains in force to some extent – which will allow Member States to maintain an ’Official List’ with more stringent requirements applied to constituent securities than for others.60

Det kodifierade listningsdirektivet är dock ändå ett direktiv som riktar sig till medlemsstaterna och även om en annan tolkning är möjlig bör utgångspunkten vara att medlemssaterna är skyldiga att införliva direktivet i sin nationella lagstiftning.

Prospektdirektivet

Enligt artikel 3.3 i prospektdirektivet som genomförts i Sverige genom ändringar i handelslagen ska ett prospekt offentliggöras vid varje upptagande av värdepapper till handel på en reglerad marknad (SFS 2005:833). I de lagändringar som gjorts för att genomföra prospektdirektivet infördes ingen definition av vad det innebär att ett instrument är upptaget till handel på en reglerad marknad. Men i förarbetena till lagändringarna utgick man från att både in- registrering enligt 5 kap. börs- och clearinglagen och notering enligt 6 kap. innebär att ett instrument tas upp till handel. Man konstaterade att prospektdirektivets tillämpningsområde var vidare än den tidigare lydelsen av den svenska lagen och att reglerna ska tillämpas i samtliga fall då värdepapper tas upp till handel på en reglerad marknad.61 Med värdepapper avses i detta sammanhang i stort sett alla former av fondpapper med undantag för fondandelar och penningmarknadsinstrument med en löptid på mindre än tolv

60CESR´s Advice on Possible Implementing Measures of the Directive 2004/39/EC on Markets in Financial Intsruments, Consultation paper, June 2004, CESR/04-261b, s. 96.

61Prop. 2004/05:158, s. 65.

235

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

månader. Reglerade marknader är, enligt nämnda förarbeten både börser och auktoriserade marknadsplatser.62

Öppenhetsdirektivet

Ytterligare krav på emittenters informationslämnande följer av det s.k. öppenhetsdirektivet. Direktivet ska vara genomfört i medlems- staterna den 20 januari 2007 och gäller bl.a. emittenter vars värde- papper är upptagna till handel på en reglerad marknad.63 Direktivet ställer krav på hel- och halvårsrapporter, flaggning och annan löpande information från emittenten. Liksom prospektdirektivets krav kommer dessa krav att gälla generellt för emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, se artikel 1 i direktivet. De värdepapper som omfattas är liksom prospektdirektivet i stort sett alla former av fondpapper med undantag för fondandelar och för penningmarknadsinstrument med en löptid på mindre än tolv månader.

Direktivet om uppköpserbjudanden

Enligt detta direktiv ska det i medlemsstaterna finnas regler om hur offentliga erbjudanden om uppköp ska gå till. Direktivet föreslås genomföras i Sverige bl.a. genom en ny lag och ändringar i handelslagen och börs- och clearinglagen (se prop. 2005/06:140). Direktivet innehåller regler om utformningen av erbjudandet, budplikt, vad målbolaget får göra osv. Sådana regler finns för när- varande i 2 kap. handelslagen och i NBK:s s.k. takeover-rekom- mendation.64 Bestämmelserna i direktivet ska tillämpas på upp- köpserbjudanden som avser värdepapper som är upptagna till handel på en reglerad marknad, se artikel 1.1 i direktivet. Direk- tivets tillämpningsområde är dock mindre än öppenhets- och pro- spektdirektiven – i direktivet om uppköpserbjudanden avses med

62 A prop. s. 65. Begreppet ”reglerad marknad” finns redan i ISD, men med en annan defi- nition än i MiFID och ansågs även vid genomförandet av ISD omfatta både börser och auktoriserade marknadsplatser, se prop. 1994/95:50, s. 117.

63 I Finansdepartementets promemoria Informationskrav i noterade företag, m.m. (Ds 2006:6) lämnas ett förslag till genomförande av direktivet.

64 Näringslivets börskommittés regler, Offentliga erbjudanden om aktieförvärv (”takeover- reglerna”), 2003-09-01. Rekommendationen är också en del av Stockholmsbörsens och NGM:s noteringsavtal.

236

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

värdepapper endast överlåtbara värdepapper som medför rösträtt i ett bolag.

7.4.4Överväganden och förslag

Förslag: En definition av reglerad marknad, som motsvarar MiFID:s definition, tas in i lagen om värdepappersmarknaden.

Begreppet auktoriserad marknadsplats utmönstras ur lag- stiftningen.

Börs definieras som ett företag som har tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader (en marknadsoperatör enligt MiFID).

Reglerna för reglerade marknader utformas så att de inte hindrar att en börs driver en reglerad marknad i en annan juri- disk person. Samtliga de skyldigheter som åvilar en reglerad marknad ska dock åvila börsen.

En börs ska också kunna driva en MTF.

Inledning

Vid genomförandet av bestämmelserna om reglerade marknader inställer sig inledningsvis tre frågor: 1) Vilka olika typer av mark- nadsplatser ska vi lagstifta om i Sverige, 2) Ska lagstiftningen göra det möjligt att skilja den reglerade marknaden och operatören åt och 3) Ska uppdelningen inregistrerade och noterade värdepapper behållas. I det följande tar utredningen ställning till de första två av dessa frågor och föreslår därefter hur bestämmelserna om reglerade marknader bör utformas. Frågan om inregistrering och notering behandlas i avsnitt 13.2.

Olika typer av marknadsplatser

Som utredningen tidigare har konstaterat stämmer det svenska begreppet börs i stort sett överens med MiFID:s begrepp reglerad marknad. Vid genomförandet av MiFID bör därför de ändringar i bestämmelserna om börs och börsverksamhet göras som krävs för att nå full överensstämmelse med MiFID:s begrepp reglerad mark- nad, se kapitel 13. Frågan är dock hur de andra svenska marknads-

237

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

platserna – auktoriserad marknadsplats och handel organiserad av värdepappersinstitut – ska regleras i förhållande till MiFID.

Som framgått av föregående avsnitt kommer en klassificering av en marknadsplats som en ”reglerad marknad” att innebära att en stor mängd regler blir tillämplig på den som driver marknads- platsen, på dem som deltar i handeln och på de emittenter vars instrument är upptagna till handel där. För den som driver mark- nadsplatsen och dem som deltar i handeln är det främst fråga om MiFID:s och marknadsmissbruksdirektivets regler och för emit- tenterna är det, utöver marknadsmissbruksdirektivet, prospekt- direktivet, öppenhetsdirektivet och direktivet om uppköpserbju- danden.

Den massiva regleringen av företeelsen reglerad marknad innebär ett väl utvecklat investerarskydd främst genom de högt ställda kraven på de noterade bolagens informationsskyldighet. Detta i sin tur är utgångspunkten för de kapitalplacerande institutioner som i sina placeringsregler har krav på att investeringar ska ske i instru- ment som är upptagna till handel på en reglerad marknad, se t.ex. placeringsreglerna för värdepappersfonder i 5 kap. 3 § lagen om investeringsfonder. Ett företag som lever upp till de krav som ställs på den vars instrument är upptagna till handel på en reglerad mark- nad får således bättre möjligheter att attrahera riskkapital. Kraven på emittenterna kan dock vara omöjliga, eller i vart fall svåra, att leva upp till för mindre företag. För dessa företags riskkapital- försörjning behövs därför nu liksom tidigare ett alternativ till att ha sina instrument upptagna till handel på en reglerad marknad. Begreppet reglerad marknad i ISD har ansetts omfatta både börs och auktoriserad marknadsplats. Det har medfört att kraven enligt de nämnda direktiven redan gäller, eller kommer att gälla, även för emittenter på en auktoriserad marknadsplats. Det innebär i sin tur att en auktoriserad marknadsplats inte längre är det lättare alternativ till börs som den en gång var tänkt att vara.65 I realiteten är således alternativet för de emittenter som inte kan leva upp till kraven i nämnda direktiv, att låta ett värdepappersinstitut orga- nisera handel i företagets instrument. När det gäller denna handel har utredningen tidigare konstaterat att den handeln antingen sker på en MTF, eller om verksamheten inte uppfyller kraven på en MTF, det är fråga om investeringstjänsten ”ta emot och vidare- befordra order”. Till frågorna rörande MTF återkommer utred-

65 Jfr prop. 1991/92:113, s. 109 ff.

238

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

ningen strax. Vad som nu närmast bör behandlas är frågan hur företeelsen auktoriserad marknadsplats ska regleras.

