den 17 november

Interpellation

2006/07:80 Icke fackligt anslutna arbetares rättigheter

av Fredrick Federley (c)

till statsrådet Sven Otto Littorin (m)

På senare tid har massmedierna rapporterat om flera fall där både anställda och företagare som inte är med i facket respektive arbetsgivarorganisationer råkar illa ut. Det har till exempel handlat om stridsåtgärder mot små välskötta företag med bra anställningsvillkor, som försätts i blockad för att de inte vill teckna hängavtal. Andra uppmärksammade fall har handlat om oorganiserade byggarbetare och trädgårdsanläggningsarbetare som tvingas betala 1,5 % av sin lön varje månad till Byggnads respektive Kommunal i så kallade granskningsarvoden för en lönegranskningstjänst som varken efterfrågas eller utförs.

Ett av de mer flagranta fallen kunde man läsa om i bland annat Dagens Nyheter den 15 november 2006 och Göteborgs-Posten den 17 november 2006. Det handlar om fem kvinnor som våren 2005 sades upp från ett Göteborgsföretag på grund av arbetsbrist. Om den lagstadgade turordningen i LAS hade följts hade fyra av de fem kvinnorna fått stanna kvar. Men lagen är konstruerad så att arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal kan bestämma om avsteg från denna princip. Arbetsgivare och fack kan således avtala bort lagens turordning genom att komma överens om en så kallad avtalsturlista.

Det aktuella Göteborgsföretaget omfattades såsom medlem i branschorganisationen Almega av kollektivavtal med Tjänstemannaförbundet HTF. Företaget och facket gjorde upp om en avtalsturlista där de fem oorganiserade kvinnorna hamnade (fyra av dem hade fått stanna om turordningsreglerna i LAS hade följts). Företaget betalade ut 50 extra månadslöner för att HTF skulle gå med på avtalsturlistan. De extra månadslönerna gick nästan uteslutande till HTF-medlemmar. Till exempel fick en av de oorganiserade kvinnorna, som hade jobbat nio år på företaget, en månadslön, medan en HTF-medlem som hade jobbat lika länge fick tio månadslöner.

De oorganiserade kvinnorna begärde att själva få förhandla om sina uppsägningsvillkor. Men företaget sade nej med hänvisning till att det endast hade en kollektivavtalsenlig skyldighet att förhandla med HTF. I Sverige binds även oorganiserade arbetstagare av den här typen av överenskommelser. Facket har inga andra skyldigheter än att ta till vara sina egna medlemmars intressen. Ändå saknar alltså oorganiserade arbetstagare rätt att i ett läge som detta förhandla för egen räkning.

Den som av olika skäl väljer att inte ansluta sig till fackförbunden måste kunna åtnjuta lagens stöd i lika mening med dem som gör valet att sluta sig till ett fackförbund.

En stor del av den arbetsrättsliga debatten handlar om huruvida turordningsreglerna i LAS ska bestå eller förändras. Ovannämna Göteborgsfall belyser denna problematik delvis ur en annan synvinkel. För oavsett om man förespråkar en långtgående lagreglering av turordning och andra villkor vid uppsägning, eller om man inte gör det, bör det gå att enas om att organiserade och oorganiserade ska ha samma rättsliga skydd. Det är fel att göra skillnad på folk och folk. En laglig möjlighet för arbetsmarknadens parter att göra upp om avsteg från LAS får inte innebära en rätt att missgynna anställda som inte är med i facket.

Mot den här bakgrunden vill jag ställa tre frågor till statsrådet:

1. Vad avser statsrådet att göra för att det lagliga utrymmet för parterna att komma överens om undantag från turordningsreglerna i LAS används på ett sätt som inte missgynnar oorganiserade arbetstagare?

2. Vad avser statsrådet att göra med anledning av att oorganiserade arbetstagare i en situation av det slag som ovan har beskrivits saknar förhandlingsrätt?

3. Vilka förändringar avser statsrådet att göra som stärker den oorganiserades ställning vad gäller lika villkor vid uppsägning respektive egen förhandlingsrätt?