den 24 november

Interpellation

2006/07:93 Försörjningsstödet och a-kassan

av Eva Olofsson (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Regeringen har som bekant föreslagit en försämring av a-kassan. En majoritet av dem som drabbas av de skärpta kraven för att få rätt till a-kassa är kvinnor som jobbar deltid @ vilka oftast dessutom är lågavlönade @ samt unga och invandrade personer som är överrepresenterade bland dem med tillfälliga anställningar. Kritiken mot förslaget har varit mycket hård just därför att det slår så orättvist.

De höjda avgifterna i a-kassan kommer även de att slå hårdast mot dem med deltider eller med tillfälliga jobb, eftersom det räcker att ha jobbat så lite som en enda dag för att tvingas betala upp till 300 kr mer i avgift per månad, medan den som är helt arbetslös ska slippa betala höjd avgift. Det blir en ren bestraffning av människor som är deltidsarbetslösa eller saknar fast jobb.

De sänkta ersättningsnivåerna kommer att sätta press nedåt på de lägsta lönerna på arbetsmarknaden och riskerar att skapa en arbetsmarknad med löner som ingen kan leva på. Den som har a-kassa måste ta ett jobb med en lön som motsvarar 90 % av ersättningen. Med de nya ersättningsreglerna innebär det att den som tjänat 17 000 kr på sitt förra jobb efter 300 dagars arbetslöshet måste acceptera ett jobb med 9 945 kr i lön.

Vänsterpartiet är mycket kritiskt till de här förslagen. En aspekt av detta som kommit bort lite i debatten är hur förslagen kommer att påverka försörjningsstödet. Om man försämrar de ekonomiska villkoren för de grupper som redan i dag har mycket små marginaler kommer det utan tvivel att leda till att flera tvingas söka försörjningsstöd från socialtjänsten.

Det medför dels att staten vältrar över kostnader för arbetslösheten till kommunerna vilket Sveriges Kommuner och Landsting varnat för. Men det innebär också att flera människor tvingas in i en process som ofta upplevs som förnedrande. Stigmatiseringen av dem som inte har möjlighet att försörja sig själva genom eget arbete är stark i vårt samhälle och regeringens inställning i frågan bidrar knappast till att ändra den bilden.

Jag ser med stor oro på den här utvecklingen. Ännu mer orolig blir jag av att läsa i Moderaternas förra budgetmotion (2005/06:Fi240) att de anser att riksnormen för försörjningsstöd ska avskaffas. Riksnormen är en obligatorisk lägsta nivå för kommunernas försörjningsstöd och den är sannerligen inte satt på en för hög nivå. Riksnormen utgör ett yttersta skydd som garanterar att människor åtminstone ska få de mest grundläggande behoven tillgodosedda. Människor som uppbär försörjningsstöd lever alltså under mycket knappa förhållanden.

Vad betyder egentligen formuleringarna i budgetpropositionen om att ”försörjningsstödet måste utformas på ett sådant sätt att det lönar sig att gå från bidrag till eget arbete”? Det måste väl ändå vara en signal om att man avser att sänka riksnormen? En sänkning av försörjningsstödet skulle också vara logisk för att upprätthålla ett ”respektavstånd” till a-kassan och ligga väl i linje med regeringens politik att försämra för dem som har det sämst ställt.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:

1. Kommer statsrådet att ta initiativ till att riksnormen för försörjningsstöd avskaffas?

2. Kommer statsrådet att verka för att riksnormen för försörjningsstöd sänks?

3. Vilken är statsrådets avsikt med formuleringen i budgetpropositionen att försörjningsstödet ska utformas på ett sådant sätt att det lönar sig att gå från bidrag till eget arbete?