För att en auktoriserad marknadsplats ska betraktas som en reglerad marknad krävs det skärpningar av några av de nuvarande reglerna, bl.a. kraven på dem som ska få handla på marknaden, noteringskraven och kraven på de noterade bolagens informations- skyldighet. Som nämnts innebär dock redan dagens reglering att prospektdirektivet, öppenhetsdirektivet och direktivet om upp- köpserbjudanden är tillämpliga på de värdepapper som är noterade på en auktoriserad marknadsplats. Någon drastisk skärpning av kraven skulle det därför inte bli fråga om för att en auktoriserad marknadsplats även i fortsättningen ska anses vara en reglerad marknad. Regleringen för verksamhetsformen auktoriserad mark- nadsplats skulle dock med nödvändighet komma att i det stora hela sammanfalla med den MiFID-anpassade regleringen för börs. Det skulle då knappast finnas någon poäng med att behålla begreppet auktoriserad marknadsplats i sig och begreppet bör därför ut- mönstras ur den svenska lagstiftningen. En verksamhet som nu drivs i den formen kan beroende på inriktning fortsättas i första hand som en reglerad marknad.

När det sedan gäller MTF ger MiFID utrymme för medlems- staterna att bestämma olika nivåer för regleringen av denna verk- samhet. Man skulle kunna tänka sig att för vissa MTF:er bara föreskriva de minimikrav som följer av MiFID medan man för andra ställde högre krav på t.ex. handelsregler och de noterade bolagens skyldigheter när det gäller att tillhandahålla information och upprätta prospekt. Enligt utredningens mening är det dock inte motiverat, vare sig av investerarskyddsskäl eller för förtroendet för värdepappersmarknaden, att i den svenska lagen nu införa flera nivåer på marknadsplatsverksamhet än vad som följer av MiFID. Utredningen anser tvärtom att fler nivåer snarare kommer att skapa oklarheter om de olika begreppens innebörd och förhålllande till varandra. Utredningen förslår därför att det i lagstiftningen endast ska finnas två nivåer för marknadsplatsverksamhet, nämligen börs – där samtliga de regler som gäller för reglerade marknader är tillämpliga – och MTF – där lagen endast ställer upp vissa mini- mikrav.66 På så sätt blir lagstiftningen tydlig och den av lag- stiftningen sanktionerade kvalitetsstämpeln som begreppet reglerad

66 Vilka krav på genomlysning, emittenters informationsskyldighet m.m. som kommer att gälla för en viss MTF kommer dock att bero på bl.a. hur handeln är organiserad och vilka instrument som ska handlas i varje enskilt fall, se avsnitt 10.4.2 , 13.3 och 13.5.

239

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

marknad signalerar blir förbehållen den som lever upp till samtliga de krav som gäller på en sådan marknad. Den som driver en MTF bestämmer själv givet att man lever upp till minimireglerna i MiFID – genom utformningen av interna regler och rutiner – vilken uppfattning emittenter och investerare ska få om verk- samheten.

Åtskillnad mellan reglerad marknad och operatör samt drift av MTF

De krav som följer av att ett värdepapper är upptaget till handel på en reglerad marknad skulle kunna bli ganska betungande för mindre företag som ändå behöver riskkapital från kapital- marknaden. Sådana företag kan dock tas upp till handel på en MTF. Att endast instrument som är upptagna till handel får handlas på en reglerad marknad innebär inte att den som driver den reglerade marknaden skulle vara förhindrad att organisera handel i instru- ment som inte är upptagna till handel på den reglerade marknaden. Enligt artikel 5.2 får nämligen en marknadsplatsoperatör också driva en MTF. Om en medlemsstat väljer att inte skilja mellan operatören och den reglerade marknaden måste artikeln innebära att MTF:en drivs inom ramen för samma juridiska person som den reglerade marknaden eller i ett dotterbolag till denna. Den verk- samheten måste dock vara tydligt avskild från den reglerade mark- naden. Och offentliggörandet av kursinformation m.m. avseende de instrument som är upptagna till handel enligt artiklarna 44 och 45 i MiFID bör ske för sig, klart åtskilt från motsvarande infor- mation avseende MTF:en.

Som angetts ovan är det möjligt att genomföra artikel 36 i MiFID så att det i lagen ges utrymme för att skilja operatör och reglerad marknad åt. Exempelvis skulle då Stockholmsbörsen AB kunna vara en marknadsplatsoperatör som driver den reglerade marknaden ”Stockholmsbörsens aktiemarknad” och NGM skulle som operatör driva den reglerade marknaden ”NGM Equity”. För att kunna fördela skyldigheter mellan operatören och den reglerade marknaden torde krävas att båda är rättssubjekt som kan ha rättigheter och ikläda sig skyldigheter. I sammanhanget inställer sig dock en del frågor. Hur ordnar man t.ex. en effektiv tillsyn om operatören finns i en annan medlemsstat än den reglerade mark- naden (se t.ex. artikel 43.2)? Även om den ökade flexibilitet som en

240

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

uppdelning mellan operatör och reglerad marknad ger teoretiskt skulle kunna underlätta t.ex. det nordiska börssamarbetet är det tveksamt om det skulle bli fallet i praktiken. De övriga nordiska länderna avser inte att införa möjligheten att göra en uppdelning mellan operatör och marknad. Även om den eftersträvade flexi- biliteten således inte omedelbart kan uppnås bör den svenska lagen utformas så att den i och för sig inte hindrar att en operatör driver en reglerad marknad i en annan juridisk person. För att undvika problem med tillsynen bör dock huvudregeln vara att alla de skyldigheter som en reglerad marknad har enligt direktivet åvilar den operatör som driver marknaden. Den som driver en reglerad marknad ska också kunna få tillstånd att driva en MTF.

Utformningen av bestämmelserna om reglerad marknad

Dagens svenska bestämmelser om börs är utformade så att det i 1 kap. 4 § 1 i börs- och clearinglagen finns en definition av vad en börs är. Enligt definitionen är en börs ett företag som fått auktorisation enligt 2 kap. att driva verksamhet som syftar till att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument mellan till verksamheten anknutna medlemmar. I 2 kap. anges förutsätt- ningarna för auktorisation och i 4 kap. finns bestämmelser om börsens verksamhet. Regleringen innebär att det är det auktori- serade företaget i sig – ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening – som är en börs. Detta blir lite märkligt i förhållande till de övriga reglerna i börs- och clearinglagen som stadgar att börsen har medlemmar (3 kap.) och att finansiella instrument får noteras och inregistreras ”vid börsen” (4 kap. 1 § och 5 kap. 1 §). Utformningen av dagens bestämmelser är en kvarleva från Stockholms Fondbörs tid då börsens rättsliga status inte var så enkel att fastslå. Då karakteriserades Fondbörsen som en privaträttslig sammanslutning som genom åren fått en alltmer offentligrättslig karaktär.67 I det sammanhanget var det relevant att tala om t.ex. medlemmar på börsen.

I dag fungerar de svenska börserna, Stockholmsbörsen och NGM, så att de är aktiebolag som träffar avtal med andra juridiska personer (medlemmar) om handel på en eller flera marknadsplatser som sköts av börserna. Medlemsavtalen är inte på något sätt associationsrättsliga – medlemmarna har inga andelar i börsen och

67 Se prop. 1978/79:9, s. 301 och prop. 1991/92:113, s. 71.

241

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

de har ingen beslutsfattande funktion. Avtalen är i stället rent obligationsrättsliga avtal som i princip reglerar vad som gäller när den ena parten (medlemmen) deltar i handeln i den andra partens (börsens) handelssystem samt vad som gäller vid transaktioner på börsen mellan medlemmarna. Det är vidare en mer korrekt verklig- hetsbeskrivning att tala om handeln på t.ex. Stockholmsbörsen som handel på flera olika handelsplatser än som handel på en börs. Så sker t.ex. handeln på marknaden för aktier i ett särskilt system enligt särskilda regler, medan handeln med standardiserade derivat- instrument sker i ett helt annat system och enligt andra regler. Börserna träffar också avtal med andra företag om att ta upp av företagen emitterade finansiella instrument till handel på mark- nadsplatserna. Även dessa noteringsavtal är olika för de olika marknaderna.

En reglering som är anpassad både till hur handeln på börserna nu för tiden faktiskt är organiserad och till reglerna i MiFID bör därför utgå från att en marknadsplatsoperatör kan driva flera reglerade marknader. De olika marknaderna kan drivas som flera olika system, med olika handelsregler, deltagare och noterade instrument inom samma juridiska person. Vart och ett av systemen är då att anse som en reglerad marknad och företaget bör ha tillstånd för var och en av marknaderna. Därutöver bör det också vara möjligt att den reglerade marknaden och marknadsplats- operatören är olika juridiska personer. Utredningen föreslår därför att en definition av reglerad marknad – motsvarande MiFID:s – införs i lagen. Begreppet börs bör därefter definieras som ett före- tag som fått tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader. Lagens krav på handelsregler, noteringsregler m.m., se nedan i kapitel 13, bör sedan utformas så att börsen ansvarar för att det finns handelsregler, noteringsregler, marknadsövervakning m.m. på de reglerade marknader börsen driver. En sådan reglering gör det också lättare att skilja mellan vad som är en MTF och vad som är en reglerad marknad när en börs får tillstånd att driva en MTF.

