den 30 maj
Interpellation
2006/07:622 Kirunasvenskarnas öden
av Gunnar
Andrén (fp)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
Det
finns få saker som väcker fler och hetare känslor än omprövning av den egna
historien. Förtigandets väg är ofta bekväm, sanningen brutal. Det gäller för både
regeringar, enskilda medborgargrupper och politiska organisationer.
Vad vi
nu ser runt om i Europa är hur diskussionen om vad som verkligen hände under
andra världskriget i olika länder är intensiv, inte minst mot bakgrund av att många
befolkningsgrupper av skäl som inte tål dagens ljus allierade sig på ett sätt
som gjorde att de mänskliga rättigheterna inte värderades högre än det papper
de präntats ned på.
Det är
alltid en skyldighet för demokrater och demokratier att ha en öppen attityd
till den egna historien, såväl helheten som delar.
Upptäckten
av den år 1952 över Östersjön nedskjutna svenska DC 3:an väckte för några
år sedan berättigad uppmärksamhet. Under mer än 50 år kunde ingen berätta eller
bevisa vad som var sant beträffande vad som skett. Orsaken är enkel – och
brutal. Det kommunistiska Sovjetunionen (1917–1990) var ingen möjlig
samtalspartner, sanningen var omöjlig att spåra.
Historieskrivningen
var under mer än sju decennier politiskt styrd och tillrättalagd för att passa
makthavarna i Moskva. På samma sätt kunde diplomaten Raoul Wallenbergs öde
efter försvinnandet i Budapest 1945 inte klarläggas förrän Sovjetstaten
förintades av inre spänningar.
Båda
dessa händelser spelade på sin tid stor roll i vårt land för bilden av vår
store granne i öster. Sveriges utrikespolitik påverkades. När sanningen nu,
bitvis och delvis, avslöjats, avslöjar detta i sin tur politisk förljugenhet,
diplomatiskt krypande och historisk desinformation.
Det är
i det här perspektivet man kan se bristen på engagemang för att reda ut vad som
hände vad jag och andra, efter en dossier i UD:s arkiv, vill kalla kirunasvenskarna.
DC 3:an och Raoul Wallenberg är inte de enda ouppklarade affärerna – de
till Sovjetunionen under första delen av 1900-alet utvandrade svenskarna har
också rätt att få en sanningsenlig beskrivning av vad som hände dem i deras nya
hemland.
Varför
har så få intresserat sig för sanningen om vad som hände kirunasvenskarna? De
voro svenskar också de, om än avrättade i främmande land. Det är en fläck på
Sveriges baner att så litet intresse genom åren visats deras öde.
Varför
har så litet forsknings- och samhällspolitiskt intresse visats dessa våra
medborgare? Finns det ännu okända skäl att dölja vad som inträffade? Har
politiska partier ett sådant intresse? Svenska staten? Ryssland? Den svenska
diplomatin?
Oavsett
hur det förhåller sig är det mycket otillfredsställande att inte långt större
forskningsintresse visats de svenskar som gav sig i väg för att aldrig
återvända. Det är bakgrunden till denna interpellation.
Kirunasvenskarnas
öden är värda att berätta, deras tragiska öde gör det om möjligt än angelägnare
att göra så. Låt mig samtidigt påpeka att år 1944, efter att ha varit
internerade på olika håll i Sverige men i huvudsak i Västmanland – namnet
Ryssvägen i Skinnskattebergs kommun minner ännu om vad som hände – deporterades
den 12 oktober 1944 ca 900 ryska soldater via Gävle till dåvarande
Sovjetunionen.
Genom
intensivt forskningsarbete har journalisten Hans Lundgren, verksam vid Upsala
Nya Tidning, bland annat genom en större artikelserie 2001 kartlagt vad som
hände dessa i Sverige internerade ryska soldater. Därtill kommer naturligtvis
1946 den väldokumenterade utlämningen till dåvarande Sovjetunionen av 148
balter som varit i tysk krigstjänst. Det kan finnas skäl att i andra sammanhang
återkomma till dessa händelser.
I denna
interpellation är det en annan fråga som står i centrum, en historisk men ännu
outklarad och outforskad företeelse där många enskilda och i huvudsak okända
människor endera fick plikta med sina liv eller i bästa fall bara se sin
ungdoms bästa drömmar förvandlas till en mardröm i annat land utan att någon i
hemlandet Sverige brydde sig.
Kirunasvenskarnas
öden är en del i ett historiskt skeende som kräver både forskning och
återupprättelse av människor, varav ett fåtal ännu lever.
Låt mig
beskriva den ideologiska bakgrunden och brutala verkligheten.
Under
1920- och 1930-talen reste ett betydande antal svenskar till dåvarande
Sovjetunionen, både från Stockholm och från andra orter i södra Sverige men
framför allt från Norrbotten. De utresande har därför ofta kommit att benämnas kirunasvenskarna.
