den 29 maj
Interpellation
2006/07:610 Äldre med psykossjukdom
av Elina Linna
(v)
till
socialminister Göran Hägglund (kd)
I
dagens debatt om psykiatrin har fokus fästs på våld, psykiskt sjuka
lagöverträdare och unga människor med psykisk ohälsa. Det är viktiga målgrupper
vars behov under lång tid varit eftersatta. Men det är viktigt att vi inte får
ett alltför enögt perspektiv så att utsatta grupper ställs mot andra utsatta
grupper då det riskerar att förskjuta problemet på ett olyckligt sätt.
Äldre
personer med psykisk ohälsa, i synnerhet de med psykossjukdom, är en i de
flesta avseenden osynliggjord och marginaliserad grupp. Äldreomsorgen upplever
ofta att man saknar tillräcklig kompetens, och psykiatrin har inte sällan
släppt gruppen efter att de fyllt 65 år. I denna grupp finns det personer som
under många år har fått en tung medicinering och har eftersatt fysisk hälsa.
En av
det fåtal studier som gjorts visar att det finns en förtida dödlighet. Bland
äldre med en psykossjukdom återfinns också de som under 1940–1970-talet
genomgått lobotomi, insulinbehandlingar och andra i dag, förhoppningsvis,
utrangerade behandlingar. Det är behandlingar som kan ha fått stora
konsekvenser för hälsan. Vi vet väldigt lite om hur denna grupps livssituation
ser ut.
Vänsterpartiet
har under många år motionerat om att regeringen borde tillsätta en utredning
för att undersöka hur personer som genomgått lobotomi lever samt om möjligheten
att utbetala ersättning motsvarande den ersättning som utbetalats till offer
för tvångssterilisering. Tyvärr kan vi konstatera att trots många enskilda
riksdagsledamöters engagemang, även i den borgerliga alliansen, har detta inte
hörsammats.
Att
psykisk ohälsa hos äldre inte är en liten andel av psykiatrin visar
kartläggningar gjorda både i USA, England och Sverige. Det finns studier som
visat att ca 15 procent av alla äldre över 65 år någon gång drabbas av depression
och att 4,7 procent av 85-åringar boende i Göteborg uppvisade psykotiska
symtom.
Det
ställer krav på både primärvården, akutsjukvården, geriatriken och
äldreomsorgen eftersom symtomatologin hos äldre skiljer sig från yngres.
Därutöver visar studier att det är fler äldre som begår självmord men att yngre
har en högre andel självmordsförsök. Äldres hälsotillstånd är också mer
komplext genom ökad samsjuklighet vilket kräver att både kropp och själ kan
behandlas samtidigt.
Trots
dessa höga siffror om andelen äldre med psykisk ohälsa saknas det i dag både
forskning och resurser för att möta dessa behov. I hög utsträckning är det
personal inom hemtjänsten som får försöka tillgodose behoven utan att de själva
får det stöd eller den kompetensutveckling som är nödvändig för att adekvat
möta de äldres behov.
Mot
bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för
att öka kunskapen om äldre med psykisk ohälsa, särskilt dem med psykossjukdom?
2. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för
att öka kunskapen om de lobotomerades livssituation och behov i dag?
3. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att
utreda förutsättningar för en ersättning till dem som drabbats av skador på
grund av lobotomering?