den 28 augusti
Interpellation
2006/07:689 Försiktighetsprincipen inom kemikaliepolitiken
av Carina
Ohlsson (s)
till
miljöminister Andreas Carlgren (c)
Den
socialdemokratiska regeringens arbete med kemikaliefrågor byggde på en viktig
miljöpolitisk princip, försiktighetsprincipen. Arbetet innebar att vi inte
kunde vänta med att agera när det fanns välgrundande misstankar om allvarliga
hot mot miljön.
Skulle
vi vänta fanns risk för stora skador som kanske är omöjliga att reparera.
Kostnaderna för samhället kan bli enorma.
Det var
sålunda försiktighetsprincipen som var grunden när den dåvarande
socialdemokratiska miljöministern i februari 2004 stämde EU-kommissionen för
beslutet att godkänna det farliga ogräsmedlet parakvat. Medlet har varit
förbjudet i Sverige sedan 1983, men med EU-kommissionens beslut skulle
bekämpningsmedel som innehåller parakvat åter kunna användas här hemma.
Som vi
alla vet – och tack vare idogt pådrivande myndigheter och en framsynt politisk
vilja – har EG-domstolen gett Sverige rätt. Domstolen ogiltigförklarade
EU-kommissionens beslut i början av juli i år; kommissionen gjorde fel som
godkände parakvat.
Domslutet
är en framgång inte enbart för det nationella kemikaliearbetet utan också för
människors hälsa och miljö i utvecklingsländerna, där parakvat används mest.
Omkring 10 000 människor beräknas dö varje år världen över i olyckor med
parakvat.
Sverige
har under många år varit drivande i det internationella kemikaliearbetet. Den
globala kemikaliestrategi som antogs vid ett FN-möte i Dubai 2006 ger nu
fattiga länder hjälp med att kontrollera hur kemikalier används, hur man kan
skydda sig och hur kemikalieolyckor kan förebyggas.
Sverige
ledde förhandlingarna i Dubai och det kunde vi göra tack vare den stora
kompetens som hittills funnits inom landet – inom forskningen, hos
frivilligorganisationerna, i fackföreningsrörelsen, i företag och hos
myndigheter.
Med
anledning av detta vill jag fråga miljöministern:
Är
försiktighetsprincipen fortfarande den miljöprincip som statsrådet avser att verka
för inom vår nationella kemikaliepolitik?
På
vilket sätt ser statsrådet till att följa den svenska traditionen att vara
pådrivande i internationell kemikaliepolitik?
Hur
länge tänker statsrådet dröja med det utlovade (den 22 mars 2007) förslaget
till svensk implementering av den europeiska kemikalielagstiftningen Reach?
Agerar
statsrådet så att det internationella arbetet blir en ursäkt för att inte agera
nationellt?