den 19 juni
Fråga
2006/07:1391 Sjukgymnasternas framtid i den offentliga
vården
av Carina
Moberg (s)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
Många
människor drabbas någon gång under livet av smärtor i rygg, nacke eller axlar.
Smärtan innebär att många har svårt att klara av sina vanliga arbetsuppgifter
och tvingas till långa sjukskrivningar. Tillgängligheten för behandling vid
rygg- och nackproblem brister för många människor i landet vilket gör att
sjukskrivningsperioderna blir längre än vad som är nödvändigt. Behandlingen av
dessa patienter handlar om att kunna möta den komplexa problembild som vanligen
ligger bakom sjukskrivningarna, en behandling som sjukgymnasterna är
specialiserade på. Sjukgymnaster har sedan en lång tid och av tradition ett
brett samarbete med läkarkåren. Sveriges sjukgymnaster är en högskoleutbildad
legitimerad yrkeskår där de flesta även har lång och gedigen vidareutbildning
med både bred och djup kunskap vad gäller dessa patientgrupper.
I
nästan alla landsting är sjukgymnasterna primärinstans vid rygg- och
nackbesvär. Nu aviseras att nya personalgrupper ska introduceras inom vården.
Frågan är vad en ny personalkategori tillför när arbetet redan utförs av
sjukgymnaster. Risken är att resultatet blir att signalerna om vart patienten
ska vända sig blir otydliga. Hur ska jag som har ont i ryggen veta vart jag ska
vända mig: naprapat, sjukgymnast, kiropraktor eller bara vila? Valfrihetsreformen ger inte patienten någon vägledning i
situationen.
Min
fråga till stadsrådet är:
Avser
statsrådet att ändra på ordning där sjukgymnasterna är första instans vid
ryggbesvär i offentligt finansierad vård och ska läkaren ha kvar sin
”vägvisande” roll i sammanhanget?