Interpellation
2006/07:470 Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter
inom biståndet
av Hans Linde
(v)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Varje
år dör ca 70 000 kvinnor till följd av osäkra aborter. Varje minut dör en
kvinna på grund av komplikationer i samband med graviditet eller förlossning.
Drygt 40 miljoner människor lever med hiv. Minst 120 miljoner kvinnor i världen
saknar möjlighet att använda preventivmedel eller annan familjeplanering. Det
faktum att kvinnor inte har möjlighet att bestämma över sina kroppar, sin
sexualitet och om och när de vill föda barn utgör ett konkret hinder för
kvinnors deltagande arbetslivet och deras möjlighet att vara politiskt aktiva.
En grundläggande förutsättning för demokrati och utveckling är därför att
kvinnor får makten över sina kroppar och över sin sexualitet.
Utifrån
Parisdeklarationen om biståndseffektivitet från 2005 pågår i dag ett
reformarbete av svenskt utvecklingssamarbete. Syftet är bland annat att skapa
ett mer effektivt bistånd genom samordning och arbetsdelning bland
givarländerna utifrån principen om komplementaritet. Givarländerna ska
komplettera varandra, inte konkurrera. Sveriges bilaterala bistånd ska
fokuseras till färre samarbetsländer och sektorer.
De
sexualkonservativa krafterna, uppbackade av katolska kyrkan och USA, driver i
dag ett allt intensivare arbete mot kvinnors rätt till sina kroppar och sin
sexualitet. Detta arbete har krönts med framgång bland annat i Nicaragua som i
höstas införde ett totalt abortförbud. Det är därför av avgörande betydelse att
de krafter som står upp för sexuella och reproduktiva rättigheter får stöd när
dessa rättigheter hotas. SRHR-frågorna borde därför vara en faktor som vägs in när
Sverige väljer vilka länder man ska fokusera sitt utvecklingssamarbete till.
I
Tanzania har redan en fokusering av det svenska biståndet påbörjats, från 14
sektorer till 3–4 år 2010. En av de sektorer som prioriterats bort är
hälsosektorn, där SRHR-frågorna ingår. Detta trots att Tanzania är ett land där
mödradödligheten ligger på 578 per 100 000 och där 20 procent av denna
mödradödlighet beror på osäkra aborter.
Arbetet
med att minska antalet samarbetsländer ska bland annat utgå från varje lands
komparativa fördelar. Sverige har varit ett av de länder som tydligast har lyft
fram SRHR-frågorna i sitt utvecklingssamarbete, till skillnad från bland annat
USA som genom The Mexico City Policy (även kallad ”gobal gag rule”) motarbetar
kvinnors rätt till sina kroppar och begränsar tillgången till preventivmedel.
Även i EU motverkas konstant skrivningar om SRHR av andra medlemsländer. Om
Sverige lämnar SRHR-frågorna är risken därför överhängande att ingen annan
driver dem.
Enligt
Sveriges politik för global utveckling (PGU) ska allt utvecklingssamarbete
genomsyras av ett rättighetsperspektiv. Att alla människor, oavsett kön och
sexualitet, får möjlighet att få information om sin sexualitet och uttrycka sin
sexualitet på sina egna villkor är en fråga om hälsa och utveckling men också
om mänskliga rättigheter. SRHR-frågorna borde därför som en naturlig del finnas
med i dialogen med alla mottagarländer.
Jag
vill därför fråga statsrådet:
1. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för
att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter prioriteras när biståndet nu
ska fokuseras inom ramen för Parisagendan?
2. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för
att även SRHR-frågorna inkluderas som en faktor i valet av vilka länder
biståndet ska fokuseras på?
3. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för
att inkludera sexuella och reproduktiva rättigheter i det rättighetsperspektiv
som ska genomsyra allt?