De reste i huvudsak av ideologiska skäl. Sovjetunionen framställdes, i de
kretsar där arbetskraft värvades till Sovjetunionen, som ett socialistiskt
lyckorike där socialismen skulle byggas och kommunismen förverkligas. Praktiskt
taget alla resande var övertygade svenska kommunister. De fick ideologiskt stöd
av dåtidens svenska kommunister.
Verkligheten
som dessa utvandrare mötte blev brutalt svart – och blodröd. Många, i själva
verket flertalet, kom att möta döden i Sovjetunionen, ytterst få kom någonsin
åter till Sverige. De flesta mötte döden på grund av sjukdomar eller dåliga
levnadsförhållanden, andra – dokumentationen är som lätt inses ofullständig –
mötte döden genom skenrättegångar och exekutioner.
För
Sveriges del handlar det enligt min mening om ett hål i vår historia. Även om
man kanske inte bör kalla det mörkläggning är historien mörk – och denna mörka
del måste nu belysas, praktiskt och ideologiskt.
Ett
möjligt sätt vore enligt min mening att låta detta ske genom projektet Levande
historia, hittills mest inriktat på mycket allvarliga mänskliga förbrytelser
under andra världskriget, mindre på enskilda svenskars öden under första delen
av 1900-talet.
Den
tidigare inrikespolitiska journalisten på Dagens Nyheter, Kaa Eneberg, har
gjort ett pionjärarbete genom privat forskning som 1999 resulterade i de första
mycket uppmärksammade artiklarna om svenskarnas tragiska öden i Sovjetunionen,
och hösten 2000 i boken Tvingade till tystnad (Hjalmarson och
Högberg, Stockholm 2000).
Dåvarande
statsrådet och chefen för Kulturdepartementet Marita Ulvskog (s) lovade i
sammanhanget att nu skulle tidigare ovända stenar i fråga om svenskarnas öden
vändas. Dessvärre har de goda ambitionerna inte följts av konkreta åtgärder.
Också
Vänsterpartiet, tidigare Sveriges kommunistiska parti och däremellan
Vänsterpartiet kommunisterna, lovade i högstämda ordalag att gräva i sin egen
historia. Låt mig konstatera att den högtidliga retorik som hördes vid den
tiden inte följts av minsta synliga resultat vare sig ideologiskt eller
forskningsmässigt.
Vänsterpartiets
ledning, i dag säkert präglad av höga demokratiska ideal, är – som tidigare –
handlingsförlamad när det gäller partiets tidiga ideologiska ogärningar och
föredrar att så snart fara hotar sticka huvudet i sanden, att vara totalt
passiv inför varje tänkbar uppgörelse med partiets historia.
Förtigandet
av sanningen, väl illustrerad genom omskrivningar av brev där både de tidigare
och den nuvarande partiordföranden i Vänsterpartiet, Lars Werner, Gudrun
Schyman och Lars Ohly, varit inblandade utgör talande illustrationer till
detta. Problemen med sanningen har väl skildrats i ett tv-program av redaktör
Jan Josefsson i programserien Uppdrag granskning i Sveriges television hösten
2004.
Journalisten
Kaa Eneberg har intensivt arbetat med kartläggning av så många som möjligt av
de avresta svenskarnas öden i Stalins Sovjetunionen. I boken Förnekelsens
barn (2003) konstaterade hon att ӊnnu har ingen svensk forskare
tagit itu med detta ’svarta hål’”. Hon säger: Jag kan bara beklaga att mitt
journalistiska arbete, som väckt stort intresse, ännu inte lockat till professionellt
forskningsarbete.
Detta
vetenskapliga tillkortakommande har lett till att alla de frågetecken om den
nedtystade emigrationen som väcktes genom DN-artiklarna förblivit obesvarade.
Vi vet i dag, åtta år efter de första avslöjandena i Dagens Nyheter, inte mer
om omfattningen av emigrationen, om antalet arkebuserade eller ens hur många
svenskar som återvände hem än vad som redovisades då eller i Enebergs
kompletterande bokutgåvor.
Eneberg
fann att 33 svenskar avrättats i 1930-talets Stalinland – och att minst 45
fortfarande är ”bara försvunna”. Källan är i samtliga de 33 klarlagda fallen
den sovjetiska så kallade säkerhetstjänsten NKVD:s arkiv. Eneberg har genom
studium av dessa tidigare hemliga arkiv funnit att de slutat sina dagar efter
att ha anklagats för att vara ”sovjetfiender”.
Det
finns skäl att tro att de ovan nämnda 45 ännu försvunna svenskarna mött samma
öde som de 33 som hittats i arkiven: De slutade i en massgrav med en kula i
nacken, flertalet i Karelens tallbevuxna grusåsar åren 1937–1939.