242

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

7.5Undantag från direktivets tillämpningsområde

7.5.1Obligatoriska undantag

I artikel 2 i MiFID undantas en rad verksamheter och företag från direktivets tillämpningsområde. Merparten av undantagen mot- svarar vad som redan gäller enligt ISD. I de flesta fall motsvaras dessa gamla undantag av undantag i den svenska lagen men i några fall är det mer tveksamt i vilken mån den svenska lagen stämmer överens med direktiven. Därutöver tillkommer några nya undantag.

Undantag som redan finns i ISD

Försäkringsföretag och tjänster inom en koncern, som är undan- tagna enligt artikel 2.1 a och b, är i Sverige undantagna från till- ståndsplikt enligt 1 kap. 1 § tredje stycket och 1 kap. 3 a § lagen om värdepappersrörelse.

I artikel 2.1 c i MiFID finns ett undantag för den som tillfälligt tillhandahåller investeringstjänster i samband med annan yrkes- mässig verksamhet som regleras i lag eller annan författning eller etiska regler för verksamheten i fråga. Exempel på sådan verksam- het är boutredningsmans eller konkursförvaltares förvaltning och andra åtgärder med ett dödsbos respektive konkursbos finansiella instrument.68 Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket sista meningen lagen om värdepappersrörelse är lagen inte tillämplig på förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag. Detta undantag träffar nog många, men knappast alla de undantag som avses i direktivet.

Undantagen i artikel 2.1 e och f i MiFID avser företag som för- valtar program som syftar till delägarskap för anställda i företaget, eller andra företag i en koncern. I den mån ett företag själv hanterar optionsprogram för sina anställda kan detta komma att innebära att företaget utför investeringstjänster i direktivets mening gentemot sina, eller koncernföretagets, anställda.

Undantagen i artikel 2.1 g och h för centralbanker och liknande samt företag för kollektiva investeringar (investeringsfonder) och deras förvarings- och förvaltningsinstitut finns också de i ISD. Dessa subjekts förvaltning anses i Sverige undantagna enligt 1 kap. 1 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse.

68 Prop. 1990/91:142, s. 111.

243

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

Undantaget i artikel 2.1 l finns i ISD och avser den som ute- slutande handlar med derivatinstrument för egen räkning samt på avistamarknaden endast i syfte att skydda positionerna på derivat- marknaden eller som handlar på uppdrag av andra medlemmar på derivatmarknaden och ställer priser för dem som garanteras av clearingmedlemmar. För att undantaget ska vara tillämpligt ska vidare clearingmedlemmar ansvara för verkställigheten av de avtal (derivatkontrakt) som företaget i fråga ingår. Vilken verksamhet undantaget egentligen syftar på är inte helt lättbegripligt men antagligen syftar det på s.k. ”locals” på t.ex. LIFFE69 som har en market maker-liknande funktion.

Undantagen i artikel 2.1 m och n rör verksamheter som enbart finns i Danmark, Finland och Italien och finns redan i ISD.

Nya undantag i förhållande till ISD

I artikel 2.1 d i MiFID undantas den som, utan att vara mark- nadsgarant (market maker) eller systematisk internhandlare, enbart handlar för egen räkning på en reglerad marknad eller en MTF. Någon motsvarighet till detta undantag finns inte i ISD.

I artikel 2.1 i finns ett undantag som rör den som enbart utför investeringstjänster rörande råvaruderivat och sådana derivatinstru- ment vars underliggande tillgång är klimatvariationer, utsläpps- rätter, statistik osv., se punkten 10 i avsnitt C i bilaga 1 till MiFID. En ytterligare förutsättning för undantaget är att verksamheten är ett komplement till företagets eller företagsgruppens huvudsakliga verksamhet. Den huvudsakliga verksamheten ska vara något annat än investeringstjänster eller banktjänster. Exempel på företag som faller in under detta undantag är företag som handlar med elderivat osv. och som ingår i samma koncern som ett elbolag. Även den vars huvudsakliga verksamhet är handel med råvaror och/eller råvaru- derivat för egen räkning ska enligt artikel 2.1 k vara undantagen från direktivets tillämpningsområde om denne inte ingår i före- tagsgrupp vars huvudsakliga verksamhet är att tillhandahålla investeringstjänster.

I artikel 2.1 j finns ytterligare ett nytt undantag i förhållande till ISD. Enligt artikeln ska direktivet inte tillämpas på den som till- handahåller investeringsrådgivning inom ramen för annan profes-

69 London International Financial Futures Exchange.

244

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

sionell verksamhet under förutsättning att ingen specifik ersättning lämnas för rådgivningen.

7.5.2Frivilligt undantag

I ISD var företag som enbart tog emot och vidarebefordrade order avseende överlåtbara värdepapper och fondandelar till vissa till- ståndspliktiga företag (värdepappersföretag, fondbolag m.fl.) undantagna från direktivets tillämpningsområde. En ytterligare förutsättning för att undantaget skulle vara tillämpligt var att företaget i fråga inte fick inneha kunders medel eller värdepapper. I MiFID får, enligt artikel 3, medlemsstaterna välja att inte tillämpa direktivet på sådana företag.

7.5.3Överväganden och förslag

Förslag: Undantagen från tillämpningsområdet i den svenska lagen justeras så att de överensstämmer med artikel 2.1 c–f och h–l. Undantaget för försäkringsmäklare i den svenska lagen behålls.

De obligatoriska undantagen

Undantagen i artikel 2.1 a, b och g avseende försäkringsföretag, tjänster inom en koncern och centralbanker m.fl. täcks av undantag i den svenska lagen och någon ändring behövs inte för att genomföra MiFID i denna del.

I förarbetena till de svenska bestämmelserna om tillståndsplikt för egen handel har uttalats att för att vara tillståndspliktig måste handeln ingå i en verksamhet där det primära är att tillhandahålla en tjänst åt företagets kunder.70 Med denna utgångspunkt faller några av de verksamheter som undantagits från MiFID:s tillämpnings- område utanför det tillståndpliktiga området enligt den svenska lagen. För att undantagen i artikel 2.1 d (den som, utan att vara market maker eller systematisk internhandlare, enbart handlar för egen räkning på en reglerad marknad eller MTF) och artikel 2.1 k (den som enbart handlar för egen räkning i råvaror eller råvaru-

70 Prop. 1990/91:142, s. 110.

245

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

derivat) ska vara tillämpliga ska företagen i fråga uteslutande ägna sig åt handel för egen räkning utan att verksamheten ingår i en verksamhet där det primära är att tillhandahålla en tjänst åt före- tagets kunder. Sådan verksamhet omfattas inte av den svenska lagens egenhandelsbegrepp och begreppet är detsamma i den nya lagen om värdepappersmarknaden så något uttryckligt undantag behövs därför inte.

Av beskrivningen av den verksamhet som är undantagen enligt artikel 2.1 l framgår uttryckligen att en del av verksamheten kan gå ut på att tillhandahålla tjänster åt andra företag. Verksamheten skulle därför vara tillståndspliktig enligt dagens svenska regler. Även om denna verksamhet inte förekommer i Sverige i dag bör lagen, i enlighet med MiFID, göra det möjligt att i bedriva verk- samheten utan tillstånd. Ett undantag för denna verksamhet bör därför tas in i lagen.

När det sedan gäller de specifikt italienska och danska verksam- heterna som beskrivs i artikel 2.1 m och n innebär undantagen att direktivet inte är tillämpligt på dessa verksamheter överhuvudtaget. Därmed gäller inte heller rättigheterna att tillhandahålla investe- ringstjänster i andra medlemsstater och det behövs inga undantag i den svenska lagen.

Av de undantag som räknas upp i MiFID är det artikel 2.1 c, h, i och j som kräver ändringar i den svenska lagen.

Man skulle kunna argumentera för att undantagen för dem som tillfälligt tillhandahåller en investeringstjänst inom ramen för en annan reglerad näringsverksamhet (artikel 2.1 c) och fondbolag (2.1 h) omfattas av det svensk undantaget för förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag. Det är dock inte säkert att begreppet förvaltning av finansiella instrument täcker samtliga de åtgärder som t.ex. en boutredningsman eller advokat, som båda skulle omfattas av artikel 2.1 c, kan behöva vidta. Ett uttryckligt undantag motsvarande artikel 2.1 c bör därför införas. På samma sätt kan inte samtliga de åtgärder ett fondbolag vidtar i förhållande till fondandelsägarna och till den fond bolaget förvaltar sägas inrymmas inom begreppet förvaltning. I fondverksamheten som drivs av fondbolaget ingår t.ex. försäljning och inlösen av andelar i fonden, se 1 kap. 1 § 11 lagen om investeringsfonder, vilket närmast motsvaras av investeringstjänsten utföra kunders order. För att det inte ska råda någon tveksamhet om att ett fond- bolag varken behöver eller kan få tillstånd att utföra investerings-

246

SOU 2006:50

Tillämpningsområde

tjänster bör ett uttryckligt undantag formulerat ungefär som artikel 2.1 h införas i den svenska lagen.

