den 24 november
Interpellation
2006/07:93
Försörjningsstödet och a-kassan
av Eva Olofsson
(v)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
Regeringen
har som bekant föreslagit en försämring av a-kassan. En majoritet av dem som
drabbas av de skärpta kraven för att få rätt till a-kassa är kvinnor som jobbar
deltid @ vilka oftast dessutom är lågavlönade @ samt unga och invandrade
personer som är överrepresenterade bland dem med tillfälliga anställningar.
Kritiken mot förslaget har varit mycket hård just därför att det slår så
orättvist.
De höjda avgifterna i
a-kassan kommer även de att slå hårdast mot dem med deltider eller med
tillfälliga jobb, eftersom det räcker att ha jobbat så lite som en enda dag för
att tvingas betala upp till 300 kr mer i avgift per månad, medan den som
är helt arbetslös ska slippa betala höjd avgift. Det blir en ren bestraffning
av människor som är deltidsarbetslösa eller saknar fast jobb.
De sänkta
ersättningsnivåerna kommer att sätta press nedåt på de lägsta lönerna på
arbetsmarknaden och riskerar att skapa en arbetsmarknad med löner som ingen kan
leva på. Den som har a-kassa måste ta ett jobb med en lön som motsvarar
90 % av ersättningen. Med de nya ersättningsreglerna innebär det att den
som tjänat 17 000 kr på sitt förra jobb efter 300 dagars arbetslöshet
måste acceptera ett jobb med 9 945 kr i lön.
Vänsterpartiet är mycket
kritiskt till de här förslagen. En aspekt av detta som kommit bort lite i
debatten är hur förslagen kommer att påverka försörjningsstödet. Om man
försämrar de ekonomiska villkoren för de grupper som redan i dag har mycket små
marginaler kommer det utan tvivel att leda till att flera tvingas söka försörjningsstöd
från socialtjänsten.
Det medför dels att staten
vältrar över kostnader för arbetslösheten till kommunerna vilket Sveriges
Kommuner och Landsting varnat för. Men det innebär också att flera människor
tvingas in i en process som ofta upplevs som förnedrande. Stigmatiseringen av
dem som inte har möjlighet att försörja sig själva genom eget arbete är stark i
vårt samhälle och regeringens inställning i frågan bidrar knappast till att
ändra den bilden.
Jag ser med stor oro på
den här utvecklingen. Ännu mer orolig blir jag av att läsa i Moderaternas förra
budgetmotion (2005/06:Fi240) att de anser att riksnormen för försörjningsstöd
ska avskaffas. Riksnormen är en obligatorisk lägsta nivå för kommunernas
försörjningsstöd och den är sannerligen inte satt på en för hög nivå.
Riksnormen utgör ett yttersta skydd som garanterar att människor åtminstone ska
få de mest grundläggande behoven tillgodosedda. Människor som uppbär
försörjningsstöd lever alltså under mycket knappa förhållanden.
Vad betyder egentligen
formuleringarna i budgetpropositionen om att ”försörjningsstödet måste utformas
på ett sådant sätt att det lönar sig att gå från bidrag till eget arbete”? Det
måste väl ändå vara en signal om att man avser att sänka riksnormen? En
sänkning av försörjningsstödet skulle också vara logisk för att upprätthålla
ett ”respektavstånd” till a-kassan och ligga väl i linje med regeringens politik
att försämra för dem som har det sämst ställt.
Mot bakgrund av detta vill
jag fråga statsrådet:
1. Kommer statsrådet att ta initiativ till att riksnormen för
försörjningsstöd avskaffas?
2. Kommer statsrådet att verka för att riksnormen för
försörjningsstöd sänks?
3. Vilken är statsrådets avsikt med formuleringen i
budgetpropositionen att försörjningsstödet ska utformas på ett sådant sätt att
det lönar sig att gå från bidrag till eget arbete?