den 30 maj

Interpellation

2006/07:616 Gränshinder

av Ann-Kristine Johansson (s)

till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)

Varje år flyttar eller pendlar mer än 40 000 människor mellan de nordiska länderna. Omkring 250 000 med nordiskt medborgarskap är bosatta i ett annat nordiskt land, och många kan vittna om att det, trots de omfattande nordiska avtalen, finns byråkratiska hinder som borde vara möjliga att lösa så att vi ännu lättare kan röra oss i Norden.

Gränshinder är negativa för både enskilda individer, företag och den nationella tillväxten. De hämmar rörligheten mellan de nordiska länderna och minskar således också möjligheten till en ökad integration. Risken finns att medborgarna kan hamna i orimliga och ohållbara situationer.

Trots ett långt samarbete mellan länderna återstår många gränshinder och det dyker ständigt upp nya. Det är dock positivt att de flesta politiker har identifierat gränshindersproblematiken som ett av de nordiska ländernas största problem. Att undanröja så många gränshinder som möjligt står dessutom högt upp på Nordiska rådets prioriteringslista.

I dagsläget bedrivs det konkreta arbetet för att hjälpa människor som drabbats av gränshinder i gränstrakterna av Sverige och Norge (Grensetjänsten), Sverige och Danmark (Øresunddirekt) samt Sverige och Finland (Haparanda–Tornio). Där hjälper man människor som på olika sätt råkat ut för problem när de av olika anledningar korsat gränserna mellan de nordiska länderna. De tre informationscentrumen ger också information till enskilda och företag.

I arbetet för att motverka gränshinder är arbetet som utförs i bland annat Grensetjänsten ett oerhört viktiga redskap. Där finns svensk och norsk personal i samma kontor med uppgift att ge information om de frågor som kan vara problematiska för företag och individer som har verksamhet i båda länderna. Behovet av en organisation som Grensetjänsten, dit personer, företag, myndigheter med flera kan vända sig och få råd och hjälp, är stort. Detsamma gäller för Grenserådet där myndigheter och organisationer sitter tillsammans och konkret löser gränshinder för både människor och företag. Samordningseffekterna av detta arbete har visat sig vara mycket positiva. Grenserådet har på många sätt ytterligare underlättat för de människor och företag som är drabbade av gränshindersproblematiken.

Nordiska rådet diskuterar i nuläget möjligheten att instifta en nordisk samordnare för gränshindersfrågor. Det ska vara en instans till vilken medborgare och företag kan vända sig när samspelet mellan de nordiska regelverken och lagarna inte fungerar och man drabbas av det som kallas gränshinder.

Detta är utan tvekan positivt. Men det kan inte vara den enda lösningen. Det arbete som pågår i Morokulien och Malmö och Haparanda får inte nedprioriteras. Det behövs samordning av kontoren där den konkreta gränshindersproblematiken hanteras. Samordningen möjliggör utbyte av erfarenheter och kunskap vilket gör att verksamheten kan bli ännu bättre.

Det är nödvändigt att centrumens arbete får tillräckligt med resurser så att de kan fortsätta sitt viktiga arbete. För att de ska kunna genomföra sitt arbete på ett effektivt sätt krävs en långsiktig planering och det i sin tur kräver en långsiktig finansiering.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till Cristina Husmark Pehrsson:

På vilka sätt kommer statsrådet att arbeta för att säkerställa en långsiktig finansiering för Grensetjänsten?

Hur kommer statsrådet att verka för att arbetet mot gränshinder inom Norden kommer att intensifieras?

På vilka sätt kommer statsrådet att verka för att en ökad samordning sker när det gäller arbetet mot gränshinder i Sverige?