den 22 november

Interpellation

2006/07:85 Folkmordet i Ottomanska riket 1915

av Hans Linde (v)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Den 19 oktober 2006 fann de kurdiska byborna i Xirabebaba, vars turkiska namn är Kuru, när de skulle begrava en avliden bybo en stor massgrav. Massgraven upptäcktes bredvid en grotta som varit tilltäppt sedan 1915. Byborna visste att meddela att kvarlevorna tillhörde assyrier/syrianer, kaldéer och armenier. Tidningen Özgür Politika tog bilder och skrev om massgraven i en artikel den 19 oktober med rubriken ”Massgrav i armenisk by” och publicerade även bilderna man tagit.

Följande dag spärrade militären i Akarsu, Nusaybin, av området och förbjöd all fotografering och all annan informationsinhämtning från platsen.

Professorn i historia vid Södertörns högskola, David Gaunt, som ägnat en stor del av sin forskning åt folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer, intervjuades i tidningen Özgür Politika, där han förklarade att det först efter en rättsmedicinsk undersökning kan fastställas exakt till vilken grupp av folkmordets offer kvarlevorna härrör.

Enligt professor Gaunt kan det vara frågan om en stor grupp av assyrisk/syrianska, kaldéiska och armeniska män som fördes från fängelset i Nusaybin till platsen den 13 juni 1915 och avrättades. Det kan också vara en grupp armeniska kvinnor som fördes från staden Mardin och avrättades vid denna plats. Det är även möjligt att det är assyrisk/syrianska och kaldéiska män, kvinnor och barn från Nusaybin som också avrättades på denna plats. Båda dessa grupper fördes bort och avrättades den 28 juni 1915. En rättsundersökning skulle påvisa de avrättades kön och ålder och därmed skulle kvarlevorna med säkerhet kunna hänföras till endera av dessa grupper. Professor Gaunt anser det vara uteslutet att de kvarlevor som upptäckts härrör från någon annan grupp än offer för folkmordet 1915.

Professor Gaunt som efter betydande svårigheter har fått tillgång till de ottomanska arkiven har nyligen avslutat ett forskningsarbete @ Massacres, Resistance, Protectors, Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I, Gorgias Press, New Jersey, 2006 @ som omfattar 200 liknande massakrer genomförda enbart i Tur Abdin-området i sydöstra Turkiet 1915. Bakom samtliga dessa avrättningar låg den högste beslutsfattaren då, länsguvernören vali Reshit Bey @ alltså en framträdande person och företrädare för den ottomanska statsapparaten.

Efter denna publicering gick den turkiska människorättsorganisationen IHD (Human Rights Association of Turkey) med ett öppet brev till inrikesministeriet, i vilket man krävde att en oberoende kommission bestående av rättsläkare och historiker skulle utses med uppgift att fastställa dödsorsaken och till vilken grupp kvarlevorna hör.

Turkiet med premiärministern Erdogan i spetsen har ett flertal gånger klart deklarerat att Turkiet inte har något att dölja i sin historia men samtidigt förnekat att de blodiga händelserna i Ottomanska riket 1915 inte kan betraktas som folkmord, trots att allt man hittills vetat om vad som inträffade uppfyller alla kriterier för folkmord. Det officiella Turkiet har talat om ”massakrer” och ”tragedier” @ massakrer i syfte att förminska omfattningen av det inträffade, tragedier i syfte att framställa det som att det inte fanns något medvetet subjekt, någon eller några ansvariga, bakom det inträffade; att det inträffade inte bestod i planerade handlingar utan mer hade karaktären av olyckshändelse.

Professor Gaunts och andra forskares arbete visar att det som inträffade i Ottomanska riket både hade folkmordets omfattning och karaktär och att ansvariga på olika nivåer inom den ottomanska statsapparaten kan utpekas som anstiftare.

Folkmordet i Ottomanska riket är inte bara ett trauma för armenier, assyrier/syrianer och kaldéer utan också ett trauma för Turkiet. Förlösning och försoning kan inte uppnås med mindre än att de ottomanska arkiven öppnas helt och fri forskning med åtföljande fri debatt tillåts. Publicering och diskussion om folkmordet måste avkriminaliseras helt. Turkiet bör officiellt erkänna att det var fråga om ett folkmord genomfört av den ottomanska staten.

De flesta statsbildningars tillblivelsehistoria innehåller mörka kapitel. I demokratiska stater utforskas, kartläggs, debatteras och diskuteras dessa fritt och öppet. Turkiet borde inte vara något undantag. Den turkiska statsbildningens oförmåga att hantera sin förhistoria leder till att tron på att Turkiets vilja att uppfylla de av EU antagna Köpenhamnskriterierna för medlemskap undergrävs. Därmed undergrävs även tron på Turkiets vilja att komma till rätta med de problem man brottas med när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.

Jag vill fråga utrikesministern:

1. Avser utrikesministern att medverka till att Sverige som enskild stat och inom EU verkar för att förmå Turkiet att helt öppna de ottomanska arkiven för internationell oberoende forskning?

2. Avser utrikesministern att medverka till att Sverige som enskild stat och inom EU verkar för att all publicering, debatt och diskussion om folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier i Turkiet avkriminaliseras?

3. Avser utrikesministern att medverka till att Sverige som enskild stat och inom EU kräver att en oberoende kommission utses bestående av rättsläkare och historiker som utreder identitet och dödsorsak när det gäller de kvarlevor som upptäckts utanför den kurdiska byn Xirabebaba (Kuru)?

4. Avser utrikesministern att för Sveriges del och inom EU verka för stöd till ytterligare utforskning av vad som drabbade de armeniska, assyrisk/syrianska, kaldéiska och pontiska minoriteterna i Ottomanska riket 1915?