den 24 maj

Interpellation

2006/07:560 Våld mot missbrukande kvinnor

av Eva Olofsson (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

När det gäller stöd till och behandling av människor med missbruksproblem är männen norm. De är det i kraft av att männen utgör majoriteten av människor som har tunga missbruksproblem, men också utifrån att de villkor kvinnor respektive män har i dagens Sverige självklart också avspeglas bland män och kvinnor med missbruksproblem. Att använda alkohol och droger är mer skuld- och skambelagt för kvinnor än för män. Kvinnor förväntas ta och klara av ansvaret för barn och familj. Kvinnor förväntas i högre grad än män stötta en partner med problem.

I Mobilisering mot narkotikas(MOB) rapport Mäns våld mot missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott bland andra gör forskaren Karin Trulsson en översikt av norsk och internationell forskning vad gäller könsaspekter och missbruk. Trulsson konstaterar att fler kvinnor än män talar om problem i uppväxtmiljön och familjerelationer. Fler kvinnor än män har varit utsatta för sexuella övergrepp under uppväxttiden och drabbas i högre utsträckning av depressioner och gör fler självmordsförsök. Kvinnorna har vidare en större överdödlighet jämfört med de missbrukande männen. En viktig slutsats i sammanställningen är att samhället är mer uttalat fördömande av kvinnors missbruk vilket leder till större stigmatisering och fler psykiska problem bland missbrukande kvinnor än män. Missbrukande kvinnor lever i större utsträckning med en missbrukande partner, förlorar fortare sin icke missbrukande partner och har mindre stöd i parförhållanden och av föräldrar än vad män har. Kvinnor har en större barriär mot att söka hjälp på grund av skammen, sämre erbjudanden om socialt stöd och många gånger en rädsla att deras barn ska bli omhändertagna.

Missbrukande kvinnor utsätts i hög grad för mäns våld enligt MOB:s rapport. Av 102 kvinnor som har kontakt med missbruksenheter i Stockholm, Göteborg och Malmö hade 92 procent utsatts för övergrepp i vuxen ålder, oftast av en tidigare partner. De senaste två åren hade 84 procent utsatts för våld. Det handlar oftast om upprepat och grovt våld. Trots det är stödet till dessa kvinnor många gånger obefintligt. De är inte heller några ”perfekta brottsoffer” utan möts ofta av attityden att de ”får räkna med att utsättas för våld och sexuella övergrepp i de miljöer de vistas”. Därför ställer man krav på att kvinnan först slutar med missbruket innan hon får skydd och stöd mot våldet.

Det är viktigt att påpeka att det finns fler likheter än olikheter mellan missbrukande och icke missbrukande kvinnor som utsätts för mäns våld. Det handlar om makt och kontroll, om att kvinnan isoleras och om kvinnans skuld och skam över att ha blivit slagen. Svårigheten att lämna mannen är likartad liksom att kvinnorna lägger skulden på sig själva och bagatelliserar männens våld. Men för kvinnor med missbruksproblem tillkommer ett större beroende av den misshandlande mannen på grund av missbruket och avsaknad av någon annanstans att ta vägen. Kvinnojourerna kan inte heller ta emot berusade och påtända kvinnor. Kvinnorna med det största skydds- och hjälpbehovet får det sämsta stödet.

För att förbättra omhändertagandet av missbrukande kvinnor som utsätts för våld behövs genuskunskap i missbruksvården, socialtjänsten och sjukvården. Det behövs kunskap om mäns våld mot kvinnor och det behövs en vårdkedja för kvinnor utifrån deras villkor.

Jag vill mot den bakgrunden fråga ansvariga statsrådet Maria Larsson:

1. Är statsrådet beredd att verka för att pengar avsätts för utbildning om mäns våld mot kvinnor med missbruksproblem inom missbruksverksamhet, övrig socialtjänst och hälso- och sjukvården?

2. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att säkra att dessa kvinnor får samma skydd och stöd som andra våldsutsatta kvinnor, även om de inte klarar av att avsluta sitt missbruk?

3. Kommer statsrådet att vidta några åtgärder för att stimulera utbyggnaden av könsseparat avgiftning och behandling?