den 26 april
Interpellation
2006/07:493 Regeringens linje inför omförhandlingarna av
EU-konstitutionen
av Max
Andersson (mp)
till
statsrådet Cecilia Malmström (fp)
Mycket
tyder på att EU kommer att försöka omförhandla EU-konstitutionen nu under
våren. Det tyska ordförandeskapets mål verkar vara att de förändringar som görs
ska vara rent kosmetiska och att ingenting ska ändras i sak. Ett exempel på
förslag som diskuteras är att stryka den paragraf som fastslår EU:s nationella
symboler som EU-flagga och Europahymn.
Jag är
medveten om att den svenska regeringen stöder Tyskland i dess försök att
paketera om EU-konstitutionen utan att förändra dess innehåll. Men det verkar
inte sannolikt att väljarna i länder som redan röstat nej till
EU-konstitutionen kommer att acceptera att man erbjuds samma sak en gång till.
Det verkar inte heller troligt att Tjeckien och Storbritannien skulle ställa
upp på det liggande förslaget. Det troliga är därför att det kommer att bli
förhandlingar om substantiella förändringar. Jag betvivlar visserligen att det
kommer att bli så stora omförhandlingar som Miljöpartiet de gröna önskar, men
sannolikt kommer det att uppstå ett visst förhandlingsutrymme.
Miljöpartiet
förespråkar en folkomröstning om det kommande fördraget och vill se en ordentlig
omförhandling av EU-konstitutionen från grunden. Men även om förhandlingarna
inte blir så långtgående som vi skulle önska finns det många frågor som Sverige
borde kunna driva.
Det
vore intressant att veta hur regeringen har för avsikt att ställa sig, om det i
stället för en enkel ompaketering av EU-konstitutionen blir fråga om verkliga
omförhandlingar där det finns möjlighet att förbättra innehållet i det liggande
förslaget.
En
viktig fråga som jag hoppas att regeringen agerar i är frågan om ett gemensamt
EU-försvar. Om vi vill bevara vår handlingsfrihet i framtiden kan vi inte gå
med på ett principbeslut om att det ska skapas ett EU-försvar, vilket ingår i
paragraf 41.2 i förslaget till EU-konstitution. Det förslaget måste bort, och
ett skickligt agerande från regeringens sida borde kunna åstadkomma detta.
Artikel
41.3 i det liggande förslaget innehåller formuleringen ”Medlemsstaterna skall
åta sig att gradvis förbättra sin militära förmåga”, vilket i praktiken innebär
att man skriver in ett förbud mot nedrustning i EU:s grundlagar. Det vore en
dålig politik och det hör definitivt inte hemma i en grundlag.
Under
förhandlingarna om EU-konstitutionen uttalade sig samtliga partier i Sveriges
riksdag, med undantag av Socialdemokraterna, emot förslaget om en EU-president.
Om det uppstår ett läge i förhandlingarna då det finns möjlighet att nå
framgång i frågan bör Sverige agera.
Under
förhandlingarna uttalade sig den svenska riksdagen för att varje medlemsland i
EU skulle ha en egen ledamot i EU-kommissionen. Den linjen vann tyvärr inte
framgång när förslaget till EU-konstitution togs fram, men de farhågor som
fanns på den tiden om att kommissionen skulle bli för stor för att fungera
effektivt efter utvidgningen har inte besannats. Det kan vara läge att ta upp
frågan igen.
EG-domstolen
har historiskt sett utvidgat EU:s makt på medlemsstaternas bekostnad genom
kreativa tolkningar av fördragen. Det beteendet har vid olika tillfällen väckt
stor irritation bland medlemsstaterna, och nu vid omförhandlingen av EU-konstitutionen
borde det vara möjligt att få in nya skrivningar i fördragen för att tygla den
tendensen.
Mina
frågor till statsrådet är:
Avser statsrådet
att driva att artikel 41.2, som fastslår att EU ska skaffa sig ett gemensamt
försvar, ska ändras?
Avser statsrådet
att verka för en strykning i den föreslagna artikel 41.3 om att ”medlemsstaterna
skall åta sig att gradvis förbättra sin militära förmåga”?
Avser statsrådet,
om tillfälle uppstår, att driva att förslaget om en EU-president ska strykas?
Avser statsrådet,
om tillfälle uppstår, att driva att varje medlemsstat ska få behålla var sin
ledamot i EU-kommissionen?
Avser statsrådet
att verka för att det skrivs in nya paragrafer i fördragen som motverkar
EG-domstolens tendens att utvidga EU:s makt på medlemsstaternas bekostnad genom
kreativa tolkningar av fördragen?