Den
bristande forskningen kan komma att resultera i – eftersom åren går – inte bara
att värdefull förstahandsinformation från fåtalet ännu kvarlevande resenärer
eller deras barn går förlorad utan också i något som har likheter med historisk
skandal.
Därför
måste enligt min mening Enebergs hittills privata forskningsprojekt få
omfattande vetenskapligt stöd, både i vårt land och inte minst i de sovjetiska
arkiv som redan finns tillgängliga eller kan komma att öppnas.
En
mycket angelägen forskningsuppgift är att klarlägga, om det är möjligt, vad som
hände de svenskar eller anhöriga som under de aktuella åren, uppenbarligen
huvudsakligen förgäves, sökte stöd hos Sveriges ambassad i Moskva. Fortfarande
finns diplomater som var verksamma vid Sveriges ambassad i Moskva i början av
1940-talet i livet och kan tillfrågas – även om åren naturligtvis gått och
minnen försvinner kan det finnas värdefulla detaljer att tillföra historien.
Jag har
i annat sammanhang aktualiserat att en officiell undersökning om vilka dokument
som kan finnas från denna tid bör göras. Att vänta är att undandra historien
värdefullt källmaterial. Ännu levande kan minnas.
Det
tycks fortfarande bara vara Kaa Eneberg som med rysk hjälp letar efter svenskar
i den en gång så fruktade sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s olika
redovisningar. I sin senaste – fler lär komma – bok skriver hon att ”flera unga
forskare har hört av sig och förvånats över bristen på samlad historieskrivning
men tydligen lagt sina egna uppsatsplaner på is tills vidare”. ”Forskningen är
definitivt lågprioriterad.”
Den
historiska skandalen väntar enligt min mening bak nästa hörn. Men inte ens
tidens gång kan utplåna en annan tids ideologiska ogärningar.
Det är
värt att notera att forskningsarbeten utgivits i våra grannländer. I Norge
utkom 2001 journalisten Morten Jentoft med boken De som dro östover
(Gyldendal, utgivningen bekostad delvis av norska UD) om norska kommunisters
öden på Kolahalvön.
I
Finland har åtskilliga böcker om Rysslandsfarare och deras öden utgivits.
Emigrantinstitutet i Åbo, statligt finansierat, bekostade 2001 utgivningen av
den karelska journalisten Eila Lahti-Argutinas andra bok om finska terroroffer
(Olimme joukko vieras vaan – Vi var bara en skara främlingar).
Dåvarande
statsrådet Ulvskog talade våren 2001 i en riksdagsdebatt om vikten av att
forskning om kommunismens historia nu kommer i gång även i Sverige. Bakgrunden
torde bland annat ha varit att flera böcker av fransmannen Stéphane Courtoise,
exempelvis Kommunismens
svarta bok (svensk översättning Bokförlaget DN 1999 av Le livre noire
du communisme, Paris 1997) då hade kommit ut i Sverige och väckt insikten om
behovet av en granskning av den svenska kommunismens historia.
Vetenskapsrådet
fördelade för några år sedan, 2002, bland annat mot bakgrund av statsrådet
Ulvskogs riksdagsuttalanden drygt nio miljoner kronor, särskilt öronmärkta,
till sju vetenskapliga treårsprojekt för att studera ”kommunistiska regimer”.
Men dessvärre hade bara några få kopplingar till Sverige, däribland
medieforskaren Göran Leths studie om den svenska nyhetsförmedlingen i Sverige
på 1930-talet, redovisat tillsammans med Ester Pollack under rubriken ”Varför
teg den svenska pressen?” i publikationen Arbetarhistoria 4:2001
(Arbetarrörelsens arkiv).
I
Sverige har emellertid inga grundläggande forskningsprojekt kommit att riktas
mot kirunasvenskarnas öden. Det är uppseendeväckande och, enligt min mening,
mycket allvarligt. Därigenom förtigs en viktig del i svensk modern historia.
Den
ideologiska uppgörelsen – från 2001 och framåt – med kommunismen och
Stalinterrorn går trögt i Sverige. Nyligen har kommit bevis på att kunskaperna
om vad som hände i och kring dåvarande Sovjetunionen bland dagens unga svenskar
är mycket rudimentära.
Ett mer
konkret exempel på den avstannade ideologiska uppgörelsen är hur den planerade
minnesplaketten över Rysslandsfararna som riksdagsledamöter (s) från Norrbotten
ville ha 2001 i Kiruna inte finns uppsatt ännu. Projektet är lika dött som
många av de svenskar som utvandrade.
Vänsterpartiets
roll i sammanhanget är värd ett särskilt studium – och forskningsklarlägganden.