Undantaget enligt 2.1 i omfattar t.ex. företag som handlar med råvaruderivat och derivatkontrakt av de slag som uppräknas i punkten 10 i avsnitt C i bilaga I till MiFID. För svenskt vid- kommande torde i första hand företag som handlar med s.k. el- derivat att beröras. Sådana företag har hittills i svensk rätt ansetts bedriva tillståndpliktig värdepappersrörelse(se prop. 1996/97:136 s. 108 ff). I ISD anses el- och råvaruderivat inte vara sådana finansiella instrument som omfattas av direktivet. Trots det anses dessa derivat enligt svensk rätt vara finansiella instrument enligt defi- nitionen i handelslagen och företagen är tillståndspliktiga enligt lagen om värdepappersrörelse. Eftersom derivaten inte omfattas av ISD gäller dock inte det s.k. Europapasset för dessa företag.

I MiFID faller visserligen instrumenten i sig in under defi- nitionen av finansiella instrument. Men å andra sidan faller företag som bedriver handeln med elderivat som ett komplement till före- tagets eller företagsgruppens huvudsakliga verksamhet nu under ett av MiFID:s obligatoriska undantag. Detta gäller dock endast om mottagarna till företagets investeringstjänster i nämnda derivat- kontrakt uteslutande också är kunder i företagets eller företags- gruppens huvudsakliga verksamhet (förutsatt att denna huvudverk- samhet inte består i att tillhandahålla investeringstjänster eller banktjänster). Om exempelvis ett elbolag, som vid sidan av att sälja el till sina kunder, även tillhandahåller investeringstjänster i elderivat till samma kunder, exempelvis i syfte att underlätta för kunderna att säkra sina elpris, så krävs inget tillstånd enligt MiFID, så länge som investeringstjänsterna inte riktas utanför kretsen av elkunder. I fall där företaget tillhandahåller investeringstjänster i elderivat till kunder som köper sin el från någon annan än företaget eller företagsgruppen, så krävs däremot tillstånd.

Möjligheten att utan särskilt tillstånd tillhandahålla investerings- tjänster i råvaruderivat till befintliga råvarukunder innebär för svensk del en viss avreglering jämfört med tidigare. Att Sverige haft strängare tillståndskrav för denna typ av verksamhet än vad som föreskrevs i ISD berodde till viss del på ett förbiseende i det svenska genomförandet av ISD och tillståndskraven saknar mot- svarighet i de övriga nordiska länderna. De samhällsekonomiska motiven för enhetliga regler för den nordiska elderivatmarknaden är starka. Det talar för att i den svenska lagstiftningen nära följa de övriga nordiska ländernas regler i frågan. Även om lagstiftningen

247

Tillämpningsområde

SOU 2006:50

för närvarande inte är helt likartad i de övriga nordiska länderna, så ökar möjligheterna till nordisk samsyn om tillståndskraven sätts så att de motsvarar MiFID:s minimibestämmelser och inte strängare än dessa. Mot denna ansats talar de eventuella fördelar som finns ur tillsynssynpunkt av den enhetligare behandling av elderivatmark- naden som skulle bevaras av att på nationell nivå bibehålla de strängare tillståndskraven. Utredningen gör dock bedömningen att behoven av gemensamma regler på den nordiska elmarknaden väger tyngre och att behoven av att i Sverige ha strängare tillståndsregler än i övriga länder är litet, inte minst på grund av avsaknaden av konsumentskyddsmotiv, då elderivatmarknaden i första hand är en marknad för professionella aktörer. Ett undantag motsvarande artikel 2.1 i bör således tas in i den svenska lagen.

Med den utvidgning av det tillståndspliktiga området som följer av MiFID behövs ett uttryckligt undantag i den svenska lagen för att undanta verksamhet där investeringsrådgivning ingår som en del i en i övrigt icke tillståndspliktig verksamhet (artikel 2.1 j). Sådan verksamhet ska, i enlighet med direktivet, bara vara undantagen om det inte utgår ersättning för just rådgivningen.

Det frivilliga undantaget

Undantaget för försäkringsmäklare i 1 kap. 3 b § lagen om värde- pappersrörelse är utformat i enlighet med det obligatoriska undan- taget i ISD71 och bör med stöd av artikel 3 i MiFID behållas.

71 Se prop. 1994/95:50, s. 96 f.

248

8 Tillståndskrav för svenska företag

8.1Värdepappersföretag

8.1.1Grundläggande krav

Tillstånd, register, säte och huvudkontor

I artikel 5 i MiFID ställs krav på att investeringstjänster ska vara tillståndspliktiga i medlemsstaterna, att medlemsstaterna ska föra register över värdepappersföretagen och att värdepappersföretag som är juridiska personer och har ett stadgeenligt säte ska ha huvudkontor i den medlemsstat där företaget har sitt säte. Ett värdepappersföretag som inte har något säte ska enligt MiFID ha sitt huvudkontor i den medlemsstat där det faktiskt bedriver sin verksamhet. Bestämmelserna motsvarar, förutom regeln om regist- ret, dem som redan gäller enligt artikel 3.1 och 3.2 i ISD. Enligt artikel 5 i MiFID tillkommer att även en marknadsoperatör kan få tillstånd att driva en MTF, se avsnitt 7.4, samt att tillståndsgivning m.m. för tjänsten investeringsrådgivning kan delegeras av den behöriga myndigheten.

Krav på att företagen ska lämna information m.m.

I artikel 7 i MiFID ställs krav på att den behöriga myndigheten innan auktorisation beviljas ska förvissa sig om att sökanden upp- fyller samtliga krav enligt de bestämmelser som antagits enligt MiFID. Vidare ska värdepappersföretaget lämna all information, inklusive en verksamhetsplan, som krävs för att den behöriga myn- digheten ska kunna avgöra om kraven är uppfyllda vid tidpunkten för auktorisationen. Slutligen ska, enligt samma artikel, en sökande få svar på sin ansökan inom sex månader. Kraven motsvarar i stort sett kraven enligt ISD, även om kraven i artiklarna 3.4 och 4 i ISD i första hand är fokuserade på ägar- och ledningsprövning samt verk-

249

Tillståndskrav för svenska företag

SOU 2006:50

samhetsplan. Även kravet på besked inom sex månader i MiFID motsvarar kravet i ISD.

Enligt artikel 6.1 i MiFID ska det i auktorisationen av ett värdepappersföretag anges vilka investeringstjänster företaget har tillstånd till. Auktorisation får, enligt samma artikel, inte beviljas endast för att tillhandahålla s.k. sidotjänster, dvs. tjänster enligt avsnitt B i bilaga I till MiFID. Motsvarande krav finns i artikel 3.1 ISD. Enligt artikel 6.2 i MiFID ska ett företag som vill utvidga sin verksamhet, med ytterligare investeringstjänster eller sidotjänster, begära utvidgning av auktorisationen.

Lednings- och ägarprövning

I artikel 9 i MiFID ställs krav på vandel och erfarenhet avseende de personer som leder verksamheten i ett värdepappersföretag. Mot- svarande krav finns i artikel 3.3 i ISD. Om en marknadsoperatör ansöker om tillstånd för att driva en MTF är ledningsprövningen avseende marknadsoperatören enligt artikel 9.1tillräcklig, förutsatt att det de personer som leder den reglerade marknadens verksam- het är desamma som de som leder MTF-verksamheten. I svensk rätt återfinns kraven på styrelsens, verkställande direktörens och dennes ställföreträdares insikter, erfarenhet och lämplighet i övrigt, i 2 kap. 1 § första stycket 4 lagen om värdepappersrörelse.

I ett värdepappersföretag ska, enligt artikel 9.4 i MiFID, led- ningen bestå av minst två personer som uppfyller kraven. Direk- tivet ger möjlighet till undantag från denna minimiregel i vissa fall. Motsvarande regel och undantagsmöjlighet finns i artikel 3.3 i ISD. I Sverige krävs enligt 2 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse att ett värdepappersbolag har en styrelse med minst fem ledamöter och en verkställande direktör.

