den 15 november

Interpellation

2006/07:73 Utfasning av bistånd till diktaturer

av Birgitta Ohlsson (fp)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Enligt den nya svenska politiken för global utveckling (PGU), som riksdagen beslutade om i december 2003, ska biståndet bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. I detta arbete ska kampen för demokrati och mänskliga rättigheter ges särskild vikt. Sveriges riksdag har även slagit fast att grunden till att avskaffa världens fattigdom ligger i att alla människor ges möjlighet till deltagande och ansvarsutkrävande och att detta endast kan förverkligas inom ramen för ett demokratiskt styrelseskick. Även den nyvalda regeringen betonar att demokrati och mänskliga rättigheter ska premieras i biståndspolitiken.

Trots detta och trots mångårigt biståndsengagemang samt miljarder av svenska skattekronor går den demokratiska utvecklingen alltför långsamt i många av Sidas viktigaste samarbetsländer. Hela nio, eller 30 %, av dessa länder klassas som diktaturer, och grundläggande mänskliga rättigheter saknas i över hälften av länderna.

Detta är allvarligt av många skäl. Det är omoraliskt om svenskt bistånd kan utnyttjas av förtryckarregimer. En annan aspekt är att det utmanar det svenska folkets biståndsvilja. Inget skadar stödet för biståndet mer än om svenska folket får klart för sig att svenska skattepengar finansierar korrupta förtryckarregimer. De länder där utvecklingen trots allt går någorlunda åt rätt håll, bland andra Kenya, Afghanistan, Sydafrika och Bosnien, visar att vägen mot demokrati är en svår process. Tyvärr utgör dessa länder lyckade avvikelser. Endast 4 av Sveriges 30 största biståndsmottagare är att betrakta som demokratier, enligt Freedom House-kriterierna.

2005 var ca 20 % av det bilaterala biståndet inriktat på att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Jag menar att den andelen borde vara väsentligt större. Det skulle innebära större satsningar på stöd till uppbyggandet av demokratiska institutioner som politiska aktörer, fria medier, fackföreningar, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem.

Folkpartiet liberalerna har länge krävt att biståndet ska fasas ut till odemokratiska länder som konsekvent vägrar att genomföra politiska reformer, såvida regeringarna inte visar trovärdig vilja att genomföra demokratiska reformer. När bistånd ska bedrivas i diktaturstater bör det i normalfallet kanaliseras via enskilda organisationer. Självklart ska vi fortsätta att ge akut humanitärt bistånd i krissituationer, exempelvis efter jordbävningar, även till människor som lever i diktaturer.

Sammantaget ökar demokratisering möjligheterna att utradera fattigdomen i alla dess dimensioner. Det går knappast att halvera fattigdomen i världen till år 2015, som FN:s millenniemål föreskriver, utan att förbättra mänskliga rättigheter eller stödja utvecklingen mot demokrati. Inte heller kan man förbättra utbildningen eller mödravården, om folket inte får en chans att välja ledare som avser att genomföra sådana reformer. Det är därför enligt min mening helt oacceptabelt att Sverige fortsatt finansierar odemokratiska regeringars verksamhet och slentrianmässigt betalar ut bistånd till länder som inte visar verkligt intresse för att avskaffa tortyr, minska korruption eller öka möjligheten till politiskt deltagande.

Avser statsrådet att fasa ut biståndet till diktaturstater som konsekvent vägrar att respektera mänskliga fri- och rättigheter samt motverkar demokratisk utveckling?