den 24 maj
Interpellation
2006/07:560 Våld mot missbrukande kvinnor
av Eva Olofsson
(v)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
När
det gäller stöd till och behandling av människor med missbruksproblem är männen
norm. De är det i kraft av att männen utgör majoriteten av människor som har
tunga missbruksproblem, men också utifrån att de villkor kvinnor respektive män
har i dagens Sverige självklart också avspeglas bland män och kvinnor med
missbruksproblem. Att använda alkohol och droger är mer skuld- och skambelagt
för kvinnor än för män. Kvinnor förväntas ta och klara av ansvaret för barn och
familj. Kvinnor förväntas i högre grad än män stötta en partner med problem.
I
Mobilisering mot narkotikas(MOB) rapport Mäns våld mot missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott
bland andra gör forskaren Karin Trulsson en översikt av norsk och
internationell forskning vad gäller könsaspekter och missbruk. Trulsson
konstaterar att fler kvinnor än män talar om problem i uppväxtmiljön och
familjerelationer. Fler kvinnor än män har varit utsatta för sexuella övergrepp
under uppväxttiden och drabbas i högre utsträckning av depressioner och gör
fler självmordsförsök. Kvinnorna har vidare en större överdödlighet jämfört med
de missbrukande männen. En viktig slutsats i sammanställningen är att samhället
är mer uttalat fördömande av kvinnors missbruk vilket leder till större
stigmatisering och fler psykiska problem bland missbrukande kvinnor än män.
Missbrukande kvinnor lever i större utsträckning med en missbrukande partner,
förlorar fortare sin icke missbrukande partner och har mindre stöd i
parförhållanden och av föräldrar än vad män har. Kvinnor har en större barriär
mot att söka hjälp på grund av skammen, sämre erbjudanden om socialt stöd och
många gånger en rädsla att deras barn ska bli omhändertagna.
Missbrukande
kvinnor utsätts i hög grad för mäns våld enligt MOB:s rapport. Av 102 kvinnor
som har kontakt med missbruksenheter i Stockholm, Göteborg och Malmö hade 92
procent utsatts för övergrepp i vuxen ålder, oftast av en tidigare partner. De
senaste två åren hade 84 procent utsatts för våld. Det handlar oftast om
upprepat och grovt våld. Trots det är stödet till dessa kvinnor många gånger
obefintligt. De är inte heller några ”perfekta brottsoffer” utan möts ofta av
attityden att de ”får räkna med att utsättas för våld och sexuella övergrepp i
de miljöer de vistas”. Därför ställer man krav på att kvinnan först slutar med
missbruket innan hon får skydd och stöd mot våldet.
Det är
viktigt att påpeka att det finns fler likheter än olikheter mellan missbrukande
och icke missbrukande kvinnor som utsätts för mäns våld. Det handlar om makt
och kontroll, om att kvinnan isoleras och om kvinnans skuld och skam över att
ha blivit slagen. Svårigheten att lämna mannen är likartad liksom att kvinnorna
lägger skulden på sig själva och bagatelliserar männens våld. Men för kvinnor
med missbruksproblem tillkommer ett större beroende av den misshandlande mannen
på grund av missbruket och avsaknad av någon annanstans att ta vägen.
Kvinnojourerna kan inte heller ta emot berusade och påtända kvinnor. Kvinnorna
med det största skydds- och hjälpbehovet får det sämsta stödet.
För att
förbättra omhändertagandet av missbrukande kvinnor som utsätts för våld behövs
genuskunskap i missbruksvården, socialtjänsten och sjukvården. Det behövs
kunskap om mäns våld mot kvinnor och det behövs en vårdkedja för kvinnor
utifrån deras villkor.
Jag
vill mot den bakgrunden fråga ansvariga statsrådet Maria Larsson:
1. Är statsrådet beredd att verka för att pengar
avsätts för utbildning om mäns våld mot kvinnor med missbruksproblem inom
missbruksverksamhet, övrig socialtjänst och hälso- och sjukvården?
2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta
för att säkra att dessa kvinnor får samma skydd och stöd som andra våldsutsatta
kvinnor, även om de inte klarar av att avsluta sitt missbruk?
3. Kommer statsrådet att vidta några åtgärder för
att stimulera utbyggnaden av könsseparat avgiftning och behandling?