Den behöriga myndigheten ska enligt artikel 9.3 vägra auktorisa- tion om myndigheten inte är övertygad om att värdepappersföre- tagets ledning har den erfarenhet och vandel som krävs. I Sverige följer ett motsvarande krav av att tillstånd att bedriva värdepappers- rörelse endast får ges om bl.a. kraven på ledningen är uppfyllda. I artikel 9.3 står också att den behöriga myndigheten ska vägra auktorisation om en föreslagen ändring i ledningen skulle äventyra en sund och ansvarsfull ledning av företaget. Det blir i sådana fall snarare fråga om att återkalla en auktorisation än att inte bevilja.

250

SOU 2006:50

Tillståndskrav för svenska företag

Slutligen ska värdepappersföretagen, enligt artikel 9.2, underrätta den behöriga myndigheten om ändringar i företagsledningen och tillhandahålla underlag för en vandels- och erfarenhetsprövning av nya personer.

Överväganden och förslag

Förslag: Reglerna om tillstånd samt lednings- och ägarprövning förs över oförändrade till den nya lagen om värdepappersmark- naden med följande kompletteringar.

Finansinspektionen ska föra ett register över företag som fått tillstånd.

Företagen ska anmäla ändringar beträffande styrelse och verkställande direktör och regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får utfärda närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas vid ansökan om tillstånd samt vid förändringar i företagsledningen.

Lägsta antalet styrelseledamöter i ett värdepappersbolag änd- ras från fem till tre.

Huvudkontor, register m.m.

Kraven i artikel 5 i MiFID på tillstånd, huvudkontor och säte finns redan i svensk rätt. Några nya bestämmelser för att genomföra dessa delar av MiFID behövs därför inte. I lagen finns dock ingen uttrycklig regel om att Finansinspektionen ska föra ett register över de företag som har fått tillstånd. I ISD finns som nämnts inget krav på register över värdepappersföretag däremot finns en lik- nande bestämmelse om register över reglerade marknader i arti- kel 16. Artikeln noterades vid genomförandet av ISD men ledde inte till någon uttrycklig regel i lag eller förordning.1 Enligt utredningens mening behövs ingen lagändring för att införliva denna bestämmelse. Den befintliga bestämmelsen i 2 § 4 i för- ordningen (1996:596) med instruktion för Finansinspektionen om att inspektionen ska medverka i internationellt samarbete som rör inspektionens verksamhetsområde bör dock kompletteras med en

1 Se prop. 1994/95:50, s. 116.

251

Tillståndskrav för svenska företag

SOU 2006:50

regel om att inspektionen ska föra ett register över värdepappers- företag med tillstånd.

Kravet på företagen att lämna information

I svensk rätt följer kraven på vilka uppgifter som ska lämnas av den som söker tillstånd av 2 kap. lagen om värdepappersrörelse. I 8 § i detta kapitel finns ett uttryckligt krav på att en verksamhetsplan ska bifogas ansökan. Vad en sådan plan ska innehålla är reglerat i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2002:6) om verksamhets- plan för värdepappersbolag m.fl. Ytterligare regler om ansöknings- förfarandet finns i 2 kap. i Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 2002:5) om värdepappersrörelse. Någon föreskriftsrätt på detta område, förutom vad gäller verksamhetsplanen, har inspek- tionen inte. Föreskriftsrätten i 6 kap. 2 § 1 lagen om värdepappers- rörelse gäller vilka upplysningar den som redan är värdepappers- institut ska lämna till Finansinspektionen. Även om de nuvarande svenska bestämmelserna i stort sett uppfyller MiFID:s krav bör dock föreskriftsrätten utvidgas till att omfatta även vilka upplys- ningar det företag ska lämna som ännu inte är värdepappersinstitut men som ansöker om tillstånd.

Kraven på att tillståndet ska ange vilken verksamhet som avses och att företagen ska söka nya tillstånd för nya verksamheter (artikel 6.1 och 6.2 i MiFID) motsvarar dem som följer av gällande svenska tillståndsregler. Reglerna i MiFID påkallar därför inte någon ändring i sak.

Ägare och ledning

De svenska reglerna om styrelse, ledande befattningshavare samt deras vandel och erfarenhet motsvarar kraven i MiFID och behöver inte ändras. Detsamma gäller reglerna om ägarprövning m.m. i artikel 10 i MiFID. Bestämmelserna i den svenska lagen går dock utöver minimikravet i MiFID när det gäller antal styrelseledamöter (fem i stället för två). Enligt 10 kap. 7 § lagen om bank- och finansieringsrörelse ska ett bankaktiebolag ha minst tre styrelse- ledamöter. Det finns inte anledning att ha avvikande krav för värdepappersbolag och samma krav som för banker bör gälla värde- pappersbolag.

252

SOU 2006:50

Tillståndskrav för svenska företag

I svensk rätt är regeln om att Finansinspektionen kan motsätta sig en förändring i gruppen ledande befattningshavare utformad som en återkallelsegrund, se 6 kap. 9 § andra stycket 2 lagen om värdepappersrörelse. Regeln motsvarar kravet i artikel 9.3 i MiFID och behöver inte ändras.

Regler om värdepappersinstitutens skyldighet att lämna upp- gifter om ledande befattningshavare finns i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1998:13) om rapporteringsskyldighet vid ut- seende av vissa ledande befattningshavare samt allmänna råd (FFFS 1998:14) om ägar- och ledningsprövning. Ett krav på att ändringar vad gäller styrelse och verkställande direktör bör dock införas i lagen för att införliva motsvarande krav i artikel 9.2 i MiFID. Med en utvidgad föreskriftsrätt, i enlighet med utredningens förslag ovan, kan regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer utfärda bindande föreskrifter både om vilka uppgifter som ska läm- nas vid ansökan och vilka uppgifter som ska lämnas vid föränd- ringar.

8.1.2Krav på kapital och system för investerarskydd

Kapitalkrav

Bestämmelsen i artikel 12 i MiFID om att ett värdepappersföretag ska ha ett tillräckligt startkapital i enlighet med det s.k. kapital- kravsdirektivet (direktiv 93/6/EEG), CAD, finns sedan tidigare i artikel 3.3 i ISD.2 Kraven enligt ISD har genomförts genom änd- ring av 2 kap. 5 § lagen om värdepappersrörelse.3

System för investerarskydd

Enligt artikel 11 i MiFID ska den behöriga myndigheten kon- trollera att den som ansöker om auktorisation vid tiden för aukto- risationen fullgör sina förpliktelser enligt det s.k. investerarskydds- direktivet (direktiv 97/9/EG). Det direktivet har genomförts i

2Under hösten 2005 enades rådet och kommissionen om ett förslag till ett nytt direktiv. Efter språkgranskning av direktivtexten förväntas ett formellt antagande av direktivet kunna ske under våren 2006. Direktivet ska vara genomfört den 31 december 2006. Finansdeparte- mentet har i en promemoria utgiven den 22 december 2005 om nya kapitaltäckningsregler lämnat förslag på genomförande av direktivet.

3Prop. 1994/95:50, s. 111 ff.

253

Tillståndskrav för svenska företag

SOU 2006:50

svensk rätt genom lagen (1999:158) om investerarskydd.4 Enlig 1 § andra stycket i den lagen handläggs frågor om investerarskyddet av Insättningsgarantinämnden och enligt 23 § samma lag ska nämnden underrätta Finansinspektionen om ett värdepappersinstitut inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen.

Överväganden och förslag

Förslag: Ett företag som driver en MTF ska ha ett startkapital som vid tidpunkten för tillståndsbeslutet motsvarar 730 000 euro och ett företag som enbart bedriver investeringsrådgivning eller tar emot och vidarebefordrar order utan att inneha kunders medel eller värdepapper ska ha antingen ett visst startkapital, en ansvarsförsäkring av viss omfattning eller en kombination av startkapital och ansvarsförsäkring. I övrigt förs bestämmelserna om kapitalkrav oförändrade över till den nya lagen om värde- pappersmarknaden.

Värdepappersbolag vars verksamhet omfattar mottagande av medel på konto behöver inte ha ansvarsförsäkring.

Ett värdepappersbolags förvärv av egendom kräver Finans- inspektionens tillstånd, om institutets motprestation motsvarar mer än 25 procent av bolagets kapitalbas. Tillstånd till förvärv ska ges om det inte kan antas att förvärvet leder till att reglerna i lagen om värdepappersmarknaden eller andra författningar överträds. Tillståndet ska meddelas före förvärvet. Ansökan ska prövas av Finansinspektionen.

