den 28 augusti

Interpellation

2006/07:689 Försiktighetsprincipen inom kemikaliepolitiken

av Carina Ohlsson (s)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

Den socialdemokratiska regeringens arbete med kemikaliefrågor byggde på en viktig miljöpolitisk princip, försiktighetsprincipen. Arbetet innebar att vi inte kunde vänta med att agera när det fanns välgrundande misstankar om allvarliga hot mot miljön.

Skulle vi vänta fanns risk för stora skador som kanske är omöjliga att reparera. Kostnaderna för samhället kan bli enorma.

Det var sålunda försiktighetsprincipen som var grunden när den dåvarande socialdemokratiska miljöministern i februari 2004 stämde EU-kommissionen för beslutet att godkänna det farliga ogräsmedlet parakvat. Medlet har varit förbjudet i Sverige sedan 1983, men med EU-kommissionens beslut skulle bekämpningsmedel som innehåller parakvat åter kunna användas här hemma.

Som vi alla vet – och tack vare idogt pådrivande myndigheter och en framsynt politisk vilja – har EG-domstolen gett Sverige rätt. Domstolen ogiltigförklarade EU-kommissionens beslut i början av juli i år; kommissionen gjorde fel som godkände parakvat.

Domslutet är en framgång inte enbart för det nationella kemikaliearbetet utan också för människors hälsa och miljö i utvecklingsländerna, där parakvat används mest. Omkring 10 000 människor beräknas dö varje år världen över i olyckor med parakvat.

Sverige har under många år varit drivande i det internationella kemikaliearbetet. Den globala kemikaliestrategi som antogs vid ett FN-möte i Dubai 2006 ger nu fattiga länder hjälp med att kontrollera hur kemikalier används, hur man kan skydda sig och hur kemikalieolyckor kan förebyggas.

Sverige ledde förhandlingarna i Dubai och det kunde vi göra tack vare den stora kompetens som hittills funnits inom landet – inom forskningen, hos frivilligorganisationerna, i fackföreningsrörelsen, i företag och hos myndigheter.

Med anledning av detta vill jag fråga miljöministern:

Är försiktighetsprincipen fortfarande den miljöprincip som statsrådet avser att verka för inom vår nationella kemikaliepolitik?

På vilket sätt ser statsrådet till att följa den svenska traditionen att vara pådrivande i internationell kemikaliepolitik?

Hur länge tänker statsrådet dröja med det utlovade (den 22 mars 2007) förslaget till svensk implementering av den europeiska kemikalielagstiftningen Reach?

Agerar statsrådet så att det internationella arbetet blir en ursäkt för att inte agera nationellt?