den 30 maj
Interpellation
2006/07:626 Långa väntetider på myndighetsbeslut
av Gunnar
Andrén (fp)
till
statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
Orsakerna
till regeringsskiftet vid valet den 17 september 2006 var säkert många. En av
orsakerna var en förväntan om att myndighetsansvaret för alltför lång tid vid
handläggning av skilda myndighetsbeslut ska framgå tydligare – kampen mot
Krångel-Sverige rymmer många aspekter, snabbhet, tydlighet, kvalitet,
rättssäkerhet.
Myndigheter
träffar oerhört många beslut, i allt från för vanliga medborgare svårbegripliga
frågor till vanliga beskattningsbeslut.
Vissa
myndighetsbeslut kräver förvisso omfattande utredning och noggrannhet med
ibland konsekvensanalyser, intressekonflikter kräver ofta diskuterande
avvägningar och därmed villkorade beslut, andra är mycket rutinartade som många
tillståndsbeslut.
Inom
rättsområdet liksom på det sociala området är det särskilt viktigt att
mänskliga hänsyn vägs in i besluten; olika bevekelsegrunder leder nästan alltid
fram till att beslut med god kvalitet tar olika lång tid att fatta. Felaktiga
beslut får ofta svåröverskådliga och ödesdigra följer för den enskilde.
(Däremot
förväntar vi oss att polisen, brandkåren och ambulansen ska komma genast när
behovet uppstår; dröjsmål blir ödesdigra.)
Men
gemensamt för dem som önskar ett myndighetsbeslut är att beskedet ska komma
snabbt – eller i alla fall inom en tidsrymd som är förutsebar.
Många
myndigheter, låt mig nämna Skatteverket och Tullverket, har också mycket
framgångsrikt utvecklat sin service gentemot medborgarna, med 24-timmarsservice
som mål. Inom hela myndighetssfären finns olika ambitioner, inte minst på
kommun- och landstingsnivå.
Men det
verkliga problemet, som de flesta vanliga medborgare upplevt, är väntan på
besked: oftast vet man inte alls hur lång tid ett beslut kan ta och när det väl
kommer har man inte sällan mycket kort tid på sig att överklaga, typfallet är
skattebeslut som kan ha legat månader och ibland år men där svaranden ombeds att
komma in med synpunkter inom åtta dagar eller liknande. Det kunskapsunderläge
som den enskilde nästan alltid befinner sig i bidrar till att generera misstro
mot myndigheterna.
Men
allvarligast är att tidsutdräkten i beslut ofta påverkar vilka beslut den
enskilde eller ett företag kommer att träffa. En sak är hur läget var när
ansökan ingavs, en helt annan verklighet kan föreligga när beslut kommer
månader eller år senare.
Detta
aktualiserar myndighetsansvar vid oskäligt dröjsmål att lämna besked, eller att
lämna besked om när beslut kan väntas.
Jag är
av den uppfattningen att ökat förtroende för såväl politiker som myndigheter
kräver en mycket mer serviceinriktad attityd och att oskäligt dröjsmål inte
accepteras utan blir föremål för klander eller ekonomisk restriktion för
myndighetens del.
Jag
vill mot bakgrund av ovanstående ställa dessa två frågor till statsministern:
1. Vilka åtgärder avser statsministern att vidta
för att medborgarna ska slippa att vänta oskäligt lång tid på myndighetsbeslut?
2. Vilka åtgärder avser statsministern att vidta
för att myndighetsansvaret vid oskäligt långa väntetider på myndighetsbeslut
tydligt ska framgå?