Kapitalkrav

MiFID innebär inte i sig någon ändring av kapitalkraven men de nya verksamheterna investeringsrådgivning och drift av MTF inne- bär att gällande svenska bestämmelser om startkapital måste juste- ras. Företag som endast bedriver verksamheten drift av MTF tillhör kategorin övriga värdepappersföretag i CAD och ska ha ett start- kapital på 730 000 euro. Däremot gäller särskilda regler för det företag som endast bedriver investeringsrådgivning eller tar emot och vidarebefordrar order utan att inneha kunders medel eller

4 Prop. 1998/99:30.

254

SOU 2006:50

Tillståndskrav för svenska företag

värdepapper. Enligt de ändringar av CAD som skett genom arti- kel 67 i MiFID ska sådana företag antingen ha ett startkapital på 50 000 euro, eller en ansvarsförsäkring eller motsvarande som täcker skador på grund av fel eller försummelser (minst 1 000 000 euro för varje skadeståndskrav och minst 1 500 000 euro per år). Ett tredje alternativ är att företaget har en kombination av start- kapital och ansvarsförsäkring som ger ett motsvarande skydd. Ett lite lättare kapitalkrav gäller dock om ett sådant företag som nyss beskrivits också är registrerat som försäkringsförmedlare enligt direktiv 2002/92/EG om försäkringsförmedling. Enligt artikel 3.4 b i CAD – en artikel som även den införts genom MiFID (artikel 67)

– ska ett sådant företag ha ett startkapital på 25 000 euro, eller en ansvarsförsäkring (minst 500 000 euro för varje skadeståndskrav och minst 750 000 euro per år), eller en kombination av startkapital och ansvarsförsäkring som ger ett motsvarande skydd. För svenskt vidkommande ska detta kapitalkrav gälla företag som registrerats enligt 2 kap. 3 och 4 §§ lagen (2005:405) om försäkringsförmed- ling.

De svenska bestämmelserna om startkapital bör således ändras dels så att drift av MTF hamnar i den kategori där kravet på start- kapital är 730 000 euro (se om kapitalkraven för en marknadsopera- tör som driver en MTF nedan i avsnitt 8.3.2), dels så att särskilda regler införs för de företag som enbart bedriver verksamheten investeringsrådgivning eller tar emot och vidarebefordrar order utan att inneha kunders medel eller värdepapper.

Ansvarsförsäkring

I MiFID finns inget krav på ansvarsförsäkring för värdepappers- företag. Ett sådant krav finns däremot i 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse. Bestämmelsen infördes 1991 och redan då var de svenska reglerna om kapitaltäckning anpassade till gemenskaps- rätten, närmare bestämt det dåvarande EG-direktivet om kapital- täckning för kreditinstitut (motsvarigheten till dagens CAD). Den svenska regeln har utformats med kravet på ansvarsförsäkringar för försäkringsmäklare som förebild (motsvarigheten till dagens för- säkringsförmedlare) med motiveringen att reglerna om kapitaltäck- ning inte i alla lägen tillgodosåg kundernas intressen av att ett värdepappersbolag kan fullgöra den skadeståndsskyldighet som kan

255

Tillståndskrav för svenska företag

SOU 2006:50

uppkomma om bolaget missköter sitt uppdrag.5 Sedan regeln in- fördes har kapitaltäckningsreglerna ändrats genom CAD. De ändringar i CAD som nu föreslagits innebär bl.a. att värdepappers- bolag ska bedöma och kapitaltäcka även operationella risker, t.ex. risken för att misskötta uppdrag leder till skadeståndsskyldighet. Det kan då ifrågasättas om det är motiverat att dessutom ha ett krav på ansvarsförsäkring.

För närvarande pågår ett arbete inom Finansdepartementet med att genomföra de nya kapitaltäckningsreglerna i svensk rätt. Om kravet på ansvarsförsäkring ska behållas bör avgöras i det samman- hanget. Utredningen anser att dock att det i vart fall är motiverat att avskaffa kravet på ansvarförsäkring för de värdepappersbolag vars verksamhet omfattar mottagande av medel på konto. Dessa bolag omfattas av det högre kapitalkrav som gäller för kreditinsti- tut. För kreditinstitut finns det inte något krav på ansvarsförsäk- ring och detsamma bör gälla värdepappersbolag som omfattas av kreditinstitutens kapitalkrav. Därutöver kan som angetts ovan, företag som enbart bedriver verksamheten investeringsrådgivning eller tar emot och vidarebefordrar order utan att inneha kunders medel eller värdepapper välja mellan ett visst minsta kapital, ansvarförsäkring eller en kombination av dessa.

Tillstånd för förvärv av egendom i vissa fall

Enligt 3 kap. 1 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse krävs tillstånd av Finansinspektionen för förvärv av s.k. organisations- aktier eller andelar. Någon beloppsgräns finns inte angiven, vilket får till följd att även väldigt små förvärv måste prövas av Finans- inspektionen. Med hänsyn till de allmänna regler om soliditet, likviditet och riskhantering (se 8 kap. 3–6 §§ i utredningens förslag till ny lag om värdepappersmarknaden) samt till reglerna om kapitaltäckning är det svårt att fullt ut motivera att en sådan pröv- ning med automatik måste göras även vid beloppsmässigt för- hållandevis små förvärv.

I lagen om bank- och finansieringsrörelse finns en bestämmelse som medför att gränsen för vilka förvärv som ska tillståndsprövas relateras till bankens kapitalbas (7 kap. 12 §). Den absoluta gränsen för stora exponeringar har satts vid 25 procent av kapitalbasen.

5 Prop. 1990/91:142, s. 130 f.

256

SOU 2006:50

Tillståndskrav för svenska företag

Enligt utredningens mening är det lämpligt att en liknande bestämmelse införs i en nya lagen om värdepappersmarknaden. Denna bestämmelse skulle ersätta dagens bestämmelse om till- ståndsprövning vid organisationsförvärv. Värdepappersbolagen skulle därmed inte bli skyldiga att behöva ansöka om tillstånd för mindre förvärv. Detta skulle medföra mindre kostnader för värde- pappersbolagen och samtidigt inte onödigt belasta Finansinspek- tionens resurser. Även om banker generellt sätt har betydligt större kapitalbas än värdepappersbolag får gränsen vid 25 procent av kapitalbasen anses lämplig för värdepappersbolag.6 Det kan tilläggas att ett värdepappersbolag naturligtvis inte får utnyttja hela utrymmet enligt den angivna regeln om t.ex. soliditeten, likvidi- teten eller riskhanteringen sätts i fara dessförinnan.

I bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse finns inga specifika kriterier för tillståndsprövningen utan det anges endast att tillstånd ska ges om det inte kan antas att förvärvet leder till överträdelser av den lagen eller andra författningar. Bestäm- melsen i lagen om värdepappersmarknaden bör utformas på samma sätt. Med andra författningar inbegrips, förutom andra lagar, EG-rättsliga författningar, t.ex. genomförandeförordningen, och Finansinspektionens föreskrifter.

System för investerarskydd

Både gällande svenska regler och reglerna i artikel 11 i MiFID inne- bär något av ett moment 22. Det är först när ett företag har fått tillstånd och är ett värdepappersinstitut som företaget omfattas av investerarskyddet.7 Det är först då som Insättningsgarantinämnden kan underrätta inspektionen om att institutet eventuellt inte fullgör sina förpliktelser. Följaktligen är den sanktion som kan komma ifråga från inspektionens sida ytterst en återkallelse av tillståndet.8 Enligt MiFID ska dock den behöriga myndigheten kontrollera om det blivande värdepappersinstitutet fullgör sina förpliktelser vid tidpunkten för auktorisationen. Utredningen föreslår i det följande en bestämmelse i den nya lagen om värdepappersmarknaden (3 kap. 1 §) om att en av förutsättningarna för tillstånd ska vara att det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att

6Av förarbetena till bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår dock att det finns sparbanker med en kapitalbas så låg som 800 000 kr.

7Se 4 § lagen om investerarskydd.

8Se 6 kap. 9 § andra stycket lagen om värdepappersrörelse.

257

Tillståndskrav för svenska företag

SOU 2006:50

drivas enligt den nya lagen och andra författningar som reglerar ett bolagets verksamhet torde omfatta även en bedömning av om bolaget kommer att uppfylla sina förpliktelser enligt lagen om investerarskydd. Dessutom är lagen om investerarskydd utformad så, att skyddet omfattar alla svenska värdepappersinstitut, oavsett om de fullgör sina förpliktelser eller inte. Någon ändring av de svenska reglerna behövs därför inte.

8.1.3Organisationskrav

Inledning

I artikel 13 i MiFID anges vilka krav medlemsstaterna ska ställa på värdepappersföretagens organisation. I vissa delar finns mot- svarande krav i artiklarna 10 och 11 i ISD. Men organisationskraven i MiFID går i många fall ut på att företaget ska organisera verk- samheten på ett sådant sätt att företaget kan leva upp till andra krav som ställs i direktivet – på att hantera intressekonflikter, skydda kunder osv. Genom att kraven i dessa hänseenden skärpts och ändrats innebär organisationskraven en ganska stor förändring (skärpning) i förhållande till ISD. I det följande behandlas inte artikel 13.3 som rör de organisatoriska kraven för att hantera intressekonflikter; den bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.5 tillsammans med artikel 18 som också rör intressekonflikter.