Partiet och dess föregångare har enligt Eneberg ”inte visat minsta intresse för
att hjälpa till att belysa detta sorgliga kapitel i svensk historia”. Varför?
Varför
vill eller orkar det enligt egen uppfattning så demokratiskt trovärdiga Vänsterpartiet
inte ifrågasätta den gamla lojaliteten med centrala direktiv?
Det
intressanta är ju att partiet tystnaden till trots har hjälpt några partivänner
som drabbades av Stalins terror att komma tillbaka till Sverige, dock har det
inte i något känt fall gällt utresta kirunasvenskar. Liken i garderoben finns
kvar.
En
intressant utrikespolitisk aspekt gäller Sveriges förhållande till
Sovjetunionen, i dag Ryssland. Har eftergivenhet mot den förr så militärt
mäktige grannen kommit att påverka också svensk historieforskning?
Professor
Gunnar Richardson i Skara, tidigare riksdagsledamot (fp), har på ett
förtjänstfullt sätt tagit sig an uppgiften att belysa svensk eftergiftspolitik
gentemot Nazityskland. Men fanns samma attityd, och kanske under mycket längre
tid, gentemot Stalins Sovjetunionen och därefter?
Att
diskutera ödet för svenskar som frivilligt eller under tvång blivit sovjetiska
medborgare skulle kunna komplicera den diplomatiska diskussionen. Det
resonemanget förekom ända in på 1990-talet. Det politiska samförståndet om att
inte irritera ryssarna bestod mycket länge.
Var
finns mer material om Sverigeemigranterna till Sovjet att hämta? Lars Björlin,
Södertörns högskola, konstaterade häromåret att det saknas så kallad grundforskning
att utgå från. Ett projekt som kan få betydelse för Sverige är den bearbetning
av den internationella partiorganisationen Kominterns arkiv (officiellt benämnt
Ryska statens arkiv för social och politisk historia) som den amerikanske
forskaren John Heynes arbetar med. Sverige deltar här via Riksarkivet. Av
intresse för oss är de 1 300 svenskar som finns i dessa arkiv som aktiva i den
kommunistiska rörelsen. Enligt Björlin är det inte endast kommunisters namn som
finns upptecknade.
I
Ryssland trycks numera oräkneliga dokument över dömda och arkebuserade
människor under terroråren 1937–1938. Under 2003 gavs bland annat ut en 600
sidor tjock bok om 13 000 offer enbart i Karelen – där, det bör påpekas,
också de flesta svenskarna mördades. I boken Pominaljnije Spiskij Karelij 1937–1938
(Listor
över avlidna i Karelen, Petrozavodsk 2002) har forskaren Jurij
Dmitrijev, Petrozavodsk, sammanställt mycket material av mördande karaktär. Det
märkliga är att denna forskning bekostats med offentliga medel i dagens
Ryssland.
Intresset
för historia, särskilt svensk historia, är större i vårt land än på många
decennier. Forskningen har via mängder av populärt skrivna böcker nått en bred
allmänhet. Den som vill veta kan finna mycket. Men de öden som de svenskar som
av ideologiska skäl emigrerade på 1920- och 1930-talen till Sovjetunionen gick
till mötes utgör en del av vår okända historia. De finns inte i våra
historieböcker – dessa många hundra, kanske tusen svenska arbetare som sökte
lyckan österut.
Men
visst finns mycket forskningsmaterial att arbeta med, inte minst personliga
intervjuer som arkivchefen Carl-Uno Hannu i Luleå gjorde på 1970-talet med
återvända svenskar, intervjuer som stannat i arkiven.
Varifrån
kommer begreppet kirunasvenskarna? Svaret är – som noterades i början av denna
interpellation – en UD-dossier. Det är emellertid ett vilseledande
samlingsbegrepp för den svenska arbetaremigrationen till Stalins Sovjetunionen.
De flesta kom visserligen från Norrbotten, ”men en mer systematisk inventering
än den jag själv är kapabel till” – skriver Eneberg – ”skulle redovisa stora
grupper även från andra industriområden än malmfälten”.
Många
kom i själva verket från Nacka och Tumba och industrier där, andra från
Småland. I svenska utflyttningslängder återfinns också större grupper från
sågverksområdena kring Sundsvall som Njurunda och från Hallstavik norr om
Norrtälje. Den historiska forskningsuppgiften är stor, källorna många,
möjligheterna närmast obegränsade – men det behövs stöd och ledning och
beprövade vetenskapliga forskningsmetoder.
Och det
är bråttom, bråttom!
Jag
vill mot bakgrund av ovanstående fråga utrikesminister Carl Bildt följande:
Vilka
åtgärder avser utrikesministern att vidta för att bringa historiskt ljus över
de öden som de så kallade kirunasvenskarna gick till mötes i dåvarande
Sovjetunionen?