den 30 maj

Interpellation

2006/07:626 Långa väntetider på myndighetsbeslut

av Gunnar Andrén (fp)

till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)

Orsakerna till regeringsskiftet vid valet den 17 september 2006 var säkert många. En av orsakerna var en förväntan om att myndighetsansvaret för alltför lång tid vid handläggning av skilda myndighetsbeslut ska framgå tydligare – kampen mot Krångel-Sverige rymmer många aspekter, snabbhet, tydlighet, kvalitet, rättssäkerhet.

Myndigheter träffar oerhört många beslut, i allt från för vanliga medborgare svårbegripliga frågor till vanliga beskattningsbeslut.

Vissa myndighetsbeslut kräver förvisso omfattande utredning och noggrannhet med ibland konsekvensanalyser, intressekonflikter kräver ofta diskuterande avvägningar och därmed villkorade beslut, andra är mycket rutinartade som många tillståndsbeslut.

Inom rättsområdet liksom på det sociala området är det särskilt viktigt att mänskliga hänsyn vägs in i besluten; olika bevekelsegrunder leder nästan alltid fram till att beslut med god kvalitet tar olika lång tid att fatta. Felaktiga beslut får ofta svåröverskådliga och ödesdigra följer för den enskilde.

(Däremot förväntar vi oss att polisen, brandkåren och ambulansen ska komma genast när behovet uppstår; dröjsmål blir ödesdigra.)

Men gemensamt för dem som önskar ett myndighetsbeslut är att beskedet ska komma snabbt – eller i alla fall inom en tidsrymd som är förutsebar.

Många myndigheter, låt mig nämna Skatteverket och Tullverket, har också mycket framgångsrikt utvecklat sin service gentemot medborgarna, med 24-timmarsservice som mål. Inom hela myndighetssfären finns olika ambitioner, inte minst på kommun- och landstingsnivå.

Men det verkliga problemet, som de flesta vanliga medborgare upplevt, är väntan på besked: oftast vet man inte alls hur lång tid ett beslut kan ta och när det väl kommer har man inte sällan mycket kort tid på sig att överklaga, typfallet är skattebeslut som kan ha legat månader och ibland år men där svaranden ombeds att komma in med synpunkter inom åtta dagar eller liknande. Det kunskapsunderläge som den enskilde nästan alltid befinner sig i bidrar till att generera misstro mot myndigheterna.

Men allvarligast är att tidsutdräkten i beslut ofta påverkar vilka beslut den enskilde eller ett företag kommer att träffa. En sak är hur läget var när ansökan ingavs, en helt annan verklighet kan föreligga när beslut kommer månader eller år senare.

Detta aktualiserar myndighetsansvar vid oskäligt dröjsmål att lämna besked, eller att lämna besked om när beslut kan väntas.

Jag är av den uppfattningen att ökat förtroende för såväl politiker som myndigheter kräver en mycket mer serviceinriktad attityd och att oskäligt dröjsmål inte accepteras utan blir föremål för klander eller ekonomisk restriktion för myndighetens del.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående ställa dessa två frågor till statsministern:

1. Vilka åtgärder avser statsministern att vidta för att medborgarna ska slippa att vänta oskäligt lång tid på myndighetsbeslut?

2. Vilka åtgärder avser statsministern att vidta för att myndighetsansvaret vid oskäligt långa väntetider på myndighetsbeslut tydligt ska framgå?