Organisationskraven i de svenska reglerna följer av 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse. Med utgångspunkt i den bestäm- melsen har Finansinspektionen utfärdat föreskrifter (FFFS 2002:7) om uppföranderegler på värdepappersmarknaden som bl.a. rör kraven på värdepappersinstitutens organisation.

Krav på att hålla kundernas finansiella instrument och pengar avskilda

I artikel 13.7 och 13.8 i MiFID ställs krav att värdepappersföretag ska vidta lämpliga åtgärder för att se till att kundernas rätt till finansiella instrument och penningmedel som företaget innehar för kundernas räkning skyddas. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 10 andra och tredje strecksatserna i ISD. I genomförande- direktivet finns detaljerade regler om kundernas tillgångar i artik- larna 16–19.

258

SOU 2006:50

Tillståndskrav för svenska företag

I Sverige finns i 3 kap. 5 § första stycket lagen om värdepappers- rörelse kravet på att penningmedel som tas emot med redovisnings- skyldighet ska avskiljas medan regeln om att kunders finansiella instrument ska hållas avskilda från institutets egna tillgångar finns i 2 kap. 4 § i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2002:7) om uppföranderegler på värdepappersmarknaden.

Anställdas regelefterlevnad och egna affärer

Enligt artikel 13.2 i MiFID ska värdepappersföretag fastställa rikt- linjer och förfaranden i den omfattning som krävs för att företaget, dess anställda och anknutna ombud ska respektera sina förpliktel- ser enligt direktivet. Företaget ska också fastställa lämpliga be- stämmelser om dessa personers privata transaktioner. I artikel 6 i genomförandedirektivet finns regler om regelefterlevnad och i artiklarna 11 och 12 finns regler om anställdas egna affärer. I ISD finns en bestämmelse om att värdepappersföretagen skulle ha lämpliga interna kontrollanordningar omfattande anställdas egna affärer (artikel 10 första strecksatsen). Någon uttrycklig bestäm- melse om riktlinjer och förfaranden för att de anställda m.fl. ska fullgöra andra förpliktelser enligt direktivet finns inte i ISD.

I Sverige finns en bestämmelse i 3 kap. 1 § i Finansinspektionens föreskrifter om uppföranderegler på värdepappersmarknaden om att varje värdepappersinstitut ska ha en regelansvarig person som har till uppgift att se till att institutets styrelse och anställda har kännedom om gällande regler. Regler om anställdas egna affärer finns i 12 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument och i 7 kap. i ovan nämnda före- skrifter. Dessa regler täcker, tillsammans med sundhetsparagrafen i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse, delar av kraven enligt MiFID. Men den svenska regleringen saknar uttryckligt krav på riktlinjer m.m. för regelefterlevnad.

Tillräckliga system, resurser osv. för kontinuitet, riskkontroll m.m.

Enligt artikel 13.4 i MiFID ska värdepappersföretagen vidta rimliga åtgärder, t.ex. använda lämpliga system och resurser, för att sörja för kontinuitet och regelbundenhet i tillhandahållandet av investe-

259

Tillståndskrav för svenska företag

SOU 2006:50

ringstjänster. I genomförandedirektivet finns vissa regler om detta i artikel 5 som inte säger mycket mer än huvuddirektivet. En lik- nande regel finns i artikel 11 tredje strecksatsen i ISD. En svensk regel om detta finns i tredje strecksatsen i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse. Varken ISD eller den svenska bestämmelsen om tillräckliga resurser m.m. syftade dock uttryckligen till att sörja för kontinuitet i tillhandahållandet av investeringstjänsterna. Några svenska föreskrifter om just system och resurser finns inte. Sådana frågor berörs dock i Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1995:49) om kreditrisker, se t.ex. 11 § om system för att analysera kreditrisker, och de allmänna råden (FFFS 2005:01) om styrning och kontroll av finansiella företag, se t.ex. 4 § andra, åttonde och nionde punkterna.

I artikel 13.5 andra stycket i MiFID finns en bestämmelse om att värdepappersföretag ska tillämpa sunda förfaranden för redo- visning och förvaltning, ha mekanismer för internkontroll samt ha kontroll- och skyddssystem för sina informationsbehandlings- system. Mer detaljerade bestämmelser om styrning, riskkontroll och internrevision och i vilken mån dessa funktioner ska vara sepa- rerade och oberoende finns i artiklarna 7–9 i genomförandedirek- tivet. En liknande bestämmelse finns i artikel 10 första strecksatsen i ISD. Några uttryckliga regler om detta finns inte i den svenska lagen eller föreskrifterna men regler finns i Finansinspektionens allmänna råd om styrning och kontroll av finansiella företag.

Dokumentation

Enligt artikel 13.6 i MiFID ska värdepappersföretagen dokumen- tera utförda tjänster och transaktioner på ett sådant sätt att den behöriga myndigheten kan övervaka att kraven i direktiven iakttas, särskilt vad gäller företagets förpliktelser i förhållande till kunder- na. I artikel 10 fjärde strecksatsen i ISD finns en motsvarande bestämmelse. Detaljerade regler om dokumentationen av order och transaktioner finns i artiklarna 6 och 7 i genomförandeförord- ningen. Mer allmänt hållna regler om dokumentation och be- varande av denna finns i artiklarna 5.1 f och 51 i genomförande- direktivet. Av särskilt intresse är artikel 51.3. Enligt den artikeln ska medlemsstaterna upprätta en lista på vilken dokumentation företagen ska ha. I ett tidigare förslag motsvarande denna artikel från CESR fanns en lång lista på den dokumentation som ett

260

SOU 2006:50

Tillståndskrav för svenska företag

värdepappersföretag skulle bevara.9 Denna idé har övergivits av kommissionen som ansett att det är den behöriga myndigheten i varje medlemsstat som ska upprätta listan på den dokumentation som krävs.

I lagen om värdepappersrörelse finns inga uttryckliga doku- mentationskrav i dessa avseenden förutom kravet i 4 kap. 9 § på att upprätta avräkningsnotor vid köp, byte eller försäljning av finansiella instrument. I Finansinspektionens föreskrifter om upp- föranderegler på värdepappersmarknaden och i föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2004:4) om finansiell rådgivning till kon- sumenter10 finns dock en mängd bestämmelser om värdepappers- institutens dokumentation, främst avseende tjänster och värde- papperstransaktioner som utförs för kunder. I 6 kap. i Finans- inspektionens föreskrifter om uppföranderegler på värdepappers- marknaden finns utförliga bestämmelser om dokumentationen av affärsuppdrag. Dessa bestämmelser har sin förebild i Svenska Fondhandlareföreningens s.k. ”handlarrumsregler”.11 Enligt före- skrifterna ska samtliga affärsuppdrag dokumenteras när de tas emot från en kund och föreskrifterna anger vilka uppgifter som ska dokumenteras och hur.

De uppgifter om kundens identitet, kundens ekonomiska situa- tion, erfarenhet av värdepappersmarknaden och syftet med de tjänster kunden efterfrågar som värdepappersinstitutet ska inhämta enligt1 kap. 7 § andra stycket fjärde och femte strecksatserna lagen om värdepappersrörelse ska enligt 4 kap. 1 § Finansinspektionens föreskrifter om uppföranderegler på värdepappersmarknaden också dokumenteras. Detsamma gäller investeringsrådgivning som läm- nas till kunden.12 I många fall sker rådgivningen över bandinspelade telefoner och det finns föreskrifter även om detta.13 I nämnda föreskrifter finns även en dokumentationsregel för diskretionära förvaltningsuppdrag.14 Inför sådana uppdrag ska institutet inhämta

9CESR’s Technical Advise on possible Implementing Measures of the Directive 2004/39/EC on Markets in Financial Instruments January 2005, Ref: CESR/05-024c, s. 28 ff.

10Dokumentationskraven i FFFS 2004:4 gäller enbart när det är fråga om finansiell råd- givning till konsumenter enligt lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter.

11Riktlinjer för affärsuppdrag avseende aktier och aktierelaterade finansiella instrument, april 2003.

125 kap. 4 § Finansinspektionens föreskrifter om uppföranderegler på värdepappersmark- naden.

136 kap. Finansinspektionens föreskrifter om uppföranderegler på värdepappersmarknaden.

144 kap. 2 § Finansinspektionens föreskrifter om uppföranderegler på värdepappersmark- naden.

