den 10 oktober

Interpellation

2006/07:7 Den borgerliga integrationspolitikens omfattning

av Kalle Larsson (v)

till statsrådet Nyamko Sabuni (fp)

1997 ersattes den tidigare invandrarpolitiken med integrationspolitik, då man kunnat konstatera att den tidigare förda politiken hade medverkat till växande utestängning och underordning. Behovet av perspektivskifte erkändes som stort. Men på de tio år som gått har någon stor förändring inte skett i praktiken. Fokus på särlösningar har legat kvar, vilket bidragit till ytterligare stigmatisering. Samhället har kunnat urskilja delaspekter av diskriminering, rasism och underordning men inte hur de hänger ihop. Det har betraktats som undantag snarare än praxis.

Sverige och världen har aldrig varit rikare. Samtidigt ökar orättvisorna i landet. Detta märks genom diskriminering och utanförskap. Det svenska klassamhället har i dag en tydlig etnisk prägel.

Socialstyrelsens Social Rapport 2006 visar tydligt att en allt större andel av landets fattiga har utländsk bakgrund. Av de fattiga vuxna som fanns år 2003 var cirka en tredjedel födda utomlands eller hade utländsk bakgrund. Risken för fattigdom ökar om en av föräldrarna är född utomlands och ökar ytterligare om båda är det. Samma rapport visar också att den etniska segregationen under perioden har ökat markant. Socialstyrelsen pekar på att befolkningen i de områden som kan benämnas som mycket resurssvaga, som Rinkeby, Rosengård och Gunnared, alltmer har kommit att utgöras av så kallade synliga invandrargrupper. Den ekonomiska segregationen sammanfaller alltmer med den etniska.

Medelinkomsttagaren i Rosengård, Gunnared och Rinkeby tjänar ungefär hälften av vad medelinkomsttagaren gör i Limhamn, Askim och på Östermalm. Tre gånger fler av den arbetsföra befolkningen har jobb i Limhamn jämfört med Rosengård och dubbelt så många har jobb på Östermalm jämfört med i Rinkeby.

Även Rädda Barnens rapportering visar på detta mönster. Här påvisas att samtidigt som barnfattigdomen minskar i Sverige växer klyftorna mellan olika grupper av barn, och då är etnicitet en viktig faktor. Om man jämför ekonomisk utsatthet mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund under åren 1991 och 2002 har skillnaden kraftigt förstärkts. Risken för barn med utländsk bakgrund att bli fattiga ökade från 2,7 till 4,2 gånger större, trots den ekonomiska uppgång som skedde i slutet på 1990-talet.

Personer som invandrat misstänkliggörs ständigt och denna utpekandets retorik har använts både för att vinna missnöjesröster och för att på sikt genomföra systemförändringar. Med detta förstärks stigmatisering och utanförskap och försämras möjligheterna för en lyckad integrationspolitik.

Vänsterpartiet lät under sommaren Sifo fråga 1 000 personer om hur de tror elfte septemberhändelserna och den efterföljande kampen mot terrorismen påverkar svenskarnas inställning till personer med utländsk bakgrund. Resultatet var entydigt. En majoritet av de tillfrågade tror att kampen mot terrorismen, i Sverige och världen, har negativ påverkan på svenskarnas inställning till personer med utländsk bakgrund.

Som konsekvens av terroristjakten efter elfte september har vi fått se hur främlingsfientlighet och islamofobi breder ut sig i hela västvärlden. Detta har medfört en djupt rotad känsla av förtryck och misstänkliggörande hos många muslimer och invandrargrupper i västvärlden.

Undersökningen visar att 67 % av kvinnorna och 62 % av männen tror att kampen mot terrorismen har en negativ påverkan på svenskarnas inställning till människor med utländsk bakgrund. Störst andel ja-svar (70 %) finns inom åldersgruppen 30@49 år, och hos de Sacoanslutna (72 %). I Sydsverige och Malmö menar närmare 75 % av de tillfrågade att inställningen hos svenskarna blivit mer negativ. Det är inte överraskande men kan inte bara förklaras med att många människor med utländsk bakgrund bor här, eftersom svaren i Stockholm och Göteborg gav en mer positiv bild. Högerextrema, främlingsfientliga partier har starkt fäste i Skåne, vilket kan vara en påverkande faktor.

Hos de olika partisympatisörerna finns en gemensam övervikt för ja-svar, dock med ett gap mellan vänsterpartisternas 76 % och folkpartisternas 57 %. Om vi ser till svaren från dem som förmodas ha egen erfarenhet, nämligen de som själva är födda utanför Norden eller har en förälder som är det, svarar 69 % att svenskarnas inställning påverkats negativt, jämfört med 65 % av hela gruppen.

För att komma till rätta med de klyftor som finns mellan rika och fattiga och mellan etniska svenskar och personer med utländsk bakgrund krävs att omfördelning sker. Integrationspolitiken ska omfatta alla som lever i Sverige. Det krävs en politik som inte enbart handlar om att stärka dem som har mindre, utan som också riktar fokus mot dem som sitter på tillgångarna och makten.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet Nyamko Sabuni:

1. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att integrationspolitiken ska omfatta alla som lever i Sverige och att integrationsinsatser ska riktas även mot personer från etniskt verkligt segregerade bostadsområden?

2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att människor med utländsk bakgrund inte ska stigmatiseras eller hotas av främlingsfientliga tendenser i etablerade partiers politik?