den 10 oktober

Interpellation

2006/07:8 Human flyktingpolitik

av Kalle Larsson (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

Den nytillträdda regeringen slår i regeringsförklaringen fast att ”Sverige skall ha en human flyktingpolitik och vara en fristad för dem som flyr undan förföljelse och förtryck”.

Den politik som hittills förts på detta område är en politik som Vänsterpartiet starkt tar avstånd ifrån. Med stöd av Moderaterna har den socialdemokratiska regeringen fört en politik som hårdnat undan för undan. Moderaterna har kraftfullt upprätthållit en politik vars överordnade målsättning tycks vara att avvisa största möjliga antal människor. Rätten till asyl har undergrävts genom stora brister i den praktiska tillämpningen av gällande lagstiftning.

Allt färre av dem som söker asyl får stanna och endast drygt 1 % av dem som söker asyl får flyktingstatus. Förklaringen är inte att de som söker asyl i Sverige generellt åberopar svagare skäl än asylsökande i andra länder utan att den praxis som råder i den svenska asylprocessen tillhör de hårdaste i världen. Rättssäkerheten har i dag allvarliga brister. Flyktingar avvisas till å kallade första asylländer som inte undertecknat flyktingkonventionen och som saknar procedurer för flyktingmottagande. Asylsökande med dokumenterade tortyrskador skickas tillbaka till sina bödlar. Tortyr utförd av företrädare för statsmakten anses inte vara skäl nog för att bevilja asyl och krigsvägrare sänds tillbaka till krig.

Moderaterna har tillsammans med den tidigare socialdemokratiska regeringen genomfört åtskilliga förändringar av flyktingpolitiken som skurit av livsrummet för asylsökande i Sverige. Tillsammans har denna järnaxel bland annat motverkat att de apatiska barnen skulle få stanna, de har utvidgat transportörsansvaret och begränsat rätten till anhöriginvandring och så vidare. Den svenska asylprocessen har i takt med det havererat vad gäller rättssäkerhet och humanitet.

Som en reaktion på denna allvarliga utveckling samlades en stor inom- och utomparlamentarisk rörelse för upprättelse för dm som väntat i asylprocessen och för dem som tvingats gömma sig i rädsla för att på grund av systemets brister återsändas till förföljelse. Kravet var generell amnesti, eller nollställning av asylprocessen, inför övergången till ny instans- och processordning.

Detta krav gick inte igenom, men som en delseger i den massiva kamp som fördes genomfördes en tillfällig asyllag som gällde mellan den 15 november 2005 och den 31 mars 2006 och gav möjlighet till ny prövning och för vissa grupper en mer generös prövning.

Prövningen av ansökningar på den tillfälliga asyllagen är nu avslutad. Drygt 17 000 av de ca 30 500 personer som ansökte om uppehållstillstånd fick stanna. Nästan 80 % av barnfamiljerna beviljades uppehållstillstånd och ca 95 % av dem inom gruppen som inte kunde verkställas med tvång. Av de sökande inom gruppen ensamstående som gömt sig eller väntat i processen och som sökt på den tillfälliga lagen har en mycket lägre andel, endast ca 20 %, än vad som borde ha varit gällande fått stanna.

Detta trots att även de som inte tillhör gruppen barnfamiljer skulle få sina ärenden bedömda mer generöst i den tillfälliga lagen @ dels genom att det nya begreppet om humanitärt angeläget ska tolkas vidare än det ”humanitetens krav” som fanns tidigare, dels genom att det i överenskommelsen om den tillfälliga lagen ingår att de hänsyn som annars ska tas till att reglera invandringen inte ska tas i samma utsträckning. Detta är en allvarlig brist i tillämpningen av lagen.

Den tillfälliga lagen var ett viktigt erkännande av bristerna i den rättosäkra och inhumana asylprocessen. Vänsterpartiet välkomnar var och en av de drygt 17 000 personer som härigenom alltså fått stanna. Men det är inte tillräckligt. Grundkravet om generell amnesti handlade om att ge upprättelse åt dem som felbehandlats i den tidigare processen. Detta har fortsatt giltighet.

Statsrådet Billström uttryckte i en fråga den 27 juli 2006 till sin företrädare, dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg, att de avslag som dittills skett var ”ett kapitalt misslyckande för den tillfälliga asyllag som pressades igenom riksdagen i november 2005”. Detta bör kunna tolkas som att statsrådet Billström hade sett att dessa personer borde ha beviljats uppehållstillstånd.

I regeringsförklaringen slås vidare fast att ”rätten till asyl skall värnas och den utveckling vi ser i Europa, mot mer av stängda gränser, skall motverkas”. Att regeringen åtar sig att bekämpa den restriktiva utveckling som sker av den gemensamma flyktingpolitiken inom EU är något som Vänsterpartiet välkomnar starkt.

För att den restriktiva utvecklingen inom EU ska kunna brytas krävs att den svenska regeringen använder de möjligheter som står till buds för att stoppa förslag som hotar asylrätten och som riskerar att sätta Genèvekonventionen ur spel. Exempelvis bör regeringen med prioritet kräva omförhandlingar av rådsdirektivet om transportörsansvar och Dublinförordningen och riva upp de viseringstvång som föreligger gentemot länder varifrån asylsökande kommer.

Jag vill ställa följande frågor till statsrådet Tobias Billström:

1. Avser statsrådet att som en del av åtagandet att föra en human flyktingpolitik verka för att en översyn görs av utlänningslagstiftningen i syfte att skapa en ordning som, bättre än i dag, svarar upp mot internationella åtaganden om rätten till fristad undan förföljelse och förtryck?

2. Avser statsrådet att verka för att en generell amnesti genomförs omfattande dem som felbehandlats i den tidigare asylprocessen, det vill säga dem som fått avslag på sina ansökningar med hänvisning till den tillfälliga asyllag som gällde mellan den 15 november 2005 och den 31 mars 2006?

3. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att regeringen ska verka för att asylrätten värnas och motverka den restriktiva utvecklingen av EU:s gemensamma flyktingpolitik?