261

Tillståndskrav för svenska företag

SOU 2006:50

och dokumentera uppgifter om kundens riskprofil, placerings- horisont och placeringsrestriktioner.

Dokumentationskraven i FFFS 2004:4 rör dokumentation av rådgivaren/institutet (3 kap. 1 §), konsumenten (3 kap. 2 §) och rådgivningssituationen (3 kap. 3 §).

Outsourcing

Artikel 13.5 första stycket MiFID avser värdepappersföretag som anlitar en tredje part för att fullgöra vissa operativa funktioner av väsentlig betydelse (outsourcing). Värdepappersföretagen ska i sådana fall vidta rimliga åtgärder för att inte outsourcingen ska medföra ytterligare operativa risker. Outsourcing får enligt artikeln inte ske på ett sådant sätt att det väsentligt försämrar kvaliteten på företagets internkontroll eller tillsynsmyndighetens övervakning. Bestämmelserna kompletteras av artiklarna 13–15 i genomförande- direktivet. Någon uttrycklig regel om outsourcing finns varken i ISD eller i lagen om värdepappersrörelse. I 15 § Finansinspek- tionens föreskrifter om verksamhetsplan för värdepappersbolag m.fl. finns dock en bestämmelse om att omfattningen av out- sourcingen ska redovisas och att av redovisningen ska framgå hur kundernas intressen kommer att tillgodoses. Likaså finns i Finans- inspektionens allmänna råd om styrning och kontroll av finansiella företag ett kapitel om outsourcing där det ställs krav på interna regler för hur företagen ska gå till väga vid outsourcing. De all- männa råden behandlar bl.a. frågan om hanteringen av risker och intern kontroll (7 kap. 2 §) och förhållandet till Finansinspektionen (7 kap. 4 §).

Överväganden och förslag

Förslag: I den nya lagen om värdepappersmarknaden införs i enlighet med MiFID detaljerade regler om uppförande, hantering av intressekonflikter och krav på organisationen. I bestämmelserna om organisationen ställs krav på att företaget ska

•hålla kunders medel och deras finansiella instrument avskilda,

•upprätthålla och tillämpa de riktlinjer som krävs för att insti- tutets styrelse, de anställda och anknutna ombud följer de regler som gäller för verksamheten,

262

SOU 2006:50

Tillståndskrav för svenska företag

•ha de resurser och rutiner som krävs för att verksamheten ska kunna drivas kontinuerligt och investeringstjänsterna tillhanda- hållas regelbundet,

•ha tillfredsställande rutiner för intern kontroll,

•ska säkerställa en tillförlitlig redovisning,

•dokumentera utförda tjänster och transaktioner, samt

•se till att outsourcing av väsentlig betydelse drivs av uppdrags- tagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former.

Regeringen eller, den myndighet regeringen bestämmer, får med- dela närmare föreskrifter om vad ett värdepappersinstitut ska iaktta för att uppfylla de ovan angivna skyldigheterna.

Såväl reglerna om skydd för investerare och hanteringen av intressekonflikter som kraven på värdepappersföretagens organisa- tion är mycket mer omfattande och preciserade i MiFID än i ISD. Vidare anknyter kommissionens genomförandeåtgärder direkt till de detaljerade reglerna i direktivet. Även om dagens svenska ”sund- hetsparagraf” i 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse kan sägas omfatta många av MiFID:s krav kommer den svenska regeln inte att vara tillräcklig. För att den svenska regleringen ska motsvara MiFID – och för att det ska vara möjligt att förstå vilken lagregel en viss artikel i genomförandeförordningen anknyter till – bör sundhetsparagrafen ersättas med detaljerade regler avseende skydd för investerare, hantering av intressekonflikter och värdepappers- företagens organisation. När det gäller kraven på organisationen bör uttryckliga bestämmelser, utformade med artikel 13 i MiFID som förebild, införas i lagen. Bestämmelserna bör innehålla krav på:

•att både kunders medel och deras finansiella instrument ska hållas avskilda (artikel 13.7 och 13.8),

•riktlinjer och kontroll av regelefterlevnad (artikel 13.2),

•tillräckliga system och resurser för kunna tillhandahålla investeringstjänsterna kontinuerligt (artikel 13.4)

•tillfredsställande rutiner för intern kontroll (artikel 13.5),

•dokumentation av utförda tjänster och transaktioner (arti- kel 13.6),

•kontroll vid outsourcing (artikel 13.5)

263

Tillståndskrav för svenska företag

SOU 2006:50

Det allmänt hållna dokumentationskravet i artikel 13.6 i MiFID kompletteras av bestämmelserna i artiklarna 6 och 7 i genom- förandeförordningen när det gäller dokumentationen av order och transaktioner. För dokumentationen av värdepappersföretagens tjänster i övrigt finns inga detaljregler i genomförandeåtgärderna, förutom bestämmelserna om hur dokumentationen ska bevaras i artikel 51. Detta kan tolkas antingen så att det står varje medlems- stat fritt att införa nationella dokumentationskrav på de områden där reglering saknas i genomförandeåtgärderna eller också på det sättet att några ytterligare dokumentationskrav inte får ställas av medlemsstaterna. I det senare fallet skulle det ankomma på före- tagen själva att dokumentera utförandet av sina tjänster på ett sådant sätt att dokumentationen uppfyller ett allmänt utformat krav av det slag som följer av direktivet.

För den senare tolkningen talar bestämmelserna i artikel 51.1 tredje stycket och 51.4 i genomförandedirektivet som ger med- lemsstatarena rätt men inte skyldighet att ställa egna dokumenta- tionskrav på några utpekade områden (hur länge dokumentationen ska sparas och närmare bestämmelser om dokumentation vid in- spelning av telefonsamtal). Om det skulle stå öppet för medlems- staterna att införa de dokumentationskrav som de finner lämpliga skulle de nämnda artiklarna tillåta något som ankommer på medlemsstaterna själva och således inte fylla någon funktion. Något som talar mot en sådan tolkning är dock artikel 51.3 i genomförandedirektivet där det framgår att det är den behöriga myndigheten som ska upprätta en lista på den dokumentation som krävs. Kommissionen har i sin ”backround note” till genomförande- direktivet angett att dokumentationskraven i genomförandeåtgärd- erna med största sannolikhet måste kompletteras med specifika krav.15

I denna fråga har meningarna varit delade mellan de sakkunniga i utredningen. Utredningen har dock stannat för att direktivet och kommissionens genomförandeåtgärder bör tolkas så att det är för- enligt med direktivet och genomförandeförordningen att införa nationella krav på dokumentation avseende de av värdepappersföre- tagens tjänster för vilka detaljerade dokumentationskrav saknas i genomförandeåtgärderna. Detta innebär att befintliga svenska föreskrifter som sammanfaller med kraven enligt artiklarna 6 och 7 i förordningen (avseende order och transaktioner) måste utmönst-

15 Se under avsnitt 7.9 i kommissionens ”background note” till förslaget till genomförande- direktiv (2006-02-06).

264

SOU 2006:50

Tillståndskrav för svenska företag

ras. För andra delar av företagens tjänster kan befintliga dokumen- tationskrav behållas i sak med de justeringar som föranleds av artikel 51 i genomförandedirektivet. Det senare gäller också doku- mentationskrav som rör företagens organisation och där genom- förandedirektivet ställer krav på t.ex. interna regler, intresse- konfliktspolicy osv.

Bestämmelserna i övrigt bör kompletteras med föreskriftsrätt för Finansinspektionen som sedan får utforma detaljbestämmelser i enlighet med genomförandedirektivet. I praktiken kommer det i stora delar att innebära korrigeringar, i enlighet med kommis- sionens genomförandeåtgärder, av befintliga föreskrifter och att delar av de allmänna råd som nämnts ovan blir bindande före- skrifter.

Naturligtvis innebär det anförda inte något annat än att det står de svenska företagen och deras branschorganisation fritt att själva precisera sin policy i dokumentationsfrågor på samma sätt sker för närvarande.

8.2Anknutna ombud

8.2.1Regleringen av anknutna ombud i MiFID

Enligt definitionen i artikel 4.1.25 är ett anknutet ombud en fysisk eller juridisk person som för ett enda värdepappersföretags räkning

•marknadsför det företagets tjänster,

•tar emot eller vidarebefordrar instruktioner eller order avseende investeringstjänster,

•placerar finansiella instrument, eller

•tillhandahåller rådgivning avseende sådana finansiella instru- ment eller investeringstjänster som värdepappersföretaget till- handahåller.

För att vara ett anknutet ombud ska personen ifråga således företräda endast ett värdepappersföretag och det värdepappers- företaget ska fullt och ovillkorligt ansvara för det anknutna om- budets verksamhet på företagets vägnar.

Anknutna ombud finns redan i dag i vissa länder inom EU men är ovanliga i andra