den 29 maj

Interpellation

2006/07:610 Äldre med psykossjukdom

av Elina Linna (v)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

I dagens debatt om psykiatrin har fokus fästs på våld, psykiskt sjuka lagöverträdare och unga människor med psykisk ohälsa. Det är viktiga målgrupper vars behov under lång tid varit eftersatta. Men det är viktigt att vi inte får ett alltför enögt perspektiv så att utsatta grupper ställs mot andra utsatta grupper då det riskerar att förskjuta problemet på ett olyckligt sätt.

Äldre personer med psykisk ohälsa, i synnerhet de med psykossjukdom, är en i de flesta avseenden osynliggjord och marginaliserad grupp. Äldreomsorgen upplever ofta att man saknar tillräcklig kompetens, och psykiatrin har inte sällan släppt gruppen efter att de fyllt 65 år. I denna grupp finns det personer som under många år har fått en tung medicinering och har eftersatt fysisk hälsa.

En av det fåtal studier som gjorts visar att det finns en förtida dödlighet. Bland äldre med en psykossjukdom återfinns också de som under 1940–1970-talet genomgått lobotomi, insulinbehandlingar och andra i dag, förhoppningsvis, utrangerade behandlingar. Det är behandlingar som kan ha fått stora konsekvenser för hälsan. Vi vet väldigt lite om hur denna grupps livssituation ser ut.

Vänsterpartiet har under många år motionerat om att regeringen borde tillsätta en utredning för att undersöka hur personer som genomgått lobotomi lever samt om möjligheten att utbetala ersättning motsvarande den ersättning som utbetalats till offer för tvångssterilisering. Tyvärr kan vi konstatera att trots många enskilda riksdagsledamöters engagemang, även i den borgerliga alliansen, har detta inte hörsammats.

Att psykisk ohälsa hos äldre inte är en liten andel av psykiatrin visar kartläggningar gjorda både i USA, England och Sverige. Det finns studier som visat att ca 15 procent av alla äldre över 65 år någon gång drabbas av depression och att 4,7 procent av 85-åringar boende i Göteborg uppvisade psykotiska symtom.

Det ställer krav på både primärvården, akutsjukvården, geriatriken och äldreomsorgen eftersom symtomatologin hos äldre skiljer sig från yngres. Därutöver visar studier att det är fler äldre som begår självmord men att yngre har en högre andel självmordsförsök. Äldres hälsotillstånd är också mer komplext genom ökad samsjuklighet vilket kräver att både kropp och själ kan behandlas samtidigt.

Trots dessa höga siffror om andelen äldre med psykisk ohälsa saknas det i dag både forskning och resurser för att möta dessa behov. I hög utsträckning är det personal inom hemtjänsten som får försöka tillgodose behoven utan att de själva får det stöd eller den kompetensutveckling som är nödvändig för att adekvat möta de äldres behov.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om äldre med psykisk ohälsa, särskilt dem med psykossjukdom?

2. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om de lobotomerades livssituation och behov i dag?

3. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att utreda förutsättningar för en ersättning till dem som drabbats av skador på grund av lobotomering?