den 26 april

Interpellation

2006/07:493 Regeringens linje inför omförhandlingarna av EU-konstitutionen

av Max Andersson (mp)

till statsrådet Cecilia Malmström (fp)

Mycket tyder på att EU kommer att försöka omförhandla EU-konstitutionen nu under våren. Det tyska ordförandeskapets mål verkar vara att de förändringar som görs ska vara rent kosmetiska och att ingenting ska ändras i sak. Ett exempel på förslag som diskuteras är att stryka den paragraf som fastslår EU:s nationella symboler som EU-flagga och Europahymn.

Jag är medveten om att den svenska regeringen stöder Tyskland i dess försök att paketera om EU-konstitutionen utan att förändra dess innehåll. Men det verkar inte sannolikt att väljarna i länder som redan röstat nej till EU-konstitutionen kommer att acceptera att man erbjuds samma sak en gång till. Det verkar inte heller troligt att Tjeckien och Storbritannien skulle ställa upp på det liggande förslaget. Det troliga är därför att det kommer att bli förhandlingar om substantiella förändringar. Jag betvivlar visserligen att det kommer att bli så stora omförhandlingar som Miljöpartiet de gröna önskar, men sannolikt kommer det att uppstå ett visst förhandlingsutrymme.

Miljöpartiet förespråkar en folkomröstning om det kommande fördraget och vill se en ordentlig omförhandling av EU-konstitutionen från grunden. Men även om förhandlingarna inte blir så långtgående som vi skulle önska finns det många frågor som Sverige borde kunna driva.

Det vore intressant att veta hur regeringen har för avsikt att ställa sig, om det i stället för en enkel ompaketering av EU-konstitutionen blir fråga om verkliga omförhandlingar där det finns möjlighet att förbättra innehållet i det liggande förslaget.

En viktig fråga som jag hoppas att regeringen agerar i är frågan om ett gemensamt EU-försvar. Om vi vill bevara vår handlingsfrihet i framtiden kan vi inte gå med på ett principbeslut om att det ska skapas ett EU-försvar, vilket ingår i paragraf 41.2 i förslaget till EU-konstitution. Det förslaget måste bort, och ett skickligt agerande från regeringens sida borde kunna åstadkomma detta.

Artikel 41.3 i det liggande förslaget innehåller formuleringen ”Medlemsstaterna skall åta sig att gradvis förbättra sin militära förmåga”, vilket i praktiken innebär att man skriver in ett förbud mot nedrustning i EU:s grundlagar. Det vore en dålig politik och det hör definitivt inte hemma i en grundlag.

Under förhandlingarna om EU-konstitutionen uttalade sig samtliga partier i Sveriges riksdag, med undantag av Socialdemokraterna, emot förslaget om en EU-president. Om det uppstår ett läge i förhandlingarna då det finns möjlighet att nå framgång i frågan bör Sverige agera.

Under förhandlingarna uttalade sig den svenska riksdagen för att varje medlemsland i EU skulle ha en egen ledamot i EU-kommissionen. Den linjen vann tyvärr inte framgång när förslaget till EU-konstitution togs fram, men de farhågor som fanns på den tiden om att kommissionen skulle bli för stor för att fungera effektivt efter utvidgningen har inte besannats. Det kan vara läge att ta upp frågan igen.

EG-domstolen har historiskt sett utvidgat EU:s makt på medlemsstaternas bekostnad genom kreativa tolkningar av fördragen. Det beteendet har vid olika tillfällen väckt stor irritation bland medlemsstaterna, och nu vid omförhandlingen av EU-konstitutionen borde det vara möjligt att få in nya skrivningar i fördragen för att tygla den tendensen.

Mina frågor till statsrådet är:

Avser statsrådet att driva att artikel 41.2, som fastslår att EU ska skaffa sig ett gemensamt försvar, ska ändras?

Avser statsrådet att verka för en strykning i den föreslagna artikel 41.3 om att ”medlemsstaterna skall åta sig att gradvis förbättra sin militära förmåga”?

Avser statsrådet, om tillfälle uppstår, att driva att förslaget om en EU-president ska strykas?

Avser statsrådet, om tillfälle uppstår, att driva att varje medlemsstat ska få behålla var sin ledamot i EU-kommissionen?

Avser statsrådet att verka för att det skrivs in nya paragrafer i fördragen som motverkar EG-domstolens tendens att utvidga EU:s makt på medlemsstaternas bekostnad genom kreativa tolkningar av fördragen?